Vissa kvällar behöver man Korv stroganoff



 Ibland skriver jag om mat. Jag gillar att laga mat. Inte sådär att jag haft funderingar om att börja yrkesmässigt med det, men det lilla beröm jag får av utbildat folk suger jag givetvis i mig. I botten ligger att jag alltså äter matlåda. Vi har trettio minuters matrast, och det gör ätandet till ett effektivt intag av energi, där de kulinariska detaljerna ofta inte är så viktiga. Man vräker ner resterna av gårdagens middag i matlådan - numera allt oftare gjord för micro, istället för den klassiska plåtlådan som förutom att den blev glödhet också hade en irriterande ovana att öppna sig i väskan, alldeles oavsett hur många spännband man satte om den; jag hade länge en ryggsäck där dofterna av fisk, kalops och grillade revbensspjäll blandades till en... inte så angenäm doft. Men vad gjorde det - vad skulle man ner med näsan i ryggsäcken att göra.

  Fast givetvis är god mat att föredra. Och som varande en liten kemist i botten har jag alltid roat mig med att blanda ihop saker för att se om de kan explodera eller ätas. Jag har nästan alltid varit min egen försökskanin, och herregud vilka katastrofer jag med påtvingad god min tvingat i mig. Sill med vaniljsås glömmer min gomme aldrig...

  Men visst, jag har också rullat ner mamma Scans köttbullar i lådan, blandat med pulvermos på varmvatten direkt ur kran, eller haft föga tinade fiskpinnar med lika illa tinad spenat, eller tagit fram något jag trott varit en fryst matlåda på morgonen i juni och därefter, på jobbet, upptäckt, att det var Arvtagerskans sparade snöbollar (vi har våra egenheter i den här familjen). Det går säkert ner med lite ketchup, som kollegan Arne raskt påpekade....

  Dessutom äter jag det mesta. Dels för att det mesta är gott, dels för att jag alltså har en ådra av äventyrslystnad, som gett mig både smakminnen, magsjuka och blåsor. Och korv gillar jag.

  Ikväll är det ett jävla väder. Det blåser rent oktobrigt, lamporna på gatan svajar och regnet kommer stötvis på tvären. Nån snö har jag inte sett, men det kanske man inte ska förvänta sig så mycket av i framtiden. Och då blev jag sugen på korv Stroganoff. Då menar jag riktig korv Stroganoff, inte den där avarten som mest är korv i tomatsås, utan nu ska vi göra det på riktigt.

  Tilläggas bör att jag inte är så förtjust i matsnobbarna, som med näsan i vädret ratar allt vad halvfabrikat heter, och som med näsan i vädret påpekar att de minsann gör sin egen fond (surdegsbröd, pepparkaksdeg, bearnaise, har skjutit ett vildsvin och stoppat korven själv). Så efter att ha grävt ner matsnobben bakom knuten kan jag mycket väl ta en påse halvfabrikat och därefter skrämma upp den till högre höjder.

  Det man ska vara noga med är korven. Ju högre kötthalt desto bättre. Inte under 68%, hör ni det? Vill ni sedan använda lammkorv eller kryddstarka korvar från utomrikes så varsågoda. Själv vill jag nog ha en klassisk falukorv här, med sin mjälla, lite söta smak. Det här är inte en rätt där chili eller tabasco har en förädlande uppgift; då blir det nåt helt annat.

  Så fram med

  500 g fin falukorv
 1-2 gula lökar
Ett par matskedar smör
2-3 matskedar tomatpuré
1 matsked paprikapulver
1 kryddmått kumminfrön
1 lagerblad
ett par stänk vitt vin
lite vatten
ett par matskedar oxfond (kalvfond funkar också; det finns utmärkta färdiga fonder att köpa)
Ett par deciliter grädde
Salt och peppar

  Måtten är ungefär, jag är bara noga med kumminet som kan ta över heeelt, och då blir det bara jag som äter och håller god min.

  Därefter gör man så här:

  Man slår en bottenskyla vatten i en gryta, häller på en skvätt köttfond (kalvfond är också gott), och lite vitt vin, det går bra med citroniserat vatten om man vill. Är man lite rutinerad i köket har man redan strimlat korven, hackat löken och skivat ett par champinjoner. Man kan strimla ner en paprika också, om man känner för det. Sen slänger man det i grytan, men vänta med korven. Nu ska det här koka ihop en stund.
  När champinjonerna dragit i sig vätskan - man ser det - skickar man i korven, och låter den puttra med ett tag. Rör om litegrann så det blandas. Salt och peppar (det står alltid nymald peppar men skit i det, ta det som finns).
  Sen rör man ner tomatpuré, paprikapulver, kummin och ett smulat lagerblad och låter det hela sjuda ett par minuter. Slå i lite grädde.
 Om man kör på pulvermix blandar man i ordning den och häller i nu, tillsammans med kryddorna. Och sen på med ett par deciliter grädde, kaffe eller vanlig. Jag känner då ingen skillnad men de där matsnobbarna håller ju på kaffegrädden.
  Man låter det sjuda tills såsen är smidig och lite simmig, den ska inte koka ihop till stuvning. Smaka av, men kom ihåg att om det är för varmt känner man inte smakerna. Det kan behövas mer salt eller peppar eller tomat. Ta det varligt med tomatpurén, för övrigt.

  Servera vad du känner till det hela. Det finns de där som förordar crème fraiche, men det går lika bra med gräddfil. Vill man sätta matsnobbarna på plats säger man lite högdraget - Per Morberg - att "egentligen ska det ju vara smetana, men okey då..."

  Vill nån sen förstöra det hela med ketchup så gör det. Har man dragit i sig salt sill med vaniljsås är man nog inte rätt man att ha synpunkter på vad folk äter...