Betalt för att tycka. Richelieu och jag.

                                                 

Åsikter har vi ju alla. Somliga av oss väldigt högljutt och ofta dessutom. Ingen skulle förmodligen komma på tanken att beskriva mig som en blyg viol i opinionsdiket. Jag tycker saker. Ofta på ren magkänsla, emellanåt lite mer eftertänksamt (faktiskt).  Och det finns massor med åsikter som jag aldrig ger luft åt på bloggen, utan nöjer mig med att utsätta omgivningen för det.
  Dessutom får jag numera tycka saker för betalning, jojomän. Jag får skriva krönikor för tidningen Arbetarskydd, och får betalt för det. Inte så jag kan leva på det, absolut inte, men ett trevligt litet tillskott. Framförallt är det ju ett kvitto och blommor till självkänslan.
  Krönikörer är ju inget nytt. Förr i världen kallades det kolumnister, och var ett hyfsat seriöst inslag hos dagstidningar, och mer kåserande hos veckobladen. Några kolumnister har blivit riktigt stora - Walter Winchell, för att han satte nån sorts egen standard som skvallerkolumnist, Damon Runyon för att en del av hans kolumnskrivande faktiskt tangerade god litteratur, George Orwell för att hans skrivande faktiskt var lysande och roligt. Vi har min favorit Jolo, Hr Ehrenmark, Allan Fagerström, som var både fruktad och älskad för sina texter, och en uppsjö andra, i Sverige ofta kopplat till de romantiserade tidningskvarteren i Klara. De var nästan alltid journalister, med god yrkeskunskap, och ändå det där lilla personliga uttrycket som gjorde att de lyfte ovanför annan text.
  Vissa hade en politisk inriktning - Gunnar Fredriksson i AB  - medan andra såg och fick en möjlighet att göra reportagetext utan att vara bundna av formen - Herman Lindqvist, innan han blev galen och militant monarkist.

  Jag gillar att läsa sånt. Förmodligen har det präglat mitt eget sätt att skriva. För det är mycket lite man är först med - redan på 1600-talet översvämmades storstäder av pamfletter, tryckta i lönndom, skrivna av samhällsomstörtande figurer, som ofta formulerade sig både roligt och drastiskt. I Paris sa kardinal Richelieu - ärkeskurken i De Tre Musketörerna, om nån minns den - att "hälften av Paris invånare skriver pamfletter, och den andra halvan läser dem..." Och därefter jagade han dem med samma iver som han jagade religiösa motståndare och adelns fiender.
  Så det är jag och Orwell och Jolo alltså....

  Svårigheten tycks vara att ha en jämn nivå. En bra lägstanivå, som en mig bekant journalist sa. Det måste vara ett helvete att behöva leva på sitt krönikerande (om nu det ordet finns). Det märks också när man läser genom olika samlingar. En del är bra, en del är bättre - men det riktigt usla finns nästan alltid i det som också upprörde folk mest.
  Orwell skrev nån hafsig text om folks sällskapsdjur, vilket gav floder av arga brev till redaktionen, långt fler än som kunde förväntas efter nån politisk text.  För mig är det uppenbart att den texten var brödskrivande och han var förmodligen inte särskilt nöjd - annat än med gensvaret.
  Hr Ehrenmark konstaterade nöjt att om en läsare hotade säga upp prenumerationen på DN efter nån av hans kolumner - så var det värt en middag på nån av Klarakrogarna. De allra värsta i det läget är förmodligen den förtorkade kärna som fortfarande har Svenska Dagbladet som husorgan.
  Vartefter har det här krönikerandet - tänk jag har så svårt för det ordet; det ger doft av isländska diktare och svensk historia - spridit sig i tidningarna. Numera är det svårt att undvika, helt enkelt. Den personliga touchen har blivit nåt slags nyhetsbegrepp.

  Just idag har jag i en papperstidning läst ett reportage om Stormen Sandy, där reportern konsekvent tittar ut "över förstörelsen", hon ser "människor som vadar". Hon har "uppdaterat sig via nätet"...
  Okey, det kanske är så det ska låta idag men hon är inte kolumnist. Hon är reporter, och förmågan att skilja på nyhetsjournalistik och kolumner var viktig för de som var först ute på banan som kolumnister. Som reporter skildrade man vad man såg, men det fick aldrig bli så personligt att det skymde det stora sammanhanget (vilket jag givetvis inte kommit på själv utan snott från Krigets första offer är sanningen av Philip Knightley).

  Den balansgången är förmodligen svår att gå. Men som läsare behöver jag inte så mycket förstahandsinformation om svältande barn i en krigszon för att begripa hur jävligt det är. Däremot vill jag ha en hyfsat neutral beskrivning av förhållandena, av maktspelarna. Precis som jag vill ha ett referat av en fotbollsmatch, inte reporterns personliga upplevelse av den. Det är väl det som är skillnaden mellan att göra en nyhetstext och en kolumn, antar jag.
  Inte heller är det så att alla som skriver kolumner - vi lämnar den där medeltida krönikan nu, tycker jag - behöver skriva böcker. Under hösten, så långt den nu har kommit, har jag läst ett antal mer eller mindre hemska böcker av svenska författare, eftersom jag fortfarande inte är på avvänjning för mitt läsmissbruk. Jag återkommer mer mer detaljerat avlivande senare, men det är alldeles uppenbart att somliga gör dig bättre i det korta formatet. Eller helst inte alls.

  Nackdelen med att ha betalt för att tycka är att tanketorkan kan slå till. Ännu värre är det att ha en deadline. Ändå har jag levt med deadlines i hela mitt yrkesliv - sista produktionsdag, inflyttning, slutbesiktning. Det här är annorlunda. Femtusen idéer som snurrar i huvudet och inget vill fastna som text. Det är då man ska vara rutinerad nog, kanske till och med skolad, att bara sätta sig ner och skriva. Så det blir klart. För man har ju betalt.

Förmodligen är det då de där mest provocerande texterna dyker upp. De där som får folk att sätta kaffet i halsen och skriva arga kommentarer. Numera är det knappast nån som hotar med att äsga upp prenumerationen, det skulle väl vara just Svenskans läsare då. Eller så blir det bara en text som ögnas igenom och glöms bort. Det är ju det som är faran med att ha betalt för att tycka.
 

Jag har 2800 tecken på mig för en kolumn. Det låter kanske mycket men alla mellanrum i texten räknas också. Fram hit har jag hittills gjort av med 5000 tecken, har man sett.
Det är dock inte alls dumt. Vi som är vana att få breda ut oss behöver lära oss begränsningens svåra konst, och jag har ändå bloggen att svälla ut på. Med åsikter och annat.
  Och nu är jag alltså nominerad till priset som Sveriges Bästa Krönikör. Stolt som en tupp är jag. I enlighet med den lutheranska arbetsfostran jag också genomgått i byggbodarna så är jag också lite generad. Beröm ska man skämmas för - vilket nog i sig är en klassmarkör som det ryker om.
  Konkurrensen är hård men jag är oerhört glad över att få vara med.

Och sen fortsätter jag väl ha åsikter om det mesta...




Bilden? Kardinal Richelieu. De hade lite stil på prästerna på den tiden. Bilden snodd från Wikipedia

 
 

 

0 kommentarer: