Min kompis Mia kommer aldrig bli miljonär. Det sa hon häromsistens med ett garv. Hon ska bli som sin mamma: utsliten, fattig, ful men glad ändå. Sen drack vi lite mer från vinboxen...
Hon jobbar i hemtjänsten. Hon är inte alls nån plattityd, snarare tvärtom. Vass i truten, rolig, läser, är medveten om vilket samhälle vi lever i - och hon vet varför. Tre barn, två bor hemma i en för liten lägenhet, där hon är glad att de kommer såpass bra överens ändå.
Utan sina tillägg skulle hon inte klara sig. Utlandssemester? Räknas Åland? Lite kryssningar med nån radiostation, eller resa till sin mamma i Medelpad. Umgänget är ungefär likadant - lite undersköterskor, lokalvårdare, butiksanställda, några som suger på sin vuxenutbildning ett tag till. En del sjukskrivna, en del arbetslösa.
Mia är ett av mina filter - hon blir förbannad på det hon kallar smörandet för de som redan har det bra. De som inte vet vilken katastrof det kan vara att tappa plånboken, eller som inte minns ångesten varje vinter när de växande barnen skulle kläs i nya, dyra kläder. Eller som inte fattar att man inte har råd att vara sjukskriven, om man i varje fall aldrig ens klarar sig på grundlönen, utan måste leva på jourtilläggen, som man missar när man är hemma.
Nån gång var det nån som råkade säga att hennes ex kanske kunde ta mer ansvar för barnen. Mia blev alldeles svart i synen - jag skilde mig inte för att fortsätta hänga upp mitt liv på honom, och förresten gör han precis det vi kom överens om. Nåt mer vill jag inte ha, om han ens kan bidra med mer. Han har fullt på sitt håll.
Mia är den hushållsnära tjänsten - vandrar med sin Dramaten i miljonprogramsområdet, hem till ensamma eller krassliga pensionärer, som var precis som hon. Hon ser sitt facit, som hon sa. Skillnaden är att hon inte är avdragsgill, att hon numer är anställd av en anonym vårdkoncern, och att hon fått mer att göra.
Hennes cynismer kan vara välgörande, och slagfärdiga. Hon skiter i om de sänker skatten tjugo öre; det tar de tillbaka nån annanstans. Många av dagens politiska frågor angår henne inte - hon är övertygad om att hennes liv är utstakat, och nästan ödesbestämt. Nästa större förändring hon ser fram emot är att nån unge flyttar så hon kan flytta till en mindre kvart, och få några kronor över. Fast då har väl den hyrorna stigit så mycket att skillnaden i varje fall inte spelar nån roll...
Jag har aldrig hört henne prata illa om invandrare, hon jobbar ju med många olika nationaliteter. Däremot är hon bergfast konservativ i fråga om brott och straff, och hennes ryggmärgsreaktion var att det var bra med betyg i skolan. Fast hon själv hade si och så med både betyg och närvaro.
Det är ju om Mia som valet borde handla - om kvinnan som inte har råd, eller mod, att byta karriär, eller plugga (för det vill hon). Om arbetarna i välfärdens trosskompani - om de som har en inbyggd reflex av kombinerad avundsjuka och logik, som gör att de nästan njuter när de hör mer välbärgade vänner hamna på dekis en smula. Som inte har två bilar - de har inte ens en. Som inte kunde vara den där perfekte föräldern som skjutsade barn till höger och vänster för idrottandet. Som inte kunde vara det pedagogiska stödet för sin tonåring med matteböckerna på köksbordet.
Vem bryr sig om hennes drömmar? Som för övrigt är mycket blygsamma - en veckas charter till valfri turistfälla skulle man kunna leva länge på.
Man blir jävligt materialistisk när man inte har något, sa hon. Och det går i arv - hennes barn ska ta sig genom gymnaiset men sen vill de ut och jobba; tjäna pengar, unna sig lite lyx. Och det är så få av dem som kommer att hoppa tillbaka i skolbänken sen.
Arbetareklass? Antagligen. Och de är fler än man tror. Den som påstår att det här inte skulle spela nån roll i Sverige eller Stockholm borde skämmas.
Både jag och Mia och många fler med oss blir förbannade när vi marginaliseras. Och det gör man när man bara glor på våra löner. Visst, Mia klarar sig men hon får jobba kopiöst för sina pengar. Visst, jag lever bra men min kropp får betala priset.
Vad gör vi när Mia inte känner igen sig längre i våra värderingar? När hon för sista gången ser ytterligare underdånighet mot villaborna, mot tvåbilsägarna, mot hockeyfamiljerna? Och kom inte och säg att vi behöver en välmående medelklass för att kunna hjälpa underklassen - för vi är ingen underklass. Vi råkar bara vara vanliga jobbare - vi är de hushållsnära tjänsterna, men det betyder inte att vi är lika mycket kärnväljare som vissa tycks tro.
För varje underdånig bugning för de som redan har det bra, gnistrar det av ilska bland de som inget har. Jag vet inte vem som skrev det, men det gäller lika mycket nu som det gjorde för sjuttio år sen
