Kvinnoföraktet finns kvar så länge männen tiger

Hon hette Lena och var snickare. Jag jobbade med henne på ett större bygge för länge sen. Duktig, snäll, lite smårolig. Jag jobbade bredvid henne och såg henne aldrig göra nåt fel. Ändå var det alltid nån kollega som tittade lite extra på dörrkarmarna hon satt, eller på väggarna hon rest.
På den tiden var jag tämligen omedveten om hur situationen var för tjejer på bygge. Dels för att jag var just omedveten, dels för att det var, och är så sällsynt, med kvinnliga byggnadsarbetare, och när man aldrig träffar på dem behöver man inte reflektera över hur de har det. Det man inte ser finns liksom inte.
Sen sprang jag på henne igen, på ett annat bygge flera år senare. Nu som arbetsledare. Jag mindes henne, hon mindes knappt mig. Däremot mindes hon andra saker. Saker som fått henne att till sist lägga ner hammaren och gå över till tjänstemannasidan. Hon hade tröttnat. På sura gubbar som alltid skulle kolla henne, på attityden från kaxiga unga grabbar, på andra arbetsledare som lite överseende gav henne skitjobb. Det gick inte att fortsätta helt enkelt.

Hon är inte ensam, och det är bekymmersamt. Lika bekymmersamt som en kvarlevande grabbig jargong som liksom följer med, på arbetsplats efter arbetsplats. Ständigt detta klotter på toaletterna, i hissar, könsskämt och förakt. Inte bara från överlevande neandertalare, som helst skulle vilja ha det som på ett sextiotal de aldrig upplevt men drömmer om, utan också från helt vanliga farsor i trettioårsåldern, som på sin fritid förmodligen är ganska jämställda, VABar och älskar sina döttrar lika mycket som sina söner.
Men inne på bygget är det som om spärrarna släpper. Det är ju som att göra lumpen igen, som en rätt påfrestande kollega en gång sa, med ett flin. Man får snacka kön, fylla och fotboll och inte ett fruntimmer i sikte. Ungefär så.
Man måste fundera kring det. Och då menar jag prata ordentligt om det. Inte sitta genom ett sömnframkallande möte om företagets värdegrund, där en inhyrd konsult mässar om allas lika värde och visar bilder på storskärm. Längst bak sitter en grovis och sover, längre fram sitter de piggare med armarna i kors, försvarsställning, och nån mitt emellan sneglar på smartphonen för att se resultatet från lunchtravet.
Mycket har blivit bättre, och skam vore det annars. Vi har ett inflöde av människor med annan hudfärg, annan religion, annan sexuell läggning, annat kön, som gör mig glad, men det går sååå långsamt. Därför att attityderna biter ifrån. Fortfarande hyllas saker som råstyrka och jävlaranamma och högt tempo, och den som inte orkar lyfta lika mycket är inte lika mycket värd. När man lite fint försöker påpeka att det kanske handlar om att jobba smartare istället för hårdare finns det alltid nån som ska berätta om nån namnlös norrlänning, som minsann kunde lyfta tre skivor hur lätt som helst, eller slå i fyrtum med näven, och det klarar inte dagens sillmjölkar av.
Så tog de slut i kroppen också. Utslitna vid femtiotre. Ont i trettio år till. Istället för att jobba smartare.
Byggjobb handlar inte om styrka. Det handlar inte ens om en förlegad kvinnosyn, fast gudarna ska veta att den finns där. Det handlar om pengar. Om att företag inte vill spendera pengar på bra hjälpmedel, som skulle göra det lättare att jobba smart. För behöver man inte lyfta tjugofem, femtio, hundra kilo så spelar det ingen roll om man är man eller kvinna.

Det handlar om att företag ska ha nolltolerans mot intolerans. Nedsättande klotter ska tas bort omedelbart, det ska inte vara nakenbilder på väggarna. Man ska vara oerhört vaksam mot attityder och tendenser. Därför att det är omodernt och dumt.

Dumma och omoderna arbetsplatser fungerar sämre. Förlegad kvinnosyn är precis lika dumt.
Men sen har vi karlar ett stort ansvar själva. Det handlar om att säga ifrån, och det alldeles oavsett om det ens finns tjejer på jobbet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara en idealisk pappa och make hemma och en chauvinistisk gris på jobbet. Eller hur man kan vara så rädd för tjejer på jobbet, för det är också rädsla med i spelet. Men frågan är vad man är rädd för? Att någon jobbar smartare?

Jo, det går framåt. Men för långsamt. Och det kommer att fortsätta lika långsamt, så länge kloka människor sitter tysta när grabbsnacket kommer igång, när bysnillena börjar hoa om styrka och hårt väder och biologi. Man kan ju hoppas att de inte sitter tysta för all framtid.



Tidigare publicerat på Byggindustribloggen 19 november, 2015

Jag blir så trött på pratet om enkla arbeten



  Det är ju på tapeten igen – att prata om vissa jobb som ”enkla”. De är inte komplicerade, de verkar vara sånt som tränade apor kan göra. Jag menar, städa litegrann, springa med post, banka i några spikar, kontrollera saker – är tydligen ”enkla” jobb. Behövs ingen utbildning, som en ovanligt kaxig borgare sa till mig för inte så länge sen.

  Och då har man nog inte fullt ut fattat vad som är ett arbete. Vad som faktiskt får oss att varje dag ge oss iväg till ett ställe där vi ska utföra sysslor som andra tydligen tycker är oviktiga, okomplicerade, okvalificerade. Inte sällan till usla löner och usla förhållanden – de går ju ofta hand i hand dessutom.

  För ett jobb är ju också just detta – att varje dag ge sig iväg till jobbet. Packa matlåda, dra på sig arbetskläder, hålla tider, utföra uppgiften på ett bra sätt. Dag efter dag efter dag. Tror ni det är enkelt, vill man säga till de där som tjatar om ”enkla” jobb? Om ni tror det kan ni kanske förklara varför så många inte klarar av just detta? För så är det ju – alla klarar inte av ”enkla” jobb.

  Några för att de inte har tålamodet, några för att det faktiskt inte alls var så jäkla enkelt – hålla reda på sjuttioelva nycklar, koder, belopp, hållplatser, zongränser, centimetrar eller kubiker – några för att de inte tyckte det var kul, några för att tiderna var hopplösa. Det finns en massa orsaker till varför enkla jobb inte alls är så enkla egentligen.

  De flesta av alla dessa ”enkla” jobb är nämligen långt viktigare för att samhället ska fungera än andra, på pappret mer avancerade jobb. Tänk själva – om en advokat kommer en halvtimme för sent till en förhandling så är det faktiskt ingen katastrof, nån kommer mumla lite irriterat men det är snart glömt. Om en busschaufför kommer halvtimme för sent till sin körning i rusningstrafiken – så är det nog inte bara irriterat mummel. När sedan förskolan inte kan öppna i tid för att busschauffören inte kom i tid och personalen blev försenad – så är det inte heller bara irriterat mummel. När operationen på sjukhuset inte kunde genomföras för att städaren kom försent för att busschauffören var sen – så var det plötsligt inget ”enkelt” jobb. Då är det inte bara mummel – då är folk förbannade.

  Jag kan bli vansinnig på att många så ofta beskriver livsviktiga arbeten som ”enkla” bara för att de inte kräver högskola. Alla dessa jobb som håller teknik och kommunikation och omsorg igång – det är inte mycket glamour i det, skyddsskor och arbetskläder, men testa att ta bort de här jobben. Ge dem till de som inte kommer stanna, som kommer söka sig nån annanstans – så får ni se hur det går.

    Jag har jobbat i ”enkla” jobb hela mitt liv, som en liten kugge varit med och byggt i hela Stockholm. Mörka morgnar och ösregn, vidriga arbetsförhållanden – ändå har man gått dit. Till sitt ”enkla” arbete. Och man har varit stolt över det, haft roligt med arbetskamrater, blivit säker på sina arbetsuppgifter, vetat att man bidrar till att samhället fungerar. Jag tror jag delar den känslan med så många andra – vi är faktiskt stolta över våra jobb, och då blir man bara förbannad när nån kallar det ett ”enkelt” jobb”. I synnerhet när den som säger det själv har ett jobb som knappast gör nån skillnad i den direkta vardagen för de flesta av oss.
  Eller som en kille i tågtrafiken sa: Åka till ett kontor, läsa lite, ta långlunch och knappa på en dator? Vad är svårt med det?

  Precis så. För om man envisas med att kalla vissa jobb ”enkla” måste man nog vara beredd på att berätta vilka jobb som då är ”svåra”. Okey, hjärnkirurg, raketforskare, advokat (kanske) – ni vet hur man brukar säga.  Men sen då?  Är en kontorsassistent ett ”svårt” jobb? Är elektronikmontör svårare än att lasta lastbilar? Är städa tunnelbanevagnar mindre svårt än att byta packningar?

Det blir ju ett problem ganska snabbt när man börjar dela upp jobb i ”enkla” och ”svåra” – eftersom det egentligen alltid handlar om att någon tycker att ett jobb är för välbetalt, eftersom ett annat är sämre betalt. Och då vill man gärna sänka lönerna på de där som är ”enkla”. Tro inte annat, det är det saken handlar om. Det handlar ALLTID om lönen.

  Det är därför vi måste stå upp för våra ”enkla” jobb. Och ta strid om det behövs. För när vi gör det så märks det – då skakar hela samhället. När bussarna inte går, när tågen inte städas, när paketen inte kommer, när saker – de där osynliga sakerna – inte fungerar längre. Då märks det vilka jobb som faktiskt inte alls är så ”enkla”.

 Då ska vi ha betalt för det. Inte om jobbet är svårt eller enkelt.



Tidigare skrivet i SEKO Stockholms tidning Första Linjen

Bilden? Ett "enkelt" jobb?

Byggindustrier går alltid storföretagens ärenden och bäddar för fusk och kriminalitet

  I en avtalsrörelse för inte så länge sedan krigade byggfacken fram att man i branschen skulle tillämpa något som kom att kallas huvudentreprenörsansvar. Det vill säga att den som satt i toppen på beställarkedjan skulle ha ett juridiskt ansvar för att de som kom under i kedjan faktiskt skötte sig, betalade in skatt, följde regler, inte mördade sin personal (ville bara kolla om ni var med där).
  Efter att ha stretat emot som själve faen gav till sist byggarbetsgivarna med sig och det blev underskrivet. Lite urvattnat blev det allt, och efter undertecknandet har inte mycket hänt - annat än att inget har hänt. Fortfarande dyker det upp oseriösa företag i entreprenörskedjan, fortfarande smusslas det med pengar (eller stjäls, på ren svenska), fortfarande behandlas personalen som dynga.

  Därför kommer nu regeringen/arbetsmarknadsdepartementet med ett skarpare förslag och se då satte byggarbetsgivarna i halsen, spillde kaffet och började måna om den svenska modell de under de senaste tio åren varit snabba att montera ner. Ni kan ju läsa här http://byggindustrin.se/artikel/nyhet/entreprenorsansvar-hotar-svensk-modell-25678



 Efter att ha tillbringat ett yrkesliv bland mer eller mindre hederliga mellanstora och små byggföretag kan jag säga att ett sånt förslag mottages med jubel. Så icke bland de som bestämmer hos Sveriges Byggindustrier. Kort och gott innebär Byggindustriers remissvar att de anser att a) ordning och reda ska branschen klara av tillsammans, utan statsmakterna, och b) det är ännu ett försök från samma statsmakter att på något obestämbart sätt begränsa svårt plågade aktieägare att tjäna_så_mycket_pengar_ de_kan. Och c)  givetvis kommer detta att fördyra byggandet ännu mer.

  Det är dumt. På flera sätt.

  A. Branschen har i många år försökt sanera sig själva. Det har misslyckats fatalt.
  B. Aktieägare i byggföretag har tjänat ohyggligt med pengar just på den här gråzonsmodellen där ingen tar ansvar. Det är dags att betala tillbaka.
  C. Vi har haft de här långa entreprenörskedjorna -spetskompetens kallar byggindustrins folk det, mohahahaha - under många år nu, som pressat löner och priser. Nån som sett billigare bostäder?


 Det som hänt är att anständiga mindre företag som måste slava åt de stora rikstäckande byggföretagen pressas så hårt av usla villkor att de inte kan ta jobben längre. Prisnivåerna är rena skämtet. Kvar blir de som kan göra 2017 års jobb för vad som är 1995 års lönenivåer (jo, jag har sett offertunderlag och det är där man ligger). Gissa vilka det är?

  De som dumpar löner, betalar svart, vägrar acceptera att polska byggnadsarbetare med trettio års erfarenhet ska ha lika mycket betalt som sina svenska kollegor, struntar i att betala in till avtalspension, och fuskar med moms och skatt.


  De som drabbas är företag som sköter sig. De som drabbas är dessa företags anställda. Man kan ju fråga sig vilka Byggindustrier månar om.. Det verkar ju inte vara sina egna medlemmar.

  Den här branschen har varit lortig länge nu. Branschen har under lika lång tid lovat att ta itu med det. Inget har hänt. Anständiga företag går omkull, oseriösa aktörer överlever. Tycker ni det är konstigt att samhället reagerar?

  Det tycker inte jag

   

Ja, jag vill ha nyval

  Dagens besked från borgarna om att de ställer misstroendevotum mot tre statsråd för påstådd misskötsel av den så kallade Transportstyrelseskandalen - jag skriver påstådd eftersom ingen faktiskt vet om något statsråd gjort fel, det är en fråga för KU att besvara, men borgarna föregår alltså KU. Det kan man ha synpunkter på.
  Men det ändrar inte grundförutsättningen - att borgarna vill sparka tre statsråd.

  För mig och andra är svaret givet - vi får nyval.

  Mot detta finns en massa försiktiga ansvarstagande icke-populistiska proffspolitiker och -tyckare som raskt börjar räkna upp varför Löfvén inte ska avgå. Samma försiktiga ansvarstagande icke-populistiska strateger som har semester istället för att hantera kriser på hemmaplan, som nästan aldrig delat fikabord med arga jobbare, som aldrig möter slöjklädda flickor på knegarbussen 0445. Som litar mer på PR-nissar än på sin instinkt. Som dessutom nästan alltid ger blanka faen i att lyssna på de som sitter i just denna mylla.

  För vi vill ha ett nyval. Ett val där vi inte anpassar oss till potentiella samarbetspartner - hallå, vill de regera med sossarna får väl för fan de erbjuda något. Ett nyval där vi ber om ett mandat för stärkta resurser till sjukvård, skola och lag och ordning. Där vi får makt att bedriva en vettig miljöpolitik. Ett nyval där vi kan få bättre kontroll på arbetsmarknaden, skatteflykt och utländska bolag. Ett nyval där vi kräver att EU i fortsättningen verkligen sätter tummen i ögat på stöddiga stater som skiter i överenskommelser. Ett nyval som ger oss mandat att slänga skurkar i fängelse eller ut ur landet vid behov, istället för att kasta ut kompetent folk som behövs här.
  Det handlar om rikets säkerhet, där vi idag står inför den häpnadsväckande situationen att partiledaren för det parti som la ner värnplikten, öppnade för outsorcing av känsliga uppgifter och där "försvaret är ett särintresse" just nu vill framstå som garanten för Sveriges säkerhet. Där media på något oerhört märkligt sätt får det till att regeringen stått handfallen inför den uppkomna säkerhetsläckan, trots att Must, SÄPO och ÖB samtliga intygar att åtgärder sattes in direkt det hela uppdagades. Och väljarna vill inte att landet ska kunna skadas. Kanske inte av en alltmer aggressiv ryss utan precis lika mycket av terrorister och skurkar. Man vill känna sig trygg.


  En hel massa saker som folk längtar efter. Och gärna snabbt. Ett hundradagarsprogram - jag kan skriva det, om det behövs.

  Vi kan skita i borgarna. De vill inte ha ett nyval, herregud nej. De spelar högt just nu, men jag är rätt övertygad om att deras spindoktorer återigen tokmissat hur less vi vanliga sossemedlemmar är på den här sortens försiktiga politik där väljarna har svårt att se skillnad på höger och vänster.
  Och om det skulle utvecklas till ett val där det står mellan fascister och anständigt folk...så får väl borgerliga partier fundera på vilken sida de vill tillhöra. Inga fler kanske och men och om. Inför frågan om nazism och fascism eller kommunism kan man inte svara "nja".

  Jag har ett flertal ordstäv jag brukar längta efter att använda - med tanke på dagens presskonferens om ett kommande misstroendevotum skulle jag vilja säga "man kan inte åka utför Niagarafallet i en tunna bara litegrann".
Välkomna till Niagarafallet.

Försommarbegravning

  Dottern hade bett honom att vara nykter. Han lovade att göra sitt bästa. Men när han plockat fram den mörka kostymen och borstat skorna var han bara tvungen att ta sig en jävel. Bara en. Fast sen blev det en till. Och en till.
  Sen satte han sig på cykeln, körkortet hade han förlorat för många år sen, och cyklade ner till kyrkan. En medeltidskyrka, vitmenad. Försommaren doftade mot honom, fågelsång som nästan dämpade suset från motorleden på andra sidan kullen. Blå himmel.

  Han var vid gott mod, värken i höften hade varit uthärdlig, och han hade bara varit uppe och pissat en gång. Inte illa för en sextioåring, tänkte han. Och idag var det Monas begravning. Träffa hennes jävla släkt och vänner en gång till. Han kanske skulle ha tagit sig en stänkare till.

  Både Markus och Madde genomskådade honom. Det var det som var värst, när ungarna blev sådär trötta i ögonen när de såg honom. Han fick inte en chans liksom att strama upp sig, harkla sig. Ta en Vicks Blå till (hela fickan full). De visste, de blev ledsna. Fan också. Och gud så han ångrade att han inte stoppat ner den lilla plåtflaskan i fickan. Bara en skvätt vodka. Litegrann. Flytande mod.

  Han avskydde sig själv för det här. Visst, de hade två barn ihop och var gifta i tolv, men vad fan hade det mer varit? Ett jävla gnäll om att han aldrig var hemma när han bara slet som ett djur för att dra in pengar till resor och bil och den där sommarstugan, som hon ville ha. Aldrig ett tack, aldrig ett leende - bara ett återkommande gnäll om nya kläder, om semestrar, om tammefan allt. Inte konstigt att man tog sig en jävel ibland.

  Han var duktig på att jobba. Alltid i tid, termos medtagen, smörgåsar i papper. Rent och snyggt vid matplatsen - besticken för sig, läsglasögon. Kolla dagens arbetsuppgifter, läsa lite ritningar. Skriva tidsedlar, noga. Dricka lite medhavt.


  Han hade alltid trivts på jobbet, trevliga killar. Inget skitsnack liksom. Raka rör. Fotboll tillsammans ibland, nån resa. Sen barnen flugit ut hade han ju lite pengar att röra sig med. Varit till Thailand nån gång, men han hade ju så svårt med språket. Det hade ju blivit så, jobbar man mycket hinner man inte plugga - det hade han alltid sagt.


  När Madde kom mot honom igen, i svart klänning och liten svart hatt, flydde han. Där borta stod Tompa, Monas brorsa. Slarvigt knuten vit slips, bruna skor. Rödbrusig upp till näsroten.

  -Men tjena Tompa! Kul att se dig!
 Sen kom han på sig själv. Vadå kul? Det här var begravning. Inte så mycket folk, han kände knappt igen någon. Där kom Evald och hans kärring, gamla grannar från radhusområdet - så de hade minsann fortsatt ha kontakt med Mona, jojo. Nickade avmätt. Fan vad gamla de var. Och där kom Johansson från Maddes fotbollslag - vad hade de haft ihop, det var ju säkert tio år sen hon slutade med fotbollen.

  Hon kände tydligen rätt mycket folk. Prydligt folk. Barn, ungdomar. Mycket blommor. Fan vad det här kommer bli jobbigt. Om man skulle sticka....

  Efteråt, när han cyklade hem, hade han ont i magen. Ska du inte stanna på kaffet, hade flera stycken frågat. Nä, han var tvungen att sticka, hade en del att göra hemma. Som om det var sant. Han hade känt blickarna - där står Bosse, herregud så sliten han ser ut. Rödnäsa och gråa trötta ögon. Han är sextio va? Ja, han var väl tio år äldre än henne. Känna anklagelserna - förlorat jobb och körkort och fru och knappt nån kontakt med barnen. Jojo. Skammen.

  Han försökte prata med Markus. Markus var alltid den lättaste att prata med. Lång och ljus, som han själv en gång. Men idag gick det inte. Han vek undan - kunde du inte ha varit nykter idag, pappa? Bara idag.


  Solen värmde på kavajryggen när han styrde mellan lummiga villagator. Långt där borta tornade höghusen upp sig. Lägenheten. Stökig och instängd. Kläder överallt. Stor TV - givetvis. Knappt några tavlor, det hade han aldrig haft. Men han hade några bira i kylen.

  Prästen var ung. Sa kloka saker. Om Monas uppoffringar för familjen - och han vred sig som en mask, kände de brännande blickarna i ryggen - hur hon tagit hand om sjukliga föräldrar och ändå haft tid med fackförening och idrottsklubb och vänner. Kistan fylld av blommor. Kransar. Från arbetskamraterna.
  En ung tjej han svagt kände igen sjöng. Nån av Maddes kompisar - han visste inte längre. Kavajen var varm och slipsen för hårt knuten. Gudskelov visste han proceduren. Han gick fram, ensam. La en hand på kistan och nickade kort.
  Sista gången han såg henne var på sjukhuset. Avtärd, huden hängde. Sjalett på huvudet.
  - Du måste ta hand om barnen, var det sista hon sa. Nu har de ingen annan. Och han lovade - självklart, lita på mig. Du behöver inte oroa dig.

  Och sen kunde han inte ens vara nykter på hennes begravning. Fan också. Helvete. Han måste ta itu med det här nu. Eller efter midsommar i varje fall. Efter midsommar blev bra. Först skulle han ju käka lite sill och potatis med grabbarna på puben, och den där Anna verkade ju lite intresserad i varje fall, nu när hon blivit av med den arga finnen. Ta med henne på dans, flanera på Söder. Titta på båtar.

  Som han och Mona gjort. Då. I ett annat liv.

  Han låste cykeln och tittade upp mot sitt köksfönster. Inget ansikte som nyfiket tittade ut och ingen barnhand som vinkade. Inte längre. Aldrig mer.

 Men han hade ett par bira i kylskåpet och snart var det midsommar.
 

Jag blir så trött på kvinnosynen hos unga byggnadsarbetare!




Så ska de nya byggnadsarbetarna gå ut plugget. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året när de nya byggnadsarbetarna befäster folks fördomar om nya unga byggnadsarbetare. Sexistiska, dumma i huvudet och omogna. Det är dags för flakbanderollerna.

Jag är så jävla trött på det här. Jag är trött på flinande bygglärare - lite för ofta omedvetna om jämställdhetsarbetet som vi försökt bedriva i byggsvängen - som säger att "pojkar är pojkar" och "hur var du själv på den tiden?"

  Hade jag stått på ett flak med en sån banderoll hade min morsa gett mig stryk, det är ett som är säkert. Och dåtidens lagbasar hade muttrat bistert.

  Jag har försökt prata med dem - berättat om hur viktigt det är med respekt men att det är viktigare för kroppsarbetare än för andra, för vi har bara vår gemenskap att lita på. Utan gemenskapen kommer de här kaxiga ungtupparna få allt sämre betalt och allt sämre villkor; vi ser det redan nu.

  Lyssna nu - rasism och sexism har inte på byggena att göra. Det har inte nån plats i samhället alls givetvis, men vill man bli betraktad och bemött med respekt gör man fanimig bäst i att bemöta andra med respekt. Har ni nån aning om hur pinsamt det här är - och hur det svider att efter alla dessa år bara ändå räknas som en av "de där"? Hamna i debatter där motståndaren glatt drar upp årets sexistiska banderoller för att liksom visa att vi inte förtjänar våra stålar. "Ett gäng kåta halvapor", som en inflytelserik person en gång kallade oss.

  Det här är tarvligt, omoget och barnsligt. Det är möjligt att det imponerar på kommande deltagare i Paradise Hotel - med tatueringar upp i armhålorna - men det kommer allt mindre att imponera på det motsatta könet. Ni blir betraktade som en hop gapiga snorungar, förtvivlat måna om att märkas - om inte annat för att ni ska vara värst.

  Visst, ni kommer om ett par år tjäna mer pengar än era jämnåriga - därför att en fackföreningsrörelse som bygger på respekt har jobbat fram det. Fundera på det - är det grabbarna som sprutar ner sig själva och andra från ett flak med en mansgrisig banderoll som kommer tjäna toppstålar i fortsättningen?
  Hur får vi fler tjejer till bygglinjen? Genom sånt här????

  Jag är så förbannat trött på det här. Era föräldrar måste vara jävligt stolta. Era mammor, era systrar, era mor- och farmödrar. Varje kvinna som ensam på kvällen möter ett gäng brölande snubbar - ölburk i handen.

  Och nej, det är ingen "liten grej". Det är en jävla skam. Det är inget riktiga byggnadsarbetare håller på med. Det är ett nytt påhitt. Sluta med det.





Bilden är en alldeles autentisk text som tydligen ska "pryda" något studentflak i morgon.





Men vad gör vi med våra döttrar?




  Jag hamnade bredvid några unga tjejer på fiket idag. Gymnasister, satt med sina datorer, gjorde absolut sista uppgifterna. Mycket latte och allmänt fniss - en som var lite ordningsman och stup i kvarten försökte samla ihop styrkorna. Det gick så där.

  Mitt i alltihop började de diskutera kost och näring och kroppar. Och ingen - ingen! - av dem var nöjd med vad de hade. De såg helt normala ut. Vanliga unga kvinnor, redan så medvetna om hur de bör se ut, hur de ska föra sig, vad som betyder nåt.
  Jag tror inte de var särskilt ytliga, de pratade om annat också, om sommarjobb - viktigt att inte bli blåst - om att flytta hemifrån - fixa hemförsäkring! - pojkvänner - alltså, han är SÅÅÅÅ barnslig. Och så vidare. Vanliga tjejer.

  Det jag fäste mig vid var att en av dem tränade med sin mamma. Ofta. För mamma var helt hysterisk när det gällde kropp och kost och kondition. De andra tjejerna var avundsjuka på det - för deras mammor var tydligen överviktiga, enligt nån norm, men ointresserade av att träna.

  Sen hade jag fikat färdigt och gick därifrån. Funderandes på om de här mammorna som var "ointresserade" kanske bara inte hade tid - de kanske hade både jobb och ansvar för matlagning, städning och småsyskon. Eller om de verkligen var överviktiga, som döttrarna hävdade.

  Det är inget särskilt med det här att det var unga tjejer. Unga grabbar är ofta långt mer tröttsamma att lyssna på, men de är minst lika fixerade vid att se perfekta ut som tjejerna. Det handlar heller inte om några få - det här är ett samhällsuttryck som unga människor knappast kan värja sig mot. Och det är de äldre generationerna som upprätthåller det.
 
  - Kan man inte bara få vara lite småfet och ointressant? som en yngre kille sa en gång till mig. Måste man verkligen vara så många saker på en gång? Jag har fan fullt upp med allt annat så jag hinner inte träna eller ha magrutor. Måste man ha dåligt samvete också?

  Och nåt ligger det i det. Idag är det nästan kriminellt att säga att man inte gillar att träna men ska det verkligen vara ett mått på ens personlighet? Jag känner en radda människor som tränar som galningar och det har då rakt inte förbättrat deras personligheter (så tillvida att de är ungefär nu som då, för att vara övertydlig mot de här som tar eventuell kritik mot träningshysteri som en personlig förolämpning). Tyvärr är det så att en ung "fit" människa idag verkar ha fått ett försprång mot nån som bara tränar lite grann, och kanske gillar att slöa framför TVn (ytterligare nåt som man knappast kan yvas över längre).

  Att unga människor känner sig pressade tror fan. Jag är knappast oskyldig själv, ibland undrar jag hur mitt eget leverne, med en intill ätstörningsliknande relation till mat under perioder av träningsmani påverkat de närmaste. Jag kan inte ens hävda att jag tränat för att det varit roligt hela tiden - för alldeles för ofta har det varit ett liv som nån sorts vilsen krigarmunk i askes och desperation. Vilket jag kan säga efter över fyrtio år i gymet.  Ge mig inte nåt "hälsoperspektiv" nu - det handlar om att bedömas utifrån sitt yttre.

  Men jag återkommer till de här tjejerna - alldeles för medvetna om vilka yttre krav som kommer ställas på dem; oavsett vilka examina de klarar av kommer de att mötas av utseendekrav och folk som förfasar sig över att de inte är "i form" tre veckor efter födslar. Mötas av män som - trotsande sina egna tillkortakommanden - kommer att bedöma deras utseenden som avelsston. Mötas av yrkesmässiga krav på att se representativ ut, samtidigt som manliga kollegor ser ut som de shoppat kläderna i Stadsmissionens containrar.

   Hur fan kunde vi bara ha kommit hit? Där unga män - och kvinnor - tittar på idiotprogram på TV, där deltagarna i Ex on the beach är så jävla korkade - jo! - att jag vill skrika rakt ut (jag har sett ett avsnitt, med munnen vidöppen i häpnad över hur evolutionen gått vilse) eller där vi som tittare profiterar på andras olycka och oförmåga att hantera pengar. De är oftast otränade också, som nån skrev på nätet.

  Samtidigt slåss unga kvinnor för att bara få växa upp och bli något de själva vill bli i massor av länder. Få rösta, få jobba, få klä sig som de själva vill, få leva med vem fan de själva vill. Och det är inte bara deras kamp - det vi lär oss är att om det blir bättre för kvinnor blir det bättre för alla, blir det bara bättre för män blir det bara bättre för just män.

  Vid sidan står nu min generation, vi som hade föräldrar som tog de sista stegen mot vad man kunde tro var jämlikhet, med förskolor, föräldraledigt, VAB, lönekartläggningar, varvade listor till politiska församlingar (i vissa partier) och verkar ha lagt ner allt sånt. Lite för ofta hör jag jämnåriga som enögt påstår att "det är rätt bra nu, vafan ska du hålla på och bråka för?" Eller "det går för fort med det där vettu, fan vad de bråkar feministerna (invandrarna, bögarna, funktionsnedsatta), de kan ju inte få allting på en gång jöh..."

  Till er vill jag säga - hur är det nu med era egna döttrar? Är det OK att de ska betraktas som föremål, väljas från sin knullbarhet? Inte kunna gå hem själva från krogen, bli inklämda och flåsade på i ett hörn på första jobbet, få sämre lön för att de är tjejer, få kukbilder i mejlen eller på sociala forum, ha sämre tider och villkor än de män de kommer leva med? Era söner kommer säkert klara sig. Inte för att de är smartare utan för att de växer upp i ett land där män fortfarande har makten och ger varandra makt och möjligheter.


    Jag tänker inte tala för kvinnors sak, de gör det så bra själva. Jag talar till männen och till de kvinnor som vant sig vid att bli talade till av män. Ska vi stå ut med att ha det så här - att kvinnor måste vara snygga och smala för att få lyckas? Kan det inte bara räcka att få vara människa?

  Jag skriver det här på Mors Dag. Min mamma är inte med oss längre, hon har varit borta i snart tjugo år. Hon fick se en fantastisk utveckling i Sverige, där hon som fattig arbetarflicka ändå fick möjligheten att utvecklas och ta plats - till skillnad från hennes egen mamma, barnhemsbarnet, som också stred på sitt sätt för att ensam ta hand om barn och hem. Men min mamma skulle knappast ha varit nöjd - hela sitt liv förde hon en kamp mot odugliga karlar som gjorde karriär framför näsan på henne, och hon och hennes generationskamrater fick faktiskt ta en jävla massa skit för saker de ville, och som de små småningom lyckades med. Men det var nog inte för att det skulle göras TV-program där deltagarna framställs som chockerande dumma, men snygga, men oerhört korkade, men liggbara...

  Det handlar som sagt inte bara om unga kvinnor, det måste man ju alltid säga, fast risken för att en ung man skulle bli tafsad på av sin förste arbetsgivare känns ju liksom inte jämförbar. Eller att han per automatik skulle få sämre lön än sin kvinnliga kollega bara för att han är man.

  Vi pratar ju knappt om det här längre på bred front. De som pratar om det pratar nästan bara med varandra, och jämlikheten är liksom demokratin något som varje generation måste vinna åt sig själva om och om igen. Det finns väldigt få självklara saker i samhället idag - det var inte längre sen jag såg utvikningsbilder i en byggbod hos ett större företag, något som varit helt omöjligt för ett par år sen. Men förmodligen ansåg företaget att slaget var vunnet, "värdegrunden var implementerad" och sen la man jämställdhetsarbetet på hyllan - och, poff, så dök sexismen upp igen.

  Käre man som läser det här - det här rör din mamma, din partner, dina döttrar. Prata med dom om det här, du kommer bli så jävla förbannad över historier som alla - alla! - kvinnor kan berätta. Det handlar inte om nån ansiktslös brud nånstans, det handlar om hur vi män inte ser problemet, tror att det inte händer oss. Om hur det känns att vara "blek och fet och ändå vara tvungen att ha bikini" som en tjej sa, eller att ha mobilen i högsta hugg. startklar, när de går hem på natten, eller om att upptäcka att den nyanställde killen direkt fick 1500 mer i månaden, eller att bli gammal och ha usel pension, eller att alltid vara den som ska ta ansvar för sina åldriga föräldrar, trots att det finns flera bröder som bor närmare.
  Samt att ständigt ha dåligt samvete för hur man ser ut.

  Det kunde man gärna prata om på Mors Dag. Och alla andra dagar också.