Ner från taket till gropen. Formsättning

Eftersom vi var så många som slet med taket blev det också klart fortare än kvickt. Det lilla som kvarstod kunde de andra få sköta så när basen frågade om vi hade hållt på något med formsättning var det bara att säga "tack"! Långt borta mot Ulvsundasjön har man precis börjat med plattorna till nästa etapp, och i en nivåskillnad skulle det byggas traditionell form.

DET ÄR JÄTTEKUL!!!

Formsättning av lösform var förr det vanligaste sättet att skapa stabila gjutformer. Idag är det i stor utsträckning ersatt av plåtform och prefabricerade element, men för bara tjugo år sen var formsättning en av de huvudsakliga uppgifterna på en byggarbetsplats.
Principen är att man först bygger ena sidan - enklar - och därefter kommer grovisarna och sätter armering. När de är klara sätter man andra sidan - dubblar, och därefter ska det vara dags att hälla ner betong.
Det är starka krafter som kommer i rörelse när betongen flyter fram, och därför krävs det ordentligt virke och mycket spik när man lösformar. Så nu blev det äntligen dags för storspik och den tunga hammaren...

Under tiden slår grovisarna ner dubbar på väl valda ställen. Formen ska också isoleras med cellplast. De bruna skivorna är hickoryplyfa, eller väggskiva. Dyrt som sjutton.

För att formen ska stå kvar måste man förankra den rejält. Därför har vi betongklumpar som vi stöttar mot. En färdig form är ett virrvarr av liggande och stående reglar och naror. Men kul är det!!!

Byggvarslen. Samma gamla historia



Jo, vi hade väl på känn att det inte skull dröja så länge den här gången - men att det skulle gå på ett par veckor från högkonjunktur till lågkonjunktur var lite överraskande. Normalt sett brukar vi komma åtta-tio månader efter att tillverkningsindustrin kraschat.
Det finns fler orsaker till det här också - och det löser man inte bara med att sänka räntor. Det är närmast att betrakta som kosmetika - för precis som experterna också säger, det räcker inte med att det blir billigare att låna. Man måste veta att man har ett jobb också. Vi blir försiktigare i dåliga tider, och kanske ännu mer nu eftersom det här inte liknar nåt vi tidigare sett. Men en del är precis som vanligt - som att byggbolagen är som ett gäng måsar. Lyfter en så lyfter alla.
Det är inte utan att man kan hålla med olika bedömare som skriver att det stora problemet just nu är att alla aktörer är så nervösa, och att de bara tittar på varandra, istället för att inrikta sig på att få hjulen att snurra.
Det är därför man kan bli helt galen av den passivitet som nu drabbar regeringen - man sitter och funderar strategiskt till valet 2010, men marknaden - detta av borgerliga politiker så älskade ord - vill ha besked nu. Helst igår. Även om man försöker se på borgarna med neutrala glasögon är det svårt att hitta exempel på hur de vill stimulera ett ökat byggande - i huvudsak har regeringens bostadspolitik varit inriktad på konstruktionen av upplåtelseformer, av att infria vallöften om fastighetsskatt, men mycket litet kan omsättas till produktion.
Byggnads vill återinföra ROT-avdraget, och se till att man påbörjar storskaliga renoveringar av miljonprogrambeståndet. Det är naturligtvis lovvärt, men man kan ju fråga sig varför ett fackförbund ska vara de som ger signaler om tänkbara vägar. Inte för att sossarna skött sig så mycket bättre - bostadspolitiken har inte varit en prioriterad fråga på säkert tio år, och det vi ser nu hade kunnat undvikas i stor utsträckning om man haft starkare politisk styrning av allmännyttan. Och givetvis kommer de olika bostadsbolagen att vädra morgonluft nu - HSB var snabba med att kräva avskaffande av byggmomsen
Frågan är hur djupt krisen kommer att gå, och hur många som kommer att drabbas. Och hur de drabbas. Att a-kassan försämrats kommer att ge omedelbara konsekvenser för de som får sparklappen. Och jag är tveksam till om det är så många som egentligen vet varför a-kassan kom till.*
Förr om åren fick man nästan räkna med att stämpla periodvis - framförallt om vintern, innan de tekniska hjälpmedlen eliminerade begrepp som vinterbygge, eller säsongsanställning. Och vi minns den förra krisen på nittiotalet, när alla var arbetslösa. Det fanns inte ens svartjobb som polarn minns.
JM varslar 600 anställda, Veidekke varslar på måndag. Fler byggföretag har anmält att de vill inleda förhandlingar. Och det rör bara de stora företagen - men för varje byggnadssnickare eller grovis som varslas så rycks mattan undan under fötterna på alla andra yrkesgrupper - rör, el, måleri, kakel, golv, maskinförare etc. Alla dras med. Och till den som säger att det alltid finns jobb kan jag meddela att det finns det inte. Det finns inte tillräckligt med bygga-om-kök eller fixa-ett-burspråk för att svälja den klump som drabbas.
Dessutom har även den branschen slagit i golvet - både köks- och småhustillverkare ser också sämre tider framför sig.
Just nu ser jag med spänning fram mot vad regeringen tänker hitta på. Om man nu tänker hitta på något, eller om man återigen ska luta sig mot den trygga tanken att det här ska nog marknaden fixa själv....


*Den är alltså inte bara ett försörjningsstöd, utan lika mycket ett sätt för den arbetslöse att slippa konkurrera, och därigenom dumpa lönerna. Kort och gott sammanfattat i det fackliga löftet

Hans Tilly om Lissabonfördraget

I senaste numret av LO-tidningen har Byggnads ordförande Hans Tilly och Transports tillförordnade ordförande Clas Linder skrivit en debattartikel där man uppmanar socialdemokraterna i riksdagen att vänta med beslutet om Lissabonfördraget.
För precis som vi kunde misstänka har krypskyttet kommit igång - nu är vi både inskränkta nmationalister och motståndare till EU! Här ska vi inte ifrågasätta vare sig Wanja Lundby-Wedin eller eventuella bedömningar av EU-parlamentariker - och Wanja har inte ens svarat på det brev som Byggettans EU-cirkel skrev till henne, och frågade varför hon tolkar kongressbeslutet på sitt eget sätt.
Därför är det skönt att Hans Tilly och Byggnads kommer med i matchen - alldeles för länge har det framstått som om den här striden enbart är till för Byggettan och ett par till. Enligt uppgift kommer också de riksdagsmän som har sin fackliga bakgrund i Byggnads att rösta emot, trots eventuell partipiska. Och det finns fler...
Jag citerar ur artikeln sista stycke:

Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn
utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.


Och det är precis det saken handlar om. Vad som sedan fått LO:s ordförande att vantolka beslutet som fattades får hon redogöra för själv, men man kanske kunde förvänta sig lite andra tongångar nu. Allt säkrare är däremot att det finns en vilja i Bryssel om att faktiskt köra över Irland, och frångå principen om att alla medlemsländer ska vara överens.
Formellt sett har ju fördraget redan dött, eftersom det blev NEJ från Irland. Men det verkar uppenbarligen som om de stora staterna tänker genomföra detta ändå, och man kan ju ana att baktanken är att Irlands NEJ ska bli ett JA i slutänden. Om det blir på det sättet kommer ju knappast EU:s trovärdighet att öka...

Roberto Saviano, Camorran och Italien


Eftersom jag under många år intresserat mig för organiserad brottslighet och de mekanismer som de både drar fördel av och också skapar, är det naturligt att jag läst in mig en del på historien om maffian - både den nord-amerikanska och den sicilianska - och även om Camorran, det nätverk som företrädesvis finns runt Neapel. Det har skrivits hyllmetrar i ämnet, men mycket sällan råkar man på en sån gudabenådad skribent som Roberto Saviano. Sånt händer emellanåt, dock.
Ett annat exempel är den brittiske generalen Edward Spears, som formligen chockade sin omvärld med att skriva en enastående prosa i sina strategiverk om första världskriget. Som Jolo skrev om honom, "Blott några förbluffade och överrumplade läsare, som vanligen inte läste sådant, visste om att Spears skrivit böcker som uppenbarligen var tänkta som tråkiga strategiska utredningar, med massor av bifogade dokument, men att samme Spears av någon anledning skrev, inte som en gammal general, utan snarare som Marcel Proust".

Att vara journalist är nämligen inte en garanti för att man kan skriva livskraftiga texter. Snarare är nog motsatsen vanligare (för övrigt vet jag att förr i världen kunde unga journalister faktiskt ha förebilder, idoler, som de ville efterlikna - jag undrar om det förekommer alls idag)
Istället kan journalistik vara förödande enahanda, och då är det bara att sitta tillbaka och njuta när Roberto Saviano beskriver elände i de napolitanska slumkvarteren, hur det luktar i de illegala skrädderierna, eller hur kineserna - en icke oviktig grupp i den napolitanska handeln - lagar kollektiv mat i sina trånga uthyrningsrum.
Det finns ju i Sverige, och för övrigt i resten av världen också, en tendens att slå samman allt vad organiserad brottslighet heter till att bara vara maffia. Och det kanske kan vara rätt, om man sätter likhetstecken mellan kriminellt entreprenörskap och ordet maffia. Men man gör gruvligt fel om man grötar ihop det familje- och provinsbundna Cosa Nostra på Sicilien med den i stort sett marknadsorienterade inofficiella statsmakten i regionen Kampanien.
Saviano gör det inte, utan han gör de kopplingar mellan etablissemang och skurkar som är ack så välkända, men oj så farliga att skriva om. Han har också blivit hårt ansatt i lokalpressen i Neapel, där det förekommer att olika överhuvuden faktiskt skriver artiklar och redogör för varför de råkat vara tvungna att ta till våld! Vilket får ses som minst lika besvärande för pressfriheten i Italien, som det faktum att Saviano nu har trampat på lite för många tår, och därmed riskerar sitt liv...
Den napolitanska Camorran följer inte alls de strukturer som vi lärt oss existerar inom Cosa Nostra, där man genom giftermål, gamla släktband och en myriad av traditioner, är bundna till varandra - vilket också varit en bidragande orsak till att det maffiavälde vi lärt känna på Sicilien idag fått byta skepnad (att påstå att det skulle vara knäckt är rent fåfängt). Istället drivs Camorran av ett vinstintresse, istället för begrepp som heder eller ära.
Saviano beskriver rentav Camorran som en marknadsliberal företeelse - man ska vara försiktig med att beskriva det som en organisation - som helt enkelt tillhandahåller tjänster som efterfrågas. Att dessa tjänster sedan - prostitution, narkotika, svart arbetskraft, spel etc - strider mot italiensk lag är i sammanhanget ointressant. Och eftersom det inte finns lagar som reglerar verksamheten skapar man egna lagar, och sätter kraft bakom orden om det behövs.
I samma takt som omvärldsbetingelserna förändras förändras också Camorran. Ett slut på inbördeskriget i Colombia kommer med största sannolikhet innebära att regeringarna i norra Sydamerika kan lägga större kraft på att bekämpa kokainproduktionen, vilket skulle innebära sämre vinster och hårdare konkurrens på den europeiska narkotikamarknaden. Vilket i sin tur skulle medföra intressekonflikter i Neapel med omnejd - och här betyder intressekonflikter inte att man sätter sig vid ett bord. Det innebär att man skjuter varandra.

Det pågår ett inbördeskrig i Neapel, senast manifesterat i konflikterna kring sophanteringen. Här har hundratals människor dött under de senaste åren, i en stämning som närmast kan liknas vid den som rådde i Nord-Irland före fredsstilleståndet, fast med fler döda, Komplett med tungt beväpnad militär, och hela stadsdelar där myndighetsföreträdare kan förvänta sig att bombarderas med skräp och stenar.
Någonstans är också denna oregerliga del av Italien ett allvarligt problem för den italienska centralregeringen - under många år har den pumpat in miljarder i södra Italien, men med avsaknad av en hållbar strategi har dessa summor bara försvunnit i ett svart hål verkar det som; ytterst lite har gett påtagliga resultat. En bidragande orsak till detta är naturligtvis den existerande korruptionen, men också den alltmer repressiva polisiära taktik som regeringen använder sig av.
I ett land som faktiskt inte är så gammalt som nationalstat, där folk fortfarande identifierar sig mer som region-, provins- eller rentav bybor (utom när det gäller landslaget i fotboll) och där det italienska språket inte alls är en självklarhet, ses naturligtvis Rom som den naturliga fienden, och i synnerhet när Roms budskap ackompanjeras av smått rasistiska brösttoner från Lega Nord. Allt detta företrätt av en premiärminister som är så förföljd av korruptionsrykten att han nära nog är paralyserad - vilket inte ger hans sak bättre anseende i de områden han attackerar just för korruption.
Tomas Lappalainen, som bättre än de flesta satt sig in i ämnet, och som nog kan ses som den som introducerade Saviano i Sverige, har säkert helt rätt när han anser att konflikten mellan södra och norra Italien är en odetonerad bomb som kan brisera åt vilket håll som helst. Lappalainen har för övrigt skrivit en egen bok om just Camorran - läs hos Svensson!
Det pågår en maktkamp i Italien mellan det av tradition fattiga Södern och det lika traditionsenligt rika Nord. Inte minst för att just det fattiga Södern med sina horder av billig arbetskraft är en förutsättning för till exempel modehusen i Milano, eller för att tåglaster med farligt avfall transporteras nattetid söderut från de nordliga industrierna för att begravas på okänd mark i Södern - och allt detta genererar naturligtvis pengar som måste skyddas, till varje pris.
Att Roberto Saviano är en stilist som förtjänar större läsekrets är en sak. Viktigare är att han faktiskt satt ljuset på hur livet fungerar i Camorraland, och dessutom namngett de som länge, i kraft av sin våldsamhet och rikedom, kunnat vara anonyma. Det är lovvärt att som DN kräva ett försvar för journalistiken, men lika mycket måste man ju kunna angripa det medlöperi som italienska tidningar under många år pysslat med. Och som Roberto Saviano nu får klä skott för.

Arbetet och Efter arbetet!!!!


Efter en lång och ärorik tillvaro slutade tidningen Arbetets existens i en snöplig och pinsam röra i september 2000. Om detta och om hur idealitet kanske inte är den enda drivkraft som behövs för att skapa livskraftiga tidningar inom arbetarrörelsen skulle man kunna skriva mycket. Det är också märkligt hur länge dessa saker sitter i hos människor - fortfarande finns det de som inte kan låta bli att ge varandra tjuvnyp för saker som hände för länge sen.
Därför är det klang- och jubelfest när www.efterarbetet.nu/ tar steget fullt ut och blir en tidning. Kombinationen av en bra site och en bra tidning är förmodligen ett koncept som kan bli riktigt bra - det ligger åtminstone i tiden. Och det behövs fler tidskrifter inom rörelsen. Särskilt om de vågar vara oberoende socialdemokratiska....
Stöd Efter Arbetet! Gå in på sidan och skicka dina uppgifter! I ett framtida Sverige behöver vi alla Efter Arbetet.

Bilden föreställer Axel Danielsson, som sannerligen riskerade mer för sin yttrandefrihet än alla dessa anonyma tyckare som härjar på internet...

Om att vara bäst på att blogga


Jonas Morian har hakat upp sig en smula på att bloggandet blivit en plåga som inte liknar nåt annat. Till skillnad från USA är det mest tonårstjejer som har bloggar i Sverige, vilket naturligtvis Vecko-Revyn inte varit sena att nappa på. Vi har ju alla Blondinbellas bravader i minnet, men den som trodde det räckte med henne tog gruvligt fel. Det är en formlig flodvåg att flickor som skriver dagböcker - för det är ju naturligtvis vad det är fråga om - på nätet, som läser hos varandra, köper likadana kläder i likadana butiker och lyssnar på samma musik.
Annika Lantz gjorde en roligare analys i Lantz i P1, men hon fick också en rätt snygg övergång till ett annat ämne - om vi verkligen vill ha politiker som ser ut som kristdemokrater?
Jag vet inte varför unga kvinnor har sånt behov av att skriva ner sina upplevelser och tankar, men jag är tacksam för att det är just tjejerna som gör det. Om jag minns min egen finniga tonårsperiod har jag inte minnen av många saker som borde bevaras för eftervärlden. Snarare begravas. Och den som skvallrar kommer att råka illa ut...
Jag delar inte uppfattningen att BlogAwards - snälla, kan jag få strypa den som sätter dessa usla engelska titlar på svenska företeelser!!! - skulle röra bara ett par segment av den svenska bloggvärlden. Den berör faktiskt den verkliga massrörelsen. Den här lilla delen med politiska bloggar är en rännil i jämförelse.
Däremot är Jonas snäll när han tycker att många av dem skriver bra. Det gör de verkligen inte. Det mesta ser ut som ren skit, även de som har ambitioner. Några höjer sig ett snäpp, men det är då inga blivande Nobelpristagare vi ser. Jag tänker inte sparka på Linda Skugge men hennes nuvarande bloggande måste ju sägas illustrera upp-som-en-sol-och-ner-med-ett-brak. Her-re Gud!!
Vad jag däremot funderar på är distanslösheten. Jag läser på olika ställen om saker som man förr i tiden hade begått mord för att dölja - otrohet, familjebråk, missbruk. Helt utan tanke på att det aldrig kommer att försvinna fläker man upp sina privatliv på ett vis som de förmodligen kommer att ångra ordentligt när de själva får barn. Dessutom är många av de här tjejerna också uppenbarligen högpresterande på alla andra sätt också, och nu tydligen måste man ha en blogg att sköta till råga på allt... Hur nu detta ska sluta....
För att inte tala om hur pinsamma deras tonårseskapader kommer vara för just deras egna barn. På nätet glömmer man aldrig som bekant
Men det är rätt uppfriskande att läsa sånt när man lessnat på de gravallvarliga män som skriver de politiska bloggarna. Det blir som att läsa Vecko-Revyn ungefär..

Fler tjejbloggare som heter Fridén här och här

Bilden föreställer några av de som deltog på BlogAwardsfesten

Byggandet dyker. Vad gör regeringen?


En av de främsta pelarna inom den smått anarkistiska modell för samhällsekonomi som vi kallar för nyliberalism (finns en massa länkar i det här blogginlägget) handlar om boendet. På alla möjliga plan skär sig den nyliberala tanken med den solidariska, både när det handlar om ägandeform, hyror och hur det ska byggas.
Nu slår finanskrisen mot bostadsbyggandet konstaterar Rapport. Professor Stellan Lundström tror på en halvering av redan modesta nivåer, det enda som kommer färdigställas är det som är för långt gånget. Var det vad Mats Odell hade i åtanke när man drog undan de statliga subventionerna till byggande av hyresrätter? Vi minns de s k Odellplattorna...
Det finns mycket man kan dra ner på i dyrtider - bilar, båtar, elektronik, äta ute etc - men en sak är säker: folk behöver bostäder att flytta till vare sig det är depression eller inte. Själv förälder ser man ju med fasa på möjligheten att ha barnen hemma tills de fyller trettio. Jag vet att det förekommer men det betyder ju inte att det är nåt bra.
Jag hoppas att den här nyheten inte försvinner i det stora flödet, för det här är allvarligt. Det finns ingen bransch som i sin tur genererar så mycket arbetstillfällen och kommers som just byggbranschen, och när luften går ur den går det inte långsamt.

Vi ska inte heller bortse från att en lågkonjunktur slår hårt mot byggnadsarbetarkåren. I förra stora svepet försvann flera generationer byggjobbare, vilket gör att pensionsavgångarna nu är mycket kännbara.

Ungdomar behöver bostäder. Överhuvudtaget behöver det alltid byggas för att inte marknaden ska kollaps totalt, och då räcker det inte med skrytbyggen, bostadsrätter, villor och radhus. Ungdomar som flyttar hemifrån idag kommer inte acceptera att behöva slänga upp enochenhalv miljon för sin första lägenhet - de vill göra annat med sitt liv, och det låter ju som en paradox att frihetens försvarare - liberalerna - är de som kommer att tvinga kidzen att avstå från resor, jobbhoppande och pröva-på-boende. Allt detta som generationer före dem har fått njuta av.
Bostaden är en social rättighet och ska ses som sådan. Inte en kapitalvara som ska generera vinst hela tiden. I ett modernt samhälle behövs en aktiv bostadspolitik, och att som regeringen skjuta ansvaret över enbart på de stora byggjättarna är ohyggligt naivt. Förr om åren har de kommunala bostadsbolagen -det vi kallar allmännyttan - alltid kunnat vara en räddningsplanka, men med nuvarande politiska ledning är det tveksamt om de är nåt att hålla i handen. Då ska man också vara medveten om att allmännyttan en gång i världen skapades just för att de privata värdarna inte såg nån anledning att bygga bort bostadsbristen.
Tvärtom - ett bristfälligt utbud höjde ju värdet på deras egna hyreshus, och tog bort valfriheten för hyresgästen.
Det är möjligt att det kommer att igångsättas en massa ROT-jobb - miljonprogrammet behöver det akut! - men det löser ju inte det nationalekonomiska fiasko som ett havererat nybyggande innebär...

Europafacket var viktigare än LO-kongressen


Jag har fått klart för mig att det inte finns en existerande tanke i det socialdemokratiska strategihögkvarteret (om det nu finns ett sånt - det finns fler som tvivlar på saken) om att man skulle ändra uppfattning när det gäller att ratificera Lissabonfördraget. Fördraget SKA röstas igenom, till varje pris, och alltså pågår nu energiska försök att rättfärdiga detta.
För att även jag ska begripa så är det nämligen så att a) utkastet till Lissabonfördraget beslöts när det var vänstermajoritet i EU-parlamentet, b) vilket gör att det innehåller delar som den nuvarande högermajoriteten inte är så pigga på, vilket ger c) att vi skyndsamt måste ratificera Lissabonfördraget för att d) högern inte ska börja leta efter saker i texten som de skulle vilja ändra på.
Därför har LO:s styrelse valt att ställa sig bakom riksdagsgruppens beslut. Man anser att man gjort vad man kan, och därmed tvår man sina händer. Likt Pontius Pilatus. Kvar står Byggnads att ensamma vara de som ser riskerna med fördraget. Vi ska återkomma till varför vi är ensamma.
Men jag tror också att en bidragande orsak är att Wanja Lundby-Wedin är ordförande för ett svagt Europafack, som tycker skrivningarna i Lissabonfördraget är jättebra. Och det tror jag på - i jämförelse med vad de har är detta ett steg framåt.
För att använda mig av en av mina risiga liknelser - är man dödligt skadad är man glad om det övergår i molande värk. Problemet är att den svenska fackföreningsrörelsen är frisk, och längtar inte alls ens efter molande värk. Inte ens i solidaritetssyfte. Jag har svårt att begripa hur en försvagad svensk fackföreningsrörelse är till nytta för svagare kamrater i andra länder....
Nu verkar det som om hennes post som Europafackets ordförande sätter henne på två stolar, vilket också var en farhåga som uttrycktes innan hon nominerades. Hittills har jag inte heller sett någon pressa henne på den punkten - var ligger Wanjas lojaliteter??? Eftersom jag sett att t ex Sven-Erik Österberg lägger stor vikt vid hennes åsikt i den här frågan är detta inte oviktigt.
Jag var på LO-kongressen, jag följde debatten. Det är möjligt att det formella beslutet må vara öppet för eventuella tolkningar, men för oss som var där var det glasklart. LO skulle slåss till sista blodsdroppen för att skydda våra rättigheter - och det gör man inte.
Om vi sedan hoppar till orsakskedjan här ovan, måste jag säga att det är ett av de kassare argument jag hört. Mycket kan jag säga om högern i Europa, och om högern i Sverige i synnerhet, men om man tror att en svensk fördröjning skulle få dem att huxflux upptäcka upphetsande saker i Lissabonfördraget underskattar man dem. Detta_är_ett_dåligt_skäl!!!
Jan Anderssons lovvärda ansatser slogs till backen av EU-kommissionen, vilket är ett djupt oroväckande tecken. Reinfeldt har inte med ett ord tagit upp löntagarnas rättigheter, vilket både Mona Sahlin och Lundby-Wedin har krävt (och när han inte gör något så gör inte de heller något - ytterst märkligt!!!!), och slutligen kan vi konstatera att regeringens utredare Claes Stråth ger illavarslande signaler när det gäller slutsatserna av sitt uppdrag. Man ju fundera på o m inte SAF i vanlig ordning är de smartare grabbarna i den här matchen, som stillsamt väntar att riksdagsbeslutet ska tas, och därefter komma med sina krav.
Lissabonfördraget har absolut fördelar om man jämför med den stadga som gäller idag, framförallt för att den i någon mån tar bort en del av EG-domstolens makt och förlägger den till ett parlament, som då också kan vara ännu mer löntagarfientligt. Men dessa små steg i rätt riktning är definitivt inte tillräckligt för att vi ska riskera den svenska modellen.

Nytt jobb!!! Och tak också....

Hastigt och lustigt beslöt man sig för att krympa arbetsstyrkan vid ROT-jobbet i Elinsborg, och med nån dags varsel blev den nya adressen kvarteret Hamnen i Sundbyberg, där Riksbyggen låter uppföra sex hus.
Alltså fanns det tak att jobba med, och jag sträckte glatt upp handen. Det finns dessutom en webbkamera som sitte rpå en av kranarna som ska dokumentera vårt jobb. Här!! Vi är på taket närmast Bällsta Bro...

Första jobbet blev att ordna till skyddsräckena, och att hägna in balkongtak som inte säkrats
Utsikt från balkongtaket. Och ja, jag har säkerhetssele, men det var en gammal krånglig rackare
För att ta sig upp finns det alltså bygghissar. Inte direkt nån lyx men fullt funktionellt...
Utsikt ner mot Ulvsundasjön... På de andra huskropparna pågår armering och plåtform. Klicka på bilderna så syns det bättre!!!!

Killarna längst bort till vänster på bilden kör en mindre baskgjutning - nu börjar det bli dags att uppgradera mobilkameran känns det som

Husen är alltså ställda på ett parkeringsgarage, och parallellt med bygget reser man putsställning runt om
Etableringen. Länge sen jag var på ett såpass stort bygge. Manskap i botten, kontorsdel ovanpå. Och massor med folk
Husen ligger alltså precis vid gatan. Detta kallas i annonserna den vackra strandpromenaden, men det var ju ett litet skrotnäste förr i världen, med halvdana firmor och ruckel.

Bygghissen vi använder och ställningsmaterial

Allt som ska upp lyfts med kran. Vi ska återkomma till det.... Detta är också ett hjälmbygge, med varselkläder och strängare regler...

Jag fick också traska runt med tryckluftspickan och komplettera spikning

Takstolarna uppställda. Utanför ser man putsställningen. Lilla valvcontainern sticker upp bredvid byghiss två. Det regnar en del också...

Trots det fortsätter naturligtvis filigranläggningen på huskropp två. De som bor där kommer få en snygg vy mot Bällstaån. Eller Marabou River som det förmodligen alltid kommer kallas
Hisstopparna kläs in
Utsikt ner mot etablering och parkering. På det här bygget finns en del som reser in och bor kvar - det är deras husvagnar som är uppställda Och veckan avslutades med luckning och pappning. Lika mycket krångel som vanligt med papp-pickan...

Baklängesjobb. Om Lissabonfördraget


De senaste dagarna verkar det som om både LO centralt och partiet börjat inse att hanteringen av Lissabonfördraget inte är så...smidig. Alltså förekommer det nu vad man på amerikanskt strategispråk kallar damage control, dvs försöker begränsa skadeverkningarna. Det går inget vidare kan jag säga. En ingrediens är att ivrigt påtala hur illa moderaterna tycker om fackföreningsrörelsen. Såpass - och vad har det med saken att göra????
För att ta det alldeles mycket enkelt - jag vill att man ska vänta med att ratificera Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna av Stråthutredningen. Det vill säga, exakt vad LO-kongressen kom fram till, och vad också Byggnads krävt. Detta går inte regeringen med på. Och då gör den socialdemokratiska riksdagsgruppen som regeringen vill. Röstar för fördraget utan att invänta Stråthutredningen och dess konsekvenser.
Så enkelt är det.
Och jag frågar mig - i vilket läge väger arbetarerörelsens synpunkter tyngst? När vi har frågan kvar i Sverige, där frågan måste ha stöd av socialdemokraterna, eller när den hamnar i Bryssel där vi har en högermajoritet i parlamentet? Hittills har ingen lyckats få mig att begripa hur vi skulle ha enklast att påverka i Bryssel - nån som kan det får gärna skriva hit.
En del säger att med nya friska tag och god vilja och lite tur och nedförsbacke och medvind så kommer vi få majoritet i EU-parlamentet - strålande tider, härliga tider! De låter som en gammal svensk pilsnerfilm - och då minsann, då kan vi verkligen påverka!!!! Det enda vi behöver göra är ju att vinna EU-valet....
Är jag ensam om att tycka att det låter bakvänt?

Bilden föreställer Thor Modéen och Åke Söderblom i den något bortglömda "O, en så'n natt" fr 1937

Sista grillningen med gänget! Arbetsplatsbyte...

Sen blev det höst. Disiga kalla morgnar med kvarliggande dimma över Järvafältet. Bett i luften, hög och klar...
På taket kommer de första tecknen på att det kan bistert på natten. En tunn fin skorpa frost...
Det berömda trapptornet skulle rivas ner. Just då hade morgonkylan övergått i ett envetet regnande
Mycket metalldelar som ska sorteras och återlämnas. Och nitt i alltihop kommer besked om att vi är för många, några ska bort. Och vi som ligger längst fram i produktionskedjan är de som ska lämna!
Vi har haft möjlighet att få grilla en del fredagförmiddagar. Sålt lite pallar, köpt korv och dryck och haft en rätt bra Walter, Göran, Kjell
Fr v Göran, Krille, Kim (med ryggen mot)

Fr vänster Anders, Benke, Göran, Kocken, Göran (högst), Walter, Långa Kalle, Jonas och Ville

Och därefter ska jag och ett par till härifrån. Fast just nu vet vi inte var, eller vad som ska göras. Så tack till platsledningen i Tensta - Lanny, Pelle, Kjelle, Kimmo, Gösta. Ha det så bra!!!

Är jag dum? Är partiet naiva?



Frågan är berättigad efter att ha läst vad Sven-Erik Österberg skriver till folk. Jag citerar, med benäget tillstånd av den som fått raderna:


Det är tydligen så att det är bara en uppfattning som gäller och råkar man ha en annan så är man oförskämd, varför fortsatt debatt är meningslös.LOs ordf är med i VU och jag måste nog säga att jag i första hand litar på hennes tolkning av LO kongressens beslut.

Sven-Erik Österberg

Man ska alltså tolka detta som det jag varit rädd för hela tiden - på högsta nivå är frågan avklarad, färdigdiskuterad, avförd från dagordningen. Intressant blir det också när man sedan läser vad detta kongressbeslut består i:

att LO verkar för att riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas efter det att utredningen, ”Konsekvenser och åtgärder med anledning av Laval-domen, dir 2008:38”, har redovisat sitt uppdrag ""

Jag var på den där kongressen, och jag kan lova att det kongressen ville var att LO och SAP skulle slåss med näbbar och klor för att skydda vår välfärd. Inte nöja sig med att regeringen sa Näpp. Och sedan sätta sig i ett hörn och vara duktiga.
Man hyser stor tilltro till ett tillägg som Jan Andersson skrivit. Det är inget fel på det, men tror verkligen någon att ett högerdominerat parlament kommer att bifalla detta? Det är så naivt att jag blir förbannad igen. Makten över vår välfärd ligger tills den 20 november hos det svenska folket. Skulle man besluta att ratificera Lissabonfördraget ligger det inte där längre. Då ligger det hos det högerdominerade EU-parlamentet. Känns det bra???
LOs inställning är obegriplig. Ännu mer obegripligt är att de inte förstår vilken tyngd just den här frågan har för oss. På Byggettans repskap var det flera kamrater med mångårigt engagemang i partiet som uttryckte tvivel om de kunde vara kvar om beslutet blir att stödja regeringen. Jag känner samma sak - hur fan ska jag kunna gå ut och försvara att vårt eget parti och LO röstar emot oss? Jag vet inte om jag kommer orka det.
Det är jävligt trist att bli bemött på det här viset - jag använder mig av min rätt som betalande medlem att ifrågasätta beslut. Argumentationen påminner så mycket om den som regeringen använde mot sina inbördes kritiker under FRA-debatten att man blir mörkrädd.
Jag har mejlat Byggnads riksdagsmän. Och fått svar. Men vi behöver fortsätta mejla dem, ringa och stöta på. Och det är bråttom.

Bo Widegren fortsätter vara arg på hanteringen, läs vad han skriver. Jag är också glad att Handels avdelning 20 tar samma ställning som Byggnads. Jag vet att debatten pågår ute i landet - driv på, samlas, påverka!




Nobelpriserier. Om viktiga utmärkelser



Det finns en utbredd uppfattning om att Nobelpriset i litteratur alltid delas ut till konstiga, illa lästa och svårgenomträngliga författare. Just denna inställning, vanlig i Sverige, kom åter till tals när den franske författaren Jean-Marie Le Clézio fick 2008 års utmärkelse. Mer om honom här bland annat.
Man kan naturligtvis diskutera kriterierna för vem som ska få det, och det görs också hela tiden, och jag kan inte påstå att jag tycker att alla som fått det varit så där jättebra (jag har inte läst alla som fått det, men bra nära vid det här laget) och Elfriede Jelinek var en ren plåga att ta sig igenom. En plåga som dessutom inte gav nånting utom en lättnad över att det var slut.
Årets pristagare är inte ens särskilt stor nån annanstans än i Frankrike, vilket så att säga brer på den där myten om att ett år ska anglofilerna i Akademin ha sitt, ett annat år ska frankofilerna ha sitt, ett tredje arabisterna, det fjärde orientalisterna.... Och jag ska naturligtvis läsa minst en bok.
Det intressantaste med Nobelpriset är att det under en eller ett par veckor ger upphov till en kvalitetsdebatt om litteratur som vi saknar under resten av året. Det kommer nämligen ut en massa skit också, och man saknar de gammaldags sågningar som man sett under årens lopp. Istället är det alldeles för ofta frågan om rena anmälningar av nya böcker, där man kan undra om artikelförfattaren nöjt sig med att läsa förlagets presentation
Lite kan ju detta ha att göra med att litteratur-Sverige (och kultur-Sverige också för den delen; om man inte vill gå så långt som Göran Hägg och säga att den bildade klassen i Sverige inom alla intellektuella kategorier består av ungefär 1000 personer som dessutom är släkt med varandra) är så litet; skriver man nåt elakt lär man få försvara sig i baren efter bokmässan (har jag fått mig berättat). Men man kan ändå konstatera att bokintresset i Sverige är stort, vilket kan ge hopp för läsandet sjunker också i grupper som verkligen skulle behöva läsa...
Nu kunde man ju också hoppas på att det pris som delades ut idag skulle ge upphov till samma sorts kvalitetsdiskussioner. För en gångs skull ges priset till nån jag både läst och förstått. Det finns några till som jag kände till i förväg, av vilka Milton Friedman får ses som den mest hemske, i sin totala avsaknad av koppling mellan ekonomisk politik och mänskligt lidande.
Därför är det en välgärning att man nu belönar Paul Krugman. Det är naturligtvis ett val som kommer att få amerikanska och nyliberala tankesmedjor att formligen detonera, och det utskott inom Sveriges Riksbank som gjort valet, kommer få leva med att betraktas som socialistiska förrädare. Det är därför rätt skönt att Krugman redan tidigare erhållit flera andra mycket eftertraktade utmärkelser genom åren. Mer om honom här...
Krugman skriver regelbundet en kolumn i New York Times, han bloggar (läs!!!!) och föreläser. Dessutom är han rapp i truten och kan vara suveränt underhållande. Han representerar också en tidlös humanism inom den ekonomiska forskningen som inte sätter mänskligt lidande som en försumbar parameter, utan också som en viktig komponent för handel och kapitalbildning.

Kort sagt, Krugman vet och beskriver fördelen för industrier med att flytta produktion till låglöneländer är tillfällig. I systemets natur ligger att produktionsapparaten kommer att organisera sig, kräva bättre villkor, och därefter också, om det skulle behövas, också skapa ett politiskt tryck, där fackföreningar kommer att driva på demokratiprocessen. Till exempel.
Naturligtvis ser det ut som en tanke att man plockar Krugman just nu, men i själva verket torde valet ha varit klart ett tag, vilket är än mer spännande,eftersom han är en av de som förutspått en börskris, fast inte ens han kunde tro att det skulle bli så här. Och i takt med att den nyliberala idéen tynar bort, med det ena efter det andra misslyckade experimentet bakom sig, blir också Krugmans forskning än viktigare.
Det är därför man kunde hoppas på att det efter de här kaotiska dagarna skulle komma en mer sansad nivå i media kring vad som faktiskt hänt. Och glöm inte att kolla hur mycket av dessa miljarder som slutligen landade där de skulle....

Problemet är inte Vänstern. Problemet är Ohly


Efter att ha snurrat runt ett tag bland socialdemokratiska bloggare ( t ex här, här eller här) kan man inte låta bli att förundras över hur de ser på Vänsterpartiet. För väldigt många verkar tycka att det är fråga om en slags light-version av socialdemokratin, ett slags pålitlig släpvagn, där man blandar ihop olika företrädare med sakfrågorna. En och annan tycker dessutom inte alls så, dessutom... Inom Byggnads skapade man ju beteckningen Kamrat Fyra Procent
Jag kan inte tänka mig att det förekommit samma sorts lusläsande av V:s partiprogram, av deras budgetar eller av deras motioner i riksdagen, som man lagt ner på att granska borgarna eller SD.
Det är rätt uppenbart nämligen att det är ett parti som fortfarande står med fötterna stadigt i en förkrigsbeskrivning av verkligheten, som har en ekonomisk bedömningsgrund som är passé, och som egentligen är mycket populistiska. Det finns också en märklig förmåga att tro att ett parti är samma sak som ett par karismatiska ledarfigurer - vilket vänstern varit duktiga på att dra fram, men man ska komma ihåg att Vänstern är mer än Josefin Brink.Tyvärr.
Därför är Mona Sahlin mycket smart just nu. Genom att först etablera ett samarbete med MP och utestänga V, och därefter backa, lägger hon bollen hos V igen. Som måste begripa att deras ekonomiska politik kommer vara ett bekymmer för ett trovärdigt regeringsalternativ 2010.
Jag tänker fan inte försvara deras budgetsyn. I dagsläget - vilket kommer cementeras med besked i takt med att lågkonjunkturen fördjupas - är det politiskt självmord att vilja ta bort överskottsmålen i statsfinanserna. Det är nämligen inte så svårt att förklara vad dessa innebär, och de som förlorar på det är låginkomsttagarna.
Överhuvudtaget kommer den att förlora valet som framstår som ekonomiskt oansvarig -alltså måste man vara oantastlig på den fronten, och flytta slagfältet till andra sektorer.

I borgarbladen fnissas det inte fullt så mycket som man kunde tro - det här är ingen kris; detta är ett sätt att starta en kontruktiv debatt kring ett regeringsalternativ, och det vet man naturligtvis på ledarsidorna. Det är inte märkligare än att de olika partier som idag sitter i den borgerliga regeringen fick ge och ta av sina hjärtefrågor

Min personliga åsikt, vad den nu kan vara värd (förmodligen inte ett dugg!!!) är att Ohly måste bort. Och att han kommer att ryka. Han är skrämmande okunnig inom många ämnen, dogmatisk och tål inte att ifrågasättas. Hans ovilja att ta avstånd från diktatorer och diktaturer i Kina, Nord-Korea eller Zimbabwe - m fl - är inget som jag vill förknippas med.
Naturligtvis ska inte vänstern stängas ute, men det var bra att de insåg att de höll på att bli frånåkta. Den nuvarande partiledningen behöver begripa att socialdemokratin inte ska behöva lägga tid på att försvara koalitionskamrater under valrörelsen 2010


Bilden visar hur Lars Ohly ger en motståndare det berömda fingret (!) i en TV-sänd debatt....

Byggnads och opinionsbildningen. Återigen


Under Byggettans repskap kom naturligtvis frågan upp VAD som gjorts för att marknadsföra Byggnads åsikt när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Medlemmar är missnöjda med hur fackföreningsrörelsen syns, och hur våra krav drivs.
Ett bra exempel är den totala förvåning som nu dyker upp i partiet när man deklarerar att man tycker att partiledningen sviker i frågan om fördraget. Det är mycket höjda ögonbryn kan man säga. Och en total oförståelse för varför detta skulle vara så viktigt för oss ( det finns också en inte så liten skadeglädje från t ex Kommunal och Metall, men det kan vi ta i ett annat inlägg) men mest är man rent ovetande om att det här är en så essentiell sak för Byggnads.
Den är t o m så viktig att partiet riskerar att förlora väldigt många valarbetare ute på byggarbetsplatserna. Vilket strategerna faktiskt inte verkar fatta. Inte ens detta har Byggnads lyckats få fram, vilket är katastrof.
Nu diskuterar man att ha en större manifestation den 15 november, inför riksdagens omröstning om Lissabonfördraget. Och många, inklusive jag, hoppades att det här skulle kunna bli arbetarrörelsens motsvarighet till regeringens FRA-fråga, en livaktig debatt där man sakta skulle kunna bända över ovetande till "rätt" sida.
Nu är jag inte så säker längre, efter otaliga samtal och mejl från kamrater och meningsmotståndare (och snälla ni - det ni skriver kan ni faktiskt skriva direkt i bloggen istället för att ställa det till mig på min privata mejl - hör ni det Gösta, Owe, Hans, Tomas, Maggan, Pavel...) börjar jag inse att vad som är en ödesfråga för Byggnads, faktiskt är en icke-fråga för de flesta andra.

Mycket av detta bottnar i att man blandar ihop saker. Det gjorde folk på repskapet också, så vi tar det igen. Byggnads ställningstagande innebär INTE att man säger NEJ till Lissabonfördraget. Det innebär inte heller att man säger NEJ till EU. Den diskussionen är förhoppningsvis avklarad.
För de partikamrater som inte fattar det tar vi det igen. Byggnads säger inte nej till EU. Och försök er inte på att - som Jan Andersson - beskriva den här frågan som en sådan.
Det vi vill är att man väntar med att rösta i riksdagen om Lissabonfördraget tills man vet konsekvenserna för den svenska arbetsrätten, som de kommer att beskrivas i den utredning som Clas Stråth ska lägga fram. Att man väntar alltså.
Detta har den socialdemokratiska partiledningen sagt nej till, och sen har LO lagt sig ner för detta (genom att pipa om att man gjort vad man kunnat, och nu tvår man sina händer...). På köpet skrämde man upp sex stycken riksdagsledamöter som förväntas representera Byggnads såpass att de plockade bort ryggraden och la sig för partipiskan. Dessa sex är Claes-Göran Brandin, Anders Karlsson, Lars Mejern Larsson, Ronny Olander, Gunnar Sandberg och Hans Stenberg. Klicka på respektive namn så kan ni mejla och fråga vad i helvete de håller på med. och ju fler av oss som hör av oss dess bättre.

Det de gjort är lika illa som om lagbasen skulle lägga sig för spargrisen*. Vad kamraterna kallar dem ska vi tala tyst om, men kort och gott kan man säga att vi förväntar oss mer solidaritet av dem...

Nackdelen är ju då den extremt tafatta och klumpiga marknadsföring som fackföreningsrörelsen envisas med att hålla på med. Idag vet minsta barn att ska man lyckas i Bryssel krävs det politiskt hantverk som kallas lobbying, och de som gör sånt kallas lobbyister. Proportionen mellan de lobbyister som ska driva fackets frågor inom EU och de lobbyister som driver arbetsgivarnas sak, är ungefär 5 mot 954. Eller nåt. Till detta kommer en kvarstående oförmåga att anpassa sig till Den Moderna Tekniken som är så monumental att man antingen vill gråta åt eländet, eller slå sönder nånting.
På Byggnads hemsida hittar vi ingenting om det fiasko för det sociala tillägget som fick Wanja Lundby-Wedin att bli förbannad. Inte heller ett ord om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslöt sig för att köra över LO-kongressen, och därmed Byggnads krav. Bedrövligt är det. Inte heller något om den strategi för framtiden som andre ordförande Tomas Gustavsson pratade om under frågestunden på repskapet. Och listan kan göras längre (...jag har tagit upp ämnet tidigare bl a här....)

Att sedan inte media uppmärksammat detta är en annan sak som säger en del om hur illa vi skött oss vad gäller att få ut budskapet. De gottar sig ju i att - kanske - hitta en spricka i en kommande koalition, men det här har det missat totalt. Att sedan Gudmundson i vanlig ordning skjuter sig i foten är bara förväntat, medan DN - ambivalent vanlig ordning - inte vet vilken fot de ska stå på...

Därför är det här dubbelt olustigt. Det finns en uppenbar irritation i partiledningen över att den här debatten aldrig ger sig, och det visar man genom att inte ta debatten längre. Det finns också ett inte så litet mått av utpressning i ämnet - partiledningen sitter med trumf, tror de - och förväntar sig att vi - även om vi får stryk i den här frågan - kommer att fortsätta vara trogna valarbetare och röstmaskiner. Därför att vi skulle tycka att alternativen är SÅ hemska.

Jag tror inte att vi kommer att stödja andra partier i så stor utsträckning, men däremot är jag mycket rädd för att vi - och detta inkluderar mig - kommer att göra annat än att rösta till EU-valet. Vi kommer inte heller att kunna vara valarbetare (åtskilliga fackligt aktiva har kommit till vägs ände nu och kommer att lägga ner verksamheten om riksdagsgruppen ratificerar fördraget) och vi kommer inte att vilja bidra längre. Tyvärr.
Politik handlar tydligen mycket om att göra upp kalkyler. Man väger för- och nackdelar mot varandra. Då och då gör man felbedömningar. Jag är mycket säker på att hanteringen av detta är en mycket grov felbedömning, där de negativa konsekvenserna kommer bli avsevärt större än de eventuella vinster man gör.


*Spargrisen är motparten i en ackordsförhandling, dvs arbetsgivarens representant

Grindslanten är en bra illustration till hur några slåss inbördes så det ryker om det, medan en annan förnöjt står och beskådar eländet. Gissa vem som är vem....


Och nej, jag vet inte varför vissa ord blir rödfärgade...

Byggettan ger sig inte! Om Lissabonfördraget


Det är skönt att sitta ner med likasinnade, som på Byggettans repskap på torsdagskvällen, men det är också beklämmande att se den frustration och t o m vrede som syntes hos en del. Ilskan riktar sig naturligtvis mot den socialdemokratiska riksdagsgruppen, och en partipiska som kräver ordning i leden och tyst i klassen. Inte minst därför att ledamöter som vi anser är valda på Byygnadsmandat faktiskt väljer att hålla just tyst.
Till detta kom naturligtvis irritation över att partiledningen väljer att samarbeta med miljöpartiet, ett parti som man är misstänksam mot inom fackföreningsrörelsen, för att uttrycka det milt. Och slutligen kom så ett argt pressmeddelande från LO, om hur svenska politiker i Bryssel avstår från att engagera sig i arbetet för att infoga en social klausul i utstationeringsdirektivet.

Av detta kunde mna då tro att det skulle vara blicken i marken och hopsjunken hållning, men icke så. Det bubblar av energi hos Byggettan, och dessutom får vi nu stöd av t ex Handels 20, i vår kritik av hur Lissabonfördraget hanteras av våra egna.
Jag är mycket medveten om att man från partihögkvarteret hoppas att frågan kommer att dö efter 20 november, men NI HAR SÅ FEL! Man kör inte över LO-kongressen hur som helst, man styr inte oss hur man vill. Det här kommer man att få äta upp!!!
I fortsättningen ska frågan om hur man hanterar Lissabonfördraget tas upp på alla möten. Vi ska mejla alla ledamöter som sitter på fackliga mandat. Vi ska nog också ta oss en funderare på om hur mycket vi vill bidra med resurser till ett parti som uppenbarligen inte tar oss på allvar.

Tro mig, vi kan det här. Och vi är mycket envisa!!! Kampen har börjat!


Återkommer under fredagen med kompletterande text

Sitt i båten! Om partiledningens bristande insikt


Jag skrev för ett par dar sen att partiledningens utspel om ett oreserverat stöd för Lissabonfördraget hade goda förutsättningar för att bli vår egen lilla besvärande FRA-fråga. Med det menade jag att en oförstående partiledning som inte inser upprördheten, och som vill krafsa över oenigheten. Till detta hade jag kunnat foga att på den borgerliga sidan visades också lejonklon från ledningen mot de rebelliska, men jag kunde väl aldrig tro att det skulle inträffa hos oss.
Men se det kunde det.
Bo Widegren - läs här -, vars åsikter jag inte till fullo delar men respekterar, har engagerat sig starkt för fackliga rättigheter i Europa, och som direkt följd av detta, ockspå varit tveksam till en svensk ratificering av Lissabonfördraget. Om detta har han skrivit mycket, en del har jag också länkat till från denna blogg.
Men nu får det vara slut med det anser Sven-Erik Österberg, som skrivit till Bo, och tagit honom i örat. Eller vad man ska kalla det. Österberg anser uppenbarligen att nu får det vara sluttramsat om Laval och EU-konstitutionen, och att det inte är bra för partiet att såna som Bo - och jag - ändå envisas med att tjafsa.
Mållös blir jag inte. Jag är för luttrad för det. Jag blir förbannad. Och ännu mer besluten om att Lissabonfördraget inte ska drivas genom riksdagen innan vi vet de arbetsrättsliga följderna av Lavaldomen. Sven-Erik Österberg försöker stödja sig på att fackliga organisationer i andra länder anser att Lissabonfördraget är bra. I vart fall bättre än det de har...
Den sortens debatter la jag bakom mig när jag började raka mig, den är rent pinsam för Sven-Erik Österberg, och än mer om det skulle visa sig att han har stöd av partiets VU.

Det är ju så här att för oss - och med oss menar jag den fackliga rörelsen, och den är INTE samma sak som Wanja Lundby-Wedin - är frågan inte alls utagerad. Den kommer inte heller att vara utagerad om den socialdemokratiska riksdagsgruppen väljer att stödja den borgerliga regeringens förslag om EU-fördraget. Vår respons på detta måste ju då bli att ifrågasätta lämpligheten hos våra företrädare. EU-valet kan ju bli en rysare i såna fall.
Det andra är ju det som förmodligen var den främsta orsaken till att regeringen till sist svalde sin stolthet och la fram en massa tilläggsförslag rörande FRA (som fortfarande är skitdåligt!), nämligen att de aktiva rösterna på arbetsplatserna tystnar. Jag vet kamrater som redan nu ifrågasätter sitt medlemskap i partiet. Är det dit Sven-Erik Österberg vill?
Bo Widegren är i sina fulla rätt att ifrågasätta. Jag har min fulla rätt att bli förbannad. Vi kan starta en bloggrevolt om det behövs, men viktigare är att vi också kan starta en arbetsplatsrevolt. Och om det är det som behövs för att tala om hur viktig den här frågan är så får det väl bli så!
Här ska mejlas till fackliga kamrater. De ska veta vilkas mandat de sitter på. De bör vara beredda på att försvara sin ståndpunkt, och också ta konsekvenserna. Om Sven-Erik Österberg trodde att han skulle dämpa vreden bedrog han sig gruvligt; han hällde bensin på brasan istället!

Vi är inte röstboskap. Om EU-fördraget


På fredagen meddelade Sven-Erik Österberg att socialdemokratiska partiet inte i nån större utsträckning tänker bry sig om vad LO-kongressen antog i somras, rörande Lissabonfördraget. Istället tänker man ge regeringen sitt stöd, och acceptera ratificeringen utan att invänta konsekvenserna av Lavaldomen. Sen kunde man höra det också....
I DN stoppar Sahlin rebellerna... Nå, ni kan vara lugna - det gör hon inte alls nämligen, oavsett vad DN påstår. Och inte blir jag lugnare av att Wanja Lundby-Wedin skyller på regeringen.
Jag blir så jävla arg.
Vi behöver inte skylla på regeringen - det är bara att rösta NEJ, och ta det ett varv till, och se till att det blir rätt den här gången
Inte bara jag, utan många andra också, har hela tiden ansett att den svenska ratificeringen av fördraget gott kan kompletteras med villkor eller undantag. Det är väl för HÖGE FARAO det unionen handlar om - att ge och ta. Och vi är alldeles för många som tycker att vi GETT för mycket och FÅTT för lite för att Mona Sahlin ska vara alltför säker på att vi kommer att stödja dem.
Det här kommer naturligtvis att ge konsekvenser - jag kommer inte bli nån särskilt aktiv valarbetare under EU-valet, om jag ens röstar vet jag inte vilket parti jag kommer rösta på. Det är jag inte heller ensam om.
Strategerna spelar ett farligt spel när de tar för givet att fackföreningsrörelsen kommer att morra ett tag, men därefter inrätta sig i ledet. Det kanske inte alls blir så. Vi kanske inte alls lugnar ner oss, det här kanske t o m blir partiets egen lilla pinsamma FRA-fråga. Flera LO-distrikt är ytterst tveksamma - olydiga! - och Byggnads kommer vara tvungna att driva sin linje för att behålla nån trovärdighet. Avdelningarna i Stockholm, Skåne och Göteborg har redan markerat sitt missnöje med partiledningens agerande. På torsdag har vi repskap i Byggettan och Hasse Tilly kommer få ta del av våra farhågor. Vi kan ju rimligen hoppas att han framför dem till höge vederbörande.
Jag gillar inte heller den utpressningstaktik som pågår. Dvs, man skuldbelägger mig. Jag ska trängas in i ett hörn där jag av rädsla för att högern ska nå framgångar ska släppa mina principer. Det har kommit såna propåer. Nå, jag är en tjurig jävel. Folk som känner mig kan intyga att det funkar precis tvärtom.
Jag ser istället faran i att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att visa sitt missnöje med socialdemokratiska företrädare i EU-valet och spola bort partiet. Det är ett långt trovärdigare scenario än att 1,7 miljoner LO-medlemmar kommer att belöna partiet för att det sket i vad vi tycker, eller hur???
I den efterföljande analysen om varför det går åt helvete i EU-valet kommer man sedan totalt undvika att ta in den frågan. ALLT annat kan ha spelat roll, men inte att ett par tusen Fackliga FörtroendeMän slutade prata politik det året, eller vad det berodde på. Det blir som i den stora eftervalsanalysen där man totalt undviker att ta upp Göran Persson personliga ansvar för valförlusten. För ingen skugga måtte falla på ledningen.
Nå här är det i varje fall Lång dags färd mot natt....

Bilden föreställer regeringen och partiet. Vem som är vem får ni väl gissa. Snodd från http://www.crazy-jokes.com/

Indianer och vita. Om historierevisionism


I senaste numret av LO-tidningen ger sig Petra Meyer på att recensera den gamla klassikern Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, av Dee Brown, och hon gör det på klassiskt fördomsfullt sätt, genom att jämställa de amerikanska indiankrigen med folkmord. En rätt traditionell syn på den perioden, som tyvärr baseras mer på en romantiserad naturalistisk syn på de nordamerikanska indianfolken, än på kunskap om hur det faktiskt låg till.
Nackdelen med den synen är att den devalverar det vi kallar för folkmord (genocid), och det är en debatt som förts inom forskningen under rätt många år nu, vilket uppenbarligen förbigått Petra Meyer. Och man ska vara medveten om att Dee Brown på senare år tog avstånd från den historiesynen, som ändå inte alls är så framträdande i Begrav Mitt Hjärta Vid Wounded Knee som recensionen kan ge intryck av. Under det tidiga sjuttiotalet kom synen på indianerna - och i synnerhet då prärieindianerna - och deras kamp att förändras, under påverkan av den allmänna radikaliseringen av samhället, USAs agerande i Sydostasien och inte minst den svarta medborgarrättsrörelsens framsteg. Det var ingen slump att Dee Brown valde att apostrofera just Wounded Knee, där den sista större massakern på indianer ägde rum 1890, men det blev också den plats där AIM gick till väpnad kamp, mot den vite mannens samhälle.
Överhuvudtaget har bilden av den röde mannen - som den beskrivits i otaliga filmer och böcker - kommit att revideras på ett makalöst sätt. Från att vara den sluge vilden, den lömske mördaren, som emellanåt kanske kunde få vara en smula ädel också, som hos Fenimore Cooper (fast där saknas definitivt inte skurkaktiga rödskinn heller), över en anonym period som utfyllnad och kanonmat i de mer arketypiska västerfilmerna, till en tillvaro som offer och martyr (Soldier Blue t ex) till den ädle vilden i Dansar Med Vargar. För att inte tala om Geronimo.
Det är där han hänger idag, den ädle vilden. På en vardagsrumsvägg, målad i glas mot en solnedgång. Mycket stilig, som en symbol både för hur ursprungsfolken dyrkade naturen, och för att vi ska skämmas för hur vi exploaterar den.
Ett folkmord förutsätter att det finns en planerad förföljelse. Den måste vara systematisk. Om vi frångår den kan vi kalla många saker för folkmord. Men i grunden handlar det naturligtvis om ren okunskap. Dee Browns bok handlar om en mycket liten del migrerande indianstammar, som företrädesvis levde på de stora slätterna.
I de stora språkgrupper som identifierats på amerikanska kontinenten uppträder enorma skillnader. Mellan en chiricahuaapache och en santeesioux var det lika stora skillnader som mellan en lankes och en turk, och det gällde inte bara språket, utan hela den samhälleliga utvecklingen. Stora grupper indianer, främst de skogsströvande stammarna i öster, levde i symbios med de vita, och assimilerades så småningom. Att det förekom övergrepp är inte alls att förneka. men de allra största konflikterna mellan indianer och vita nämns ju inte alls i Dee Browns bok. Det allra blodigaste - santeeupproret i Minnesota som krävde tusentals liv - nämns mycket kursivt. Inte heller talas det om de stora krig som indianerna utkämpade som bundsförvanter till fransmän, engelsmän eller amerikaner under 1700-talet.
På alla nivåer i det amerikanska samhället fanns det grupper som värnade om indianerna. Om vi istället ska jämföra med den verkliga folkutrotning som skedde i Sydamerika, och långt fram i modern tid, framstår det som beskrivs i Begrav Mitt Hjärta Vid Wounded Knee, mer som en spännande historia, än som tragik.
Vare sig Dee Brown eller Petra Meyer bryr sig om att berätta om hur olika indianstammar verkligen ansträngde sig för att utrota varandra, eller att de med glädje sålde sig som legoknektar till de armé och kavalleritrupper som jagade den undflyende präriekrigaren. Utan dem inga indiankrig, men de kråkindianer som stred med Custer gjorde det för att hatade souixerna. Likaså de tonkawaindianer som stred för de vita i Red River-kriget eller Al Siebers eller Frank Norths respektive indianspejare.
Naturligtvis har stora grupper indianer fått leva i misär under många år. På det stora Pine Ridgereservatet är nöden och eländet ständigt närvarande, men har man också sett samma sorts nöd i Mississippideltat, kanske man kan dra slutsatsen att det är ett amerikanskt dilemma snarare än ett indianskt. Som drabbar fattiga, vare sig de är svarta, vita eller röda.
Man ska naturligtvis läsa Begrav Mitt Hjärta Vid Wounded Knee, i synnerhet som det också kompletterats med ett förklarande förord. Det är en klassiker, som innehåller alla dessa legendariska historier och som kanske också kan ge mersmak, och lust att lära sig vidare. För den som är intresserad kan jag varmt rekommendera Indianklubben, förtjänstfullt ledd av Bertil Thörn. Annars ger Lars Åberg en god introduktion i sin anmälan i GP.

Visst kommer det även i fortsättningen att finnas en fascination för mannen som behärskade de fria vidderna, för det är ju männens och knappast kvinnornas slitsamma tillvaro som hyllas, men det är att ta till överord att säga att det var ett folkmord som skedde. Det fanns ingen plan, strategi eller konsekvens i hur indianerna besegrades, om man ens kan säga att de besegrades. I många fall integrerades de, i en fredlig process som var given av nödvändigheten.
Men då blir det ju inte lika spännande...

Forts följer.

Överst ser vi Sitting Bull, en praktfull representant för det stiliga hunkpapafolket. därunder ett stycke fantasimålning, och nederst en jivarosindian, liten ful och föga charmig. De har länge förknippats med det otrevliga bruket att krympa huvuden. Omfattas därför inte heller av en romatiserad syn, trots att de verkligen förföljdes...