Ett annat Sverige - men vardå? Del tre



Bruno är död nu, men han var en av de där kloka männen som gjorde folk av mig. Betongarbetare, trägen deltagare på fackliga möten, fast mest var han vettig och eftertänksam. På slutet, han flyttade till fädernehuset i Västmanland, pratades vi vid i telefon emellanåt. Han var nyfiken, skaffade sig internet tidigt, läste tidningar, bildade sig. Hela sitt liv ville han lära sig saker. Han pratade om Folket i Bild, om Litteraturfrämjandet, om en Bok för Alla. Ibland ringde han för att skälla på mig för nåt jag skrivit; han tillhörde samtalsgenerationen.

  Han trodde på socialismen, men det stod en massa socialister i vägen, sa han nån gång. Och jag anade ett snett leende under mustaschen. Före valet 2010 pratade vi en del om hur landet drogs isär. Han, med perspektiv från hela uppbyggnaden av Folkhemmet, och jag, som stod mitt i det. Och bägge såg vi nedmonteringen.
  Han ville inte lägga hela skulden på borgarna. Inte ens på kapitalismen - och ingen kunde säga det som han. Vi är de enda som kan ta itu med våra problem, sa han.



  I hans värld hade det funnits, fanns, inte tre, utan fyra klasser. Överklass, medelklass, arbetarklass och underklass. Och utan en bildad och intresserad medel- och arbetarklass skulle underklassen börja röra på sig. Mot den som var lättast att förstå, som var bekvämast. Som gav ett enkelt budskap.
  Populism, förstår du, sa han. Det är värre än kapitalism.

  Jag vet inte. Idag vet jag absolut inte. Men jag tänker ofta på honom. Mina dagar fylls av förortsmöten med människor som inte är nöjda. Och som samtidigt gett upp hoppet om politiken som en möjlig väg. Jag träffar faktiskt ganska ofta människor som helt enkelt tycker det vore enklare med en stark ledare, som bestämde. Sånt skrämmer. Populism. Obildning.

  Just idag oroas jag av två opinionsmätningar, här och här  Dels för att de visar på trender, dels för att det visar att tillfälliga tendenser kanske inte är så tillfälliga
 
 Jag träffar många antirasister. Trevligt folk. De springer på möten, twittrar, bloggar, manifesterar. Ibland undrar jag hur många rasister de träffar. Jag träffar rädda, arga människor som vill kunna hissa sin flagga, äta negerbollar och sjunga Nationalsången. Jag träffar ytterst sällan rasister, om vi med det menar puckon som på allvar tror på rasskillnader eller rasåtskillnad. Jag träffar människor som ställer enkla frågor och som inte tycker de får svar. Och nånstans därute träffar jag också på människor som lärt sig att dra nytta av de här stämningarna.




Landet går sönder. Och vi har ingen plan för att sy ihop det. Ingen har det.

Caféägaren jag känner sa att det finns två sorters människor. De som åker utomlands på semester, och de som inte gör det. De som åker utomlands begriper inte varför inte de andra inte gör det. Man orkar knappt ge dem en ledtråd.

  Missnöjet är störst i underklassen. Det är där "folkviljan" syns. I obildningen spår. När felaktiga eller illa satta rubriker i en kvällstidning ger upphov till ännu en våg mot populismens strand (stiligt va?). När listorna över de mest kriminella bara innehåller utländska efternamn. När det genomförs ännu en "gruppvåldtäkt" på en liten ort. När, när, när....
  När den bildade arbetar- och medelklassen bara fortsätter prata med varandra.

  Jag är rädd för "folkviljan". Hängde det på den, och opinionsmätningar, hade vi inte haft allmän rösträtt, förbud mot barnaga eller registrerade partnerskap, och mycket annat. Det krävs politisk vilja, men det räcker inte. Några har kommit för långt på efterkälken, och nu vill de ha förändring. Då räcker det inte med femtio spänn mer i plånboken eller statliga apotek, eller arbetsmarknadsutbildningar som siktar på 2018.
  Det räcker inte ens med ett jobbskatteavdrag.

  Framförallt skräms jag av att folkvalda tror att de har en bild av tillståndet i landet. Jag skräms av antirasister som på allvar tror att människor inte både kan älska Zlatan och Darin och ändå vilja strypa invandringen. Jag skräms ännu mer av människor som, på allvar, tror att vi kommer att tvingas bli muslimer allihop.

Men mest skräms jag av att det är så svårt att hantera populism. När det politiska valet styrs av känslor och förenklingar, istället för moget övervägande. Vi har varit förskonade från sånt i landet, och det syns nu. Det kräver en hel del självkritik och omprövningar från de anständiga politiska partierna. Och jag skriver medvetet anständiga.

  I en alldeles fantastisk bok om Irakkriget, Fiasco av Thomas E Ricks, säger en intervjuad general att det stora strategiska felet under hela kriget var att politikerna i Vita Huset inte ville föra det krig som var. De tittade ut över slätterna i Irak, där de första civilisationerna växte fram, men de såg inte samma sak som fotfolket såg. Vita Huset ville se Tyskland 1945, Korea 1950, Grenada 1980. Alltså gick det åt helvete.

  Nånstans tror jag, och är rädd för, att det är här vårt fel ligger. Vi pratar inte längre med de som är de som är längst ner, som bor i halvslum, har osäkra anställningar, som inte har råd med semester. Som känner att de får betala och betala och betala. Där en ny bil är en dröm, där ett par borttappade gymnastikskor i skolan är en katastrof. Där resignationen snabbt kan bytas till intolerans och ursinne. Som inte orkar eller vill vänta på förbättringar om tre-fyra år.

De har väntat färdigt. Vad gör vi när de börjar röra på sig?







Det kommer mer....


Bilden? När den stora Saddamstatyn vräktes omkull i april 2003 var det många som trodde att kriget var över. Det var önsketänkande. Det var då kriget började.

0 kommentarer: