Vi vill ha mer konfrontation....

Som varandes medlem i Byggnads och en ivrig läsare av Byggnadsarbetaren kan jag nog säga att det inte är något fel på den fackliga kampviljan. Efter att ha följt debatten kring restaurangen i Göreborg är jag än mer övertygad - det finns ett så djupt stöd för den fackliga idén i Sverige att man måste vara centerpartist för att inte inse det. Medlemmarna efterfrågar inte mer samsyn och återhållsamhet.
Tvärtom finns det idag ett starkt tryck på tuffa tag i avtalsrörelsen. Företagen gör skriande vinster men Svenskt Näringsliv anser att lönekraven måste bli modesta. Just vår motpart - Byggindustrierna - har under flera år tagit täten när det gäller arbetsgivarnas tuffa tag mot löntagarna..
Inte minst märktes det i domen rörande granskningsarvodena - ingen som funderade på varför Byggindustrierna företrädde de fem byggnadsarbetare som inte ville betala granskningsavgift? Det stora missnöjet bland medlemmarna i facket rör inte alls eventuell toppstyrning, politisering eller att man kräver schyssta villkor för anställda i småföretag.
Man tycker helt enkelt att facket inte tar tillräcklig strid, driver frågor tillräckligt hårt och är inte tillräckligt tuffa. Hängde det bara på medlemmarna skulle Saltsjöbadsandan vara död och begraven för länge sen - och vi skulle strejka lika mycket som i Frankrike.

Detta är också av tradition en mentalitet som frodas inom fackföreningsrörelsen, och som ställer stora krav på de som väljs att företräda oss. Om de skulle väljas efter samma principer som moderaterna valde ny partiledning skulle kaoset drabba oss omedelbart.
På samma vis skjuter sig Jonas Morian i foten när han återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare. Det finns inga gränser för hur han och och några till - bloggare naturligtvis, men det är deras enda merit också - ondgör sig över att deras åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen. Nej, Jonas du ska inte ha insyn i valprocessen.
Den här oppositionen - numer från höger helt uppenbart - är också traditionsbunden. Förr kunde det vara stad mot land, förnyare mot traditionalister, planekonomer mot frihandelsivarre, miljövänner mot expansionister - vårt parti har upplevt åtskilligt av sekterism. Vi kan gå igenom det ända tillbaka till partisplittringen - och den "angripande" falangen har alltid hävdat sig vara framtiden. Och det har inte varit bra.
Bara tanken på en Blairifiering av partiet får mig att kanske inte ladda revolvern, men i varje fall fundera på det. Det finns för stora djupa skillnader mellan länderna i Europa för att man ska kunna kopiera framgångsrika koncept rakt av. Det fungerar nån gång, men oftast går det åt helvete. Jag ska återkomma till vårt behov av ett splittrat Europa i en annan drapa.
Jag irriterar mig mer och mer på den här rätt akademiska och von-oben-attityd som präglar den här fraktionen - liten men röststark, eftersom den borgerliga pressen naturligtvis kommer löpande villigt så snart de hör en antydan av intern kritik. Jag kommer garanterat inte att intervjuas av vare sig Annika Lantz eller citeras i Expressen, men så råkar jag ju tycka att partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar. Man kan ha synpunkter inpå mållinjen, och därefter också.
Den som tror att Göran Persson - eller för all del hans företrädare - skulle ha haft ett inpiskat stöd vet i vanlig ordning väldigt lite om hur processen fungerar. Det finns också en strategi i det - lanserad redan på trettiotalet. Ta inga strider som vi inte kan vinna.
Man måste vara rätt naiv om man tror att den här debatten skulle framställas sakligt och opartiskt i en press som är så bedövande borgerlig att det är tveksamt om man kan tala om mångfald. Och framförallt, ta debatten där den ska tas - i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet. Att sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt.

5 kommentarer:

Calle, du skriver att jag skjuter mig i foten när jag ”återigen kritiserar den socialdemokratiska processen för att välja ny partiledare”. Du skriver också att det inte finns några gränser för hur jag och några till bloggare (”men det är deras enda merit också”) ondgör oss över att våra åsikter inte väger mer än partidistrikt eller andra organisationer inom rörelsen.

Vidare tycker du inte att jag ska ha insyn i valprocessen. Det är en uppfattning som förvånar. Jag har trots allt varit medlem i den socialdemokratiska rörelsen i över 20 år. I dag är jag aktiv i min socialdemokratiska lokalförening (eller åtminstone så aktiv som tiden tillåter), styrelseledamot i områdesföreningen samt ersättare i en stadsdelsnämnd. Förtjänar man inte insyn och inflytande då?

Min efterlysning om ökad medlemsinsyn och inflytande över de partiinterna valprocesserna handlar dessutom inte i första hand om mig själv. Långt ifrån alla socialdemokratiska partimedlemmar bor i centrala Stockholm och umgås regelbundet med riksdagsledamöter, folk på partikansliet och andra ”s-toppar”. Det är de sossar som saknar dessa kontakter och möjlighet till informellt inflytande som jag i första hand tänker på.

Men då blir jag anklagad för att hysa en ”rätt akademisk von-oben-attityd”. Och det känns ju inte speciellt kul.

Din uppfattning tycks vara att ”partiets sätt att välja partiordförande faktiskt funkar” – och det kan man väl i och för sig tycka att den gör. Frågan är om den skulle kunna bli bättre, vilket då jag och en del andra menar. Men dessutom får jag kritik för att jag över huvud taget lyfter den här frågan på bloggen. Du uppmanar mig att ”ta debatten där den ska tas – i föreningarna, i klubbarna, på tunnelbanan eller på jobbet”. Ty att ”sitta på nätet och bjuda borgarna på lite socialdemokratisk splittring är inte att föra en konstruktiv debatt”.

Med andra ord: diskutera gärna bristen i på öppenhet, men gör det i slutna rum.

En längre kommentar om detta kommer strax på min egen blogg.

 

Precis den attityden till möjligheten att föra debatt och få tycka även om man inte håller sig till den organisation som uppenbarligen INTE fungerar längre och är över 100 år gammal och som i princip aldrig har förnyats, gör att
den så nödvändiga förnyelsen stryps.Vem är det som övertygat dig om att öppen debatt förs bäst internt och att partiets organisation fungerar bra? Byggnads interna kursverksamhet eller?

 

Det finns säkerligen anledning att se över en hel del i organisationen, men efter ha tillbringat tid i rätt många valberedningar på låg och hög nivå vet jag att ordstävet "ju fler kockar desto sämre soppa" stämmer hur bra som helst.
Exakt VAD är det Jonas Morian ska ha reda på? Exakt VAD är det Jonas vill tillföra? Exakt hur viktigt är det att just Jonas får tillföra det?
Misstänker man månne att det fanns andra kandidater ute i riket som valberedningen under stilla visslingar gömde i en låda? Tänk, det tror inte jag.
På andra ställen har jag skrivit att valberedningen bestått av några av de slugaste och mest erfarna företrädare partiet haft. Att de lagt ner all sin energi för att finna en företrädare för partiet som hjälper och inte stjälper ser jag som självklart.
Nej, jag tycker inte att folkpartister och centerpartister ska sitta på nätet och kunna ha synpunkter som via olika skumma internetomröstningar kan påverka vem som blir min partiledare. Därför att det skulle de göra.
Jag anar i det här resonemanget att den insyn och påverkan som Jonas efterfrågar skulle skötas via Internet. Det vill säga - läggas i händerna på de som kan hantera en dator, skriva på det mest uttrycksfulla viset, och som klarar av en debatt via nätet (vilket skiljer sig åtskilligt mot verkliga livet).
Återigen skulle makten förskjutas till en minoritet.
Jag kan direkt säga att skulle förmågan att formulera sig i skrift väga tyngst skulle vi sopa bort Mona direkt. Hon kommer inte heller - gud förbjude - att blogga.
Den andra invändningen är att detta ständiga krypskytte ger borgarna vatten på sin kvarn. Och vi kan aldrig vinna den sortens debatter. Det är otaktiskt, tar tid och är lönlöst.

 

Stå på dig Calle, jag tycker att Jonas verkar leta efter uttryck och ord som han kan tolka in sina egna syften i.
Det finns något som heter demokratiskt arbetssätt och jag är övertygad om att den valberedning som är demokratiskt tillsatt gör sitt allra yttersta. Det är väl självklart att det är inom partiet man ska diskutera personfrågor och inte på internet.

 

Calle, återigen verkar du försöka göra det här till en fråga om mig och mitt inflytande över den socialdemokratiska valprocessen. Men som jag skrev så handlar mitt engagemang i detta framförallt om de sossar som saknar regelbundna kontakter med riksdagsledamöter, partikanslipersonal och andra ”s-toppar” – och därmed saknar den möjlighet till informellt inflytande som jag och en del andra har.

Som torde ha framgått på min blogg så tror jag verkligen på Mona Sahlin och är därmed såtillvida nöjd med valberedningens arbete. Jag tror inte att det fanns andra kandidater som valberedningen ”under stilla visslingar gömde i en låda”. Däremot så tror jag att de hade varit bättre om några av de många bra namn som tidigare nämnts kunnat presenteras som just tänkbara kandidater. De hade kunnat formulera något om hur de såg på uppdraget som socialdemokratisk partiledare och vad de skulle vilja göra om de själva fick chansen att bli valda. Därefter hade valberedningen kunnat kolla runt bland partidistrikt, arbetarekommuner och sidoorganisationer – och gärna också inkomna synpunkter från enskilda medlemmar.

Det hade inte behövt vara mycket mer dramatiskt än så.

Jag har aldrig skrivit att en öppnare valprocess nödvändigtvis skulle skötas via Internet, så jag begriper inte riktigt vad du baserar det antagandet på. Jag är väl medveten om att nätomröstningar har säkerhetssvagheter (vilket iofs också gäller våra nuvarande system) och att långt ifrån alla partimedlemmar har tillgång till dator. För min del ser jag gärna att vi inom socialdemokratin ökar inslaget av e-demokrati, men det kan inte än på ett tag bli allena rådande.