Jag litar inte på chefen...





Ny krönika i Arbetarskydd! Läs här, och kommentera gärna!


Bilden? Hur det ska se ut vid sanering. Läs mer hos Industrisanering

Om att skriva med stil...


Jag har blivit allt kräsnare med vad jag läser ju äldre jag blir, och ju mer jag läser. Tyvärr betyder det att det är allt färre som verkligen får mig glad eller upprymd, eller förbannad. Emellanåt kan jag, med nån slags von oben-fnysning, lägga ifrån mig den senaste topplistedeckaren därför att den som skrev faktiskt skriver så rysligt illa. Språket stör mig.

Som liten drogs jag emellanåt av min farmor med på kaffekalas hos märkvärdiga människor, som talade med varandra om saker ointressanta för en nioåring, och efter ett tag återstod bara att fly fältet och ge sig på upptäcktsfärd i huset. Alldeles för ofta var jag ensam unge där, och tur var väl det, för lillgammal och beskäftig hade jag, som det heter, svårt att interagera med främmande ungar, som oftast ville spela boll eller prata om saker jag inte hade en aning om, som fotbollsspelare eller popidoler.

Men det fanns nästan alltid en bokhylla, eller hela rum med böcker, ty det här hände på den tiden då tecknad film var något som avnjöts på julafton eller bio, och de enda tecknade serier som gick att uppbringa i de här husen var nån sorts blodfattigt och präktigt i Lyckoslanten.
Alltså slog jag mig ned bland böckerna, en upptäcktsresande bland Baptistförbundets årsskrifter, väl tummade moraliska skrifter och annan uppbyggelig litteratur. Vilket var en fasa, för trots att jag var lillgammal var jag inte särskilt välartad, fast jag dolde det väl.
Men emellanåt sprang man på guldkorn. Så kom jag över Röde Orm, Martin Eden av Jack London, Hjortdödaren av Fenimore Cooper och Gula Brigadens Hjältar (en idag fullkomligt oläslig pojkbok från sekelskiftet, där frejdiga svenskar bankar skiten ur tyskar under trettioåriga kriget). Allt detta hemma hos en pastor i Baptistförbundet. Och jag fick låna alltihop dessutom. Tillsammans med Slipsen i Krakow, av Jan Olof Olsson, oftast kallad Jolo.

Jolo har därefter varit en återkommande följeslagare, och det är hans fel att jag läser som jag gör, och skriver som jag gör. Han lyckades nämligen vara intressant både för nioåriga vanartiga gossar och för pastorer i Baptistförbundet.
Nu är det ju inte bara jag som tycker det - jag kommer från en läsande familj, lindrigt uttryckt, och det visade sig att han även fanns i hemmets boksamlingar. Och som jag läste.

Jolo har nämligen stil, fast det begrep jag ju inte då. En slags lätt ton i ordval och meningsbyggnad, som gör att det faktiskt låter som han skriver som han talar. Visst, han var också journalist, som jag skrivit om tidigare, men han hade också en helt sanslös bildning. Han skrev populärvetenskapligt om krig och elände, om operatenorer, om utsikten från Sjöbjörnsbacken i Gröndal och om skånska gästgifverier.
Nånstans tror jag att just det där med bildningen - och då menar jag inte vad man läser sig till på högskola, utan den sorts bildning man får när man fortsätter vara nyfiken - är gemensamt för många av de jag gillar. De kan så mycket, sa byggnadsarbetaren avundsjukt.
Det mesta av Jolos texter kom ju först i tidningen, på den lätta sidan, men det är i samlingarna där guldkornen finns. Det är där jag hittar Cyrus Wallén, marmorarbetare och kassör i Stockholms stenhuggarfackförening.
Denne man, född 1885, icke alls obetydlig, men föga känd, tog sig på ålderns höst tid att skriva ner sina minnen i en bok, "En Södergrabb växer upp" där han för sina närmaste ger en närmast exakt beskrivning av allt som fanns i hans fattiga barndomshem. Slasktratten, fyllbultarna, polisen med sin kask på huvudet, gasljusen - och han gör det med stil, en helt ofattbar elegans.

Det är det Jolo fastnar för - att autodidakten (googla!) vågar sig på att skriva, och dessutom gör det bra. Sånt är också stil, och sånt älskade Jolo. Privat var han en snobb, en anglofil med förkärlek för tweed, engelska regementsslipsar och pipor, men inte alls på ett snobbigt vis. Och här kommer också Jolos nyfikenhet fram - man känner mellan raderna hur han egentligen vill veta mer om denna karga arbetarmiljö som var så nära men ändå så långt borta.
Att våga leka med grammatiken, pröva gränserna för vad språket tål, är också stil. Men bara om det lyckas skyndar jag mig att säga. Det finns ju risker med det vågspelet - att skriva låååånga meningar med mängder av semikolon och inskjutna satsförkortningar, och lyckas med det är få förunnat. Läs Vilhelm Moberg så förstår ni vad jag menar. Sen kan ni läsa valfri drapa av Jan Guillou. Vilket torde bevisa tesen att alla journalister inte nödvändigtvis blir bra författare....

Man måste också arbeta med sin text, skriva om den många gånger. Smaka på orden, byta ut, skriva om. Framförallt måste man ha en idé om vad man vill skriva om - och gärna också ha en aning om vad man skriver om. Det är därför jag har svårt för Mankell - alltför många av hans "polisromaner" är schablonistiska, alltför många av hans intriger är krystade - och när de är det faller stilen som röda byxor på medelålders man.
När författaren däremot vet vad han talar om, då kan han eller hon emellanåt vara oerhört underhållande trots sin stil, eller avsaknad av stil. Som Leif GW Persson, som jag begick lustmord på här. Och precis som Jolo är Leif GW Persson oerhört bildad - se där kopplingen igen. Samma koppling kan göras till Frans G Bengtsson - som alltså skrev Röde Orm - som hade en nära nog encyklopedisk kunskap.
Visst, det finns andra också - som ger sig på promenadjournalistiken, som den här sortens nedsläpp i verkligheten kallas. Vill ni läsa mer om det, eller om Jolos stil, kan ni göra det här

Om jag bara en enda gång når upp till Jolos höjder vore jag stolt. Annars är jag fullt nöjd med att nå upp till Cyrus Walléns...

Visst, det finns en del som luktar antikt och gubbigt i Jolos texter - men man måste minnas tiden. Det var en annan tid - när Stockholm var en svartvit film, med vänstertrafik, mellanöl och folkskola. Få, om någon, har skildrat framväxten av Stockholm och Sverige idag så exakt som Jolo. Få har varit så besatta av att lätt och smeksamt berätta saker - för det var det han var besatt av. Och han gjorde det med en sån elegans. Smaka på det här:

"I julis sista tomhet uppsteg jag ur tunnelbanans station vid Skanstull, norra ändan, gick några steg på Götgatan, vek om hörnet till Blekingegatan, riktning Allhelgonakullen, tittade in i det lilla antikvariatets fönster, sedan i antikvitetsboden, och baxade upp porten till den tomma fastigheten Blekingegatan 32.
Rivningsfärdigt, förödmjukat, nedspillt, prisgrivet; en dyster trappuppgång, gamla skjul på gården, svindlande piskbalkonger
"

Och jag tänker att hade jag kunnat, vågat, skriva så hade min svensklärare tagit av sig glasögonen, putsat dem med den äggfläckiga slipsen, och sagt - det duger inte. Gör om, gör rätt. Vem tror du att du är, Albert Camus - börja en mening med fyra adjektiv?


Jolo vågade. Det är det som är stil.
För det var en annan tid, när stil inte kunde köpas för pengar. Å andra sidan kan man nog, när jag tänker efter, inte göra det nu heller....



Bilden? Grabbar som kan bära hatt med stil. Både Paul Newman och Lee Marvin var, trots sina machoroller, radikala i sina åsikter. Newman var ända till sin död övertygad fredsvän och miljöförkämpe. Men förvånande är att Lee Marvin, mannen som gav grymheten ett ansikte i mängder av actionfilmer, också var fredsvän, trots att han, precis som Newman, slagits mot japanerna i Stilla havet (och blivit skjuten i ändan). Han var dessutom en av de första kända amerikaner som helhjärtat stödde gayrörelsen.
Och de hade stil. Till och med Marvins bakvända slips har stil. När den bärs av honom.


Blekingegatan 32? Garbo växte upp där....



Men var ska de bo?

Häromdagen hörde jag på radio ett obekant alliansspöke som försökte försvara den urusla och obefintliga bostadspolitiken med att det visst fanns tillräckligt med bostäder - problemet var att "flyttkedjan" som han kallade det, inte fungerade.
Kort och gott är det en - i den vanliga världsfrånvända liberala katekesen - symbol för hur gamla människor säljer sina stora villor, varpå en ung barnfamilj flyttar in, och släpper därigenom en större lägenhet, dit en mindre barnfamilj kan flytta, och då släpper de sin lilla lägenghet dit det gambla paret flyttar.
I en ideal värld, alltså.

Eller i en värld som fanns för trettio år sen.

Problemet med alla dessa tänkta modeller är att de alltid baserar sig på åratal av statistik, där alla förändringar är små. Och glor man bara benhårt på dessa modeller ser man naturligtvis inte verkligheten.

I verkliga livet blir gambla människor allt friskare och lever allt längre. Dessutom bor de i allmänhet billigt i sina stora hus, långt billigare än de skulle bo i en mindre ny lägenhet. De har dessutom, i varje fall i Stockholm, goda möjligheter att få statligt subventionerad hjälp med städning och gräsklippning. Så alltså flyttar de inte.
Mot denna bistra verklighet, som rubbar flyttkedjan, är just nu svaret att inte bygga alls. Bostadsbyggandet går under 2012 mot en allt lägre nivå, vilket driver upp priserna på de lägenheter som kan köpas.
Ett annat fel i den här tänkta modellen är att unga människor låna miljoner för ett anständigt boende, vilket de knappast är trakterade av. I takt med att gambla människor blir allt yngre och friskare, blir unga människor vuxna allt senare, och bor kvar hemma hos sina stackars medelålders föräldrar. Vilket jag skrivit en hel del om, bland annat här

Ett ännu större bekymmer är att det inte finns nån bostadspolitik i riket. Definitivt inte från en marknadsblind regering, men inte heller från oppositionen. Inga av de krav jag hört på sistone tangerar ens att vara en lösning på bostadsbristen. En hel del är populism, en hel del är fel, en hel del är önsketänkande.
Idag ska jag lyssna på Stefan Löfvén i Vasaparken. Jag hoppas verkligen att han pratar mycket om bostadsbyggande och bostadspolitik. Gör han inte det har vi problem.

Tack alla mina lärare


Tänk att så mycket av mitt liv berodde på vilka lärare jag hade!

Jag kom att tänka på det när jag - varning nu, det blir lite politik - jag hörde den där folkpartiledaren yra om hur skolan ska bli bättre, fast med mindre pengar. Och diverse kloka, nåja, människor drar märkliga teser kring varför unga idag inte vill gå utbildningar som inte ger dem möjlighet att göra något annat senare i livet. Märkligt för att alla idag, 2012, borde veta att framtiden kommer kräva allt bättre och mer kunskap.


Det är då mina egna skolminnen rullar fram - en del roligt, en del tragiskt, en del förvanskat. Och jag funderar kring hur mycket lärarna betydde.

Jag hann gå i fem skolor, fem olika klasser, under grundskolan. De allra första lärarna har jag rätt vaga minnen av, annat än att de - kvinnor allihop - var snälla. Uppenbarligen kunde de också sitt jobb eftersom vi lärde oss saker. Påfrestande brådmogen som jag var kunde jag givetvis läsa innan jag började skolan, och ägnade sen en stor del av min grundskoletid med att vara jobbig för kamrater som inte kom från familjer med massor av böcker. Dessutom förekom det politik i min familj, ofta och mycket, och som åttaåring minns jag att jag hade väldigt svårt att förstå att andra åttaåringar inte visste vad "protokoll", "votering" och "FNL" var...

Men precis som andra lillgamla grabbar var jag rätt ointresserad av det jag inte kunde, vilket yttrade sig som en livslång aversion mot biologi, kemi, fysik, matematik samt grammatik. Gudskelov fanns det en folkskollärare av den gamla stammen, Börje Sandén, som visste hur man skulle ta ohängda frön som jag, så nåt gick ju in. Han var intressant helt enkelt. Vi cyklade bygderna runt, med matsäck, för att titta på lokala fornminnen - han inympade lokalpatriotism i de ditflyttade ynglena, ty detta var en förort, med hyreslänga på hyreslänga utslängda på åkrarna. Ytterst få av mina klasskamrater hade rötter på orten - de var från Norrland eller Finland, och deras föräldrar slet på KF Rikslager, utslängt på ett annat gärde.
Han spelade piano också, och vi malde Daggstänkta Berg och annat ur Sjung Svenska Folk, spelade upp scener ur den svenska historien - ju blodigare dess bättre - och såg skolfilmer om mörkaste Afrika. Egentligen minns jag inte att skolan var trist, fast man sa ju det ändå...
Det viktigaste var att han fick mig att vilja fortsätta vara nyfiken. Att vilja lära mig saker. Uppleva och ta del - vilket jag ivrigt gjorde vilket också har kostat en del svett och blod.
Upp till mellanstadiet hade vi ju i stort sett bara en lärare i klassen. Visst, det stacks emellan med lite slöjd och gymnastik, men det var ju inte skola på riktigt. I synnerhet inte gymnastiken som huvudsakligen ägnades åt bollsporter, något som inte var min grej. Däremot var det ett perfekt tillfälle för irriterade kamrater att ta ut sin frustration på mig, för jag fortsatte vara påfrestande - en stenhård basketboll mitt i plytet dämpar en smula, kan jag säga.
På högstadiet blev det fler lärare. Och jag var fortfarande stor i truten, men nu kombinerat en miljard finnar och dålig andedräkt över hela kroppen, något som inte ökar charmen direkt. Här konfronterades jag också för första gången med dåliga lärare, vilket var förvirrande. Dittills hade alla vuxna i skolan varit snälla och hjälpsamma, och sen sitter den late fan vid katedern och fyller i tipskupongen! Medan anarki rådde i klassrummet.
Anarkin yttrade sig också som våld. Emellanåt mot mig, vilket jag med facit i hand ser som förståeligt, men också mot svagare individer. Som drogs in på muggen och spolades, som knuffades i vattenpölar, som blev av med skorna mitt i vintern, som fick spö på ren svenska. Och det var så uppenbart - att vuxna inte skulle ha sett detta är helt omöjligt. Några fick sår som fortfarande inte läkts, några slog tillbaka och blev värre än sina egna mobbare.
Och där fanns också lärare som helt enkelt inte tyckte om barn. Det måste ha varit så. Vad vet jag, de kanske hade drömt om forskning eller författande eller musik eller vad som helst, men de hamnade i en högstadieskola i miljonprogrammet, där många talade usel svenska, där nån hade en ny farsa och blåtira efter sommarlovet - och de löste det genom att vara oengagerade.
De var kort sagt fel personer på fel plats, och några av dem skadade barn för livet. Genom att säga "ja, du ska nog inte satsa på nåt intellektuellt yrke" eller "nåja, några måste ju vara arbetslösa också..." till högstadieungar. Och de ungarna blev givetvis alltför ofta självuppfyllande profetior.

Jag hade ju lätt i skolan. Det var inte svårt att vara duktig i min skola - vissa lärare gav bra betyg bara man var där, och inte slogs för mycket. Vissa lärare gav bra betyg om man hade stora bröst och var söt också,påstods det. Vilket vi med andedräkterna också ivrigt diskuterade sinsemellan. Men på det hela taget minns jag lärarna från högstadiet med en viss värme, och lite vemod. Idag fattar jag ju att han med tipsraden antagligen hade pilsnerproblem, att hon teckningsläraren hade krossade drömmar om en konstnärskarriär, att den där rolige som hade vansinniga kläder egentligen var rätt usel.
Och sen var det naturligtvis den vanliga armadan med kompetenta lärare, som verkligen ville lära ut, som slet med uppgifter som de otacksamma slynglarna bara struntade i, som verkligen slet sitt hår för att sätta rättvisa betyg, som satsade lite extra på honom som efter nio år i grundskolan fortfarande inte kunde skriva sin adress - vilket vi andra, med femtonåringens exakta vetskap om absolut rättvisa, ansåg orättvist.

Men de fanns där - de stod ut med mig, de hade aldrig alltför elaka saker att säga till min ömma Moder när terminssamtalen skulle klaras av, de gav mig uppmuntran och uppmärksamhet.

Nån gång springer jag på en gammal lärare - usch så gamla de blivit. Och små! Den reslige folkskolläraren från mellanstadiet är kortare än jag. Hur gick det till? Jag minns deras smeknamn: Lunkan, Regn-Olle, John-John, Kapten Rödskägg, Gympa-Hitler (om en avsutten ryttmästare i reserven som plågade oss med redskapsgymnastik), Gisse, Silentium, Dosan, Dogge, Karl-Uno Knutsson (ta de initialerna....), och man undrar om de minns oss?

För mig var lärare ett fint yrke, som min egen farfar utövade ett antal år. Det är fortfarande ett fint yrke, och jag blir alltid lika nedstämd när jag hör det kallas ett lågstatusyrke. Hur blev det så? Är det ens så? Och jag kan inte låta bli att fundera på hur lätt det var att bli lärare ett tag - lärarvikarier som efter ett tag stod med fullt ansvar, fast utan egen utbildning, friskolor som kunde anställa i stort vem som helst som lärare. Tanken är ju helt barock - att de som utbildar inte själv är utbildad.


Det passerade hundratals, tusentals elever för några av de här lärarna - och när de säger att "jovisst ja, det var du som hade en bror som var bilmekaniker" så kan jag le lite, och säga att jo, så var det. Vem är jag att kräva att de ska minnas just mig, våra rätt oskyldiga hyss?

Men jag minns dem. Tack för att ni fanns där!



Hur man förstör ett varumärke


Idag ska jag bara skriva några ord om Julian Assange. Inte om Wikileaks - jag tror faktiskt att jag kan hålla isär de där två. Tyvärr kan inte Julian Assange göra det. Därför ägnar han sig, och en krympande men högröstad skara ignoranter (jag har twitterdebatterat med den ena och det var som att prata med Nyheter Från Sovjetunionen) åt att rasera förtroendet för Wikileaks.
'
Därför bestämmer han sig för att med en dåres envishet vägra dyka upp i Sverige för att höras - notera det, han ska förhöras - och slänger sig istället med felaktigheter åt höger och vänster, och bildar allians med mycket tveksamma partners. Ett grekiskt drama som urartar till Stefan och Krister-buskis, där hans anhängare börjar låta som Sverigedemokrater och andra tomtar, när de beskyller alla andra för konspiration...

Allt detta snöar tillbaka på Wikileaks, solkar ner sanningen, förstör trovärdigheten. Wikileaks är större än Julian Assange, men det tycks inte han ha begripit.

Om detta har det skrivits mycket. Jag ska inte förlänga pinan. Jag konstaterar bara att den absolut övervägande delen av svenskarna anser att alla ska vara lika inför lagen, att ingen ska hålla sig undan, och att klaga på Sverige är en förmån som man bara har om man också respekterar systemet...



Claes Borgström besvarar den osakliga kritiken i DN - här - och hans avslutande ord kan vara värda att upprepas. Om inte Sverige är en rättsstat - vilken stat är det? Nämn en rättsstat!


Och fundera på om den staten hanterat Julian Assange annorlunda.

En laglös svensk i Vilda Västern


Förmodligen började det med bröderna Cartwright. Vi är många i min generation som kan signaturen utantill, bam-badabambam, bam-badabambam, och namnen på de som var med. Fullständigt hopplöst inspelad, med målade träd och lite utströdd sand i en studio, och en handling som började och slutade enligt standardformuläret. Men det var hästar, stora hattar, smällande pistoler och folk som slog varandra i stora gruppslagsmål, utan att nån blev skadad.

Det var min introduktion till den Vildaste Västern, ett intresse som dels hängt med sen mycket tidig ålder, dels utvecklats djupare än till västernfilmer (de bästa är för övrigt Det Vilda Gänget, Unforgiven och Shane) och indianfilmer (de bästa är Ulzanas Raid, Den siste mohikanen och Windwalker). Det har allt mer kommit att handla om att förstå varför Västern var vild, om den verkligen var det, och därifrån också en smula aning om varför myten - för det är givetvis en myt - är så livskraftig i USA, och hur mycket av vår värld som påverkas av det. Tror jag.
Eller så är det bara spännande att läsa om hur vuxna karlar möts på Storgatan (vilket nästan aldrig hände) och drar upp revolvern så fort de kan, och skjuter hej vilt. De flesta som dog - och det var rätt många faktiskt - gjorde det i bråk på krogen, eller i bakhåll.

Av tradition brukar Vilda västern placeras tidsmässigt ca 1865-1908, då Butch Cassidy och Sundance Kid dog i en eldstrid med argentinsk militär, men nutida historiker är långt frikostigare och talar om perioden 1848-1948 istället - för steget mellan de resande sällskapen med kriminella på 1850-talet och depressionen desperata skurkar är sannerligen inte långt.

Min barndoms hjältar Buffalo Bill, Vilde Bill och Wyatt Earp har slutat vara hjältar - men det betyder inte att de är mindre intressanta för det. Och samtidigt upptäcker jag andra - som Jim Miller eller Burt Alvord. Mer om dem senare...
Det här betyder att jag skaffar mig löjligt mycket litteratur (och filmer) och planerar resor via den Vildaste av Västar närhelst jag kan. Så var fallet när jag fick händerna på Robbers, Heists and Capers av Michael Newton. En liten trevlig uppslagsbok över amerikanska laglösa genom tiderna.
Eftersom jag är som jag är, och lärde mig läsa genom att mala Nordisk Familjebok från A till Ap-ollon, bladade jag genom den med lite ljummet intresse - lite nytt, några nya namn. Men så - som ett vinteräpple i en potatislåda - fanns han där.

Adolph "Big Dolph" Newton. A Swedish immigrant. Det har varit rätt tomt på nordbor i den amerikanska västernmyten - det närmaste vi kommit är Chris Madsen, dansk äventyrare och US marshal och en av förebilderna till Rooster Cogburn i True Grit.

I samband med den stora guldrushen till California 1848-1855 försökte Adolph leta guld ett tag, men upptäckte snabbt att det var lättare att sno det från andra. Han fängslades - för landsvägsrån och därtill hörande häststöld som det så vackert kallades - på San Quentin, där han blev vän med dåtida kriminella storheter som Tom Bell . Efter att Bell släppts rymde därför Adolph raskt, och anslöt sig till Bells gäng - där också Rattlesnake Dick Barter, Bill Gristy, Jim Webster och bröderna George och Cyrus Skinner ingick.
12te mars 1856 rånade gänget ett multåg med guld från Yreka-gruvan. Och bytet blev för den tiden makalösa 17,000 dollar, i finmalt guld avsett för mynttillverkning. I dagens läge motsvarar det 450,000 dollar. Det är dryga tre miljoner kronor det....

Rånet utlöste naturligtvis en klappjakt utan dess like i Californien - myndigheterna letade med ljus och lykta efter dem, för att inte tala om annat ohederligt folk i trakten som gärna ville lägga fingrarna på guldet.

William Carter kunde inte hålla sig. Fattig bonnläpp spenderade på tok för mycket guld i barerna, och skroderade. Raskt åkte han fast. Dessutom - lagen var tämligen handfast i Californien på den tiden - angav han Adolph, George Skinner och Nicanor Rodriguez.
De flydde. Till häst givetvis. Sköt på lagvrängare. Undkom elaka konkurrenter med ett nödrop, och försökte verkligen komma undan. Men i april åkte Adolph och kumpanen Tom Brown fast i Sacramento.
Och medan Big Dolph, som han kallades, teg som muren, så pratade den spädare Tom Brown desto mer, och visade - efter en viss handgriplig övertalning givetvis - vägen till ett gömställe nära Folsom, där George Skinner dödades efter en vildsint skottlossning. Av bytet fanns inte ett spår....
Adolph dömdes till tio års fängelse och hamnade på San Quentin igen. Därefter hittar jag honom bara i folkräkningen 1860, som fånge. Född 1826, yrke sjöman, födelseort Sweden...

Så vad hände med Adolph? Var kom han från? Varför mönstrade han av sin båt i Calfornien? Vad hette han egentligen? Adolph var ju inte heller utvandrare - han kanske var rymling? Det var inte sällan skurkar tog upp sina gamla karriärer i det nya landet.

Tips emottages tacksamt!

Bloggar är rätt trista...


Jo, jag vet - man ska inte kasta sten i stenhus eller vad det heter. Men faktum är att bloggen kanske börjar bli ett passerat sätt att kommunicera på. Jag har varit usel på att skriva sista tiden, mest för att jag drabbats av nån slags skrivkramp, men också för att man efter ett tag börjar ta sitt bloggande på för stort allvar. Jag lovade mig själv att jag INTE skulle skriva bara om politik men i backspegeln ser jag ju att det blitt rätt mycket politik.

Det kanske inte gör nåt, men om jag ska utgå från mig själv, och det ska man väl, så läser jag ju sällan renodlade politiska bloggar. Oftast för att de är förbannat trista. De bloggar jag läser mest snurrar i min högermarginal. Plus en hel del annat men jag har ju sällan tid att snygga till layouten på Utsikten.

Livet kommer ju emellan också - och medelåldern. Hur gärna jag än vill förneka det är jag emellanåt alldeles slut efter arbetsdagen, och att sätta sig och formulera ihop nåt argt och snitsigt tar faktiskt sin lilla tid. I synnerhet som jag med åren blivit alltmer självkritisk till hur jag formulerar mig, hur språket hänger ihop, om det är läsbart.

Sen handlar det ju om responsen - jag är inte nöjd med att veta att det är ett par hundra personer som läst vad jag tycker. Jag vill ju ha mothugg, fortsätta debattera. Bloggen är värdelöst för sånt - olika spammotorer har ju gjort att man måste ha filter och lösenord för att kunna kommentera på många bloggar, och sånt orkar de flesta inte hålla på med. Alltså blir man bara en arg byggnadsarbetare som står i en skog och ryter för träden...

Jag gillar nämligen fortfarande politik. Men det är inte på bloggarna de intressantaste debatterna förs. Då måste man fortfarande ut på diskussionsforumen - som jag skrivit mazzor om, t ex här - och bråka med nättrollen, rasisterna och radikalerna. Emellanåt hittar man också guldkorn - som hos Tokmoderaten, som försökt ta livet av sin blogg i flera månader. På det hela taget var det länge sen jag hittade nåt intressant på en politisk blogg - det är mest förutsägbart gnäll på regeringen, och standardiserat borgerligt gnäll på att Stefan Löfvén inte gör tillräckligt (gör tillräckligt av vadå, känner sig vän av ordning tvungen att fråga, eftersom vi har nån snubbe från ett annat parti som tydligen är statsminister.)

Inte för att det saknas saker att tycka om. Om rättsskandalen rörande tragedin vid Älandsbrofjärden - mer här och här - ska vi skriva. Om inkompetenta jurister, och en lagstiftning som är uråldrig... Och givetvis om en nyliberal arbetsgivarmaffia som ser varje dödsfall på arbetet som ett beklagansvärt bortfall i produktionen.

Dessutom ska vi - givetvis - fortsätta skälla på korkade Sverigedemokrater, homofober, krigshetsare och historierevisionister.

Det är ju det som är bra med bloggen - här är det jag som bestämmer vad jag vill skriva om.

Välkomna till en bra höst!






Bilden? Det är roligt att bara hoppa....