Utsikt Från Ett Tak

Attitydinkoninent? Jag?

2012-01-15T19:46:00.003+01:00

Alldeles nyssens blev jag kallad "attitydinkontinent" av en arg människa. Som ansåg att jag borde hålla tyst om saker jag inte visste något om (vilket jag gör). Han hör till de som kan kallas "åsiktstalibaner". Ett uttryck som jag använt i säkert tio år.

Fast nu visste jag faktiskt inte vad det var - så efter att ha gormat färdigt i telefon googlade jag det hela och har man sett: Det är ett av De Nya Orden från Språkrådet.

Det betyder "oförmåga att hålla inne med vad man tycker". Vilket alltså skulle stämma in på mig? Jag hör bekantskapskretsen fnissa hysteriskt, för det kan ju ligga en liten sanning i det. En jääätteliten.
Men samtidigt ligger det också en värdering i det hela. Vad kallar vi "förmågan att hålla inne med vad man tycker?" En opportunist? En fegis?

Visst, det kan finnas tillfällen när man kanske inte bör säga sitt hjärtas mening. Det känns inte som en bra idé att sjunga amerikanska nationalsången öppet i Waziristan, eller kalla tjugo berusade fotbollshuliganer för mentala dvärgar. Men annars då?

När är det rätt att hålla inne med vad man tycker? Just nu - omgiven av åsiktstalibaner - sitter förmodligen en massa kloka människor i samhällsdebatten och biter sig i tungan, väl medvetna om att om de säger fel saker nu så vinkar de adjö till hyfsat trygga anställningar eller uppdrag. Vad kallar man sånt?

Eller är det nån domare i nån talangtävling de menar? De är väl å andra sidan inkontinenta när det gäller det mesta hursomhelst. Det kan ju vara fotbollspelare som borde veta bättre än att tjafsa med domaren, eller människor som "schka in på krogen" oavsett berusningsgrad.

Och varför är det så viktigt att göra nya listor över det här? Språk pågår. Själv saknar jag ord som "terra" i bemärkelsen terrorisera, dunkpung och karatefylla. Samt en del annat. Men jag vet inte om jag blivit gladare om de varit med - i synnerhet som en del av orden i nyordslistan känns både omoderna och korkade.

Andra om saken

frktjatlund

Miniräknare, räknesticka och kulram...

2012-01-08T19:47:00.001+01:00

Jag minns min första miniräknare. Den hette Texas Instruments och var stor som en tegelsten. Vi fick kvittera ut den av en sträng lärare, med målsmans godkännande, och man kunde, genom att slå in ett antal siffror få fram en slutprodukt som blev "hello" när man vände på den.

Det var ett tekniskt genombrott som hette duga, liksom klockor med digital urtavla. Själv hade jag en gammal Certina med visare, som drog sig ungefär tre minuter per dygn, och som måste vridas upp innan man gick till sängs. Vred man för hårt gick fjädern sönder, och då fick man bannor. Man lärde sig att känna det lilla, lilla motståndet innan det var försent, och sen la man den bredvid den likaledes handuppdragna väckarklockan med två bjällror, som drog igång ett helvetiskt oväsen nästa morgon.

Jag kan inte påminna mig att nån tyckte att det var bättre med en tupp som gol, eller solens upp- och nergång som tidsramar för arbetsdagen. Fast vi hade en granne hemma i radhusområdet som förmodligen använde tupp. En sen tupp. Varje morgon, och jag menar varje morgon, kom han skenande med rocken fladdrande som ett segel för att hinna med bussen. Och varje morgon undrade min ömma moder stillsamt varför "Ingvar inte gick hemifrån bara två minuter tidigare?"
Och eftersom jag var en snäll gosse frågade jag farbror Ingvar just det. Jag minns att han skrattade och sa att "jo, det kanske är en bra idé". Men nästa morgon kom han skenande som en finsk långdistanslöpare på OS-upploppet, och jag insåg att vuxna hade en alldeles egen logik. Han var, kort sagt, inte hjälpt av ny teknik.

Det finns somliga som inte är det. De hopplösa fallen. Och det märkliga är att de har fått nån slags hjältestatus. Han är analog, säger man och flinar lite åt farbrorn som fortfarande lägger ett kuvert med räkningar i brevlådan. Eller som fortfarande har hemtelefon, eller ingen dator.

Min generation är förmodligen den sista där tekniktvivlarna fortfarande är högröstade. Jag tror inte det kommer vara lika ballt att inte kunna boka resor via nätet, eller betala sina räkningar, för de som kommer efter oss.

Men de har en stark position just nu, som de använder för att köra ner följande påståenden i halsen på oss andra: "Nu har du varit on-line i ett år. Vill du ha ett liv istället?" eller "När vi var små var vi ute och lekte istället för att sitta vid en j-la dator..." Små nålstick i min själ, där jag ska skämmas.

Men jag har ett liv. Ju. Alla möjliga undersökningar visar att vi som är ute mycket på nätet också är socialare än de som inte är det. Och dessutom - hade det funnits datorer under min barndom hade man fått spränga ut mig från mitt rum, sanna mina ord. Det hade räckt med en TV på rummet, och sen hade jag bara visat mig för att hämta föda.

De där som alltid är sena till bussen finns fortfarande. Därför kunde man ju önska att nästa tekniksprång blev något som faktiskt fick dem att börja två minuter tidigare!

Bilden? Ack, jag minns de flämtande lysdioderna....

Det finns inte rätt eller fel om ledarskapet

2012-01-02T19:57:00.002+01:00

När jag en gång började jobba hade vi glödande politiska diskussioner i boden. Inte för att det fanns några borgare där, gudbevaremigväl, men det fanns mer eller mindre radikala sossar, en del kommunister, man hörde talas om nån stackars inrest centerpartist och sen en massa icke-röstare, som fick skopor med ovett för sin jävla attityd.
Ibland var folk så arga på varandra att de var tvungna att dricka kaffe på olika tider, och vi yngre, eller bara retsammare, kamrater, fann ett stort nöje i att knuffa Knutte i sidan och säga att Hasse tycker att löntagarfonder är en stalinistisk grej. Och sen kunde man se på hur Knutte kavlade upp de verbala skjortärmarna, medan Hasse la snusen till rätta för att med diagram ritade direkt på bordsskivan visa hur löne- och kapitalbildning sker....
Ibland blev vi sittande så länge att basen tittade in och undrade va faen vi trodde vi höll på med.

Vi pratade politik kort sagt. Det fanns gigantiska orättvisor att ta hand om, det fanns en stöddig borgerlig överklass, och det fanns ett missnöje och en oro för framtiden. Har vi jobb efter det här objektet? Får lillgrabben dagis? Käringens chef kladdar på henne, tror jag... Vi bor i ett jävla gangsterområde men man måste ju bo nånstans....

Och det här är inte länge sen. Sen hände något. Både fackföreningsrörelsen och sossarna förvandlades på nåt vis. Partiet valde en okänslig kille från Sörmland till ordförande, varpå jag lämnade partiet i femton år. Facket ägnade sig åt att snacka ihop sig med arbetsgivarna. Diskussionerna dog ut.

Här ligger förmodligen en hel del av dagens problem för socialdemokratin. En för stor anpassning till samhället, där somliga lite grötmyndigt började blanda ihop sin roll som folkvald politiker med ett mer neutralt uppdrag som samhällelig förvaltare. Ungefär samtidigt dyker en ny borgerlighet upp, inriktad på att smidigt undvika den klassiska konfrontation som varit en grundpelare för arbetarerörelsen. Helt plötsligt finns det ingen patron på andra sidan, som kräver att man ska ha mössan i hand.
Vad som finns är företag som premierar jämställdhet, som ser ett mervärde i att bekämpa främlingsfientlighet, som har etiska regler av ett slag som var HELT otänkbara bara för femton år sen. Sen finns det ett antal knäppskallar, främst hörda på några ledarsidor, som anser att Den Nya Borgerligheten är en skam. Och mycket riktigt - så snart några såna ylat rusar stora delar av vänstern dit och pekar finger. "Se, såna är dom. Titta, de är precis samma borgare som förr. Titta bara!!!!"

Och då undrar jag bara varför borgerligheten i min egen kommun representeras både av mekaniker, av vårdbiträden, lokalvårdare, skolmåltidsbiträden? Är de lurade allihop?

En klok man skrev för ett tag sen följande till mig:

"Moderaternas konsekvent icke-aggressva kommunikation har förnyat det politiska samtalet. Varje gång vi säger att de är ulvar i fårakläder, att de ljuger, att de har dolda avsikter etc slår det tillbaka på oss själva.
Socialdemokratins kris handlar inte om höger eller vänster, inte om Juholt eller Östros och är framför allt inte en fråga om minskat väljarstöd - det är en kvalitetskris.
Om partiets processer - val av förtroendevalda, politisk analys och formuleringen av politik - har stora kvalitetsbrister, är minskat stöd bara en logisk följd. Våra valprocesser liknar mer slutna påveval än öppen demokrati.
Partiet lyckas inte mobilisera forskarsamhället i sin dialog om hur samtiden ska tolkas.
De konflikter som partiet driver mot alliansen är gamla önskerepriser, alltför ofta symbolfrågor med begränsad bäring på de de verkligt viktiga vägvalen.
Det som är lätt att skapa spontant engagemang ikring, t ex upprördhet över vinster i riskkapitalbolag, har inte en fortsättning i genomtänkt politik.
Dessutom finns en oroande tendens att inte inse vikten av att varje styrelse måste ha plats för "djävulens advokater" - ett mothåll som kritiskt ifrågasätter och får ledningarna att skärpa sig. Socialdemokraternas grundvärderingar har fortsatt hög relevans, men varje gång man tillåter sluggerargumentation, slapp analys och tillyxade förslag hotas trovärdigheten."

I ett modernt parti måste det vara tillåtet att kritisera ledaren. Jag har redan gjort det - jag anser att Håkan Juholt ska avgå. Inte för att han för fel politik, eller för att han är fel, eller för att han gjorde något olagligt, för det vet jag att han inte gjorde.
Men jag orkar inte med att ta debatten om hans moral. Inte en gång till. Jag tog den smällen när det gällde Mona, och var chanslös. I de lägena är Den Nya Borgerligheten en fruktansvärd motståndare, som inte kommer låta oss prata politik.

Fatta det. Alla ni som nu skriar om att vi måste inrikta oss på politiken - det kommer inte att fungera. 2012 kan man inte se bort från Håkan Juholts klantighet. Det_går_inte! Vi har inga kanaler där vi kan föra fram våra frågor så länge Håkan Juholts handel och vandel finns i borgerlighetens sikte. De kommer inte att tillåta det. Istället kommer de bara att lägga ytterligare en torped i kammaren, rikta in sig och fyra av. Poff!
Det är därför den interna debatten måste handla om partiledaren. Om framtida val. Om organisation och struktur.

Idag pratar vi nästan aldrig politik i boden som vi gjorde förr. Det finns några Sverigedemokrater som behöver få på huden emellanåt, så de inte sprider sig, men frågor om inflytande och ägande, om vinster och utslagning, om fattigdom eller förtryck kommer sällan upp. Men skulle de komma upp skulle jag vilja kunna prata om det, som socialdemokrat, utan att först behöva använda tio minuter till att med trött röst försvara och förklara Håkan Juholts moral, tack.

Telefonnummer jag inte minns

2011-12-11T16:46:00.004+01:00

Jag har en sån där ny telefon, som inte alls är en telefon utan en liten dator. I den har jag, hör och häpna, lyckats lagra 1623 telefonnummer. Hur nu det gått till - jag har haft samma telefonnummer sen 1994 och jag antar att de bara följt med när jag bytt telefon. Jag är inte heller särskilt oteknisk utan har lyckats föra över information från den ena luren till den andra, utan att tappa bort nåt. Vilket annars är en återkommande åkomma bland generationskamraterna - HJÄLP; jag har raderat hela adressboken...
Just nu funderar jag på att göra det. För när jag en gång på världen började spara telefonnummer var jag duktig och skrev in folk med efternamn och förnamn och i förekommande fall också företag eller organisation eller nåt liknande. Fast oftast inte. Så nu har jag ELVA Micke Andersson, varav fyra ska ha jobbat/jobbar på Skanska...
Och jag minns inte var jag träffat dem, varför jag har deras nummer eller om vad vi kan ha pratat. Känner ni igen det där? Lite som att det ramlar ut ett kvitto från festkavajen med ett telefonnummer på. Inget namn, bara ett nummer. Det är tydligt att en kvinna skrivit det (kvinnor kan skriva tydligt även efter ett par glas vin, vilket män inte kan. Oftast kan män inte skriva tydligt i nyktert tillstånd heller...) och det är ett hyfsat belopp på krogkvittot. Jo, jag minns en massa damer från kvällen, men inte att nån skulle gett mig deras nummer. Så läser du det här kan du väl höra av dig...
Och när jag tittar genom mina telefonnummer i telefonen hittar jag numret till en gammal vän. En sån där Dödspolare, en sån som skulle hjälpa mig i alla lägen. Som jag inte pratat med på sju år ungefär. Vi var som ler och långhalm under ett par rätt osnygga singelår, visste allt om varandra. Vi till och med planerade ett litet bankrån, för skojs skull. Innan ni blir oroliga nu vill jag berätta att det är sånt unga män gör tillsammans - nån slänger fram en galen idé, och rätt vad det är sitter man där med kartor över trakten, närmaste polisstation, flyktvägar. Och blir jättenervös när nån sedan faktiskt rånar just den banken exakt på det sättet. Det är sånt unga män gör. Eller ska gå in i Främlingslegionen eller resa jorden runt. Eller så var det bara vi...

Och en kväll sa vi hej efter en gemensam färd hem från nåt ställe och sen såg vi inte varandra på typ femton år.
Inte osams, inget sånt. Det bara rann ut i sanden. Sen har vi ju sprungit på varandra emellanåt, snackat lite, mest om andra gamla kompisar som vi inte heller träffar, men vi har givetvis deras nummer kvar. Fast vi kommer inte att ringa, utom i Absoluta Nödfall. För män i min ålder är det När Man Blir Singel Igen, och när man behöver ersätta svågern i helgens innebandymatch/flyttlass. Aldrig annars.
Sedan är det ju det där med att radera ur telefonen. Just min telefon, en iPhone, tycker inte om att man tar bort folk ur den. Så den lägger tillbaka vederbörande varje gång jag synkroniserar den med datorn (lite internjargong där). Detta gör att innehållet växer. Överhuvudtaget har iPhonen en egen vilja som kan driva mig till vansinne - som när jag ska SMSa något illa kvickt och den istället öppnar en Viktig Uppdatering som måste laddas färdigt innan jag gör nåt annat, underförstått att annars är alla telefonnummer borta i varje fall.
Idag minns man inte heller några telefonnummer. Det var annars en vardaglig minnesträning som höll en hjärna spänstig och alert för tjugo år sen. Oj, vad man mindes - sina kontonummer, inklusive claringnummer, portkoder, personnummer, postnummer, och hemtelefonnummer. Samt friidrottsresultat och Håtunaleken och de svenska placeringarna i herrarnas rodd i OS 1984. Idag behöver vi vanliga inte minnas nånting. Alt finns ju där - om man orkar.

Ja, förutom de allra mest kända människorna. Förra året hade jag anledning att träffa en av Sveriges mest bevakade och påpassade kvinnor. Hon skrev upp telefonnummer i en liten adressbok. Hon lärde sig aldrig sitt mobilnummer, varje månad måste hon byta, för då är det bekant hos illvilliga människor i landet, som smsar äckligheter eller ringer. Inte heller sparade hon nånting i telefonen, väl medveten om att skydda sitt privatliv. Det hade hon lärt sig efter att ha valsat runt i pressen i rätt många år. Det är rätt ironiskt att hon måste leva analogt när alla andra lever digitalt.
Men nu raderar jag en massa kontakter. Fast med största sannolikhet lägger telefonen tillbaka alltihop i korgon...

Bilden? En skämtteckning som var passé när den kom...

Efter politiken då? Del två

2011-12-04T17:18:00.003+01:00

Min mamma dog för tretton år sen. Hon ligger begravd på en idyllisk liten kyrkogård utanför Stockholm. Jag åker dit då och då, funderar. När jag går omkring ser jag nya gravar, ibland med namn som är alldeles för bekanta. Ibland namn som i varje fall klingar till. Var det inte han som bodde på den gatan? Han med hunden?
Jag ser sällan människor där. Under vinterhalvåret är det vindpinat och öde, under sommaren lummigt och sommarvackert. Kyrkan är från urminnes tider, och givetvis ligger det ett par extremt fula och opassande hus för samling och teknisk service i blickfånget.

För att komma till kyrkogården behövde man förr köra bil. Bussen avgick med glesbygdstäthet, men sen pendeltåget kom är det gångavstånd, om man har hyfsat pigga ben. Mycket länge innebar promenaden att man fick gå efter en smal remsa av en illa upplyst väg, där bilarna passade på att öka farten. Mycket.

I tio år krigade min pappa och andra för att få en gångväg från stationen till kyrkan. Helt riktigt tänkte de att äldre människor ska kunna gå dit, utan att bli nermejade av en idiot i en trimmad Epatraktor (det här är Bro, en egen ort i Uppland, inte nån förort). Och de skrev motioner till den socialdemokratiska föreningen, stötte på kommunalråd, väckte frågan.
De gjorde som de blivit lärda. Och inte mycket hände. Men den generationen är en envis sort när de vill.

Idag finns vägen där. Efter tio år. Och jag funderar på om det är en framgångs- eller motgångssaga. Tio år?

Missförhållandena på Caremas boenden var kända långt innan Uppdrag Granskning slog till. Att usel bemanning ger usel omsorg är ingen nyhet alls; sånt har vi som är fritidspolitiker vetat om länge. Men vi har inte längre kanalerna för att få fram det. Idag är det långt mer effektivt att ringa en reporter än att ringa sin lokala politiker om man vill få något uträttat. Har man blivit blåst av Ruffel&Båg AB kan jag garantera att Plus i SvT är mer effektivt än Konsumentverket.

Om jag hade en idé förr i världen skrev jag en motion, som sedan antogs av en förening, av arbetarkommunen, av distriktet och sen, så jävla småningom, av en kongress så avlägsen att det bara inte fanns. Det var inte direkt de aktuellaste frågorna som dök upp på Byggnads/LO/Sossarnas kongress. Och är det inte nu heller.

Jag håller på att lära mig det där. Att någon idag faktiskt kan slänga upp en artikel på DN Debatt, helt utan nån förankring i en folkrörelse. Köra sitt eget race liksom. Mängder med åsikter raddas upp, utan att behöva stötas mot en massa griniga invändningar på lokalnivå. De som skriver sånt brukar kallas "oberoende". Som vi förutsägbara politiska bloggare ungefär (och ibland är det ju så att de som får skriva på DN Debatt också bloggar. Tänka sig.)

Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig. En del av mig tycker det är jättebra att saker händer fort. En del tycker att demokrati ska få ta tid. Men jag begriper naturligtvis frustrationen över att det tar tio år att få en rätt självklar trehundra meter lång gång- och cykelväg över ett gärde, och jag mer än inser att de flesta skulle gett upp.

Det stora problemet är ju när vi hamnar i otakt. Just nu är väldigt många - jag höll på att skriva alla, men det är inte sant - i upplösningstillstånd över hur äldreomsorgen blivit lekstuga för profitörer. De som skäms mest är de som mest talat för privatiseringen. Och genast ska partierna försöka ordna till det här - med lagstiftning eller principer. Moderaterna mest, eftersom de är de som har mest att förlora.
Men när väl insatserna kommer är frågan borta. Då har media hittat nåt annat att vara moraliskt indignerade över, och då måste man släcka den branden.

På sikt ser jag knappt nån orsak att vara medlem i ett politiskt parti om det är så här politik ska bedrivas. Tristast blir det när mina egna företrädare talar om saken, som de definitivt inte fattat .
Ännu tristare blir det att delta i totalt förutsägbart kommunalt politiskt arbete, där en grötmyndig majoritet sätter sig på minoriteten.

Alla framtidsprogram jag ser handlar om 2014. Ungefär. Varför då? Kan man inte få några smarta människor att skriva om hur de tror att världen kommer se ut 2050 - när jag är jävligt gammal och behöver kissblöja? Ett riktigt framtidsperspektiv. Vad jobbar vi med? Hur bor vi? Vad tjänar vi? Vilka leder Allsvenskan? Finns det politiska partier? Finns det en fackföreningsrörelse?

Finns det får och kor och vatten och luft? Får dom döttrar och söner? Har dom dragspel och vals? Har dom kvar bruna böner? Har dom någonting alls? Dricker dom ens öl?

I vanliga fall brukar jag vara rätt tvärsäker på vad jag vill men just nu är jag det inte.

mer på temat här

Bilden? Bro Kyrka från ovan. Till höger synes bilvägen ner mot station, fast utan gång- och cykelbana

Sanningen om de moderata mutorna....

2011-11-27T18:43:00.004+01:00

Funderar lite stillsamt på söndagskvällen över vilka som kan tänkas veta vilka som skänker pengar till De Nya Moderaterna. Frågan är ju både brännande och aktuell, vilket då med automatik betyder att vare sig Expressen eller Dagens Nyheter kommer att ta i den. Det handlar kanske till och med om moral.
Jag tror inte att särskilt många är insatta i det. I veckan visade det sig att justitieministern, stackars Ask, faktiskt belåtet trodde att hennes parti minsann inte tagit emot bidrag av juridiska personer sen sjuttiotalet, en liten skämtsam skrevspark på det kända förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Och - hoppsan minsann! - då dök det upp information om att exakt detta händer just nu, i form av en stiftelse som öser in pengar till den Moderata Partikassan. Om detta här
Beatrice Ask är alltså inte betrodd. Eller så har hon läst Om mutor och jäv - en vägledning för offentligt anställda Den kan ni också läsa.

Vem är det som kan vara det då? I min konspiratoriska värld är förmodligen både Reinfeldt och Borg ovetande. Frivilligt, that is. För att kunna hävda att de inte visste något. Nu blir ju det en alldeles vansinnig form av förnekelse, eftersom det här har blivit en fråga där Reinfeldt faktiskt redan borde ha tagit itu med. Redovisat skiten. Lagt upp alla inbetalningar sen hedenhös och sagt ifrån - det här är inte OK, det är ett demokratiskt underskott och bäddar för både det ena och det andra.
Och sen hade ett antal rika knösar och företag fått börja skruva på sig.

Jag vet att det finns somliga som försöker bagatellisera det här, genom att just hoa om LO:s pengar till socialdemokraterna. Till er säger jag: skärp er! Här finns ingen hemlighet. Däremot finns det en politisk klumpighet hos den socialdemokratiska partiledningen just nu som får mig att tänka på Marx. Bröderna Marx. Eftersom man också i veckan sålde bort den här frågan där man var lysande, där man hade alla rätt, där Moderaterna stod som en punchig boxare mot repen, för en lösning som redan testats och inte fungerat. Tondövheten är...förlamande.

För vad skulle hända med det svenska samhället om det då visar sig att Carema kanske kastat in lite stålar till det största regeringspartiet? Om en friskolekoncern har sponsrat en regering som därefter, halleluja, delade ut friskoletillstånd? Om en arbetsgivarorganisation har bidragit till försämringar i sjukförsäkringen och a-kassan? Om det visar sig att det genom åren handlar om många, många miljioner som svenska företag gett Moderaterna? Ordet "miljarder" är under en trettioårsperiod inte helt orimligt.

Vad skulle hända?

Det är där nånstans jag tror att knuten ligger - en hel driva med prestige och ideologi hänger helt plötsligt och dinglar. Man till och med skiter i EU's rekommendation i frågan, och Sverige fortsätter vara en bananrepublik där de som bestämmer gör det bakom stängda dörrar.

För vad kan det annars vara? Och vilka i den moderata ledningen vet något? Jag tror personligen att det rör sig om en ytterst liten krets som har all info - typ fem personer, alla män, alla gammelmoderater. Alla drivna av ett hyfsat otidsenligt hat mot allt som andas jämlikhet. Män som förmodligen inte känner sig så bekväma inom De Nya Moderaterna.

Men vilka är de? Nån som har nåt tips?

Rubriken? Som den skulle sett ut om Expressen fått göra den.

Lära gamla hundar sitta....

2011-11-20T13:33:00.003+01:00

För många år sen, när jag fortfarande var en ung och uppkäftig människa (numera är jag inte ung), skickades jag på en överläggning för nya förtroendevalda socialdemokrater på en kursgård i Roslagen. Det var en rätt medioker tillställning, fylld av medelålders kvinnor med likadana sjalar och medelålders män med likadana manchesterkavajer.
Sen var det ungefär jag, en blivande chefredaktör som vill vara anonym, och ett par andra SSU-are, uppfyllda av en smula allvar. Vi var alla ombedda att säga nånting. Nåt "nytt och fräscht".

Jag började min minut med att säga att "i Brasilien är man glad om man hittar en duglig politiker. För där har man gett upp om att hitta nån som är hederlig". För det hade jag precis hört Björn Kumm säga i radion.
Det blev rätt tyst. Alla sjalar och manchesterkavajer tittade på varandra, med ett uttryck av "vad pratar han om? Brasilien????" i ansiktet.

Just då hade vi haft en av alla dessa återkommande fackliga farser, med höga vederböranden som suttit och skrivit ut feta löner och pensioner åt varandra. Allt stort uppslaget i Expressen, givetvis. Och min tanke var att få en liten debatt om vilka villkor politiker skulle ha. Redan på den tiden förekom det en sned debatt om hur mycket riksdagsmän skulle tjäna, och på den tiden var jag naturligtvis dum nog att tycka att "de minsann inte skulle tjäna bättre än en...eh...barnskötare!" Eller vad jag drog till med.
I församlingen av sjalar och kavajer satt det då några statssekreterare, en driva ombudsmän och lite andra av den sorten, och de bankade raskt ner mig med hyfsat sakliga argument. Givet att det handlade om riksdagsledamöternas löner.
Desperat pep jag tillbaka: "Men hur ska vi kunna lita på att alla som sitter på höga poster i framtiden inte kommer börja snylta på systemet?"

Då reste sig kommunens egen riksdagsledamot, tung av erfarenhet, grå av byråkrati, och med ett rent encyklopediskt minne för årtal och uppdragsinnehavare, och sa, med malm i stämman:
- DET kommer aldrig en socialdemokrat att göra!

Och sen var det slut på den diskussionen.

Jag är en smula upprörd när jag skriver det här. Just nu har den borgerliga pressen högtidsstunder om sossar som, utan att skämmas, tar ut pension fast de är i arbetsför ålder. Som utan att skämmas nyttjar systemet till bristningsgränsen.
Deras argument är, att det är helt enligt reglerna.

Oh yeah? Vad har reglerna med saken att göra?

Det finns en massa saker som är enligt reglerna, men som jag knappast tror att ens toppsossar skulle göra. Typ äga aktier i Lundin Oil, gynna vitryska staten, ha en semesterfästmö på Thailandsresan, säga neger eller arbeta som talesman för Carema. Typ olämpliga saker.

Så hur tänkte de där?

I min egen arbetarkommun - för er som inte vet det är det den högsta lokala sammanslutningen under distrikt - förekommer det arga diskussioner om etikutbildningar och regelverk. Sånt tror jag inte på. Dels för att då blir det ett jävla kattrakande om vem som ska svara för värderingarna, dels för att det uppenbarligen redan finns regelverk.
Det handlar bara om att ledande socialdemokrater ska tänka lite socialdemokratiskt. Liksom.
Kanske det är så enkelt att man ska fråga sig: Gynnar jag mig själv nu? Och om man svarar Ja på den frågan får man fundera en stund till.

Är det OK att ta ut pension medan man är i arbetsför ålder? Svaret för de allra flesta av oss är Nej. Och de flesta av oss har dessutom inte en rejält tilltagen pension ovanpå inkomsten - vi får minsann spara av den lön vi har. Och ingen ska inbilla mig att man inte kan lägga undan ett par spänn extra varje månad när man tjänar uppåt 600 000 om året.

Nu tror jag att det kan komma nåt gott ur det här. En rejäl utrensning. Ett stålbad, där gamla hundar får kliva tillbaka för nya och pigga. Fast det allra bästa vore ju om de där gamla jyckarna själva insåg att hoppsan, nu har jag gjort bort mig....

Budskapet var rätt, budbäraren var fel

2011-11-08T19:45:00.002+01:00

Det är svårt med folk som gör allt rätt. Ser rätt ut, tycker rätt, formulerar sig rätt. Så småningom börjar småaktiga människor - såna som jag och några till - nästan hoppas att de skulle ha fel nån jävla gång. Det kan handla om eurokrisen, om fotbollslandslaget, om arbetslösheten eller om det socialdemokratiska partiets framtid. Och det ska det göra nu.
Dagens politiska situation kan inte vara en nyhet för nån annan än Lena Melin, som är - det bör upprepas ofta - Den Sämsta Politiska Reporter som nånsin fått skriva i nationell media. Varför hon får skriva där är en total gåta, vilket jag säkert kommer få svar på tal för. Men det skiter jag i för jag har ingen position att försvara.
I själva verket är den socialdemokratiska tillbakagången, både reell och formulerad, väldigt förväntad. Så förväntad att den bara till viss del har med Håkan Juholt att göra. I korthet beror det på ett toppstyrt parti, där kompis och blodsbandsrelationer haft större betydelse än kompetens, och där samhällsutvecklingen helt enkelt eroderat bort den traditionella väljarbasen. Utan arbetarklass, inget arbetareparti.

En utveckling som satte fart i början på nittiotalet, och som därefter accelererat. Kvar blir en organisation som skapades för hundra år sen, en del koryféer som vill samlas vid köttgrytorna, och en förvirrad menighet som undrar vadfan de ska ha sossarna (och facket till). Och det har fortfarande inte med Håkan Juholt att göra.

Till det kommer en vision, formulerad av dåvarande Sture Eskilsson, informationsdirektör vid Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt Näringsliv, som handlade om hur man skulle ta makten. Detta beskrev han redan i början av 70-talet - ett långsiktigt strategiskt arbete, som däremot inte blev vad han trodde. Istället för att bli en spjutspets mot ett nyliberalt samhälle dök istället De Nya Moderaterna upp. Ett parti som - faktiskt - lagt sig nära traditionella socialdemokratiska kärnfrågor, och lämnat över högerpolitiken åt centern och KD.

Den socialdemokratiska sparka-sig-själv-i-arslet-debatten mot De Nya Moderaterna har däremot Juholt en del att göra med. Under fem år har socialdemokratisk opposition bara lett till att Moderaterna står ännu starkare. Har nån tänkt fel, måhända?

Man ska ha klart för sig att mycket av det mentala motståndet mot att se Moderaterna med glasögon från 2011 istället för från 1976 är känslomässigt. Politik är passion och kärlek, och det finns en del ledande moderater som inte ska hamna i en mörk gränd med mig nån gång - jag minns vad de sa om oss , om Palme och en del annat. Det finns några som var MUF-are på åttiotalet som har orsak att skämmas även idag, för saker de sa. Innan det blir utrett kommer nog en del blockeringar att bestå.

Jag tror inte på en konspiration, skapad av spindoktorer. Det som händer idag är bara logiskt. Det hade kunnat undvikas, med en starkare intern opposition och nytt blod. Och allra tydligast blir detta när budbärarna inte är de som är födda eller uppvuxna i rörelsen. Dels för att de kanske inte har precis alla kodord, dels för att de försöker förklara kräftgången med sannolika skäl.
Att det också finns ett medialt underläge gör liksom inte saken lättare; i Sture Eskilssons vision var det viktigt att ta makten över medierna - alltså skulle högerynglen in på journalistutbildningarna. Det har fått till följd att, lyssna nu, ekonomi- och samhällsjournalister idag har en högre borgerlig profil än befolkningen i övrigt. Ändå lever myten om Vänstermedia kvar. Märkligt. Det är ingen orsak till den socialdemokratiska kräftgången, men kan vara värd att nämnas.

Budbärarna säger alltså rätt saker, men blir attackerade för det. De kan vara för smarta, för snygga, för unga, för provokativa. Och framförallt har de ju rätt så jävla ofta. Illa va?
Jag har själv fått höra det - och jag är så mycket socialdemokratisk adel att jag fick vara med i Christer Isakssons bok om fenomenet. Alltså var det lite skoj att höra en skummande partist föreläsa om hur viktigt det var att ha varit medlem länge, innan man fick tycka något. Observera - innan man fick tycka något

Det här handlar inte om land mot stad, eller om gamla fraktioner mot varandra. Det här handlar om ett parti som måste ta sig en funderare på hur samhället ser ut. Fortfarande är arbetare det finaste man kan vara, eller ha varit, inom socialdemokratin. Trots att det per definition är ett begrepp som krymper hastigt. Det finns fortfarande hisnande orättvisor, men man gör sig själv en björntjänst om man tror att barnfattigdom är något som dykt upp under Reinfeldt; det fanns under Persson också. En smula självkritik är alltså bra.

Det är därför jag blir förbannad när jag hör och ser hur De Som Är Orsaker till dagens låga opinionssiffror högljutt försöker nackskjuta de som vågar analysera. Jag står för vad jag sagt tidigare: vi vinner inga val på att tjata om Ådalen '31. Grosshandlarhögern är död och begraven. Kvar finns en uppdaterad borgerlighet, med starka resurser och en växande belåtenhet.
Mot detta vill jag se en modern smart socialdemokrati, som låter människor välja själva, som ser möjligheter med utbildning och teknik. Annars är vi körda. Och som också låter smarta människor vara våra företrädare.

Ett parti med framtidstro klarar vilka debatter som helst. Så sluta skjut på budbärarna. Och den saken måste Juholt ta itu med.

Andra om saken Johanna Johan Alexandra Krassman

Dessutom en massa andra tyckare i media. Nå, i mitt umgänge är jag tammefan den ende som läser politiska bloggar alls, så klicka på ni....

Bilden? Går promenaden upp eller ner?

Fet, singel och femtio....

2011-11-06T16:05:00.003+01:00

Häromdagen brast det för en av jobbarpolarna. Hans före detta, kvinnan han fortfarande inte kommit över, skulle gifta sig med den stilige, ekonomiskt oberoende affärsmannen hon bytt honom mot. Enligt honom. För en tillvaro med hus i Spanien, villa på Ekerö, två bilar och ett obekymrat liv fjärran från det Hårt Belånade Radhuset som min jobbarpolare skulle få betala resten av sitt...

- Och själv sitter man här, fet, singel och femtio.

Emellanåt har jag ju intresserat mig för fenomenet; det blir ju gärna så när man ingår i begreppet, och därför utbröt raskt en diskussion om småaktighet, internetdating, galna ex och Det Var Bättre Förr. Och det har inte tagit slut än. Diskussionen alltså. Både om hur man dejtar, vem man dejtar, varför man dejtar och om man ens får fejta.

Min mormor - salig i hågkomst - hade en rolig och lätt cynisk väninna som hette Edit. Hon var lite av en mästare på oneliners, och jag minns när hon, ensamstående, kommenterade en av deras gemensamma väninnor, som precis blivit änka för tredje gången; den här gången via kremering:

- Jaha, en annan hittar aldrig en karl men vissa har så de kan elda med dem.

För så är det. Några förblir utan partner - och visst borde vi skippa ordet ensamstående - och andra verkar ha varit relationer under största delen av sina vuxenliv, med korta avbrott. Det finns ingen rättvisa i singellivet. Inte finns det nån logik heller. "Hon är precis din typ" har jag hört några gånger, och se det var hon inte alls.

Det enda som fungerar är att träffa många. Tror jag. Så man har att välja på. Sitta hemma i soffan en helg till med hyrfilm och hämtmat kommer inte att lyfta någon ur singellivet. Knappast att ränna på Golden Hits heller (känt danshak för medelålders singlar i Stockholm, som information åt utomsocknes), även om det finns de som träffat sin partner där. För saken är ju att de där som i vuxen ålder får påbörja ytterligare ett samliv faktiskt finns.

Jag har rätt många i bekantskapskretsen (vid närmare eftertanke har det nog varit rena epidemin) som helt plötsligt kommer släpande på en karl eller kvinna. När man minst anade det liksom. Och det är jätteroligt för dem.

Alltså dejtar man. Ett fenomen som inte alls är förbehållet trettioåringarna; i själva verket är det lätt töntigt när trettioåringar bär sig åt som om det är de som är de stora sökarna på relationsmarknaden. Bah, ni ska ju ha ekonomiska referenser och anteckningar på ärftliga sjukdomar i tredje led, inför barnalstrandet, och gärna centralt placerat boende med bytesmöjligheter.

Den sortens perfektionism bör man nog lägga åt sidan om man dejtar som medelålders - skulle jag träffa en kvinna utan nån som helst bakgrund skulle jag nog backa undan..

Vi som är feta, singlar och femtio vill ha en partner att ha kul med. Och tänk om nån för tjugo år sen sagt till mig att jag en dag skulle dejta mor- och farmödrar... För det är så det är - alltihop kombinerat med en slags fåfäng jakt på en alltmer exponerad ungdomlig look. Det tragiska är att utseendet blivit alltmer väsentligt - det räcker kort sagt inte längre med ett otrevligt sätt för att bli avspisad, man måste vara ful också.

Jag dejtar alltså. Inte mer än nån annan singel i storstan antar jag. Oftast inte mer dramatiskt än att man träffas, tar ett glas ihop och snackar. Ibland gör jag det via nätet - vilket är FULT! för en del. Fortfarande. I synnerhet om man står för det. Vilket är en konstig inställning - vill man träffa någon måste man ju faktiskt tala om att man är singel. Det betyder inte alls att man är desperat och trånar efter en moderlig famn.

Sen finns det ju naturligtvis de som inte är skapta för att vara ensamma. De som mer eller mindre kastar sig från famn till famn, som upplever nyförälskelse lika ofta som svartaste hjärtesorg. De som faktiskt lika ofta är de som är grymma, som att de blir behandlade grymt. Som överger lika ofta som de blir övergivna. Och som nästan aldrig ser det själva.

Den viktigaste lärdomen är att man ska vara försiktig med människor. Det blir viktigare och viktigare ju äldre man blir. Olyckliga tjugoåringar kommer över det, olyckliga femtioåringar kan få dras med det resten av sina liv. Sen kanske det är så att vi alla måste göra samma misstag om och om igen för att så småningom lära oss.

Jag hade inget råd att ge min jobbarpolare. Han måste få göra sina klavertramp på egen hand. Det enda man kan säga med säkerhet är att han får se till att ha kul på vägen...

Bilden? Speed-dating. Ett fenomen jag prövat, och Herregud! så pinsamt det var...

En dag med de andra byggnadsarbetarna...

2011-10-30T20:20:00.003+01:00

Det finns byggnadsarbetare och byggnadsarbetare. Jag är en entreprenadbyggjobbare - stora komplex, industriellt koncept, automatiserade rörelser, långa byggtider. Objekten kan vara värda en miljard eller mer. Vi har hjälmar, bygghissar, kranar, inklädda fasadställningar och allting är stort och bullrigt.

Men det finns en annan värld också. Där man jobbar på ett litet byggföretag, där man gör jobbet på ett helt annat vis. Där den fackliga närvaron är minimal liksom medlemskapet. Där man tjänar sämre pengar, där man tar större risker. Nu ska jag berätta om det...

Jonny hämtar Robin vid T-banan. Det är en sjabbig skåpbil, på bakrutan sitter en dekal "J.Eriksson Bygg- och Allservice" och ett mobilnummer. Under har någon designat "Allt mellan golv och tak." T:et i tak är en stiliserad hammare.

Det är Jonny som är J.Eriksson. Orakad kille i fyrtioårsåldern med glada ögon. Robin är tjugotvå, och han är lärling. Det är lite oklart vilken lärlingsstatus han har, för Bygg- och Allservice är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Och Robin har inte gått bygglinjen, men han är stor och stark och vill ta i.

De åker under tystnad i morgonmörkret. Det luktar av maskiner och gammal gips och smuts i bilen. Jonny har en pappmugg med kaffe. Robin sover.

De bygger en villa. En monteringsfärdig. Taket är på, de håller på med inredningen. Under tystnad river de fram kablar och lampor och maskiner, en del har legat gömt i huset. Det är fullt med virke, gips och isolering innanför dörren. En rullställning utan skyddsräcken står under trapphålet; trappan är special och levereras senare. Under tiden klättrar de på stege.

Jocke och Migge kommer. Jocke har också eget företag, men han och Jonny känner varandra sen tjugo år, och de jobbar ihop. Ena gången tar Jonny jobbet och sköter fakturering och kundkontakt, nästa gång är det Jockes tur.
Bägge har de mer jobb än de har folk för.

Jocke har ett jobb på Arsenalsgatan där han ligger efter, han har helt enkelt inte haft tid att åka dit. Kärringen som äger huset ringer och är arg och de kommer överens om att Jonny ska åka dit på eftermiddagen och sätta upp två högskåp så målaren kan börja. De gör ofta så.

Robin skruvar undertak i ett av sovrummen på övervåningen. Maskinparken är väl sisådär - men den är betald säger Jonny och fnyser åt reklambladen. Han köper nytt när maskinerna är helt slut. Tills dess duger de.

Jocke och hans lärling ger sig upp på taket. De har lagt underlagspapp men nu måste läkten dit, och snart dunkar taket av hammarslag, som ekar i villaområdet. De har en ställnig runt huset, men förra veckan ramlade Migge ner från översta bomlaget, och landade i just den enda buske som man lovat kunden att behålla. Han slog sig en del men det får man ta - han är väl karl, säger Jocke. Och berättar hemska historier om folk som både slagit ihjäl sig och nästan slagit ihjäl sig.

Jonny tjafsar i telefon med elektrikern. Han behöver ha hit honom snarast, men lysmasken - också egenföretagare - är inte så pigg på att åka sex mil extra för tre trådar, som han säger. Robin hör men säger inget - efter ett par månader på Bygg- och Allservice har han lärt sig att såna samtal hör till vanligheterna.

Det är trångt och stökigt. Ljuset är begränsat - det finns för få lampor. Men det blir bättre bara dagsljuset kommer tröstar Jonny.

Såhär ser det ut för alldeles väldigt många byggnadsarbetare i Stockholm. De jobbar under rätt påvra förhållanden, och med stor okunskap om sina rättigheter. Och det är inte lätt att få dem som medlemmar - Robin skulle nog egentligen vilja vara med i facket, eftersom han inte riktigt litar på Jonny, men samtidigt vet han att det skulle bli en minst sagt besvärlig stämning om han blev medlem i facket. Och förresten har Jonny egna försäkringar, för det har han sagt. Problemet är bara att om Robin börjar skrapa på Jonnys försäkringar så är de bristfälliga.

De äter inne på i det halvbyggda huset- slagit ihop ett par skivor till bord, tagit dit klappstolar. Vatten finns, liksom en micro. Vissa dagar åker de till ett matställe - det får ta den tid det vill. Och Jonny brukar ta en extra kopp kaffe och nöjt konstatera att "såhär långa luncher har de inte på storbyggena"

Det kommer leveranser under dagen. Robin och Migge får bära in skiva efter skiva i huset, inget ska stå utanför. Inga kranar här inte. Sen städar Robin en timme, sopar undan sågspån och plast och annat, för kunden ska komma i morgon. Jonny sitter på en bal isolering och pratar med ytterligare en kund som är arg, en tillbyggnad i Bromma som de borde ha hunnit med under veckan.

-Det blir övertid ikväll, säger han till Robin. Vi tar Bromma efter Arsenalsgatan. Och Robin vet att klockan kommer bli både sex och sju innan han kommer hem - träningen med polarna är det bara att glömma.

För på den här nivån frågar inte chefen. Han beordrar. Och sen får Robin tanka sin pappas bil på Jonnys bensinkort en eller två gånger. Det blir ju ingen skatt då, säger J0nny och flinar. Och Robin gör som han blir tillsagd. Han är är ju inte så säker på vad som gäller. Och hans pappa har hittills inte protesterat.

De fikar ihop med Jocke och Migge innan de drar till Arsenalsgatan. Klockan är en bit efter två när de kommer dit, och Jonny får använda tio minuter till att lugna ner den arga kvinnan. "Jo, jag vet att vi är sena men det är mycket nu..." Tur att man har sån jävla charm. säger han till Robin när krisen är avvärjd.

Jonny är ingen skurk, kom ihåg det. Han jobbar hur mycket som helst - väl medveten om att hans jobb inte tar slut klockan fyra. Det är inte pappersarbetet som tar tid; det finns knappt nån småföretagare som sköter det själv idag, han lämnar bort det. Det som tar tid är att jaga nya jobb, och att räkna på nya jobb. Men han rår sig själv och erkänner att det är en livsstil - och han har tjänat rätt bra med stålar genom åren. Inte för att han sparar särskilt mycket, inte då, men han har rätt kul. Synd bara med gumman. Men det finns ju andra kvinnor...

Robin vill inte berätta vad han tjänar. Att det är under avtalet är helt klart. Men han är rädd om sitt jobb - trots allt tjänar han pengar, vilket är det viktigaste för hans grymtande pappa. Och de här skabbiga skåpbilarna pilar fram och tillbaka i Stockholm dygnet om, folk slutar och kliver på. Ett par skitiga brallor kan man väl offra på den där grabben, men skyddsskor behöver han då inte. Och klättra på stegar gjorde man förr i världen, så varför inte idag?

Jag vet inte hur många de är, annat än att de är många. Deras anställda jobbar farligt och utan trygghet, kunskapen om anställningsskydd är minimal. Det förekommer både svarta och gråa pengar, oftast med kundens vetskap. Ingen av de här killarna har nån ambition att växa som företag, anställa fler, ta större objekt. De är nöjda med sina småjobb - de är hantverkare! Och deras kunder är oftast också mycket medvetna om vilka de är...

Historia är allvarliga saker. Men roligt. Men farligt

2011-10-29T14:02:00.006+02:00

Just idag ser jag att De Nya Moderaterna trots allt inte tänker ändra den springande punkterna i sitt idéprogram, det som väckt uppmärksamhet, de punkter där de försöker åka med på demokrati- och frihetsvagnen. Där de på något outgrundligt sätt vill dölja sitt partis historia. De tänker låta det stå kvar - för att det ska passa in i nån slags "kontext" med dagens Nya Moderater.

Det finns en del att säga om det, och det ska jag göra nu. Det kommer att spreta en del, men stå ut!

Historielöshet är det farligaste som finns. Inte bara för att den gamla klyschan om att vi lär oss av historien kan vara sann, utan för att människor som inte kan sin historia blir dumma i huvudet. Det betyder däremot inte att historiska sanningar alltid kommer vara det.
Ny forskning och nya källor skickar alltid nästan pornografiska rysningar efter ryggen på forskare, och mig - därför att det är roligt att plötsligt upptäcka att gamla sanningar inte var så sanna. I synnerhet när gårdagens konventioner om sexuell läggning eller en utdöd respekt för överheten gör att forskare faktiskt kan ta bladet från munnen och hävda att Drottning Kristina var lesbisk, eller att Martin Luther var en hustruplågare.

Det här är ingen liten eller lätt lek. När akademiker blir förbannade på varandra övergår det till fejder, som de helst skulle lösa med duell, och i varje fall skapar det minst livslång ovänskap.

Historien är inte absolut, det har vi i varje fall lärt oss. Mest påtagligt blir det när vi ger oss på den som om den hände igår. Det vill säga, bedömer Hjalmar Branting utifrån dagens socialdemokratiska partiprogram, eller Gustav Vasa med insikt om deklarationen om de mänskliga rättigeheterna. När man gör det kallas det kronologisk imperialism, och gör man det på allvar tappar man precis all respekt hos respekterade forskare. Det fanns inget genusperspektiv i det antika Rom, man agade sina barn på stenåldern (om man inte åt upp dem) och Karl XI var inte strategiskt korkad när han satte efter danskarna på egen hand i Lund 1676; han var modig på ett vis som var naturligt och fyllt av gudstro på den tiden...

Att äga historien är också att äga framtiden, som en av mina husgudar, Eric Hobsbawm, har sagt. Han har säkert snott det nånstans, för det brukade han göra, och han var stolt över det - men det gör det inte mindre sant. Och skriver man hans namn här brukar det raskt komma sura kommentarer från nyliberaler.

Att förfalska historien är en ren nationalsport i vissa länder, att radera folk ur fotografier eller rensa ut deras böcker från boklådor och bibliotek är en annan. Oftast har det att göra med ren dumhet och okunskap, och det kan man hantera. Som när Chicagos dåvarande borgmästare Big Bill Thompson- så totalt osannolik som framgångsrik politiker att ni bara inte kan tro det - beslöt att rensa ut antiamerikansk litteratur från Chicagos bibliotek, och började med alla brittiska författare...
På samma vis är det med nationalister av olika slag - fast övertygade om att de är satta till världen för att de tillhör en mäktigare ras - och därför skulle ha nåt slags övertag. I Sverige försökte på 1600talet den mäktige Olof Rudbeckius d ä belägga att Atlantis egentligen var Sverige, följt på 1970-talet av Verner Lindblom som bestämt påstod att atlantiderna flydde till Västergötland!

Världen kryllar av såna exempel, och det var nog lättare att pyssla med sånt förr. Det fanns hela avdelningar inom den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten som hade i uppdrag att snygga till all sovjetisk, och i förlängningen rysk, historia. Just nu pågår det i Kina, men också i Serbien, Turkiet, Syrien, Israel och på många andra ställen. Och det är när det är statsunderstött som det blir svårt att avslöja, eller debattera mot. Oavsett hur många vittnesmål vi än får fram om det turkiska folkmordet på armenierna 1915 är det tammefan lögn att få vissa turkar att ens se Turkiets skuld - för där går historieförfalskningen ända ner i skolböckerna.
I Sverige har det länge funnits vad vi kan kalla en alternativ historietradition. Det vill säga, det finns en sund misstro mot vad den akademiska världen vräker fram. Nånstans har det att göra med den allmänna bildningsnivån, men också med en nyfikenhet och uppkäftighet och allmänt liberal inställning hos medierna. Vilhelm Moberg var så förbannad på den tidens panegyriska historieböcker att han skrev en egen svensk historia, och fortfarande är hans svit om Utvandrarna - Det Bästa Som Skrivits På Svenska! - det man ska läsa om man vill veta något om den svenska migrationen till USA. På samma vis bidrar Jan Guillou mer till allmän historiekunskap än de flesta andra, och det kryllar av populärhistoriska tidningar.

Och det här är bra! Själv råkade jag för ett par år sen skriva om Den Finska Krigshistorien, och efter det ska jag nog inte åka dit... Så här är det i många länder. Oerhört få skulle tillåta en sanningskommission om vad som egentligen hände - istället måste den ryska historien beskrivas av utlänningar, den brittiska av fransmän och den franska...ja, herregud.

Men här handlar det om chauvinism, om behovet av att sy ihop en annars splittrad nation. Nåt som vi svenskar har Eurovision och HockeyVM till. Dessutom finns det nästan alltid en samsyn i de öfre samhällslagren om vikten av detta (och det är små kretsar vi talar om; kultureliten i Sverige är kanske femhundra personer). Man måste uppfinna en sammanhållande historia, helst med en Ond Fiende (vi har haft dansken och ryssen). Och allt detta är lätt att genomskåda.

När däremot ett politiskt etablerat parti väljer - för nu handlar det om val - att medvetet ljuga om sin historia blir man fundersam. I synnerhet som De Nya Moderaterna tidigare varit noga med att betona att de är "Nya".
Nu handlar det om nästa steg i att bli ett samhällsbärande parti, för de är inte där än. Nu gäller det att ha en historia som tål dagsljus. Och som också måste innehålla några kungsord - solidaritet, jämställdhet, demokrati. För när man saknar en historia saknar man också legitimitet - tittar man på Dagens Moderater är det lätt att tro att de uppfanns 1996, och så kan vi inte ha det.

Svårigheten ligger i att A)vi är inte Nord-Korea, B) Det finns en fri press C) kunskapen om Moderaternas verkliga historia är ganska spridd. De har dessutom genom åren producerat egen historia, och där är det inte alls samma tongångar.

Jag blir förbannad på sånt här. Det är jävligt skumt när smarta människor utkämpar hopplösa strider, och när de väljer att bli politiska historierevisionister. Stegen till nästa lilla lögn minskar nämligen då. Det är ruskigt illa när upplysta människor idag har en så slapp inställning till historia. Det är rent skrämmande när människor med makt tycker att de kan hantera vår historia som de vill.

Långt som fan blev det.

Bilderna? Lika som bär?

Vem tror du att du är, Sofia Arkelsten?

2011-10-25T20:41:00.005+02:00

Jag sitter och tittar på hur Thorsten Flink söker sina rötter på oväntade platser. Jag och Thorsten har beröringspunkter, men därom en annan gång - poängen är att han söker något han faktiskt har rätt till. Nämligen att veta var han kommer från, och kanske få en hum om varför han blev som han blev, med alla sina fel och brister.

Jag tycker om det här programmet - det ger en helt annan bild av kända svenskar än den man har genom media och scener. Det visar sig att saker kanske inte alls var som man trodde, eller som de ens själva trodde. Framgångsrika människor har fattiga statare i släkten, eller så finsn det - hoppsan - bankrutta mångmiljonärer.

Vi är de vi är, med alla våra fel och brister. Och därmed ska jag svänga över - elegant va? - till de senaste dagarnas politiska händelse, nämligen det idépolitiska program som ledningen för de Nya Moderaterna la fram för sin partistämma. Och där folk utanför moderaterna raskt höjde på ögonbrynen - eftersom skriften innehöll hårresande lögner om partiets förflutna. Både när det gällde införandet av både allmän och kvinnlig rösträtt i Sverige, och om till exempel apartheid (det finns mer).

Ögonbryn förresten? Det blev ett jävla hallå... Folk med anlag för satir beslöt att förbättra den Moderata Historieskrivningen. Och gjorde det med besked.

1965: Carl Bildt grips av polisen på Hötorget i Stockholm medan han genomför Sveriges första Vietnamdemonstration.

1897: Den tidiga moderaten Emmeline Pankhurst Arkelsten startade de brittiska suffragetterna.

Vill man vara elak kan man säga att moderaterna, med partisekreterare Sofia Arkelsten, stackars människa, försökte smyga fram en helt annan bild av hur moderaterna bildades. Och på ett ytterst taffligt sätt.
Det var givetvis dömt att misslyckas - raskt visade det sig att moderaternas politiska motståndare kunde historien bättre än Arkelsten, som tyvärr alltför länge vägrade göra avbön. Pinsamt. Klumpigt. Misslyckat av ett parti som annars satt en helt ny nivå för politisk kommunikation.

När Arkelsten därefter väl gör avbön, gör hon det med trotsigt böjt huvud och hävdarbara att man kan "tolka historien olika". För det har andra partier också gjort. Och sen kommer hon få mer spö, för vi är rätt många som läst till exempel Gunnar Heckschers version av det hela, och han skulle inte dela Sofia Arkelstens version.

Gapskrattet från oppositionen kommer runga länge kan jag meddela. Och det skadeglada flinet från regeringsbröderna lär väl inte svida mindre. Hon ska vara glad att hon inte är byggnadsarbetare - den sortens misslyckanden glöms aldrig

Men varför var det så viktigt för Sofia Arkelsten (och några okunniga personer på partikansliet skulle jag tro; ajabaja - skolka inte från historian i fortsättningen) att vara några andra än de är?
De Nya Moderaterna har ju tagit avstånd från Gösta Bohman och gammelhögern? Om de är så stolta över amiral Lindman kan man ju fråga sig varför det var så viktigt att vara "Nya"? Eller att utan att rodna hävda att man varit både feministiska och solidariska?

Jag tror faktiskt inte som en del andra, mer elaka kamrater, att det handlar om nån sorts statligt subventionerad revisionism, där Moderaterna ska sno åt sig äran för att ha byggt Folkhemmet (som de benhårt var emot när det begav sig). Jag tror att det helt enkelt handlar om att Sofia Arkelsten inte vill att hennes Nya Moderater verkligen ska vara sprungna ur en skock ytterligt hårdföra arbetarhatare.

Det går nog helt enkelt inte ihop med De Nya Moderaterna. Så därför gör man om De Gambla Moderaterna till nån sorts hyfsat snäll farbrorshöger som skrockande delade ut slantar till fattiga hjon och föräldralösa barn vid 1900-talets början. För det kan väl inte vara så enkelt att Sofia Arkelsten egentligen vill vara socialdemokrat?

Bilden? Den är tecknad Av Eigil Schwab, som jag skrivit om tidigare under mina irrfärder bland politiska karakatyrer och svensk historia. Och gissa vilket parti som fått krypa upp i famnen på Moder Svea?

Och jodå, det ska stå Gambla. Ljudläran i våra landskapslagar uppvisar många intressanta drag. Utmärkande för den tidens skriftspråk är de s. k. inskottskonsonanterna. Mellan m och 1 och likaså mellan m och r sköt man in ett b (komber 'kommer', gambla 'gamla') Så fick ni lära er det också

Toblerone en gång till. Om att Juholt sitter kvar.

2011-10-15T12:32:00.003+02:00

Jag skrev ett par rader på Facebook om mina tankar kring att Håkan Juholt inte avgår, och blev uppmanad att skriva ut det på bloggen istället, eftersom alla inte har tillgång till Facebook:

"Ska jag nu behöva ägna tre år åt att förklara och försvara Juholt? Uppenbarligen. Det är en stursk och icke-uppdaterad politikergeneration i socialdemokratins ledning som inte ser allvaret i det som hänt: nämligen att Håkan är dömd i allmänhetens ögon.

Det finns INGET vi kan säga eller göra för att vända det. Det är det som är så hemskt - det går inte att reparera. Vi kan föra hur många samtal som helst med folk, och det kommer inte att hjälpa. Den spontana uppfattningen i mitt umgänge - vårt folk ! - är att "nu har politikerna hållit varandra om ryggen igen"

Vi var många som hoppades att Toblerone-eländet skulle vara passé - och dagen före valet hade Expressen ett oerhört tendentiöst uppslag med hela affären. Efter tjugo år. Hur tror ni det kommer se ut 2014?
Dagens mediavärld ger oss ingen andra chans - vi har inga kanaler längre, inga planer att spela på. Av alla de som läst om "fuskaren Håkan" är det en bråkdel som kommer uppfatta att saken är utredd (om den nu är det). Och har jag lust att behöva försvara och förklara i tre år?
Nope."

Jag vill prata politik.

Förvänta er ingen rättvisa av borgerlig media!

2011-10-13T19:06:00.006+02:00

I kölvattnet av den tsunami som slog upp runt Håkan Juholt har en del - rätt många - börjat morra om varför bara han granskas. Det rullas igång bloggnätverk och annat. Varför granskas inga borgare, muttras det om. Lägg ner det där - ta det här som en påminnelse om var den verkliga makten ligger...

Därför att media är borgerligt. Det finns_ingen_motkraft värd namnet. Så enkelt är det. Även om ambitiösa människor försöker få nån sans och balans i det hela - det är inte bara sossar som upprörs över den rasande frenesin i arbetet med att få Juholt att framstå som en roffare och utsugare och fuskare; just de ord som borgerligheten älskar att klistra på socialdemokrater.

Istället för att leta upp fd borgerliga statsråds dumheter, eller kräva genmäle i tidningarna, eller hävda nån slags gudomlig rättvisa är det bara att inse - den här striden är förlorad.

Jag är övertygad om att Håkan Juholt måste avgå. Därför att det går inte att vända den här bilden av honom. Jag tror också att han kommer att avgå. Förvirrad över att faktiskt behöva göra det. Men tillräckligt mycket socialdemokrat för att förstå att ibland är man mindre än partiet.

I slutänden kommer han säkert bli helt frikänd från alla sorters anklagelser. Med största sannolikhet kommer han att kunna tilldömas skadestånd, och få en ursäkt av några blad, på sidan trettio.

Grattis tidningarna. Ni vann. Korka upp champagnen och gör High five till varandra.

Och vad ska vi andra göra då? Jo, det enda som fungerar: slå dem där det känns. Och jag säger det med en dåres envetenhet:

SLUTA KÖPA BORGERLIGA TIDNINGAR!

Kalla det konsumentmakt eller vad som helst, men det är den enda väg som vi andra i Sverige kan visa vårt missnöje på. Sluta köpa. sprida och sponsra borgerlig makt. I skarpa lägen kommer de alltid att visa huggtänderna och drakögat, och bita er. Så kommer vi ha det till den dagen fackföreningsrörelsen begriper att det enda stället att satsa miljonerna på är att starta en motkraft.

Säg upp prenumerationen på SvD och DN omedelbart. Köp inga lösnummer av Aftonbladet eller Expressen. Skaffa en scriptblocker till din dator så du slipper web-tidningarnas annonser. Hitta andra kanaler att få nyheter på - det finns. Om vi är ett par tusen som slutar läsa de här tidningarna är det en så oerhört mer raffinerad revansch än att få dem att erkänna att de gjort fel (för det kommer de ALDRIG att göra.)

Men förvänta er aldrig någon rättvisa från borgerliga redaktioner!

Annat om samma: Här, Bjereld, Kent Persson, Laakso,

Och för att föregå eventuella kommentarer: Aftonbladet är inte en socialdemokratisk tidning, det är en tidning som ägs av Schipsted till 91% och av LO med 9%, och där ledarsidan är separerad från resten av tidningen.

Åldersdiskriminering är ett måste!!!

2011-10-09T17:44:00.006+02:00

LO har beslutat sig för att ta ett djupt tag i penningpåsen och satsa på information. Jag tycker det är bra - vårt underläge i opinionen är helt hopplöst, och man blir bara trött av att höra folk som fortfarande störs av att arbetarrörelsen misshandlas i borgerlig media...
Vad trodde ni då? Tidningar har i alla år startats för att ägarna ska kunna bedriva sin egna politiska agenda, och det blir allt tydligare 2011. Mitt råd är fortfarande: köp INTE Dagens Nyheter, Expressen eller Svenska Dagbladet. Köp helst inte Aftonbladet heller - den sortens tabloidskräp borde inte kunna kopplas till vänstern. Stöd inte motståndaren.
Men... det finns viktiga saker att säga om LOs satsning, om den nu kommer sättas i sjön.

För det första: starta inte en tidning. Tyvärr finns inom vänstern en idyllisk bild av tidningsmakeri och journalism, och jag blir alltid lika jävla trött när nån återigen ska starta en papperstidning.

För det andra: tillämpa åldersdiskriminering. Det kan inte vara så att samma människor som under tjugofem år misslyckats med att föra ut fackets och vänsterns värderingar ska få göra skit av det här också. Därför borde alla som ska ha med det här att göra vara födda efter 1979. Det är ett lätt sätt att hålla klantarslena borta (ni kan få namn). De som är födda dessförinnan ska tammefan korsförhöras för att kunna sovra bort de som faktiskt inte kan.

För det tredje - gör nu en seriös satsning på nätinformation. Det betyder att fackförbundens styrelser måste släppa blyhandsken över kontrollen, men det är absolut nödvändigt. Skapa Twitterkonton, uppdatera hemsidor (de flesta är HEMSKA!), se till att personalen är kompatibel med ett tangentbord, tacksåmycket. Nåt fackförbund som skapat en mobilapp än så länge? Som gjort sin hemsida mobilanpassad? Nope.

För det fjärde - lär er vad sociala medier är. En blogg är inte ett socialt medium, det är en megafon. Facebook är inte heller ett lämpligt socialt medium om man inte jobbar med det. Anställ folk som enbart sitter och surfar runt och gör inlägg på andras bloggar och forum - det är så man får besökare; jag besöker din sida och skriver nåt, och sen kommer du att besöka min (under förutsättning att jag skrivit något tillräckligt kittlande hos dig). Och har jag sedan en tillräckligt bra sida kommer folk att titta in där igen.
Och jag blir fortfarande lessen över att behöva skriva precis det ovanstående - för allt det borde vara självklart för alla, men är det bara för generationerna födda efter 1979.

För det femte. Bygg en portal med nyheter, skvaller, nöje, sport, bloggar, länkar, filmklipp, ljudklipp - och marknadsför den hårt som fan. Det måste läggas miljoner på sånt - kan man få Alex Schulman att blogga där - go for it, och betala för det. Erbjud pengar till framgångsrika modebloggare - för det är ju våra unga medlemmar som läser sånt. Betala duktiga hemmaförälderbloggare att skriva på portalen - för det är våra medlemmar som är hemma.
Sluta vara så förbannat politiskt fega - våga vara lite sexiga och roliga. Vem läser ännu en stentrist politisk blogg med ord som "tydliggöra", "världssamfundet" och "barnfattigdom"?

Nu tror jag ju inte att det här kommer att ske - fackförbundens ledningar är för mossiga. Det är så pinsamt att sakna både kommunikationschefer och pressekreterare från fackförbunden på Facebook och Twitter. Har ni fortfarande telefon med petmoj?

Nå, vilka kan det här då? Vilka är det som alltid varit bra på att nyttja ny teknik och små resurser? Ytterlighetsrörelser och motståndsgrupper naturligtvis. Alltifrån pamflettraseriet i 1600-talets Frankrike, över stencilbladen på sjuttiotalet till dagens främlingsfientliga yttringar på nätet. Där finns kunskapen - titta hur de gör, istället för att uppfinna hjulet igen.
Och det här är viktigt.

Det finns en utbredd missuppfattning om att pressen skulle vara "lagd åt vänster" - senast utbasunerad av en journalist som heter Lars Adaktusson - som har en erkänd koppling till Kristdemokraterna och som därför (?) under flera år får göra politiska inslag i TV.
Nå, han har fel - även om det finns en vänsterövervikt bland tidningsfolk i gemen så är de flesta anställda på medier där deras politiska uppfattning inte spelar nån roll. Om samhälls- och ekonomijournalisternas åsikter skrev jag här, i samband med att Kent Asp publicerade sin rapport

Därför måste ju fackföreningsrörelsen ta det här på allvar. Och börja tillämpa lite positiv särbehandling av människor som vuxit upp helt och hållet i en datorvärld.

Låt ministrarna bo i tält!

2011-10-05T20:56:00.002+02:00

Läser en ovanligt usel artikel i Metro. Förutom uselt språk försöker man uppbåda nån slags ilska och indignation över att svenska ministrar inte bor på charterhotell och inte flyger Ryan Air.

Men varför nöja sig med det? Ge Carl Bildt ett scouttält nästa gång, eller hys in Reinfeldt på nåt Bed&Breakfast. Gud en sån respekt det kommer ge utomlands, och vilka fantastiska möjligheter till att odla internationella kontakter. Varför inte bjuda in Frankrikes president och ge honom ett par konservburkar och en tältsäng? Eller ett IKEA-paket - bygg din egen övernattning....

Skulle Fredrik Reinfeldt ha röstat på Gösta Bohman?

2011-10-02T18:40:00.004+02:00

Svenskan vill att man summerar fem år med Reinfeldt, och jag ser vänner agera för att så många som möjligt ska ge ett bottenbetyg. Det känns lite märkligt. Det är i och för sig en väntad konsekvens av att redaktionen på SvD inte fattat hur opinion på nätet fungerar, och det är en sak för sig, men mer är det en så väntad reaktion. Bland annat för att De Nya Moderaterna knappast tillfredställt vare sig Svenska Dagbladets ledarredaktion eller Svenskt Näringsliv.

Faktum är, precis som jag skrivit förut, är att riket inte blivit ett u-land under Reinfeldt. Inte heller har det blivit den nyliberala tummelplats som vi oroade oss för, även om de få experiment som gjorts inte varit så jävla roliga. Men man ska komma ihåg att avregleringarna i stort har varit eftergifter tillde mindre, och idag långt mer högerinriktade samarbetspartierna.

Det beror på flera saker, men framför allt beror det på att moderaterna förändrats. Frågan är om socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har gjort det?

Svaret ligger i hur man uppfattar och beskriver världen.

Jag blir oerhört trött på sossar som beskriver Fredrik Reinfeldt som en ideologisk arvtagare till Den Gamla Högern. Och som, ännu värre, fortfarande tror att folkpartiet eller centern skulle kunna vara tänkbara partners i framtida maktkonstellationer. Det tåget lär ha gått. Varför kan man inte inse det? Annie Lööf som koalitionspartner???

Anledningen till att jag skriver det här är att det läggs så förbannat med onödig energi inom arbetarerörelsen på att attackera och kritisera just moderaterna - de ska framställas som huvudfienden. Nå, det går inte särskilt bra.

Överlevnad handlar om att känna sin fiende. Idag känns det som många på vänsterkanten inte vet vilka de slåss emot, och det skadar oss. Vet man inte vem motståndaren är kan man inte heller ta debatterna på rätt sätt.

Inom vänstern finns det fortfarande - jodå - nån sorts idé om att "nu, NU kommer han att kasta av sig den socialliberala masken och införa stenhårda antifackliga lagar, krympa strejkrätten och kasta ut massor med människor i fattigdom och elände". Emellanåt känns det som vissa faktiskt hoppas på det...

Det här är en generationsfråga, det finns kopplingar till Palmehatet, till en tid som inte är längre - men också till en ideologisk stelbenthet inom vänstern som gör att ett eventuellt närmande till moderaterna är ett sjujävla NONO. Det må vara hänt, men den politiska kartan har ritats om, och vare sig vänsterpartiet eller socialdemokratin har lärt sig den. Definitivt inte en allt mer marginaliserad fackföreningsrörelse.

Jag är fullt medveten om att det här inlägget räcker för att folk ska säga upp bekantskapen med mig, men det får väl vara så. Om jag sätter mig ner och ska bedöma de fem åren med alliansen kan jag konstatera att de gjorde vad de sa att de skulle göra. Somt gick för fort, och som de politiska spelare de är så ändrade de sig då raskt - en politisk smidighet som nu senast beskrivs av hur man agerat när det gäller fosterhemsbarnen.

Den frågan är också rätt symtomatisk för vänsterns historietradition - när man nu så starkt tar ställning för de vanvårdade barnen vore det också klädsamt om även socialdemokratin bad om ursäkt - för de här barnen hanterades i förfärande antal av just socialdemokratiska politiker runt om i landet. Eller som när vänsterpartister lite i smyg applåderar Irans eller Hamas uppkäftighet mot USA, utan att liksom vilja tänka på att just de regimerna skulle nacka vänsterpartister utan minsta pardon.

Om vänstern ska kunna ta tillbaka makten i det här landet, åter kunna påverka politiken, krävs det att man slutar betrakta det politiska landskapet med glasögon från 1976.

Och svaret på frågan i rubriken är - Nej, Fredrik Reinfeldt skulle inte rösta på Gösta Bohman.

Katrine Kielos tangerar det här i dagens ledare i AB, och Johan Westerholm är alltid bra... Annars finns det en sanslös trötthet bland bloggarna just idag, första söndagen i oktober.

Klicka gärna på kartan - om hur Europa såg ut före 1989...

Morgon på bygget...

2011-09-29T19:01:00.008+02:00

Conny kommer först på morgonen. Etableringen ligger tyst under de starka timerstyrda strålkastarna. Det är han som larmar av, tänder upp, ställer upp grinden så nattens tidiga trailer med väggelement kan köra in. Ungefär samtidigt som han tar sig upp för trappan till bodarna, som ligger tre sammankopplade ovanpå kontoret, kör ytterligare en bil in på parkeringen. Det är den första verkarn som kommer - Åke.

Conny bor nära, kan gå till jobbet. Därför får han ett par timmars extratid varje vecka för att sköta just öppnig och låsning. Och så får han koka kaffet som han vill ha det - med ett extra mått i bryggtratten.

Bodarna har sett sina bästa dagar - avskavt, ingrott. Duschdraperier som lever sitt eget liv, ett avlopp som bubblar misstänkt och varma dagar stinker.

Det är trångt naturligtvis. Conny är rätt nöjd med att få byta om själv, innan resten ramlar in. Åtta man ska dela på dryga sex kvadrat - man får inte ha bögskräck, som talesättet lyder.

Medan kaffet bubblar byter han om - snabbt, invant. Står på en bit vintermatta för att slippa gruset, drar på sig understället med långa armar innan t-shirten. Inga långkalsingar än - det är bara oktober, och det får räcka med regnkläderna. Det är lösa ben, kallas för holkar eller skorstenar. Ser ut som såna där chaps som cowboys har - orange.

Johan och Pålle kliver in. De kommer med bussen, och Johan har med en driva gratistidningar. De stuvar in matlådorna i värmeskåpet och börjar byta om. Bägge ska jobba inomhus idag. Inga regnkläder där inte. Småpratar. Pålle ska skilja sig - fast det har han hållit på med i tre år nu. Johan har gått linjeman på grabbens fotbollsmatch kvällen innan.

Conny hinner sätta sig innan Arne och Ludde kommer. Arne dänger ner väskan på sin plats vid åttamannabordet och säger, som alla morgnar: Fröjden er, arma människor, jag är här nu!

De munhuggs, som alla morgnar. Fan vad du ser ut, kärringen släcker lyset numer innan du får komma till va? Japp, men din kärring gillade det senast...

Micke och Micke anländer. De bor grannar och heter för säkerhet Eriksson i efternamn bägge två. Basen, Jörgen, bara stirrade när de sa det, i munnen på varandra. Ni skojar??? Nä, svarade de unisont. De kallas, med byggjobbarlogik, för Micke E och Tvilling-Micke. Till råga på allt heter en av verkarna också Micke, liksom en rörmokare...

Ludde säger inte så mycket. Han och Arne åker tillsammans sen många år, varannan vecka kör de. Ludde kan lukta en del öl de veckor han inte kör, vilket Jörgen håller ett vakande öga på. Men han är en duktig yrkesman.

Jörgen kommer sist. Han är irriterad och svär över åkare som börjar ringa före halvsju. De får väl vänta tills det jävla bygget öppnar.

Nu är det trångt i omklädningsdelen. Så här har de haft det i många år, morrat om det, men på nåt sätt bara vant sig vid - det är såhär det är...

Conny slår upp kaffe, frågar Arne om han vill ha. Och Arne svarar ytterligt artigt "tackar ödmjukast". Som alla andra morgnar.

De har sina givna platser, som i alla andra bodar. Basen väljer först, oftast längst in, för att kunna banka dit en hylla för diverse papper. Och trångt är det. 60 cms bordsyta. När de fortfarande skavde in sig med varandra tejpade Ludde upp sina 60. Innanför är hans territorium.

Micke E och Tvilling-Micke läser inte. De är ena jävla analfabeter, säger Conny. Micke E ser ut att ha klivit ur sängen för högst tre minuter sen, håret på ända och en gigantisk snus som hänger ner över tandraden. Han har smått hemma och har varit uppe och bytt av tjejen med kolikbarnet.

Arne läser uppmärksamt, med läsglasögonen långt ner på näsan. Förr i världen släpade han med sig Dagens Nyheter, men den "var som ett jävla lakan - man gav ju grannen en rak höger när man skulle vända blad" och nu håller han tillgodo med gratisbladet.

Utanför tilltar regnet. Ingen bryr sig nämnvärt. Jobbet rullar oavsett väder och temperatur. Genom fönstret ser de kranföraren åka uppåt i sin hisskorg - han har hjälmhuva och kragen uppfälld. Jävla tunnbröd, säger Conny. Klockan är 0620 och det står en doft av sura skor, otvättade strumpor och sömnighet i boden. Pålle får ett sms och ser irriterad ut - alla ser det men ingen frågar. Vill han berätta så gör han väl det.

Jörgen drar på sig stövlarna direkt från torkskåpet, byxbenen halvuppvikta. Idag är han sen och det gillar han inte. Men alla grabbarna i den här boden är här, i grannboden är en sjuk och en som vab:ar. Han påminner Johan om dagens skyddsrond.

-Appappapp, säger Conny. Inget jobbsnack utanför arbetstid.

- Nä, säger Arne. Såhärdags orkar vi bara prata fotboll...

- ... eller knulla, säger Johan och flinar. Vi måste ju påminna småbarnspapporna om hur det är...

Micke E bara suckar. Utan att tänka sig för har han ett par månader tidigare avslöjat att Emma slagit igen butiken sen barnen kom, och det får han höra rätt ofta. Man vet rätt mycket om varandra i en byggbod.

Johan och Micke debatterar gårdagens fotboll. Kompletterar varandras minnesbilder, medan Pålle får ett sms till, och ser ännu mer irriterad ut. Han har inte svarat än men de vet alla att han kommer börja skriva svar så snart han kommer ut från boden.

Och sen dänger Jörgen ner kaffekoppen i bordet, skjuter ut stolen som skrapar högljutt, för att följas av de andras. De drar på sig jackor och hjälmar, Conny måttar upp kaffet till nästa rast. Sen lämnar de boden i gåsmarsch, tunga grova sulor mot korkmattan.

Klockan är 0630.

Long time, no see....

2011-09-27T20:02:00.003+02:00

Okey, så det är dags att plita lite på den häringa sidan igen då. Livet har ordnat till sig, Fridén har ett redigt byggjobb, svär över sina älskade Arvtagare och är rätt belåten med att håret inte ramlat av än.

Det kommer bli skillnad. Under tiden jag suttit våndandes vanmäktig av den självpåtagna tystnaden (stiligt va!) har jag ju tittat runt ännu mer på nätet. Kollat bloggar å sånt där...
Och jag minns när jag i tidernas begynnelse var så nöjd med att ha haft tvåhundra besökare på bloggen, tills Arvtagerskan tog ner mig på jorden med att hon hade flera tusen vissa dagar. Det är då man får perspektiv.

Inte heller vill jag vara en megafonblogg. Det finns för många såna. Skäll-på-regeringen-bloggar. Ibland tror jag till och med att den sortens onyanserat gnäll är kontraproduktivt. Vänstertyckare framstår som ett gäng gnällspikar. Och högerbloggar finns det knappt några kvar, förutom de riktiga galningarna.

Och visst kommer jag fortsätta skriva om livet. Om singellivet. Om arbetslivet. Och om hur de ibland passar in i varandra. För det intresserar mig - mänskliga relationer är kanske en viktigare nyckel till hur vi ser på framtiden än ekonomiska kalkyler. Jag kommer skriva en hel del om HAN och om HON. I synnerhet om HAN för det händer konstiga saker med HANS kropp numer. Alltifrån märklig hårväxt till vansinniga sömnvanor.

Konst, böcker och matlagning. Jag ska fortsätta mitt fälttåg för en Kokbok där ordet "ketchup" finns med. Och bearnaise på burk. En kokbok för alla oss som inte står i ett jävla bondkök med en köksö och är "inspirerade". Det kommer säkert bli en del kultursnack också. Dessutom kommer en kär kollega som heter Arne att få lämna små synpunkter...

Det är skönt att vara tillbaka!

Pappa var min hjälte!

2011-04-25T08:13:00.003+02:00

Detta är ett inlägg som jag lovade skriva långt innan jag la ner bloggandet, men eftersom man ska stå vid sitt ord får jag bryta bloggtystnaden och publicera följande:

Min pappa var hemma med oss barn redan på sjuttiotalet. Då var det så sällsynt att tidningarna skrev om det. Fick jag välja ett ord skulle det vara "banbrytande" men å andra sidan var vi inte direkt den vanliga radhusfamiljen i förorten.
Kort och gott innebar det att han slutade sitt jobb, och stannade hemma medan mamma istället gick ut i ett arbetsliv som hon längtade efter (och som längtade efter henne). För mig och mina syskon innebar det en drastisk omläggning av livsvillkoren.

Från en drönartillvaro, där en i och för sig tjatig mamma ändå var den som plockade undan och lagade mat, till en schemalagd vecka där pappas underofficerstalanger kom fram. Här skulle det städas (huset delades upp i zoner), här skulle det handlas och här skulle det tas hand om minstasyster och glad tax. Oavsett väderlek och andra sysselsättningar.
Vi var inte särskilt lyckliga åt saken. Inte grannbarnen heller, för pappa smittade av sig på grannpapporna, vilket vi, med barns logik, fick lida för...

Just då, i mitten av sjuttiotalet, när jag var en tidig tonåring med dålig andedräkt över hela kroppen och i total okunskap om vuxenvärlden, var nog inte min lyckligaste tid. Jag var grymt störd över att han helt plötsligt tog tidningen eller la sig i vad jag åt till frukost. Jag fattade helt enkelt inte vad han hade hemma att göra - ut och jobba med dig, precis som Steffes, Krilles eller Johans farsor.

Det tog ett par år innan jag faktiskt begrep vilket mod mina föräldrar visade, och hur framsynta de var.
Jag kan inte säga att jag då tyckte att han var mig nära, men efteråt har jag ändå känt att jag har en annorlunda, och kanske bättre relation till min farsa än många av mina jämnåriga. Och i synnerhet märktes det här när han ett par år senare var hemma med min då nye minstebror (vi är några stycken...)

Mina föräldrar hörde till de där som levde ideologiskt. Åkte inte till diktaturländer på semester, köpte inte ens frukt från Francos Spanien, var engagerade i frivilligrörelser och politik, och som faktiskt trodde på ett jämställt samhälle. Som rätt många var på den tiden, även om de verkar ha kort minne nu.
Alltså var pappa hemma när minstebror var liten - vilket i förorten sågs som ännu konstigare än att han var det med oss. En vuxen karl som var med på dagissamlingar, som handlade blöjor och drog barnvagn mitt i vardagen. Och nu är den minstebrodern själv hemma med sin ljuva dotter.

Vikten av att pappa är hemma när barnet är litet kan knappast övervärderas - det är knappt nån som säger emot det idag. Men då måste det också handla om jämlikhet - att pappa faktiskt gör hemma vad mamma gör. Inte att pappa bara leker, och sen står disk och tvätt tills modern kommer hem (vilket alldeles för ofta verkar vara fallet, att döma av berättelser från umgänget)

I min egen bransch tas oftast föräldraledigheten ut i samband med semester, och jag vet att väldigt många av byggnadsarbetarna knappast lever ett jämställt liv då. Även om de är bättre på det än jag var när Arvtagarna var små.
Själv var jag inte hemma, och det skäms jag för. Min dåvarande arbetsgivare sa helt enkelt ifrån att det innebar att jag då, 1991-1992 när Arvtagerskan var liten, kunde se mig om efter ett annat jobb. Jag borde ha bett dem dra åt helvete. När Arvtagaren kom hade jag egen rörelse och både jag och Den Ömma Modern visste att det var en omöjlighet.

För visst ska man vara hemma! Precis som ni kan läsa om här. Känslan av att få vara nära sina barn, känna deras dofter, höra deras andetag, se deras glädje och sorg blir bara djupare om man varit med från början. Annars kan det bli som en jämnårig sa till mig "farsan är som en främmande människa". Och det här är något man ska ta sig rätten till.

Men låt det fortsätta upp i åldrarna - vi behöver våra ungar mer än vi tror, och att vara hemma med en skock är både lärorikt och roligt (fråga min pappa, fråga mig!). Väldigt många frånskilda pappor borde fajtas mer för att få vara med barnen! Sen är det ju som en kompis sa häromdagen - är man hemma med ungarna när de är små, kanske man själv kan få vara gammal tillsammans med dem.

Nånstans känns det också rätt bra att kunna säga - min pappa var en hjälte. Jag hoppas att fler barn kommer kunna säga det i framtiden.

Sista bloggposten

2011-03-27T13:08:00.003+02:00

Det blev tusen poster - sen blev det inte mer. Verkligheten kommer ikapp.

Jag började blogga för att berätta om mitt yrkesliv, och så långt var allting frid och fröjd. Men eftersom jag är den jag är kom det mer och mer bli fackliga och politiska frågor. Jag fick beröm, upptäckte att jag tyckte det var roligt att skriva, och dessutom var jag duktig på det (något jag alltid velat vara men inte varit så säker på).

Mest har det varit beröm, alltid har det varit jättekul.

Men sen vände det. I samband med att jag blev arbetslös fick jag vid sidan höra att arbetsgivaren inte var så där jädra jättelycklig över mitt bloggande. När jag därefter har sökt arbeten har jag - faktiskt - i klartext fått veta att de googlat mitt namn och därefter tackar de nej till mig. Jag betraktas som en bråkstake - och såna vill man inte ha. Vare sig på ett privat företag eller inom arbetarerörelsen.
Jag kanske skulle varit smartare och bloggat under psuedonym, eller undvikit konflikter, eller bitit mig i tungan ibland men då hade ju Utsikt från ett tak inte varit jag.

Jag är inte dummare än att jag inte talar om vilka företag det handlar om, eftersom det är ett bra sätt att ännu mer stänga dörrarna till trevliga uppgifter. Att vara provanställd och skriva provocerande om arbetsgivare, skyddsfrågor eller inflytande, eller om bögar, invandrare eller jämställdhet - är inget som premieras i den värld där jag befinner mig 0630-16 må-to, samt 0630-1315 fr. Då blir man inte anställd.
Botrygg vinner, skulle man kunna säga med ett snett leende...

Jag mår inte särskilt bra av det här, tvärtom. Jag är fostrad att misstänka makten och avsky auktoriteter, men jag är snart femtio år och har inte råd att inte få de där jobben. Det är en ekvation som uppenbarligen inte funkar - jag vet inte om det är något unikt för mig; det finns säkert andra som tvingats göra samma val men som inte skriver om det. För mig handlar det om att blogga och kanske inte få jobb, eller att sluta blogga och få dem.
Enkel matematik alltså. Jag har ingen fallskärm, eller fast anställning att luta mig mot. Jag har bara en viss yrkesskicklighet och goda yrkesreferenser, och då har jag inte råd med Googlandet...

Tack för de här åren. Vi ses kanske i kommentarerna till andras bloggar.

Ni är ett par hundra som brukar titta in här emellanåt - kolla in mina blogglänkar, där finns det bra folk som skriver intressant

Ledarvalet och frikyrkan

2011-03-25T04:48:00.004+01:00

För en massa år sen var jag och min familj i en liten baptistkyrka i förorten. Det skulle barnvälsignas, och vi var upprymda och glada. Allt gick bra tills man släppte fram en lekpredikant - som tog sats ända från Jerusalem.
När han sa: Jesus kommer snart, och sen tittade på klockan, så bröt jag och min yngre bror ihop. Vi fnissade så vi skakade - vilket fick systrar och annat att bli ytterligt upprörda, fast inte lekpredikanten som nog trodde vi fallit in i nån slags sfärisk upplevelse, och att vi säkert skulle börja tala i tungor snart. Vi skrattade inombords så vi höll på att omkomma, och det spred sig inom familjen - det som skulle bli en glädjens stund höll på att ta död på oss...
Ärligt talat var det nog en av de sämsta predikningar jag hört, han är säkert KD-politiker idag eller värre, men varje gång jag och familjen nalkas nån slags gemensam eufori tittar vi på varandra och påminner oss om galningen för trettio år sen (tjugoåtta för att vara exakt).

I eftermiddag ska Juholt koras till partiledare. Jag önskar honom lycka till - han kommer ha förväntningar motsvarande ett världsrekord i knäböj på sina axlar. Och jag kommer inte vara där - jag skulle förmodligen bara börja garva högst opassande under talet. Som jag dessutom inte kommer kunna undgå, ens om jag försöker. Det här talet kommer spridas riket över, och analyseras sönder av tråkiga människor. Och mitt politiska intresse ligger inte där, även om det finns ett antropologiskt intresse i att se varför vuxna människor så förtvivlat längtar efter en räddare.
Jag blir bara räddare, jag.
Är jag inte för trött efter veckans arbete kanske jag tittar till det hela på lördagen.

Återigen - jag tror Håkan Juholt kan bli bra. Det är folket som väljer honom jag är skraj för. Mona Sahlin fick aldrig chansen - tack för det socialdemokrater i Skåne och lite varstans - och deras förväntningar är tunga. Inte heller tror jag att "vi kan lägga saker bakom oss" - istället ska saker upp på bordet, och det kan bara inte vänta till 2013.

Men sitt inte för länge Juholt!

2011-03-24T04:43:00.003+01:00

Det är bara monarker och påvar som har sitt jobb på livstid. Och vissa socialdemokratiska ledare. Det är inte riktigt bra, för att uttrycka det milt.
Redan amerikanerna bestämde efter Franklin Roosevelts död att deras president bara kan sitta i två perioder - därefter ska det in nytt blod.

Visst, det låter säkert skitjobbigt för konservativa sossar, men det finns ett annat parti som redan gör så och det har gått rätt bra för dem. Vi skulle få en aktiv rörelse, det skulle kunna vaskas fram efterträdare att välja mellan eftersom det skulle bli naturligt, och vi skulle slippa höra att nån blivit gammal och trött.
Och det skulle bli modernt - för i ett modernt parti ska företrädarna kunna resa sig och säga att "nu ska jag göra något annat". Så Håkan Juholt - när du nu väljs i Partiledarfestivalen på lördag - tala om att du tänker sitta i tio år - och sen ska du göra något annat.

Bilden? Vad påven borde göra istället....

Den politiska faghagen och politiskt nörderi

2011-03-22T04:37:00.004+01:00

Det finns ju de där som lever för politik, som lever. andas, pratar politik hela tiden. Och sen finns det politiker, och de där två behöver inte alltid vara samma sak.
Idag finns det rätt många, såna som jag, som faktiskt har det politiska skvallret som livsluft, som vill kunna spekulera, vara med, kanske t o m få känna att man haft betydelse. Men ytterst sällan behöver man ta de faktiska konsekvenserna av det politiska arbetet.
Jag vet inte vad man ska kalla såna människor. De är nån slags korsning mellan fanatiska kalenderbitare, faghags och de där som drog med Greatful Dead jorden runt - the Deadheads...

Väldigt ofta handlar det om namedropping - dvs vem som känner vem - och om att kunna redogöra för korridorspel. Veta hur de strategiska planerna lades upp, vem som la upp och när det skedde (inom socialdemokratin är ju myten ett rum på nån kursgård, med fickljummen whisky i tandborstglas). Och att de politiska bloggarna är nån slags ytterst essens av den här sortens kompis-med-kompisarna är självklart. Däremot kan man ju glädjas åt att det gudskepris inte finns nån politisk nörd-look. Eller finns det?

För de där som bestämmer är sällan inne i den här sortens politiska nörderi - Arvtagaren knäckte trött koden "du pratar om nördar, pappa". De håller på att förändra saker, och de tar också baksidorna, med debatter med levande människor, kvällssammanträden och tsunamis med handlingar som ska läsas in.

Politik är nämligen alltför ofta skvaller - ofta illasinnat, ibland bara naivt. Fast när information är otillgänglig återstår bara skvallret tyvärr. Vem sa vad, vem gjorde vad, vem fan åt lunch med vem - det är politiskt nörderi. När det också innefattar att springa på kongressfester, dricka öl med makthavare och hamna på bild med partiledare är det lite faghag över det hela (och jag är mycket medveten om att jag nu rör mig med begrepp som är främmande för avsevärda delar av bekantskapskretsen - jag ser framför mig pensionerad fackklubbsordförande som irriterat tänker "men pratar han om ombudsmän?")

Jag är en politisk nörd - hur många av er som läser det här vågar erkänna att ni också är det? Att ni faktiskt tittar på Youtubeklipp på Palme, eller ser om Obamas tal om och om igen? Eller att ni kommer betala dyra pengar för att få titta på Håkan Juholt på socialdemokraternas kongressfest på lördag?

Klockan är nu 0455 på morgonen och det säger en del om mig att jag skriver sånt här innan jag strax ska springa iväg till jobbet....

Rösta fram Juholt och åk hem.

2011-03-18T11:41:00.004+01:00

Nästa fredag är det en sån där elitträff i Stockholm igen. Det är inget förolämpande i det hela - jag var också nominerad. Och jag hade nog åkt dit med min vanliga diplomatiska inställning och förmåga att pissa i garderober.

Vad ska man då göra i Stockholm? Förutom att genomföra en röstboskapsomröstning kring Håkan Juholt och Carin Jämtin? Aboslut ingenting.
Där ska inte fattas några beslut - istället ska ett antal av våra främsta företrädare få "prata politik".

I helvete heller.

De ska åka på kompiskalas, klia varandras ryggar, skylla på andra för valförlusten och missa två dagar då de kunde göra nytta på hemorten. Att de tyngsta företrädarna skulle ha behov av att få "prata av sig" är bara trams - de ska dit för att visa en enad fasad. Kulissbyggande helt enkelt. Och efteråt kommer alla att bita ihop och säga att "nu kan vi blicka framåt".

Skit i det där. Utlys en extrakongress i höst istället och ta itu med politiken. Då kommer det nog att visa sig om vi "lagt saker bakom oss."

Postat från min iPhone

Kollektivavtalets dag!!

2011-03-17T12:12:00.002+01:00

Idag är det kollektivavtalets dag - något som tidigare år samlat en massa folk. Så icke i år. I Stockholm är en av orsakerna att Byggettan inte orkar vara motorn i det hela. Visst har det varit häftigt att se flera tusen byggnadsarbetare i arbetskläder samlas på Sergels torg för att visa hur viktigt vi tycker det är med kollektivavtal. Men varje år har vi frågat oss var de andra har varit?
På något sätt belyser det vad vi står framför. De traditionella metoderna är på väg bort, folk väljer sommarstället framför Första Maj, och det blir allt svårare att få medlemmar att ta uppdrag - men samtidigt tycker jag att man helt plötsligt diskuterar politik vid fikaborden igen. Och då finns det hopp.
Det är alltid tystnaden som är vår värsta fiende.

Annars är det också Irlands nationaldag - vilket fått delar av umgängeskretsen att få spader; de ska klä sig i grönt och vackla omkring på stan. Själv har jag ett ansträngt förhållande till irländare - de är katoliker, irländska författare skriver trista skrönor som alltid innefattar minst en originell gammal farfar som borde ha låsts in för länge sen (något de för all del delar med judiska författare), och de dricker äcklig öl.
Men ni som firar det kan ju alltid skänka en tanke åt personalen på puben där ni är - har de kollektivavtal, får de pension, är de försäkrade? Det är värt nån krona i varje fall den 17de mars...

Postat från min iPhone

Mona och den omvända Juholteffekten

2011-03-14T11:46:00.005+01:00

Ett av genierna jag måste äta lunch med glodde på nät-Aftonbladet och konstaterade att det tydligen var fler än han som skulle kunna rösta på sossarna igen "nu när det var en karl som skulle bestämma..."
Det var nära till handgemäng där kan jag säga, men efteråt funderade jag en smula. För även jag mötte under valrörelsen människor som bara ville diskutera Mona Sahlin - och faktum är att den negativa betydelsen av det knappast diskuterats alls. Vilket är ungefär samma sak som 2006, när det var tabu att prata om vilken roll Göran Perssons person spelat. För det var väl fler än jag som var tvungen att försvara herrgårdar och hemhjälp och svartbyggen med mera - men eftersom det inte dykt upp i debatten får vi väl vänta på en bok om saken, och under tiden har GP fortfarande inte fattat det utan tror att han har nån slags frisläng i allmänna tyckandet...
Det är mycket möjligt att nomineringen av Juholt gör att folk kommer trampande tillbaka. Men om det är en omvänd Juholteffekt som gör att de kommer tillbaka för att han är karl vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...

Postat från min iPhone

Neighbours help us!!! Here lives slaves.

2011-03-09T21:30:00.007+01:00

Neighbours help us!!!

Here lives slaves.

We are hungry.

Our boss C Kjellberg

Grannarna i Sollentuna satte väl i halsen en smula när de såg den här skylten utanför bygget. Nån, med lite hjärta, ringde till Byggettan, som kom ut och undrade vad fan som pågick. Strax därefter dök en upprörd arbetsledare upp och rev ner den. Och gladare blev han inte när media strax efter tittade in. Se inslaget här
Det minsta man kan säga är att de lettiska byggnadsarbetarna utnyttjades. Via tolk förmedlade de en verklighet som deras arbetsledare knappast kunde försvara - usel betalning, bor på arbetsplatsen, och med anställningsavtal som gränsar till livegenskap.

Men Carl Kjellberg, Renovatis AB, tjänar en del pengar naturligtvis. I och för sig tjänar inte bolaget så mycket pengar men det är - i den här branschen - två helt skilda saker...

I intervjun med Tv4 säger Carl Kjellberg, Renovatis AB:
”Han har fri bostad, han har fria hemresor, han har dagtraktamente.”
”……..3,1 EUR, enligt avtalet.”
”Är det skäligt?”
”Ja, tycker det är skäligt för den här insatsen som den här killen gör. Borde egentligen tjäna mindre.”

Renovatis är ett skämt naturligtvis, men ett bra exempel på hur oseriösa skuttar nyttjar ROT-avdraget, för att konkurrera ut företag som sköter sig. De tar för sig på en marknad där folk inte vill vänta två månader på att få bygga om. I slutänden är det grabbar som får 27 spänn i timmen som ska stå för det färdiga resultatet. För Renovatis har säkert inga anställda - de bara "samarbetar" med något företag i Baltikum, och trixar undan skattepengar.
De - till skillnad från Botrygg - har däremot fattat det här med att göra en pudel. Nån begrep att man måste bemöta kritiken på ett konstruktivt sätt - de gör sitt bästa här. Fast det lämnar ju en hel del övrigt att önska.

Det är här facket behövs, det är här vi ska synas. De här grabbarna är också våra kamrater - deras öde nu kan vara vårt öde i morgon. Därför hoppas jag att Renovatis fattar galoppen och att de, eller deras baltiska partners tecknar svenska kollektivavtal så snart de bara kan - istället för att utmålas som slavägare. En uppfattning som består när man läser om hur de själva beskriver sina "tjänster". Sextiotimmars-veckor, Lettiska villkor. Ja, ni förstår...

Bilden? Ibland ger sig en rubrik själv....

Tv4 profiterar på döden.

2011-03-08T07:05:00.002+01:00

Varför är det så jävla viktigt för Tv4 att det var svenska kulor som dödade de två stackarna i Afghanistan (här)? Två man dog i ett krig där vi inte har att göra, och nu ska journalisterna se till att de andra som var på plats ska må ännu pissigare i resten av sina liv? Varför?
Eller är bara Tv4 förvånade över att folk faktiskt dör i krig? Att det inte är ett TV-spel? Och nu ska de påpeka att NÅN inte skötte sitt jobb?

Eller ska de sätta nån i fängelse också?

Kadaver-journalister är det, och de bekräftar bara att TV4 är en avstjälpningsplats för snaskig och omdömeslös journalistik. Bojkotta skiten.

Postar från min iPhone

Mitt råd till en ny partiledare!

2011-03-07T22:46:00.005+01:00

Jag har bara ett enda: redan första dagen skall arbetet påbörjas med att hitta en efterträdare. Det är ett råd som verkar ha fallit i glömska; jag har fått det i min ungdom, andra har fått det, men det förtjänar att upprepas.

Det betyder inte att man ska utse en arvtagare, i nån slags successionsordning, men man ska sträva efter ett klimat där jordmånen är god. Under Göran Persson, och därefter under Mona Sahlin, har det rådet glömts bort. Därför har vi idag en rörig röra.

Det är våra olikheter som gör att vi utvecklas - och när valet tycks vara mellan tre identiska män (beskriv dem i text om ni kan) från en politikerfabrik, blir man en smula fundersam...

Inte bara snack, utan en verktygslåda också

2011-03-06T11:14:00.008+01:00

Ida Gabrielsson som leder Vänsterpartiets krisgrupp, får en smula på huden från olika håll för att hon tänker bredare än partifundamentalisterna gör (Svenskan här). Det är ju onekligen nåt jag känner igen från mitt eget parti, just nu paralyserat av vad som faktiskt kan kallas en ledarstrid.
Ida vill att Vänstern ska bli handgripliga, och några gör sig naturligtvis lustiga över det, och några fattar naturligtvis inte - men jag tror hon är något på spåret där.
Det är ju inte så att behovet av välfärd kommer att minska - och vem ska stå upp för de som inte kommer ha råd i framtiden? Den snåla medelklassen, som bara skänker till välgörenhet om det är gulligt? Knappast va.
I vanlig ordning får vi väl fixa det själva, och vi har resurserna. Det är därför det är bättre att vi startar egna bibliotek, producerar läromedel, driver skolor - än att bara sitta arga och se hur allt vittrar sönder. För vad ska vi ta oss till när alliansen rivit allt?

I min egen kommun visar det sig att ett antal föreningar har problem med hyrorna - medan min egen partilokal står tom ganska ofta. Varför inte bjuda in dem att husera där? Och få verksamhet i lokalerna? Det ligger helt i linje med vad jag skrev om tidigare, om att vi måste organisera oss för de Mordor-år som kommer. Tjejtaxi låter utmärkt, trygghetsvärdar är en annan grej - fylla i blanketter till Försäkringskassan låter som en annan bra sak.
Politik är ju inte bara att tycka, det är att göra också.
Verdandi har under många år drivit ett sommarfik i Jakobsberg, och haft allt svårare att få folk att ställa upp. Varför, kan man fråga sig?

Litegrann har vi - jag också - senaste tiden hakat upp oss på hur vi ska möta och prata med väljarna, när vi egentligen borde komma ihåg att socialdemokratin var starkast när vi fanns ute på rinkarna, hos motorklubben, i nåt vindskydd hos scouterna, i sångkören. Innan vi la över allt sånt på kommunal förvaltning, i nån barnatro om att det alltid skulle vara så. När fotbollstränaren också var medlem i facket, och sa det också. Partiet var sina väljare...
Politik är att göra, och gör ingen annan det får vi väl göra det själva - precis som vi alltid gjort.

Bilden? Från en plats där man kunde göra en insats. Till exempel.

Egojournalisterna....

2011-03-04T12:17:00.005+01:00

Tänk, jag önskar jag slapp läsa eller höra världen beskrivas i Jag-form. Det är så trist att ännu en gång få höra vad en ointressant journalist har för "personlig uppfattning". Måste alla vara kolumnister idag?
Det heter inte "när jag tittar ut från mitt hotellfönster i Benghazi" - det heter "den libyske diktatorn Khadaffi uppges..."

I synnerhet gäller det sportjournalister, där det verkar vara ett vanligt sätt att kompensera egen bristande idrottstalang och framgång. Men det sprider sig till politiken, till ekonomin, till utrikesnyheterna. Sluta med det! Vad kommer näst - är det ännu fler usla musikrecensenter och nöjesreportrar som ska skriva om USA:s utrikespolitik? Ska det bli TV4 av alltihop?

Och när ni ändå slutar med det, kan ni väl lära er skriva ordentlig svenska också. Eller börja jobba med nåt annat.....

postat från min iPhone

Vilka ska bestämma? Medlemmarna eller makten?

2011-03-03T13:25:00.004+01:00

Både Johan Westerholm och Johanna Graf har skrivit jättebra inlägg om den pågående jakten på en ny partiledare. Bägge två har ett relativt nytt perspektiv på arbetarrörelsen - de är alltså inte besudlade av den maktkorruption som ett långt regeringsinnehav ofelbart för med sig. De är inte heller kopplade till intrigernas barnkammare, dvs SSU.
Därför missar också bägge en viktig, odiskuterad fråga - nämligen var makten ligger.

I min värld, som den politiske cyniker jag formats till, finns det ett kabinett med maktspelare som kommer att vara de som bestämmer inriktningen, och som inte kommer att exponeras. Det är de som finns bakom respektive kandidat, det är de politiska tjänstemännen. Det är korridorhärskarna. De följer med sin kandidat in till målsnöret och förbi, och de kommer inte att väljas. Så har det ju alltid varit i statsbärande partier där man börjat blanda ihop administrationen med den egna organisationen.

Därför blir en debatt om vem som är bäst skickad att leda socialdemokraterna också en fråga om dem. Äntligen. Vilka är de grå eminenserna - hur har maktspelarna formerat sig? Vilka allianser är det fråga om?
Kom ihåg att om man satsar på fel häst i det här racet, kan det betyda en tynande framtid på nåt fackförbund. Satsar man rätt kan det betyda fet lön och generösa villkor - det är inget att hymla med. Och just därför måste vi öppna dörrarna till de stängda rummen och kolla vilka som blir ertappade - vad för tjänster utlovas, vad är det som krävs?

Högberg, Andersson, MinaModerataKarameller

Postat från min iPhone

När storstaden blir hembygd. Eller inte. Del 1.

2011-03-02T18:41:00.011+01:00

En kille jag känner sa igår att han skulle "åka hem" över sportlovet. Han sa det helt naturligt och det var nästan att jag missade nyansen, men vi har bott i samma område i tjugofem år så det kändes helt naturligt att fråga vad som var "hem".
Östersund, visade det sig. Duved, närmare bestämt. Som han flytt 1981, men som fortfarande var "hem". Men innan jag han fråga vad då Jakobsberg var, hade han försvunnit med matkassar och sladdbarn (stackars fan).
Det finns anledning att fundera kring det där. När upphör födelseorten att vara hemma? Hur länge bär man med sig minnen av inihelvetelångt bort med vemod i hjärtat? Och vad betyder det för det nya stället man lägger sin hatt på? När blir liksom hemma verkligen hemma?
En hel del av problemen i storstaden beror säkert på att hyfsat många inte känner sig riktigt hemma här. Och i sin strävan att passa in i nån sorts mall tar de raskt avstånd från vad de betraktar som bonnighet och provinsialism. Vilket i sin tur får storstadsinfödingarna att himla med ögonen.
En reklamsnutt för NorrlandsGuld skriker "I wanna go home" på TV - illustrerat (här) med en massa statister som knallar iväg från storstadens konstlade stress, för att ta sig en bira i glada laxars lag i nåt roadhouse vid nåt vattendrag. Poängen är, förutom att man ska dricka bira, att storstaden inte är hemma. Hemma är nån annanstans - för evigt förknippat med hjortronmyrar och sus mellan furorna. Dessutom med en liten elak knorr om att "storstaden" inte kan vara hemma...
Detta oavsett att många som flyttat från skogslänen faktiskt är födda i hyfsat stora städer, och hostat minst lika mycket avgaser som vilket förortsbarn som helst.

Och jo, jag vet att det bara är reklam, men man kan ju fundera på vilken reaktion det skulle bli om man gjorde en reklamsnutt tvärtom, typ att unga idérika lämnar den inkrökta glesbygden, för att få vara sig själva, få utlopp för energi, lära sig saker... Gjorde man sånt blev det garanterat ramaskri i bygdeblaskorna, petitioner och uppvaktningar från kommunalråd.

Min poäng - sent omsider - är att det är svårt att vara infödd storstadsbo idag. Själv är jag i total avsaknad av hemortsromantik - jag är uppvuxen i Bro, och de får göra vad de vill med det stället. Och det kan jag säga om Bro, för jag kommer som sagt därifrån - med nån slags sjuk logik har jag rätt att säga det. Men om jag vore inflyttad dit är det en helt annan sak.

Det finns nån sorts tidshierarki här - åldrigt folk som sitter och berättar minnen för varandra, tittar på bilder, minns namn och uttryck. Och det är aldrig lättare att känna sig utanför än när andra har minnen gemensamt, och man själv ingenting. Man kan vara intresserad, till och med beläst - men man förblir en utböling. "Han stockholmarn" som en lumparkompis från Kramfors kallas, fast han bott där där sen 1974...
Ingenstans blir det här mer uppenbart än i nya bostadsområden - Hammarby Sjöstad, det jag kallar verklighetens SimCity, är ett bra exempel. Där är alla inflyttade, ingen har tolkningsföreträde. Tvärtomexempel kan vara centrala Sundbyberg eller Kungsholmen (inte Södermalm, där bor det bara inflyttade lantisar med skägg och bakvänd keps - kisarna och bönorna är bortforslade) där man alltid springer ihop med nån som minns sjöfart på Ulvsundasjön, eller när Fleminggatan var full med ölsjapp. Och som dessutom inte kan sluta prata om det.

Vill man höra riktig stockholmska får man ta sig till Vantör, som det sjungs om har ovan, eller till Solna eller Fruängen kanske. Och jag verkligen rös av stolthet när lärlingen sa "hooonom" senast - kulturpåverkan!

Nackdelen är att di inflyttade vill ha det som di alltid haft det - och de tar sig ton. I själva verket är den typiske storstockholmaren inte alls särskilt mån om Stockholm - det är inte "hemma". Faktum är att det säkert finns fler Leksands-fans i Stockholm än i Leksand, och Sveriges största sameby har nog riktnummer 08. De vill nånstans djupt ner i själen att Stureplan borde se lite mer ut som busstorget i Bollnäs, ungefär. Inte alla inflyttade naturligtvis - storstaden rymmer alla sorter, men många nog för att skapa en kritisk massa som man måste förhålla sig till.

Och sen åker de "hem" och blir förbannade över att de som stannade kvar har gjort förändringar....just för att kunna stanna kvar. Som han från Duved, som var irriterad på att nån styckat av nån granntomt och byggt stugor för uthyrning där.

Kopplar man det här till politik blir det då rätt uppenbart varför sossarna misslyckas i regionen.

Vad man behöver här är inte nån som "förstår och kan beskriva storstadens stress och krav" som det stod i nån analys - därför att den infödde har ett ointagligt försprång före den inflyttade. Sorry Damberg - men du är inte heller lösningen på socialdemokratins problem i storstaden, och de som driver ditt namn har tappat fotfästet helt...
Vad man behöver är nån som minns hur det kändes att stå ensam i storstaden. Som måste förlita sig på en bäddsoffa hos en ogift moster, och som tyckte tunnelbanan var skitläskig en fredagkväll. En person som förstår hur det är att ha en pinsam dialekt och inte hitta till Norra Stationsgatan, men som 2011 kan hållplatserna utantill, vet när man ska hålla andan i en nedpissad hiss och obarmhärtigt snor en taxi. Samt står till HÖGER i rulltrappan *fniss*

Därför var inte heller Mona Sahlin ett dragplåster i Stockholm. Därför är ytterst få infödda dragplåster här - de inflyttade kan inte identifiera sig med dem. Och inte så sällan spelar nostalgi-imperialismen en stor roll. De äldsta slår de yngsta i huvudet med det - och nu talar jag inte om ålder. Det är därför jag tycker så illa om saker som Stockholms skönhetsråd som slår vakt om saker som inte finns. Dessutom, de inflyttade tenderar att efter ett tag bli ännu mer konservativa än de infödda - men det är fortfarande inte "hemma"

Samtidigt måste man få gilla storstaden - jag gör det. Gudarna ska veta att man fått obegripliga gliringar av landsortsboende kamrater vid fackliga kurser och liknande - jag får klä skott för att regionen är borgerlig. Det är lika korkat som att be mig ta skott för Fuskbyggare eller att det förekommer svarta pengar i mitt yrke - men nånstans beror det på att jag är född i Stockholm, jag gillar det, och så snart jag sparkat ut Arvtagarna kommer jag ta mig mot mer asfalt och avgaser.

Det kommer en del två, där jag ska skriva vad jag tycker borde vara en vettig politik för Sveriges enda storstad. Och för att det inte ska bli för långt.

Bilden? Vasastan för böveln....

Den gröna milen - snart får vi veta vem det blir.

2011-03-01T13:49:00.004+01:00

Idag får vi säkert veta vem valberedningen hos socialdemokraterna tycker ska bli partiledare. Spekulationerna valsar runt, och det är väl en och annan journalist som inte släpper telefonen just nu.
Vem det än blir - jag är hyfsat ointresserad - kan jag däremot lova att det inte kommer vara ett förslag som inte kommer kritiseras. Den tiden är förbi, när partiet och rörelsen slöt upp runt sin ledare och skyddade och bevakade.
Och tack och lov för det. Det får vara slut med valda kejsare inom arbetarrörelsen.

Postat från min iPhone

En ramträff av Pagrotsky och Nordmark om facklig förnyelse

2011-02-28T09:50:00.007+01:00

Nä, Pagrotsky och Nordmark hade inte bara fel när de fick in en artikel om facklig förnyelse på DN Debatt. Det finns så mycket man kunde säga om det. Samtidigt är det en medelklassbekännelse - där utbildning blir något man slår i huvudet på de obildade LO-medlemmarna. Där en lönediskussion förs i civiliserad ton, där chefen inte har dekaler för Sverigedemokraterna på bilen, där unga tjejer får finna sig i att jobba ensamma i caféer, där sexuella anspelningar hör till vardagen.
SKTF:s medlemmar är medelklass. Bag-in-box i radhuset och Eurovisionen på fredagen. Som om vi inte visste det. Men det var ju skönt att Nordmark och Pagrotsky berättade det. Igen.

Men visst finns det anledning att fundera över facklig förnyelse och organisation. Vi jobbar ju på ett nytt sätt, ändå ändras inte organisationen. Fortfarande är det de traditionella strukturerna som dominerar - facket är för de flesta fortfarande liktydigt med SKF:s verkstadsklubb, eller med griniga lagbasar i byggsvängen. Och gudarna ska veta att de som sitter inne i strukturen inte är speciellt pigga på förändring.

I takt med att vi övergår till en service- och tjänstesektor borde ju det vara en central uppgift att organisera de allra yngsta, de som hamnar i café- och städtrossen och liknande. Men den uppgiften ligger idag på de svagaste förbunden, vilket är en ekvation som inte går ihop. Allt fler piskas dessutom till eget-företagande, som gott och väl kan ses som ett tilltagande proletariat idag. De jobbar under vad som bara kan ses som anställningsliknande förhållanden, men de har ingen som för deras talan.
Jag personligen tror att vi kommer få se ett ökat hoppande mellan att vara anställd och köra eget, och då måste det finnas enklare sätt att kliva ut och in ur facket. Idag är det en Kafkaprocess, vilket gör att folk helt sonika väljer att stanna utanför.

Folk rör sig på arbetsmarknaden också - man stannar inte på bruket i hela sitt liv, man gör annat, man kör eget, man pluggar, man kommer tillbaka. Hur gör man då? Jag känner en kille som är rätt luttrad nu, efter fackliga grundkurser inom FYRA olika fackförbund - utan att se större skillnader. Inte heller här finns det tydliga fackliga idéer om hur man ska bära sig åt.
Var finns mångfalden i den fackliga rörelsen? Det saknas onekligen några nationaliteter bland de som syns - facket ser ut som på femtiotalet fast Sverige inte gör det. Var finns den fackliga närvaron inom RUT-sektorn, där utrikes födda jobbar?
Varför måste man kunna korrekt svenska för att få fackliga uppdrag? Varför kan man inte ha flera olika yrken - det blir ju lite trassel för den som både jobbar i butik och extra på krogen...

Inom Byggnads ses ju folk tvärtom lite som förrädare om de väljer att gå in på kontoret ett tag (här blev det jargong; det betyder att någon väljer att testa på en tjänstemannaroll ett tag). Det säger en del om vilken status ens yrke har - kan man vidareutveckla sig? Och var finns facket i den diskussionen.
Det handlar inte om lönebildningen - där har Leif och Eva fel. Vänta bara tills SKTFs medlemmar också utsätts för låglöenkonkurrens så får ni se vad jag menar. Istället handlar det om att våga leva framåt, inte i historien (väl så aktuellt på Olof Palmes dödsdag). Det handlar om att våga prata om sitt arbete. Och slutligen handlar det inte ens om att hitta nya sätt att kommunicera på - för man måste ha något att berätta också...

Helen om den nya underklassen, Löntagarbloggen om ytterligare en säljsekt

Däremot har jag synpunkter på debattupplägget. Jag ser framför mig en fnissig stab som får in en mening om att "moderaterna har inspirerat", för att få till en "snackis".
Nå, jag kan meddela att rubriken som DN satte fick ungefär 98% av de LO-medlemmar som tjuvläser DN att sucka, och bläddra vidare. Ett bra exempel på hur illa det kan gå när man är lite för smart. Var inte så överlägsna mot oss om ni vill ha en fruktbar debatt, tack...

Kom till Järfälla, AIK!!!

2011-02-25T09:38:00.005+01:00

Får höra att AIK kan tänka sig bygga en alldeles egen arena, när deras interna arenagrupp nu beslutat sig för att säga nej tack till Swedbank arena (många arenor där). Gärna norr om stan. Annars förespråkar de numera Stockholmsarenan, trots uppgivet ylande från fansen. Men det vore kanske bra om fansen insåg att numer finns det gott om folk i Solna som inte är AIK-are, och som ärligt talat nog hellre ser klubben och dess anhängare nån annanstans.

Oavsett realismen i det hela, för det finns en del att säga om det, är de i såna fall varmt välkomna till Järfälla, en hyfsat obetydlig - jo, så är det kära grannar - kommun nordväst om Råsunda. Här finn mark, här finns kommunikationer. Behövs det kan jag riva några hus så ett nytt stadion får plats. Annars finns det en del av Barkarby Flygfält som mycket väl kunde passa - i anslutning till Akalla T-banestation, där man en gång ändå har funderat på en hockeylada...

Det må vara drömmar, men fortfarande är det rätt skönt att tron på idealismen och de galna idéerna får finnas nånstans. Och egentligen - hur galet är det? Varför samsas med Djurgården och Bajen på Stockholmsarenan, eller sitta själva på ett ödsligt Swedbank Arena, när man kanske kan dela verksamhet med BP och en driva norrortsklubbar?
På Gnagarforum har jag läst att den rapport som AIKs arenagrupp presenterat tydligen ska vara ett förhandlingsunderlag - och det verkar onekligen som en del folk med egenintresse i saken skriver där - men det vete fan. Sträcker man upp fingret i luften bland fansen finns det en djup motvilja mot att sätta sig på Swedbank Arena. En motvilja som AIKs styrelse nog ska passa sig för att nonchalera.
Dessutom - det pris AIK skulle få betala för att spela på Swedbank arena är ju definitivt. Medan eventuella intäkter, i bästa fall, är förhoppningsfulla. Om de skulle visa sig vara orealistiska faller ju klubben som en sten. Låter det kul nån?

Så välkomna till Järfälla - vi skulle behöva ett hemmalag!

Och rubriksättare på Aftonbladet - Stockholmsarenan ligger INTE på Södermalm. För helvete!!!!

Ännu fler skiljer sig - underbart!!!!

2011-02-23T11:32:00.005+01:00

En kompis petar på mig och undrar efter ett inlägg jag skrev om skilsmässor för ett tag sen. Han har läst i Metro att allt fler skiljer sig, och mest i Stockholm.

Jippi!! Fler som får möjligheten att vara lyckliga! För det är ju det saken handlar om - i Sverige 2011 behöver vi inte klänga fast vid varandra som drunknande i storm på en livbåt (stiligt, eller hur!!!) utan vi kan, förhoppningsvis i samsyn, dela på oss. Och leva om än inte lyckliga, så i varje fall lyckligare.

Och nej, jag är inte med i nån sammanslutning för Kärnfamiljens utrotande. Mina ungar har flera kärnfamiljer, och är det nåt fel på det?

Jag kan lova att redaktörerna för de där söndagsbilagorna, ni vet det journalistiska avskrädet, just nu lägger upp stora planer för hur de både ska kunna skriva om drömbröllopet och hur man lever som singel...

Just det ja, mitt tidigare inlägg Hur mycket ska man kämpa är här, och en blogg med det fantastiska namnet Akademiker Söker Fru här
Hyenamedier: Expressen, Aftonbladet, DN, Svd, Nyhetskanalen

Betalt efter prestation - kommunalrådslönerna

2011-02-21T10:48:00.005+01:00

Visst, folk ska ha ordentligt betalt för insatser de gör. Frågan är vem som ska sätta den nivån. Om jag och grabbarna själva fick bestämma vilken utbetalningsnivå vi hade, skulle den garanterat ligga ännu mer irriterande högt.
Löner ska avgöras genom förhandlingar - det är bara skit när företagsstyrelser eller politiker plötsligt bestämmer att de ska ha si och så mycket. Och var ligger relationen - jag kan lova att kommunalrådet i Södertälje, Anders Lago, har mer att göra och större ansvar än kommunalrådet i Vellinge. Som tjänar 40 lakan mer. I månaden,,,,
Kommunalrådet i Hylte - var fan ligger det? - anser att han är förtjänt av sin lön. Och om medborgarna inte gillar det kan de rösta på nån annan. Som om det fanns något parti som tycket annorlunda.
-
Det är ett skitargument. Politiker gömmer sig bakom det, väl medvetna om att det inte är en partiskiljande fråga. Däremot - och det är allvarligare - spär det på politikerföraktet. Visst, det är ett stort ansvar att driva en kommun. Men exakt var ligger ansvaret? Hittills har jag inte sett något kommunalråd hotas med ståndrätt eller fängelse för att ha kört en kommunal verksamhet i botten. Eller bli ersättningsskyldig för kommunala underskott.
Om så är fallet skulle jag uppskatta lite info, annars är även det argumentet bara skitsnack. Här tas inget ansvar för misslyckanden, här tas inga risker.
I såna fall skulle kommunalrådet Salminen i Solna, ett återkommande påhoppsämne på bloggen, kunna känna sig rätt hyfsat orolig just nu. OM han skulle behöva betala tillbaka eller ta ansvar för de miljoner han riskerar för att bygga Nationalarenan, kan jag lova att det varit annat ljud i skällan.
Istället är han löjligt överbetald. Det gäller ju inte bara kommunalråden, i den här listan - utan bakom den finns en väldigt välbetald politisk tross, med mängder av oppositionsråd, som också tjänar grymma stålar. Och de kommer aldrig behöva ta ansvar för vansinnigheter som majoriteten hittar på.....

Bilden? Hur de här lönerna upplevs av andra....

Den nya anställningen - ingen trygghet, inga pengar

2011-02-20T21:00:00.005+01:00

Vill bara tipsa om ett utmärkt reportage i Dokument Inifrån. Det handlar om The PhoneHouse, och hur de hanterar sina säljare. Se det här, på Svt Play
Jag tipsas också om att det är The Phone House som vill kunna registrera sina anställdas fingeravtryck. Vad de nu ska med det till. Läs här. Givetvis ska det vara frivilligt och nej tack ska inte leda till negativa konsekvenser för den anställde... Jo, tjena.
Utan att bli för tjatig är det bara ett tecken på vad en man i reportaget sa: att den svenska modellen kanske är en parentes, att vi långsamt får samma sorts usla anställningsförhållanden som man har i större delen av Europa.

Solna, Nationalarenan, rutten moral, kompisgänget och juridiken

2011-02-17T08:10:00.008+01:00

Det drar ihop sig i härvan kring Nationalarenan i Solna, läser jag i Dagens Samhälle. Åklagaren ska snart bestämma sig för om han ska väcka åtal mot Solnas representant i gruppen som skulle driva frågan om Monumentet Över Männen - en grupp där Sune Reinhold, dåvarande stadsdirektör, hade nöjet att både avlönas av Arenagruppen och Solna kommun. Ett smärre konststycke i kategorin Sitta på två stolar....
Det saken handlar om nu är vilka som ska delges misstanke om mutbrott. Tyvärr ligger inte artikeln uppe på nätet än, men det handlar om flera personer.

Sune Reinhold har tagit emot 800 000 spänn i sitt egna lilla konsultbolag SuRe Konsult - pengar som kommit från bolagen bakom arenabygget. Samtidigt har han varit Sveriges näst högst betalde stadsdirektör, med en lön på nästan 120 000 i månaden. Själv säger naturligtvis Sune Reinhold att han inte gjort nåt fel - för han har fått OK av sin arbetsgivare. Arbetsgivaren Solna kommun- i det här fallet kommunstyrelsens ordförande Lars-Erik Salminen - kan under pistolhot gå med på att han kanske sett Sunes avtal, men inte reagerat eller protesterat, med en hel radda av konstiga ursäkter.

Man kan tycka det är märkligt att Salminen därför inte åkte rakt i papperskorgen vid valet, men orsakerna därtill finns det anledning att återkomma till. Faktum är att Solna numer befolkas av en massa folk som dels inte har nån känsla för AIK, eftersom de är inflyttade, dels fortfarande tror att AIK kommer att vika ner sig, dels faktiskt inte fattar att en tom arena kommer kosta en jävla massa pengar. Och dels för att många av de som bor i Solna inte tänker bo kvar där - precis som med resten av Stockholm. Det här är inte deras bekymmer, helt enkelt. Och moralen rycker de på axlarna åt....

Självklart stinker det här. Lika självklart är det nog att ingen kommer dömas. Jag är till och med tveksam till om det kommer att gå till domstol. Inte för att jag är jurist, utan för att min magkänsla säger mig det. Jag tror att det kommer avskrivas, brott kan inte styrkas - för klantig och godtrogen är ju inga brott, eller hur?
Under tiden kommer att fotbollens världsarv att rivas, mitt älskade AIK kommer att tvingas spela långt-bort-i-helvete eller för ödsliga läktare på just Nationalarenan, trafikeländet i Solna kommer nå nya nivåer. Och borgarna i Solna kan under stilla visslingar stoppa det pinsamma - men inte brottsliga, observera det! - resultatet i nåt arkivskåp.

Det här måste också ses i ljuset av att klubbarna onekligen verkar dras med andra kostnader - typ böter. Eller att idrotten kan få betala bevakningen av sina tävlingar i fortsättningen.
Fast i slutänden blir det som vanligt skattebetalarna som kommer få stå för fiolerna.

Johanna Graf om De Mäktiga Männens monument över sig själva, Svenska Dagbladet om arenadrömmar... Expressen om AIK:s jätteböter, DN om klubbarnas ansvar för bevakning, och att AIK Hockey äntligen fick rätt mot Solna kommun...

Bilden? Kända spelare ur de lag som bestämt sig för att ha Nationalarenan som hemmaplan...

Idéerna är bra - men vem ska berätta det?

2011-02-15T13:34:00.006+01:00

Man duckar fortfarande för personfrågan. Det är väl den största besvikelsen.

Under halva dagen har jag haft radiolurarna inställda på P1, och lyssnat på kloka människor som pratar om framtiden för socialdemokratin. Ja, alla är ju inte kloka - vissa, typ ledarskribenter och kommentatorer på högersidan, verkar önska livet ur allt vad arbetarrörelse innebär.
Mina egna snabba tankar är att kriskommissionen gjort ett jobb som egentligen varit rätt lätt. Att definiera problemet kan inte ha varit det svåraste. Kort och gott kan det sammanfattas med att socialdemokratin gått från att vara en reformrörelse till att bli en förvaltningsapparat, av typen "staten, det är jag!" Där en kader av egenproducerade byråkrater pysslat med att göra karriärer - om man ska vara elak.
Förslagen till lösningar är inte heller särskilt radikala.

Nä. problemet handlar om att få de som är problemet att inse det. Just nu hör jag ett antal cementhäckar - jag ska återkomma med namn om önskemäl finns - prata som om de inte fattat att DE är problemet. Visst. rekorderliga människor med goda intentioner, men så ihoplimmade med nidbilden av partiet att man bara önskar att de hölle käften.
Där ligger nog kriskommissionens största utmaning.

En hel massa människor som behöver titta sig i spegeln och säga "jag har passerat bäst-före-datumet och borde släppa fram yngre krafter" En hel massa människor borde titta på dessa människor och våga säga "du har passerat bäst-före-datumet". Fast det kommer knappast hända. Efter makt är det väl vänskap som korrumperar mest? Inom socialdemokratin är inte heller släktband särskilt ovanliga.

Under dagen hörde jag nån - Karin Pettersson kanske? - som sa att de bästa företrädarna för socialdemokraterna kanske inte ens var medlemmar. Glastaket, Gamlagosse-klubben, nomenklaturan - man får kalla det vad man vill, men det existerar. Om man vill påverka politik idag vette fan om man gör det bäst genom att bli medlem i socialdemokraterna. Enstaka, lokala protestaktioner verkar ge långt mer resultat än att harva i partiföreningar.

Jag hör redan trötta partikamrater muttra om att det var väl ett jävla tjat om personer. Ja, det är det. Men nödvändigt. I mitt jobb tar man personligt ansvar om det går åt helvete - kalvar formen är det mitt fel, välter takstolarna är det mitt fel, är det bakfall i badrummet är det mitt fel. Och så är det för de flesta av oss. Men det skulle vara kul att säga "nu tycker inte jag vi ska slösa tid på att leta syndabockar" och se vad basen säger då... Den enda som hittills har tagit det ansvaret är Mona Sahlin. Resten då? Landstingsråd? Kommunalråd? Ombudsmän? Strateger?

Hoppet ligger i att diskussionen helt plötsligt förs öppet - det finns inte samma möjlighet att rita ihop en politisk karta över ett par tandborstglas med whisky på nån kursgård längre. Idag har allt fler, både klarsynta och trångsynta (här skrev jag nåt först men det får finnas gränser), möjlighet att göra sig hörda - och gör det också. Jag tror faktiskt att den här valförlusten skakat om tillräckligt många för att nåt riktigt bra ska komma ur det. Det är inte 1976 längre....

Partistaten har fler länkar till intressanta texter om saken

Bilden? En kille som faktiskt fattat att man lägger av när man inte hänger med längre....

Mubarak och den västliga dubbelmoralen

2011-02-11T21:46:00.003+01:00

Så roligt att en massa svenskar helt plötsligt upptäckt att Egypten haft ett långt odemokratiskt styre. Tänkte ni på det när ni åkte till Röda Havet? Tog ni kontakt med oppositionen när ni var i Tunisien? Tänker ni på situationen i Thailand när ni betalar billigt där? Smakar det inte liiiite totalitärstat av den vietnamesiska drinken? Kommer ni att vänta på en folklig revolution där också - och jubla efteråt?

Emellanåt är dubbelmoralen skrämmande. Eller är det bara suget efter sol och värme och billiga priser?

Partiledarsåpan. Igen

2011-02-10T11:52:00.004+01:00

Jahaja, den där öppna processen för att välja ny partiledare för socialdemokraterna går...sådär. I dagens Aftonblaskan kan man läsa ett litet torftigt sammandrag. Jag, som egentligen vill ha delat ledarskap och sparka det gamla gardet in i garderoben, kan bara nicka förnumstigt med huvudet.
Däremot är det litet kul att korridormyglets mästare Stig Malm är en av dem som talar för en öppen process. Det hade varit JÄVLIGT kul med det på din tid också Stig!

För övrigt kandiderar jag som ombud till socialdemokraternas extrakongress, i konkurrens med annat folk från Järfälla, Solna och Norrtälje. Vi har alla namn på valsedeln, men ingen har nån ålder, eller sysselsättning. Vilket är uselt - eller taktik? Makten brukar vara duktig på att behålla just det - makten.

Hr Andersson om saken, hr Westerholm, hr Krassman

Men låt ungarna vara ifred. För de vill det!

2011-02-08T15:49:00.006+01:00

Ibland tror jag att vi vuxna skjuter oss i foten när vi ska skydda våra barn så förbannat. Vi ska ha insyn i hela deras liv, varna dem för farliga saker, se upp åt dem, tala om för dem hur de ska leva sina liv. Cykelhjälm i sängen, kondom vid kyssande.

Tror fan att de blir trötta på oss. En av grabbarna jag träffat suckade och sa att det var skitjobbigt att hans morsa och farsa tydligen levt rövare när de var unga, för idag skulle de ha maximal insyn i hans liv. Privatliv? Inte en chans. Han vill åka till Roskilde i sommar, vilket inte direkt får mor och far att jubla - för de var ju där själva.
I Aftonbladet skriver man idag att "Barn och ungdomar upplever ofta att vuxna inte har kunskaper om deras nätvanor och den bilden bekräftas av flera experter", No shit? Men sa samma ungdomar att de verkligen ville att mamma och pappa skulle veta allt om deras liv?

Jag är rätt övertygad om att unga människor klarar av mer än deras föräldrar tror, och nånstans måste man kapa navelsträngen. Kompisar till mig är hysteriska över att deras ungar inte vill vara deras kompisar på Facebook - bra där, ungar!
Men hör det inte ungdomen till att inte vilja vara sina föräldrar till lags? Ska de vara som karriärpolitiker från början?

En av de mest tidsödande och energikrävande sysselsättningarna jag själv hade i tonåren var att hitta fläckar där man kunde få dricka sina ljumma folköl ifred, utom synhåll för någons morsa eller farsa (farsorna var värst - de kunde knepen), även om det innebar att man satt i en lekstuga i skymningen med regnet smattrande mot taket. Och föräldrarna anordnade telefonkedjor för att spåra en - det var som Hjemmefronten mot Gestapo! Och jodå, vi var mycket medvetna om att tre folköl skulle få oss att sluta på en parkbänk, utan tänder och jobb!

Jag hoppas att vi ändå lyckats fostra våra arvingar så bra att de klarar sig ändå. Nä, jag vet att vi gjort det. Fast de måste ändå få göra sina egna misstag. Det kommer svida i skinnet, det kommer vara en och annan som råkar illa ut men vi kan inte rädda dem hela tiden.

I vår strävan att skydda dem undrar jag om vi inte pressar dem till de riktigt farliga grejorna - eftersom vi isolerat bort de mindre farliga sakerna. Alltså, är det nån som tror att unga som testar droger skulle vara omedvetna om riskerna??? Mina ungar kan rabbla nackdelar med narkotika i sömnen, precis som alla andra i deras ålder.

Att vara vuxen och mena väl är en sak, men det behöver inte vara de som som menar välast (hehe) som är de bästa vuxna. Att istället visa respekt och låta dem leva sina egna liv känns som en mycket bättre grej. Eller att vi tar itu med det som verkligen är viktigt för ungdomar - bostäder och arbete! Nehe, här ska tas itu med oansvarigt knullande (den såg ni ja!), rökning av cigariller och skvaller.

Är det så att vår egen ångest - vi som är födda på sextio- och sjuttiotalet - över att inte längre vara unga spiller över på våra barn? Så länge vi inte låter dem bli vuxna är vi ju själva inte vuxna, eller hur. Eller gamla, hemska tanke.

Unga vill inte ha vuxna överallt - hur gammal är man inte, om man inte begriper det?

Checklista mot Fuskbyggare

2011-02-07T10:22:00.007+01:00

Jag ser ju inte gärna på Fuskbyggarna, Byggfällan eller liknande program - det blir ju mest att man vrider sig i soffan över hur naiva människor är. Emellanåt har jag - precis som rader av yrkeskamrater - tänkt att " de får fan skylla sig själva!" när man hör om kunder som gladeligen lägger en miljon i handen på en kille de knappt kan efternamnet på, och sedan blir lessna i ögat när huset inte blir klart.

För givetvis är den här nästan messianska drömmen om ett stort hus på landet - fast med jävligt liten gräsmatta - rena guldgruvan för klåpare och amatörer. De renodlade skojarna är faktiskt rätt sällsynta.

Och herregud vad folk är nervösa nu - HUUUUUUUUUR ska jag veta att han inte tar pengarna och drar, eller att jag får en trappa som går sönder, eller att huset ruttnar och faller ihop efter nio månader?

Eftersom jag jobbat på skutt - dvs litet byggföretag - och sett en del, ska jag därför ge några små omistliga råd.

För det första - har företaget betalningsanmärkningar? Sånt är lätt att kolla via nätet. Det kostar några sketna kronor, och företaget i fråga får veta att man kollat men so what? Det handlar om att skydda sina egna pengar. Så gör ju han. Eller fråga banken!

Och skulle nu företaget ha betalningsanmärkningar så kan man i varje fall sitta i båten - det är inte särskilt ovanligt; det kan bero på att den lilla byggfirman i sin tur haft otur när de gjort affärer med ett annat Litet Byggföretag. Fråga då. Ta reda på vilka summor det rör sig om.

För det andra - har de kollektivavtal? Det är ju ett tips som Timell et consortes gärna skulle få ta upp. Har de inte kollektivavtal kan man fråga sig varför, har de kollektivavtal ska man kolla att de betalat in. Det kan man med fördel göra via den lokala Byggnads-avdelningen. Där kan man också kolla om en företagare har det vi skulle kunna kalla en märklig historia - många bolag, trassliga konkurser, namnbyten (i synnerhet namnbyten - gissa varför!). Kolla också hur gammalt företaget egentligen är - skojföretag brukar vara mycket unga...

För det tredje - vad är det för referenser de lämnar? Man kan ju stöna en del när man hör högutbildade ingenjören pipa att "de hade ju en förtroendeingivande hemsida". Men vafan - om ingenjören ska köpa bil så kan ni lita på att han åker halva länet runt och sparkar på däcksidor eller luktar i bagageutrymmen, men när det gäller att bygga en villa för tre millar så räcker det med att titta på nätet????

För det fjärde - gör en söndagsutflykt till ett påstått referensobjekt - ring på och fråga om deras erfarenheter. Jag kan lova att om de är missnöjda kommer ni att få höra det, sanna mina ord. Det kanske blir en femtonmilaresa den dagen, men det är ju småpengar i sammanhanget.

För det femte - man kan faktiskt be om hjälp. Känner man en snickare så ber man honom om hjälp att kolla referensobjekten. Ta med en glaskula och släpp i våtutrymmet och kolla att den rullar åt rätt håll. Kolla svaj i tak, eller trappor. Kolla efter skruvskallar som lyser genom tapeten - är väggen illa skruvad är det garanterat annan skit också. Glipar foder, är det tajta golvskarvar? Hur har de skarvat golvsockeln? Hänger dörrarna rakt?

För det sjätte - snöa inte in på snygga kök eller badrum. Det är kosmetika, som inte säger ett skit om vad som finns bakom.

För det sjunde - vänd er till branschorganisationerna. Det finns ju drivor med sånt, allt från Villaägarna till Sveriges Byggindustrier och Byggmästarföreningen. Om det företag du funderar på inte är medlem där ska man fråga varför. Eller till Konsumentverket - oseriösa företag har oftast en oseriös historia...

För det åttonde - om byggfirman säger att alla installatörer är behöriga ska man kolla det - det har med kommande försäkringsärenden att göra. Och det är inget fel att kolla det.

För det nionde - om priset är för bra för att vara sant, så är det antagligen inte sant.

För det tionde - betala inte svart. Alldeles oavsett hur bra det låter är det att skjuta sig i foten. Då sitter man där sen, med vinda fönster och läckande tak och spräckta grunder. Och har effektivt förstört alla möjligheter att driva ett ärende i domstol.

Om en företagare ens erbjuder möjligheten att lösa saker "rostfritt" ska man dra öronen åt sig. Likaså om han tycker att man ska ta en del av materialet som arbetskostnad, för att komma åt ROT-avdraget.

Sen finns det små subtilare detaljer som kan vara bra att tänka på - svarar han med "hallå" eller med företag och namn? Svarar han "hallå" ska man fundera ett tag.

Har han kontor, eller "sköter han det hemifrån"? Och får ni komma hans till hemmakontor i såna fall?

Vill han skriva kontrakt på konditoriet över en kopp kaffe och en mazarin, som du får betala?

Hur har han det med ritningar? Även ett villabygge kräver en jäkla driva med ritningar - har han det?

Hur mycket ska "lösas under tiden" och hur mycket kostar det? Och varför fanns inte den kostnaden med från början?

Hur ser hans hantverkare ut? Är de unga och oerfarna eller gamla och utslitna, har de prydliga grejor? En grundregel är ju att sopiga byggföretag har sopiga anställda, och det syns. Däremot ska man inte lura sig av flashiga visitkort eller logotyper på jackor eller fordon. Sånt kostar ingenting. Inte heller blåbrallor. Men har de yrkesmässiga verktyg, har de skydsskor? Kan du ens kommunicera med dem?

Är gubbarna med i facket? Finns det skyddsombud - ta reda på ansvarsbiten om olyckor skulle hända, och lita för helvete inte på att han säger att "alla försäkringar finns". Upp med papiren på bordet bara! Och han ska veta hur ansvaret ska fördelas vid olyckor. Vet han inte det är han inte seriös. Inom klåparbranschen är den fackliga anslutningsgraden obefintlig. Det kunde Timell också få säga, istället för att tydligen hävda att riktigt yrkesfolk inte har tid att lämna offerter och garantier.

Våga fråga, var jobbig - halva orsaken till att folk upplever att de blivit lurade är att de inte öppnat näbben under resans gång. Man måste kunna ställa svåra frågor - tyvärr backar ju akademiker som från en olycka när en skäggig snubbe i blåkläder börjar gorma. Men de gormar för att de är hörselskadade, kom ihåg det.

Ärtsoppa med fläsk. Som den ska lagas.

2011-01-26T13:04:00.005+01:00

Ärtsoppan äts av tradition på torsdagar, men ska det vara på riktigt bör man då blötlägga sina ärtor redan på onsdagen. Det finns en ryslig massa varianter på ärtsoppa - med gröna ärtor, med köttfärs, vegetarisk.
Nå, här ska vi inte ägna oss åt det. Jag är ärtsoppe-fundementalist. Här ska lagas riktig ärtsoppa, som man lagar den när den ätes på det Enda Rätta Viset, det vill säga ståendes i duggregn under glesa tallar, iförd blöt rekrytmundering.

Följande behövs, för 200 portioner:

20 kg benfritt, rimmat griskött
20 kg gula ärter
Ca 100 liter vatten eller fläskspad
2 kg gul lök
5 dl timjan eller mejram (företrädesvis torkad)
Salt

Gör så här:
1. Rensa och skölj ärterna och blötlägg dem i en kittel med kallt vatten i ca 12 timmar.

2. Skala löken och skär den i bitar.

3. Koka upp ärterna i blötläggningsvattnet. Låt dem koka kraftigt under några minuter.

4. Skumma bort skalen som flyter upp.

5. Lägg i löken. Krydda. Låt ärterna koka under lock tills de är mjuka, ca 45-60 minuter.

6. Lägg fläsket i en kittel. Häll på vatten så det täcker. Koka (ca 1-1,5 tim), skumma av. Då fläsket är kokt, tag bort svålen och skär fläsket i tärningar (1 x 1 x 1 cm).

7. Blanda fläsket och ärterna och späd med fläskspadet. Smaksätt med mejram eller timjan.

8. Smaka av.

Servera med senap. Helst i matkärl.

Detta är arméns instruktion för kok av ärtsoppa. Jag har sett varianter, som att lägga ner en hel lök med kryddnejlikor, eller att servera med kokt fläskkorv. Det är säkert gott men inte korrekt.

Något bör också sägas om senapen - alltför många öser på med både för mycket senap, och -framförallt - för stark senap. Det förtar smaken av kryddningen. Vanlig hushållssenap är alldeles tillräcklig, och sen kan man komma dragande med skånsk senap eller honungssötad senap hur mycket man vill.
Ärtsoppa ska smaka ärtor, fläsk och av den milda kryddningen. Starka kryddor mördar nyanserna, ungefär som när folk blandar för mycket saffran i franska fiskgrytor eller i paellan och allt smakar lussekatter.

Dessutom - receptet kan minskas något....

Taget från Koktjänstreglemente 2 Försvarsmakten; Receptsamling.

Jag skiter i vem som ska leda partiet....

2011-01-22T18:31:00.004+01:00

Nä, det vore ju att ta i, men det enda jag är säker på är att det inte blir Messias. Inte Robert Lind i Kramfors heller. För nu ska det letas den ideala kandidaten - vilket gör att för tillfället är det vägen och inte målet som verkar vara intressantast för de som bryr sig.
Jag vet inte ens om jag vill ha nån partiledare - det kan bero på att jag förmodligen lider av nån sorts sjukdom som yttrar sig i överhetsförakt och auktoritetsmisstro. Min ideologiska övertygelse - tunga ord på söndagkvällen - bottnar inte i att jag hört eller sett enstaka personer, vars övertygelse övertygat mig. Snarare är det små små ord av många kloka människor som skolat mig.

Precis som väntat är det ett jävla kacklande om vem som ska bli Monas efterträdare, och Sveriges mest otacksamma jobb just nu måste vara att vara ordförande i den valberedning som ska ordna kalaset. För ingen kandidat, vilka de nu är, kommer att gå helskinnad ur den bataljen. Det är det som är nackdelen med att hålla fast vid ett uråldrigt system med en skinande barnatro på Den Enda Ledaren....
Och den här smörjan med att medlemmarna ska yttra sig om vilka kvaliteter Partiledaren ska ha - det är ju så populistiskt att man storknar. Jag fattar ärligt talat inte hur man tänkt där.

Till detta ska läggas det som Kriskommissionen pysslar med. De gör ett häftigt jobb just nu, och nödvändigt.
Man kan ju däremot fundera på vad det ska leda till - faktum är att en massa människor seriöst borde fundera på om de inte borde göra något annat; om de kan....

Näpp, jag var inte jättelycklig när GP blev partiledare. Jag kommer säkert inte bli lycklig nu heller, men den som utses kommer i varje fall inte smygattackeras från den här bloggaren. För mig är det nämligen viktigare att partiet ändras än vem som ska leda det.

Andra som pallar tänka klokare och mer är Johanna, Peter, Röda Berget, Bjereld, Mitt-i-steget, Alexandra.

Gammalmedia - Svd, Svd, AB, DN

Ring och väck mig när valet är klart, så ska jag åka på kongressen och vara lydig boskap....

Död åt TV-kockarna.

2011-01-20T21:48:00.006+01:00

Okey, jag är intresserad av matlagning. Har hyllmetrar med kokböcker och rätt hyfsad köksteknik. En gång i världen tyckte jag faktiskt att matlagningsprogram på TV var kul. Nå, så icke längre. Det blir ju så när det går inflation i saker och ting; jag har svårt att uppbåda nån entusiasm för stöddiga yrkeskockar.

I förbifarten kan jag ju säga att den där Gordon Ramsey skulle behöva ett kok stryk, och när folk gillar att titta på honom begriper man ju att folk som Hitler eller Lenin en gång i världen hade folkligt stöd. Jamie Oliver är lika usel på att krydda sin mat som alla andra engelsmän (jag har lagat mat efter hans recept, och det var bleke i smaklökarna...)
Mest handlar det ju om att matlagning helt plötsligt övergår från att vara livsnödvändigt, till att bli show. Och det är då karlarna kommer in, naturligtvis. Så länge det handlar om falukorv och pulvermos ser vi inga män i rutan - men när ord som "smörslungad" eller "knärullad" dyker upp så står de där. Och sen lämnar de bakverken och snasket till Leila naturligtvis...

För den där matlagningen har inget med verkligheten att göra - inte den som står i kokböckerna heller. Får jag se en till om "Medelhavsmat" eller ytterligare en obegåvad kändis som ska göra slantar på att han/hon gillar att äta, så kommer jag ladda min revolver.

Vad vi behöver är en kokbok för vardagen.

En som erkänner att det finns något som heter ketchup (som måste vara det fulaste ord en kock tydligen känner till), att 99% av alla som äter inte känner skillnad på hemmagjord bearnaise eller köpt på burk, och att de flesta av oss steker i margarin.
Jag behöver inte Stekt Fasanbröst På En Spegel Av Grönpepparmarinerad Spenat när det skriker i magen. Då duger det jättebra med falukorv och pulvermix för Stroganoff. Jag har inte blötlagt ärtor för ärtsoppa på trettio år - konsten är att kunna skrämma upp halvfabrikaten.

Nu lär jag få vänta på den kokboken - det närmaste jag sett, förutom diverse reklam från livsmedelsföretag är Lotten Thörngrens böcker (här!) - eller så får jag skriva den själv. Eftersom insynen i matlådorna på jobbet ger vid handen att korv med mos, fiskpinnar med mos och färdiga köttbullar med snabbmakaroner fortfarande regerar.
Visst, det kommer alltid dyka en Ola eller en Leila eller en Niklas som ska lära oss laga mat från grunden. Fast jag vill inte - ge mig seriösa tips på hur jag ska kunna skrämma lite liv i det färdigköpta istället. Vem fan gör egen aioli när den kan köpas färdig, eller när det räcker med att pressa lite vitlök i köpt majonnäs?
Vi behöver en revival för ketchupen, för smaksatt cremefraiche och sötsur thaisås. Vi behöver tips på bästa drycken till en färdig fiskgratäng med dill. Jag behöver inte fler tips på grillsåser med en miljon ingredienser - det finns att köpa färdigt.
För ett par år sen hade jag oturen att äta på en guldkrog, och jag var inte imponerad. Visst, det var snyggt upplagt, servisen var oklanderlig men så jävla spännande var det inte. Framförallt var det inte värt räntan på statsskulden den veckan...
Jag är jävligt less på hemgjorda tomatsåser - det finns jättebra att köpa. Och nu ska jag svära i kyrkan: Italienare kan inte göra pizza. Det är tveksamt om de ens kan göra spagetti med köttfärssås. Den som tycker färsk pasta är bättre än torkad pasta är antagligen en snobb, för det är två helt olika saker....
Det finns en charm i långkok - jag gillar också en rejäl kalops, eller en gulasch som står och puttrar en halv söndag - men räcker det inte med såna recept nu? Snobbmatlagningen kan vi väl se som OS-finalen på hundra meter - kul att se på, men knappast något för halvfet medelålders man.
Jag vet inte ens vad folk ska med alla dessa jättekök till - med köksöar och skit. Men laga mat kan de inte - värmer nudlar i vattenkokaren och rostar bröd till. Utom vid fest naturligtvis, för då ska han stå där och förstöra oxfilé och bjuda vattnig potatisgratäng med för mycket vitlök i..
Och nej, jag är inte särskilt svår att utfodra - det finns näring även i skämd mat som överlevnadsinstruktören en gång påpekade. Men ibland måste man sätta ner foten - och det är dags nu. Man är inte en dålig förälder för att man äter i skift framför TV:n. För myten om familjemiddagen måste också avrättas är jag rätt. För folkhälsans skull...

För övrigt är ärtsoppa på rulle jättebra och nyttig mat, men den kan behöva spetsas med lite mejram och timjan, och serveras med den godaste senap man vill ha.

Jag erkänner - det var jag som förlorade valet

2011-01-17T22:14:00.006+01:00

I stort sett är det bara Mona Sahlin som tagit sitt ansvar för valnederlaget. Om detta skrivs det en hel del. Det märkliga är att rätt många av de som nu vill vara med och diskutera framtiden är människor som jag nog anser har stort eller till och med mycket stort ansvar för eländet.

Men eftersom de inte vill, eller vågar, får väl jag börja då. Byggnadsarbetare som man är har man fått lära sig att stå för sina fel - det blir ett jävla liv på ett bygge om man skyller på nån annan...

Ja, jag tar ansvar för att vi inte lyckats skapa en skola som ger alla samma chans, eller att vi inte lyckats med bostadsbyggandet. Jag erkänner att vi gjorde gruvligt fel som slarvade bort jobbfrågan 2006, och jag vet att det var fel att utmåla moderaterna som Djävulens Avkomma 2010.

Jag skäms för att människor fortfarande misshandlas av Försäkringskassan, och jag ångrar djupt den politik som kommit att dela landet. Jag mår dåligt av att veta att jag bidragit till segregation genom en vansinnig politik.

För de gigantiska brister som samhället uppvisar har inte skapats bara under fyra år - och jag är villig att säga att jag har gjort fel. Inte för att jag vet hur jag ska kunna ta mitt ansvar, men om nån hittar på något lovar jag att överväga det.

Jag gjorde en tavla som inte ville debattera med Sverigedemokrater, på samma vis som jag underskattade den rädsla som finns därute. Jag mår dåligt av att se unga flickor exploateras 2010 på ett sätt som var helt oacceptabelt 1989.

Och till sist kan jag erkänna min del i att inte längre veta vad som sägs ute på arbetsplatserna, på tågen, i affärerna, på krogarna, på förskolorna, i plugget eller i simhallen.

Förlåt.

Peter Johanna Krassman Einerstam Moberg Westerholm Sjölander Högberg

Hoppas det hjälpte. Nån annan som vill dela med sig? Bilden? Alla vet ju att lessenvalp-utseendet är det bästa som finns för att slippa kritik. Kolla Reinfeldt...

Egenintresset och partiledningen

2011-01-16T15:16:00.005+01:00

Mor min - salig i åtanke - bar med sig orden "egenintresset ljuger aldrig" i hela sitt liv. Och mot det var hon en svuren fiende. Hon skaffade sig en och annan ovän på vägen också, eftersom hon var rent magisk på att genomskåda skitsnack.
Det är många andra som skrivit jättebra om vem och hur och när och varför en ny partiledare för socialdemokraterna ska se ut. Så om det behövs kanske inte sägas mer än att en sån person finns inte - lev med de som finns istället.
Den eventuella kris som finns - finns den? - beror istället på trygghetsfolket. Man vill ha vad man känner igen. Ungefär som att gifta sig med barndomskamraten - inte mycket till överraskningar, och gu' så bekvämt det blev med alla gemensamma bekanta och samma minnen och minns du när vi satt vid Yngern till halvsex på morronen?

Det finns inga som är så konservativa som de som bevakar sin makt, och idag ligger den interna partimakten hos en näve personer som nått sitt politiska zenit, och de tänker inte släppa den. Det är samma personer som förtvivlat bekämpar nya sätt att kommunicera på, och som helt enkelt inte orkar erkänna att de håller på att tappa makten. Egenintresse.

Det här handlar om en ålderstigen organisation som styrs av sina komponenter, och som fått överleva lite för länge. Praktexemplet är ju den horribla organisationen i Stockholm där det existerar två partidistrikt, av tradition i luven på varandra. Där personliga motsättningar verkar vara viktigare än att diskutera framtiden.
Det här handlar om en rörelse där man fortfarande drömmer om papperstidningar, istället för att göra den där livsavgörande satsningen på nätet; ska vi kunna få ut vår politik MÅSTE vi ha en bra vänstertidning på nätet. Var är den satsningen?
Faktum är ju att de som skriver och spekulerar om den nya partiledningen är fler än någonsin,

Det här handlar om en rörelse som pratar om att prata med väljare. men som väljer bort att prata med väljare på nätet. En rörelse som fortfarande gnölar om ett medialt underläge, men som inte tar de chanser att bli jämspelta som finns. Varför skriva ett blogginlägg som blir läst av trehundra personer, när man kan gräla på ett nätforum och bli läst av femtontusen? Varför inte lämna sammanträdesrummen och träffa folk? Jag vet att det finns förtroendevalda som blir förbannade nu och väser "DET GÖR JAG VISST!". Nej, det gör ni INTE! För de få som gör det sticker ut.

När man väljer en ny partiledning - jag vägrar skriva partiledare för jag VILL verkligen ha ett delat ledarskap - måste det vara personer som fattar att vi har en ny tid. Som inte är främmande för äkta sociala medier, som faktiskt kan ta nätdebatter på egen hand, som inser att nu kommer det väljare som aldrig upplevt en värld utan datorer eller TV-reklam. Men som också vågar vara personliga och intima.

Man kan inte skilja mellan möten på nätet eller i verkliga livet (se där en gräns mellan de som fatta och de som inte fattat) - bägge är lika viktiga. Men då måste också de som finns i maktens bakgrund fatta det också. Idag är nog den kunskapen rätt usel i de innersta maktkretsarna. Av tradition naturligtvis - behärskar man inte ett medie vill man knappast ta det till sig, eller hur? Och det var länge sen det var nån pionjäranda bland de politiskt avlönade....
Jag är rädd för att hela partiledaraffären kommer bli en affär i samma krets som tidigare, där man väljer sina likar, Med samma manchesterkostym, samma skjorta, samma etnohalsband eller samma kjol. För annars skulle ju nån annan kunna få bestämma,...

Medelåldern har gummihandske

2011-01-08T19:16:00.003+01:00

Av olika orsaker går jag emellanåt på en hälsoundersökning. De kan delas upp i stor, mellan och liten hälsoundersökning. Den jag gick på var en liten - provtagning. Det är något som sjukvården hittat på för att få peta upp ett finger i arslet på mognare män. Det är därför det är extra viktigt med rent under såna dagar.

Jo, det är sant.
Oavsett vilken krämpa jag idag kommer till sjukvården för så slutar det alltid på samma sätt. "Om vi skulle kolla prostatan också..." Vafan, för nageltrång????
I enlighet med den hierarkiska ordning som råder inom sjukvården är jag också lydig - man tjafsar inte med läkare helt enkelt. Så man suckar, drar ner brallorna, lutar sig framåt över britsen och får höra:
-"Du kan ju tänka på nåt annat.." Och sen hör man det där "fuppt"-ljudet som kommer av att någon drar på sig en gummihandske.

Yep, jag ska just få min prostata undersökt och doktorn vill att jag ska tänka på Söderhavet, eller en konstutställning, eller hur man sätter en taklina. Skulle inte tro det - jag kan lova att i just det tillfället tänker man inte på nånting annat.
Inte tänker jag slappna av heller. Nån måtta får det vara...

Jag har funderat en del på det här - för de kvinnligare delarna av umgängeskretsen har inga problem att prata om sina gynekologbesök (ni vet, när nio tiondelar av männen blir bleka och helt plötsligt måste kolla att inte tiden gått ut på p-automaten), eller om hur pinsamt det är om gynekologen är en snygging.
Män har inga problem att tala om gummihandskebesöken när det bara är män - verkligen inte, för då kan man skämta friskt om det. Fast gränsen går ju när nån säger att de gillar det - då brukar det bli lite harklingar, och jobbade inte du ihop med den där Tobbe Jansson?
Nu vet ju inte jag hur det är hos gynekologen, men där har man i varje fall nån typ av ögonkontakt. Det har inte vi. Och det kanske är tur.

Sedan - efter ett smärtsamt grymtande - får man sig en liten föreläsning, som i mitt fall innebar att en stilig kvinna i min egen ålder - snälla Gud, jag vill inte se just henne ute i nattlivet - berättar att man ska vara rädd om sina doningar.

Jag uppskattar det, men man vet inte mycket om mäns doningar om man sedan med allvarlig röst måste tala om att man ska klämma på sina testiklar emellanåt.... Herregud, det är ju därför vi har soffor och TV-apparater. Försök med motsatsen ska ni se - tvinga en man att INTE röra sina testiklar under en dag. Lyckas han är han förmodligen amputerad, eller så har han nån annan som gör det, sanna mina ord.
Ärligt talat skulle jag vilja träffa en man som lyckas missa konstiga svullnader i doningarna så till den milda grad att det kommit till ett irreparabelt läge. För att inte tala om den där som tydligen såg det i spegeln! Hur fan är man skapt då?
Dessutom ska man lämna ifrån sig urin, vilket sker på ett smidigare sätt nu än förr. Numer behöver det inte vara morgonurin i varje fall. Det måste ju vara fler än jag som åkt till jobbet med en flaska med gult innehåll, och inte velat tappa väskan just den dagen. Och sedan är det blodprov - som tas knappt märkbart, till skillnad från de där sticken de gjorde förr i världen.

Jag följde med en kompis en gång, för säkerhets skull, Han svimmade nämligen av blod, och han gjorde verkligen det, vilket den barska sköterskan inte trodde mycket på. Hon var ändå snäll och dolde alltihop, men sen lyckades hon visa honom den blodiga tussen hon torkade av med.
Han dråsade ihop som en tungviktsboxare, och lyckades fastna mellan handfatet och en sån där hurts på hjul, och satt sedan benhårt fast. Och där låg han, tills vi lyckades bända loss honom och få honom på fötter, bara för att konstatera att han fått ett blodigt jack i pannan av handfatet. Vilket han såg i spegeln och dråsade ihop igen. Kom till sans, såg sitt eget blod, som nu fanns lite överallt, och tuppade av igen - det var som en Bröderna Marx-film kombinerad med Sweeney Todd.

Dessutom finns ju dessa hälsoprofilundersökningar, som innebär att man ska balansera, väga sig, mäta sig, tjafsa om huruvida man är överviktig enligt BMI-skalan eller inte, samt cykla. Förra gången jag gjorde det ramlade en av killarna när han skulle äntra cykeln, och gjorde illa sina doningar rätt rejält. Vilket fick killen bredvid att få ett skrattanfall så han tappade greppet om sin redan äntrade cykel och slog hakan i styret.

I vissa fall håller man sig nog friskare utan hälsoundersökning...

Ja, jag vet att det är en latexhandske, och jag skriver det här för att Krille påstod att jag inte skulle våga....

Svartjobben ska stoppas redan i plugget

2011-01-08T16:00:00.003+01:00

Häromdagen frågade en kille om jag ville ta ett litet svartjobb. Och han blev ärligt förvånad när jag tackade nej, bestämt men vänligt. Inte för att han hade haft anledning att fråga nån annan, men han hade ju hört att det var så lätt att få tag i nån som ville tjäna lite rostfritt.
Det säger en hel del om hur det blivit.

Därför är det här faktiskt jättebra. Byggindustrier och facket ger sig ut i pluggen för att prata om svartjobb och om varför man INTE ska pyssla med sånt. Nu behöver vi bara komma ut till villaägarna och folket som bor i bostadsrätt också....

Fast man undrar ju varför den här informationen inte finns på Byggnads egen hemsida. Å andra sidan är det ju rätt mycket annat som saknas där. Spargrisen finns att köpa här

Sluta gnäll! Organisera!

2011-01-06T12:08:00.004+01:00

Eftersom jag varit en smula upptagen med att bemöta Botrygg sista dagarna har det här inlägget blivit liggande. Och som av en händelse skriver då Jan Eliasson om framtiden i dagens Aftonblad.
Jag läser ju knappt Aftonbladet, vilket jag skrev om här, och det kanske kan vara synd men så stora delar av tidningen är så inihelvete fördummande att jag bara inte kan. Sen får ledarsida och kultur vara hur bra som helst. Fast dagens ledarsida signerad genialitet måste ju bara rekommenderas!
Utan att vara för elak - vilket jag tydligen kan vara - måste jag nog be somliga partikamrater att få det berömda fingret ur. Efter att ha institutionaliserat det mesta av det som var de ursprungliga orsakerna till skapandet av arbetarerörelsen (det lät högtravande, men det betyder att man lyckats lagstifta om semester, om skola, rösträtt etc på ett vis som är rätt unikt i världen) och kunnat bedriva politik med betalning, är det inte så längre.

Att sitta på en sten i skogen och yla om alliansregeringens elakheter är då inte särskilt produktivt. Faktum är att regimen Reinfeldt lyckats därför att att de dragit fördelar av det som tidigare sosseregeringar skapat. Dessutom lyckades Reinfeldt se hur valmanskåren tyckte att utvecklingen skulle gå. Varför såg inte vi det?
Nu ger de sig på en massa andra saker. Faktum är att de här nästa fyra åren kommer bli långt svettigare än de vi upplevt. Angreppen på de fackliga organisationerna har hittills bara varit en viskning mot vad de kommer att vara. Gårdagens illa underbyggda ledare i Expressen, där man hackar på Målarförbundet är bara en sån sak.

Så högern ska privatisera biblioteken. Visst, det är riktigt dumt, men det ligger helt i linje med deras tes om att så lite som möjligt ska skötas gemensamt. För i deras värld är alla privata aktörer GODA människor som INTE alls kommer ha en baktanke.

Själv hoppas jag att Folkpartiet i Nacka, som tidigare visat lite ryggrad, fortsätter med det och stoppar det här. Men det verkar ju vara för mycket att hoppas på. I Nacka kommer kunskap snart att vara den klassmarkör som borgerligheten vill ha den till.

Demokrati bygger på att så många som möjligt får tillgång till så mycket information som möjligt, utan att vara tvungna att välja mellan blöjor och mediciner, och att låna en bok. Själv ser jag inte alls den där ideala synen där en massa snälla bibliotekarier kommer sköta sina bibliotek, utan en tanke på vinst.

Jag ser stora anonyma koncerner som kommer köpa ut bibliotekarierna inom tio år, och sen, mina damer och herrar, så har vi en privat aktör som kommer bestämma hur informationen ska se ut. Man kan inte åka utför Niagarafallet i en tunna bara litegrann, som bekant. Efter trettio år strategiskt opinionsarbete kommer inte Näringslivet och Borgerligheten lämna några ytor kvar för kritiskt tänkande

Men istället för att sitta i bloggstugorna och yla får vi göra något åt det. Varför skulle inte ABF kunna bli en aktör på en avreglerad biblioteksmarknad? Där har som bekant arbetarerörelsen varit med tidigare - vi startade det hela, så varför inte lägga oss i igen? Det sämsta vi kan göra är att sätta oss med armarna i kors och se eländet ske.

På samma vis är det med RUT och ROT. Jag har fortfarande bestämda åsikter om det, men det är här. Svartjobbarna tjänar klöver som fan på avdragen - jag kan upplysa er om att den industriella brottsligheten ÄLSKAR de här avdragen och sen får Skatteverket säga vad de vill. Men det jobbar människor i de här företagen - är det nån som organiserar dem? De tjänar skitpengar, och den samhällsekonomiska vinsten är egentligen minimal eftersom så många av alla städare och barnflickor och kökssnickare är anställda med offentliga bidrag.

Sätt igång och värva medlemmar. Se till att de har kollektivavtal. Se till att driva upp deras löner - sånt gör vi gemensamt.

Vi kan inte sitta på arslet och tjura längre. Nu ser verkligheten ut så här, och det finns klassiskt fackligt arbete att göra. Dessutom är många av de här småföretagarna våra nya fattigpensionärer - utan marginaler, eftersom ROT och RUT måste vara billigt för att glädja de borgerliga väljare som kan avnjuta det. Vem talar om det?

Jodå, jag tycker man ska fortsätta protestera mot vansinnigheterna, men det kan inte stanna där. Jag är övertygad om att borgerligheten - den del som inte håller på att försvinna - kommer göra enorm skada på vår trygghet under de här fyra åren som ligger framför oss. Och då måste vi göra mer än att bara skrika.

Don't mourn. Organize! har knappast passat bättre än just nu,

Femåringen och arbetsmiljön. Botrygg. Igen.

2011-01-04T19:54:00.004+01:00

Jag är en rätt snäll kille egentligen. Tycker om småbarn, djur, blir glad av att göra andra glada. Och jag är rätt bra med barn, om jag får säga det själv. Jag vet att man inte fostrar kloka och ansvarsfulla människor genom att gorma och skrika åt dem. En glad femåring blir ofta en bra vuxen.
Därför blir det lite svårt att hantera en sån som Michael Cocozza, VD för ett byggföretag med omsättning i halvmiljardklassen. Han kan uppenbarligen inte vara helt stenkorkad, men vad är det då? Är han så inskränkt att han inte inser att för varje dumhet han gör just nu kommer det tiofalt tillbaka? Vill han få mer negativ publicitet i Aftonbladet?

Tror han verkligen att han kan hota sig till tystnad? För även chefredaktören på Byggvärlden har ju hamnat i skottgluggen. Läs om när Cocazza skulle stämma honom. Och här talar vi inte privatperson - här talar vi tidning!

Det är lätt att vara elak på internet. Att mobba. Jag kan själv vara alldeles för vass i repliken, hugga på småsaker och få skrattarna på min sida. Men i det här fallet handlar det inte om att roa sig på Cocozzas uppenbara ignorans. Det här handlar om att få honom_att_fatta! Och det vore alldeles för lätt att få honom att framstå som en rätt okunnig, brysk, osmidig och lätt dreglande person. Så det gör vi inte! Han har det yttersta ansvaret för liv och lem för de som arbetar åt honom - så se för helvete till att saker fungerar.

Han har till blogg-kompisen Peter Andersson skickat ett brev som jag här klistrar in, för att liksom beskriva vilken nivå Cocozza rör sig. Det vill säg den patetiska.

Hej

Nej jag avser inte stämma Friden för förtal.

Men faktum kvarstår att han ljuger. Vårt företag "skiter inte i arbetsmiljön". Det är lögn! Man kan enkelt stämma av detta genom att kolla Arbetsmiljöverket register ang inspektionsmeddelanden under 2010.

Jag tror inte att vi har mycket sämre statistik än andra företag.

Friden är aktiv i Byggnads och den organistionen använder arbetsmiljöfrågor för att komma åt företag som anlitar utländska byggföretag, där Byggnads inte har några medlemmar.

Ett ex: Denna historia har sitt ursprung i ett tillbud på vår arbetsplats i Henriksdalshamnen. Detta tillbud slogs upp stort av Byggnads och dess medlemmar på JM:s grannbygge. Man kontaktade media och polis! Samtidigt bedrev man själva arbeten med en kran som stod innanför vår krans svängradie. Efter att vi kontaktat Arbetsmiljöverket så flyttade JM på kranen.

Om detta sa Byggnads och deras arbetsmiljömedvetna aktiva på bygget inget. Vårt tillbud orsakades av att en enskild arbetare tog en risk för att vinna tid. Deras felaktiga kranmontage orsakades av att deras platsledning och skyddsombud struntade i regelverket.

Ytterst handlar detta om att vi anlitar utländska byggföretag, där Byggnads har få eller

inga medlemmar, det stör Byggnads.

För övrigt heter Polens största byggföretag Skanska och kommer från Sverige!

Med vänliga hälsningar

Michael Cocozza

Botrygg Bygg AB

Nå, varför är det här brevet så speciellt? Han har ju dragit tillbaka sin - lindrigt sagt - överilade stämningsansökan.
Därför att brevet visar att han fortfarande inte inser allvaret! Jag driver inte arbetsmiljöfrågor för att jag är med i Byggnads - jag är tvärtom med i Byggnads för att det finns företag som Botrygg. Och jag skulle ryta om arbetsmiljön annars också, lita på det.
Att hitta på historier om att jag skulle vara ute efter honom - personligen då? - för att han har utländsk arbetskraft är sorgligt. Och stode han framför mig och sa det, skulle han få en sån där klassisk jävla utskällning som jag är legendarisk för (det finns folk som läser bloggen som varit med...) - för på bygget har vi inte råd med dumskallar eller folk med för hög stjärtföring. Det blir farligt då, helt enkelt.

Att skylla på EN person är fegt. Jag kan upplysa Cocozza om att det är HAN som är ansvarig för eventuella arbetsplatsolyckor, alldeles oavsett om nån annan gör det faktiska felet. Och här återkommer jag till Det Systematiska Arbetsmiljöarbetet - för där sånt finns tar inte någon en chans, för att tjäna några minuter. Där har de anställda relevant utbildning, och där ska inte tidspress stressa någon till fatala misstag.

Eftersom Cocozza envisas med att skriva sina egna genmälen - kan nån säga åt honom att han ska sluta med det - är det ju rätt klart att det är det som orsakat det hela. Tidspressen fick någon i Henriksdalshamnen att göra ett misstag. Som nu gudskelov slutade utan allvarlig skada....

Som VD i ett halvmiljardföretag tycker man ju att han borde begripa att anledningen till att de fackligt aktiva på grannföretaget JM inte fört ett jävla liv om en felaktigt placerad kran är rätt uppenbart. Men jag ska ta det på mycket enkel svenska - därför att JM gjorde som de blev tillsagda! Utan att tjafsa. Vilket Botrygg gjort tidigare... Och verkar sätta i system.

Jag har ingen anledning att söka konflikt med företag som tar arbetsmiljön på allvar. Idag bedrivs det ett gott Systematiskt Arbetsmiljöarbete på de flesta företag, eftersom ledningen ser att det finns ekonomiska vinster att göra där - ett snyggt bygge är ett lönsamt bygge. Ett riskfritt bygge löper mer friktionsfritt än ett där man måste vara på sin vakt hela tiden. Och att tycka att jag ljuger för att jag säger att Botrygg skiter i arbetsmiljön är så löjligt att man hisnar. Snälla Michael Cocozza, förstår du inte hur du och ditt företag skadas av det här?

Det är rent tragiskt att läsa ett sånt mejl 2010

Du köper vår tid, våra nävar, vår kunskap, men du köper fan inte våra liv.

Kan du förstå det, Michael Cocozza? Eller ska du fortsätta vara en orsak till varför vi behövs?

Bilden? Övertydlig räcker uppenbarligen inte....

Botrygg drar tillbaka stämningen

2011-01-03T14:25:00.003+01:00

Jag får via telefon veta att Botrygg tydligen dragit tillbaka sin stämningsansökan mot mig. Och skriver detta på lånad dator.
Länk t Byggnadsarbetaren http://www.byggnadsarbetaren.se/2011/01/ingen-stamning-mot-byggbloggare/-

Återkommer med kommentarer ocjh reaktioner senare

Låt de vältränade betala mer!

2011-01-02T14:46:00.006+01:00

Jag har tränat så länge att jag inte ens kan minnas ett liv utan det. Och jag har planer på att fortsätta så länge jag lever. Jag mår bra av det, jag tycker det är roligt, det har gett mig så mycket genom alla år.
Jag lyfter alltså vikter. Tränar styrketräning. Och oavsett vad nutiden vill kommer jag ALDRIG kalla det att gymma. Ordet "gymma" ger mig associationer till gossar i badshorts, med tofflor och blonderat hår, som lite halvhjärtat lyfter en stång för att få rutor till sommaren, och en bicepsmuskel att flexa för damerna.

Det är långt från den UltimateWarrior-träning som emellanåt sker på ställen där jag tränar. Dock inte så mycket av mig längre - jag har lyft färdigt på de tyngsta vikterna, och som tack fick jag en del skador. Men det är inget snack om var jag känner mig mest hemma.

Till skillnad från vad gemene man tror blir man mycket tolerant om man styrketränar länge. Jag har då aldrig sett nån rutinerad person som hånflinar åt nybörjaren, som mobbar ut spetten. Däremot har jag sett sånt i andra sporter, men det kan vi ta en annan gång. Jag välkomnar vad jag kallar demokratiseringen av gymen - att alla ska vara välkomna. Ju fler människor som tränar för sitt välbefinnande desto bättre.

Det finns en knäppskalle i Uppsala som heter Stefan Hanna, som tydligen kommit upp med den lysande idén att överviktiga ska betala mer. De kostar mer och därför ska de betala mer.

Utan att gå alltför mycket i polemik kan jag bara säga att han verkar rätt korkad, den där Hanna. Jag vet ju inte riktigt hur han har tänkt sig att själva kontrollen av överviktigheten skulle gå till, men jag har under många år varit rejält överviktig, om man ska gå efter de vanligaste skalorna. Däremot var jag definitivt vare sig mer sjuk eller mindre produktiv än nån annan, vilket sätter fingret på bristen i hans resonemang.

Fast vill man nu vara elak kan man säga att det inte är de fetas problem att de är feta. Det är de vältränades fel.
Jag tycker att vi i såna fall också i rimlighetens namn ska ha en skatt på de vältränade - under tio procent kroppsfett - och på de Genetiskt Gynnade, ni vet de där som kan äta vad de vill utan att gå upp i vikt. Såna HATAR vi för övrigt.

Det finns inget som får en tjockis att äta så mycket som närvaron av folk med magrutor. Det finns inget som ger upphov till så mycket eget godissug som att se grannen kunna äta bara skitmat och inte gå upp ett gram.
Det finns garanterat inget som får mig själv att hata längskidåkning så mycket som att bli medsläpad av Vasaloppsåkare. Eller utlockad på löppass av folk som småvisslande joggar runt och njuter av livet. Som glatt skriker "kom igen NURÅ! BARA den här backen...!"
Det är såna människor som jag vill släpa in i gymet och köra supersets mellan benspark/benpress med. Eller tvinga att se chokladkaka efter chokladkaka passera oöppnad förbi. Eller tömma ut vinboxen för...
Inte heller tror jag att lösningen ligger i några minuter innebandy per vecka i skolgymnastiken. Överätande är ett sjukdomssymtom, och det blir lite skrattretande när borgerliga bloggare tar upp frågan.

Dessutom är jag inte alls säker på att de överviktiga kostar mer. Jag vet att det i en av mina egna journaler stod "Pat. överviktig", vilket höll på att kosta den läkaren ett blåöga. Satans BMI.
För sjuklig övervikt är inte ett så stort samhällsproblem som man vill få det till. Och den som tror att ökade kostnader för den överviktige skulle göra att de vill banta - den har en ovanligt sexårig syn på världen. Det är ju inte så att det är gratis att vara överviktig....

Istället undrar jag om inte den ständiga och ökande jakten på nån slags perfektion är vad som kostar istället. Unga människor som missbrukar både smärtstillande och dopar sig, och som inte mår särskilt bra. Äldre människor som kämpar som djur för att se unga ut. Ett socialt drickande som ökar. Ett glas vin om dagen - skulle inte det vara skadligt? Är inte det saker att fundera över?
I varje fall borde det vara sånt som Stefan Hanna borde tänka mer på.

Ord: Rutor - här magrutor. Spett - här otränad person,

Nyårslöften

2010-12-31T14:05:00.004+01:00

Jag gillar egentligen inte sånt. Har man dålig karaktär ska man njuta av den, utan att resten av världen behöver veta om det. Men man kan ju alltid få karaktären att verka bättre än den är, och ta lite billiga poänger.
För att travestera Hr Ehrenmark - vad är det för poäng att lova att inte äta leverstuvning under 2011? När man som jag verkligen inte kommer äta det - den sortens ätande slutade jag med när jag blev gammal nog att försvara mig. För folk i min närhet, som vet att man kan ställa fram trafikdödat och jag skulle äta, är det kanske en gåta, men just lever i alla dess former har aldrig smakat särskilt bra. Alltså skulle det vara fegt att lova det.
Inte tänker jag riskera livet mer än nödvändigt heller - inte fallskärm, inte bungy, inte dansa med vargar eller vitahajar. Jag är fullt tillfreds med korkeken numera. Och vill man verkligen riskera livet tycker jag det är lite fegt att klättra upp på nåt högt berg och sedan bli räddad av helikoptrar till miljonkostnad - vill ni verkligen uppleva dödslängtan kan ni väl klä er i amerikanska flaggan, bränna lite heliga skrifter och därefter springa nakna genom Waziristan nattetid. Det skulle kanske imponera lite.
Alltså kommer jag inte lova att fortsätta vara republikan, träningsfanatiker, sträckläsare och byggnadsarbetare. Inte heller att fortsätta vara uppkäftig eller undvika att bli stämd.

Själv ska jag under 2011: raka av mig allt hår en gång till, sätta ihop ett sämre rockband igen och spela offentligt, inte tatuera mig (kommer behöva hjälp där), bli bättre på att a) ge beröm, b) bättre på att ta kritik, c) inte ta åt mig av oväsentligheter, d) säga "NEJ" lite oftare

Dessutom ska jag avveckla i vart fall ett beroende, skaffa ett nytt, bygga nytt kök och bli bättre på att be om hjälp (med hemelektroniken i varje fall innan Arvtagarna inser att det faktiskt behövs minst nån med fungerande finmotorik i varje residens).
Till råga på allt ska jag i slutet av 2011 ha trimmat bort en del av kroppsmassan. Inte främst för att det ska se bra ut - blir det så är det en bonus! - utan för att knäna behöver det. Jag kanske till och med börjar springa, men se det är en högoddsare.

Det finns över hundra påbörjade texter i den mentala byrålådan. Det vore kul om i varje fall nån blev mer än bara femtio sidor. Och jag SKA lära mig dansa bättre styrdans! I min ålder är det något som bara ska finnas i arsenalen.
Jag lovar också att i fortsättningen bara säga "nedrans!" när jag gör mig illa. Hör redan gapskrattet från arbetskamraterna...men pröva måste man.

Sen lämnar jag fältet öppet för förslag.

Jag tänker inte göra någon årsöversikt - 2010 var ett skitår, och det finns andra som gör det så mycket bättre.

2011 kommer bli bättre, för det vore ju hemskt om inte alla nya år skulle bli ännu bättre än de föregående.

Gott nytt år på er!

Jag och Botrygg version 2.0

2010-12-27T20:41:00.006+01:00

Läget är som följer:
I måndags fick jag en kopia av den stämningsansökan som Botrygg sagt att de skulle lämna in. Med den följde ett kort mejl som jag klistrade in i den här posten. På detta svarade jag enligt följande:

Från: Calle Fridén [mailto:callefriden@hotmail.com]
Skickat: den 20 december 2010 20:11
Till: Kerstin Warvsten
Ämne: RE: Ang Ditt inlägg om Botrygg

Du är självklart medveten om att jag kan komma publicera detta på bloggen.

Mvh

Calle Fridén

Utsikt Från Ett Tak - Byggjobbarblogg
min blogg http://utsiktfranetttak.blogspot.com/

Hej!

Jag tar Ditt svar som ett nej. Vi kommer idag att skicka in en stämningsansökan mot Dig avseende förtal.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Tel 013-474 57 06

Och sen har jag inte hört mer. Vad jag vet är ingen stämningsansökan inlämnad, men eftersom den i såna fall ska ställas till rättsmyndigheten där bolaget är skrivet, dvs Linköping, är det väl inte omöjligt att de gjort fel. Där också.

Jag måste tacka för allt stöd jag fått - det här rörde upp en del kan jag säga. Helt plötsligt var mitt namn och Botrygg de mest sökta på knuff.se, och från att ha varit en blogg med ett par hundra besökare om dagen blev det ETT PAR TUSEN! Och stödet kommer från alla politiska håll kan vara värt att betona; det här kom att handla om vad man får tycka. Jag kan ju också se att här har varit folk från alla stora byggbolag och från väldigt många fastighetsbolag och andra aktörer på bostadsmarknaden.

Det var förmodligen inte det Botrygg hade tänkt sig.

Åtminstone tio jurister har hört av sig, både på bloggen och privat. Jag vill dock betona att jag inte primärt varit ute efter Botrygg annat än när det gäller arbetsmiljön (fast nu är det ärligt talat mer personligt!), även om det dykt upp förslag om att lämna in en egen stämning mot dem, för falsk anklagelse. För tillfället får det dock vänta.
Däremot finns det all anledning att återkomma till VAD man kan skriva, vad man får säga och hur man får yttra sig. Att bli stämd är inte farligt. Det är när man slutar tycka saker som det blir farligt.

Jul-spaning. Om det boklösa samhället

2010-12-27T12:37:00.009+01:00

Förr i världen - på stenåldern - samlades klanen på nån av juldagarna hemma hos någon matriark, för att äta upp den del av världsproduktionen av julmat som inte gått åt på julafton. Den traditionen är guschelov avskaffad nu, man behöver inte genomlida talet till värdinnan, och kidzen får försvinna till sina medhavda julleksaker. Eller för att slåss eller vad de nu gör.
Valda delar av min stam träffas dock hemma hos Anfadern, numera är det ett knytkalas, och att alla inte kan vara med beror ju på att somliga bor på konstiga ställen. Det brukar vara trevligt.
I år hade Anfadern snöat in på något han vill ska vara en ny tradition. Han har nämligen hittat Spanarna - hallå! - och här skulle alltså spanas. Med musikmellanspel och allt. Det utgick till och med ett påbud i förväg, vilket jag min vana trogen totalt förträngde och därför fick jag improvisera, enligt följande på temat teknik och heminredning.
Klassamhället består, men kanske i ny form. Fortfarande finns det en överklass, men medelklassen har breddats, och nån arbetarklass att tala om ska vi inte göra (för att travestera Blandaren). Däremot finns det en underklass, och i synnerhet när det gäller bildning.

Bildning är en konstig sak, för den är ofta oerhört viktig för de som är bildade men totalt onödig för den som inte är det. Och aldrig syns det tydligare än när man kommer hem till folk och tittar på hur de skapat sitt hem.
För mig - uppvuxen bland drivor med böcker och tidningar - fattas det något i ett hem utan böcker. Jag kan knappt uppskatta det ens. Inte en enda heminredare imponerar på mig om det inte finns böcker nånstans. Böcker säger nämligen saker om folk, förutom att de uppenbarligen kan läsa. Andra ser hem på andra sätt - är det äkta litografier eller reproduktioner? Det finns en nyans av bildning i ett hem med böcker. Jag vet att det kan verka snobbigt - vi ska snart skriva om De Nya Härskarteknikerna - men jag vet att jag inte är ensam.
Men - och nu börjar spaningen, som de brukar säga - den Nya Tekniken kommer i fortsättningen dra mig vid näsan.
Snart kommer det inte att finnas några böcker. Allt kommer ligga på USB-minnen, eller i allt större hårddiskar. Och hur fan ska man kunna vara nedlåtande mot folk om man inte ser det här? Var är böckerna? Jo, i datorn.

Jag sneglar ju lystet på en surfplatta - prylen som antagligen kommer föra oss närmare det där Papperslösa Samhället än vi någonsin varit. Där man kan lagra enorma mängder text, och dessutom läsa det direkt på skärmen. Redan idag har jag vänner som slipper släpa med sig tretton kilo dokument ut på möten, som begär att få allt material skickat mejlvägen, och de kan läsa det direkt på skärmen. Till och med med två fingrar blåsa upp texten till läsbart format (bra för oss med korta armar), söka blixtsnabbt i ordmassorna, och ha länkar inlagda till andra relevanta dokument.
Jag har testat den och jotack, det går jättebra att läsa böcker på den. Och det finns mängder med litteratur att hitta - kolla här Likaså kommer allt fler att kunna skriva och bli lästa - och för att citera en känd spaning av Jonas Hallberg "är det inte dags att några kvinnor skriver deckare?" Att digitalisera texter kommer vara en framtidsbransch, sanna mina ord.

Vilket då gör att bokhyllorna kommer bli överflödiga på samma vis som hyllmeter med köpta filmer eller LP-skivor. Jag vet - för spaningen orsakade en hel del stön hos de analoga släktingarna - att det kommer finnas kvar de som vill hålla i en bok, de som vill ha LP-skivor (och det är möjligt att det finns en revival för sånt, men den lär vara ytterst marginell. Vem fan släpar med sig en skivspelare när man kan ha 15,000 låtar i telefonen?). Jag tror inte ens att CD-skivorna kommer överleva särskilt länge; vänta tills de som aldrig upplevt en värld utan nedladdningar kommer till makten.
Men hur ska man kunna tycka något om folk då? Vart tar den sociala markören vägen? Blir man rentav tvungen att prata med folk? Och hur ska man kunna göra upptäcktsfärder i litteraturen? Jag lär inte vara den ende som på nån trist fest hamnat i skivbacken eller med huvudet på sned framför bokryggarna? Däremot har jag hittills övervunnit lusten att sortera om andras litteratur (som Ehrenmark..). Värst är de som sorterar efter färg...
Vad ska man göra sen? Be att få kika på rotkatalogen till datorn???? Det kommer bli svårt att vara nedlåtande i fortsättningen, sanna mina ord.

Och vad gör vi med de tomma bokhyllorna? Kommer de gå samma väg som CD-ställen? Kommer idioterna som ska ha "rena" väggar att vinna till sist? Minimalismen segrar - tanken är ju rent outhärdlig. Men där kanske tekniken kan hjälpa oss - låt oss fylla väggarna med storbildsskärmar där vi kan ha konsten.
Tanken är inte så knäpp egentligen - varför skulle man inte kunna skapa bildskärmar i storformat som bara ska visa bilder? Eller rentav projicera bilder på väggarna? Då skulle man ju kunna låna konst av varandra. Ser man en snygg tavla hemma hos kompisen ber man bara att få länken, och sen kan man skapa den hemma i sin egen lya. Så snobbarna får ha kvar sitt övertag...

En av bilderna är från residenset....

Botrygg anmäler min blogg för förtal!

2010-12-20T22:32:00.018+01:00

Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag skriver om saker som angår mig, saker jag tycker är roliga, saker jag tycker är upprörande. Från början var det ett sätt att berätta om mitt arbete som byggnadsarbetare, eftersom jag tyckte det saknades berättelser från arbetslivet. Med åren har det blivit mer politik och fackligt.
Inte nånsin har jag funderat på om jag gör skillnad, fast visst hoppas man. En del har fått folk att bli arga, annat har fått folk att fnissa. Och jag har ett par hundra besökare om dagen, av alla sorter.
Men en del gör folk argare.

Det kom ett litet brev häromdagen. Från Botrygg. Det är eftersvepet av en mejlkonversation som deras VD Michael Cocazza haft med mig, efter att jag skrev en bloggpost om en arbetsplatsolycka på Botryggs arbetsplats i Henriksdalshamnen i Stockholm. Den posten kan ni läsa här. Dessutom länkade jag till en artikel i Metro där samma olycka beskrevs. Jag gav som ni kan se i bloggposten uttryck för en del egna åsikter, och egna slutsatser, och avslutade med att tycka saker. Om detta tyckte inte Cocozza.
Därefter har det förekommit en del mejlväxling mellan mig och företagets VD och ägare Michael Cocozza, där han uttryckligen krävt att jag ska ta bort eller revidera bloggposten. Jag vägrade naturligtvis att göra det - däremot erbjöd jag honom att gå i svaromål på bloggen, vilket han inte gjort.

Därför var inte följande brev särskilt oväntat:

Vi har tagit del av Ditt inlägg om Botrygg på din blogg.

Då det som där skrivs är rena lögner föreslår vi att Du tar bort detta från nätet. Vi kommer annars att lämna in bifogad stämningsansökan.

Vi vill ha Ditt ställningstagande senast under tisdagen den 21 december.

Med vänlig hälsning

Botrygg Fastigheter HB

Kerstin Warvsten

Det var ju trevligt att de avslutade med "Med vänlig hälsning", eller hur?

Och i stämningsansökan stod följande:

Attunda tingsrätt

Box 940

191 29 Sollentuna

Linköping 2010-12-20

ANSÖKAN OM STÄMNING

Sökande: Botrygg Bygg AB, org nr 556502-6241

Box 335, 581 03 Linköping

Svarande: Carl Fridén, 62XXXX-XXXX

Månadsvägen 41, 177 42 Järfälla

Forum: 5 kap 1 § rättegångsbalken

Saken: Förtal

Bakgrund

Carl Fridén (Fridén) med bakgrund som byggnadsarbetare skriver enligt egen uppgift i sin blogg ”Utsikt Från Ett Tak” inlägg om bl a politik och jobb. Bloggen går att läsa via http://utsiktfranetttak.blogspot.com/.

I sin blogg 2010-12-13, se bil, går Fridén till angrepp på Botrygg Bygg AB (Botrygg) på ett osant och otillbörligt sätt och påstår att bolaget sätter vinsten före arbetarnas säkerhet.

Först skriver Fridén att ”de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik”.

Vidare skriver Fridén: ”Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt – hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen?”

I ett inlägg från en läsare låter Fridén läsaren kalla Botrygg ”ett skämt” och påstår att Botrygg inte bryr sig det minsta om arbetarskydd, kvalité och drägliga förhållanden på sina arbetsplatser.

Samme anonyme kommentator påstår att det förekommer fuskarbeten på vår fasad vid ett bygge i Hornsbergs strand.

Vidare antyds i bloggen att företag som Botrygg inte följer arbetsmiljölagarna och att arbetstagare kan få sparken om de protesterar. Sammantaget är allt detta rena lögner helt tagna ur luften. Botrygg kan genom skriftlig och muntlig bevisning styrka att säkerhetsarbetet varit av god kvalitet, att företaget har goda rutiner vad gäller arbetsskydd samt att företaget har ett gott resultat vad gäller kvalitet i sin nyproduktion. Botrygg har på alla sina arbetsplatser ett systematiskt arbetsmiljöarbete i syfte att förebygga arbetsplatsolyckor. Vi tar riskerna på byggen på högsta allvar.

Yrkande

Botrygg yrkar att tingsrätten fäller Fridén för förtal samt att Fridén skall dömas till böter.

Grunder

Fridén har genom falsk ryktesspridning utpekat Botrygg som ett företag som bryter mot Arbetsmiljölagarna och nonchalerar säkerhetsaspekter på sina byggarbetsplatser. Det otillbörliga sätt på vilket Fridén utpekat Botrygg har skadat bolagets rykte på ett sätt som kan vålla skada i bolagets framtida verksamhet. Fridén har därigenom brutit mot 5 kap 1 § brottsbalken.

Bevisning

Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13, bil 1

Till styrkande av Fridéns förtal av Botrygg

Linköping dag som ovan

Botrygg Bygg AB

Michael Cocozza

Bil Utdrag från Fridéns blogg ”Utsikt från ett tak”, 2010-12-13

Jag vet inte vad jag ska säga ärligt talat. Faktum är att jag får tycka precis vad jag vill på min blogg. Jag får till och med säga det högt. Det kallas för "yttrandefrihet". Nåt vi ska vara glada för att vi har. Han har haft alla chanser att bemöta mina åsikter på min blogg - och han har inte tagit de chanserna. Om jag däremot skulle haft ett ekonomiskt intresse av att baktala Botrygg hade det varit en annan sak. Fast nu har jag ju inte baktalat utan berättat.

Dessutom funderar jag ju med ett småleende på hur de tänkte. Att jag skulle vara tyst? Knappast. Då känner de inte den här byggnadsarbetaren. Botrygg skulle förmodligen behöva lite coaching när det gäller mediekontakter. Och hyfs.
Om de tyckte att jag skadade dem med en bloggpost där jag i stor utsträckning refererade till en artikel i Metro - och har de stämt Metro, tro? - undrar jag ju hur de trodde att det här skulle gynna dem?
Jag är inte heller särskilt oroad över hans hyfsat konstruerade kopplingar mellan min allmänt hållna skrivningar och hans företag. Om han läser min blogg kommer han finna att det finns andra företag som också fått på huden.

Ni behöver inte oroa er Botrygg - ni är kända bland de regionala skyddsombuden bland byggfackförbunden i Stockholm. Det finns god dokumentation kring brister på era byggen. Det finns bilder också. Vad som oroar mig är vad VD Michael Cocazza - apropå olyckan i Henriksdalshamnen, som alltså är en oerhört allvarlig incident - skrev tidigare till mig:

Det tillbud som hände i onsdags förekommer på byggen. Det fanns ingen på marken i närheten då balken föll, det är lögn som står i Metro om 5 meter från en person. Det fanns ingen där just därför att lyft sker över vattnet. Balken föll i vattnet, ingen skada har skett.

Grejen är att OM sånt händer på ett bygge så ska det bli ett jävla liv - då ska man avbryta arbetet, då ska Arbetsmiljöverket dit fortare än kvickt, då ska det upprättas vittnesmål och förloppsbeskrivningar. I synnerhet ska man säkerställa att ett likadant tillbud inte kan hända igen - genom att gå igenom utrustningen, se till att alla som ska koppla eller lyfta har korrekt utbildning. Framförallt ska inte den högst ansvarige avfärda det hela med en axelryckning om "att det är sånt som händer på byggen". I Henriksdalshamnen fortsatte kranen, enligt vittnen, omedelbart med nästa körning.

Ja, jag är oroad över folk som Michael Cocazza. Därför att han var tvungen att få drivor med påpekanden om arbetsmiljön på sina arbetsplatser för att få ordning på det, för att han tycker att medlemsföretag i Sveriges Byggindustrier och Byggnads använder arbetsmiljö som ett konkurrensmedel, och också för att han tycker att han kan kräva att en privatperson ska hålla tyst med sina åsikter.
Men du kan väl svara, Michael Cocazza - hur bra skulle din vinst smaka om nån dog därför att skyddet varit undermåligt? För att vara övertydlig kan jag berätta att det må vara en tendentiös fråga, men den är ändå relevant. För det finns i min värld bara ett enda svar.

Alla ska få komma hem efter jobbet. Ingen ska behöva dö på jobbet.

Förmodligen är Cocazza nån som är van att få som han vill. Nå, han kommer inte få det den här gången. Jag kan visst vika ner mig för sakligheter, vilket inte har varit fallet här (som Botrygg inte bidrar med i sin stämningsansökan eftersom jag hämtat fakta från Metro, Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet, och som därför inte kan ses riktade mot just Botrygg utan mot systemet), men så fan om jag tänker falla undan för hot.

Bilden? Om jag någonsin skaffar mig en tatuering ligger den här bra till....

Till julhatarnas försvar

2010-12-19T12:10:00.007+01:00

Nä, jag hatar inte julen. Jag tycker bara den är...onödig och ångestframkallande. En massa måsten. Man måste ha julbelysning hemma - för det är så fint. Som om det inte är mörkt i november då? Sätt upp julstjärnorna i oktober om det är det man längtar efter. Man måste köpa julklappar och man måste laga mat. Jag gillar inte måsten alls.
Och jag kan inte förstå varför just julen - som historieintresserad vet jag mycket väl att vi knappast firar de urgamla orsakerna; hur många gör kopplingen till hednablot och människooffer? - ska bestå i att köpa saker. Just nu har jag grav köpblockering; den kommer förmodligen släppa till dan före julafton i vanlig ordning för jag har aldrig någonsin klarat av att köpa klappar i god tid. Att försöka få julälskare att förstå detta är som att förklara solidaritet för en nyliberal - det är som att kommunicera med rymdvarelser.
Till skillnad från vänner som nöjda konstaterar att de är klara med "allt" första veckan i december. Såpass?
Visst, jag är avundsjuk på de som äääälskar julen. Jag är alltid avundsjuk på de som är glada och lyckliga. Och är det oftast själv också, fast inte när det gäller köphysteri. För det är ju vad det handlar om - fråga kronofogden.

Man kan ju fundera över vad det är man firar. Knappast Kristi Födelse längre. Uppvuxen i en musikfamilj bestod julen av en massa jobb för klanen, där ätandet och klappöppnandet styrdes av olika spelningar, körjobb, sjungerier. Och midnattsmässor och julottor. Eftersom video införskaffades tidigt kunde KalleAnka beses året om, vilket gjorde att de yngsta varit rätt ointresserade av det klockslaget.
Jag köper gärna presenter till vänner. Men det där "måste" förstör rätt mycket av glädjen, överraskningen. Och i dagens modesnurr är jag hopplöst passé om jag försöker köpa kläder till Arvtagarna.
I en familj jag känner har man rationaliserat bort klappöppnandet helt och hållet - de sätter in pengar till varandra på konton, vilket känns helt ologiskt. Då skulle de ju lika gärna kunna lämna över en lapp där det står "jag tänkte sätta in 1000 spänn till dig, men jag vet ju att du ska sätta in 1000 spänn till mig, så vi struntar väl i det. Men tanken var fin! God jul!" Och sen flyr de landet till soligare nejder...

Än så länge lyser julstjärnorna och adventsljusstakarna med sin frånvaro i hemmet. De kommer säkert upp, men kanske dan innan. Däremot vette fan om jag orkar montera ihop granen - vi har en sån där plastsak eftersom vi både är allergiska och jag inte ser charmen med granbarr - så ett miniatyrträd är aktuellt. Vi har också en liten tomte, som ärligt talat mest ser ut som en debil seriemördare, och som skrämde Arvtagerskan till gråt när hon var liten.

Inte vill jag ge mig ut i julhandeln heller. Även om jag är ytterst rationell och effektiv när jag väl kommer igång och köper allt på ett par timmar. Men under julträngseln tycker jag sämre om människan än någonsin.
Jag är inte ensam om det. I umgänget finns några kvinnor som jobbar mer än heltid just nu, i julkommersen. Och de ser inte ut att ha nån julstämning direkt. Också för att de vet att efter julrushen återstår just timmars arbete med att arrangera just...jul. Låter kul, va?

Mina barndoms jular var annars idylliska, förutom skenandet mellan spelningar. Det fanns en mormor som behärskade all julmat, det fanns snö. Den Gode Fadern gav sig ut på granstjäleri - vad jag vet hans enda brottslighet - tillsammans med någon hantlangare. Det fanns pepparkakor, julsånger, lukten av lack, julkort i drivor, granris och ett hus fullt med folk.
Jag vet inte varför julen stressar mig. Jag hade det ju inte som Seppo, vars pappa var full redan klockan elva och i bästa fall hade somnat till Kalle Anka. Eller så blev han elak och Seppo drev omkring utomhus istället. Och så är det fortfarande för många. Det finns säkert en och annan som inte gillar julen för att det är "inne" att göra det, men jag tror att vi är rätt många som bara känner julen som en kvarnsten, som känner otillräckliga. Vi är helt enkelt dåliga människor (obs - det var en överdrift, skyndar jag mig att tillägga). Folkilskna och ensamsökande.

Julmaten är annars ett kapitel för sig. När jag frågade Arvtagaren vad han ville ha att äta på julafton svarade han spagetti, vilket upprört somliga. Jag förstår inte varför - han gillar ju det. Överhuvudtaget tycker jag julmat är överskattat. Det jag gillar på julbordet äter jag året om i varje fall, för så kan vi göra numer. Och den mattraditionen är hur som helst vare sig gammal eller cementerad. Det finns en hel del husmanskost som knappast äts längre, och i synnerhet inte vardagsmaten. Nån som längtar efter sluring? Det säger väl en del om frosseriet att de flesta kan äta julmat i flera dagar efter julafton.
Inte heller trivs jag längre med att sitta som en klubbad oxe med en rad avätna tallrikar framför mig - efter julbordet senast, där jag ändå höll igen, var jag knappt hungrig på flera dagar.
Däremot håller jag inte med hr Strage om att svensk julmat skulle sakna kulinarisk förfining. Då har man rätt risig koll på hur andra länders julmat ser ut, med engelska puddingar, vedträn och annat.
Det kanske helt enkelt är så att vi bara behöver ledigt efter oxveckorna? Mörkret tar ut sin rätt. Jag gläds åt vänner som kan ta ledigt - hur får ni så mycket ledigt? - och resa till en jul i värmen. Andra vänner packar in paket och mat och hundar och ungar och drar iväg på hundramilsfärd till åldriga föräldrar i glesbygden, där julen är på riktigt. Där ungarna sen ska sitta och vantrivas och längta hem till kompisar och bredband och tunnelbana...

Men visst blir det en jul i hemmet. Så småningom.

När det stormar i ett vattenglas

2010-12-17T12:39:00.004+01:00

Som ett brev på posten kom nu konspirationsteorierna om hur några marginalsossar skulle försöka vrida partibarometern högerut (?). Som om det aldrig förrut funnits täta kontakter mellan storfinansen och arbetarerörelsen. Eller att lobbyister skulle vara ett okänt fenomen.
Det säger väl bara mer om hur illa Svenskt Näringsliv egentligen känner till hur partiet fungerar. Att de talar om tillväxtfientlighet är ju enbart trams. Men det sitter ju en massa idioter på Blasieholmen också. Det är ju faktiskt de som politiserat arbetsmarknaden under de sista trettio åren.
Nästan alla socialdemokrater vet att man måste ha tillväxt för att kunna skapa ett bra samhälle (och sen finns det en liten, lika marginaliserad grupp som tycker annorlunda). Det vi tjatar om är att när man skapar välfärd får det inte vara genom att trampa ner en massa människor. Vilket sker just nu. Ett bra samhälle låter inte människor fara illa med en axelryckning. Punkt.
De där PR-sossarna kommer inte lyckas - egentligen är jag förvånad över att SAF ens brytt sig om att vända sig till hr Nordström, eftersom de som tycker illa om honom är så många, och dessutom tycker illa om honom så till den milda grad att de blockerar sig även inför bra saker han säger (de få gånger det sker). Men det säger som sagt mer om puckona på Blasieholmen än om de som nu kanske fått stålar.

En långt mer vettigare modell hade ju varit att ha en dialog med fackföreningsrörelsen om hur man skapar tryggare system, istället för att söka konflikt hela tiden. Och genom det här lyckas nu SAF baxa tillbaka den viktiga diskussionen i en återvändsgränd.

Högberg om saken (kommer uppdatera med fler länkar senare)

För övrigt är jag inte det minsta stolt över att Ulf Nilsson får vara svensk

När vinsten är viktigare än livet

2010-12-13T11:28:00.003+01:00

I torsdags träffade jag grabbarna från JM om figurerar i det här reportaget i Metro. Grabbar som faktiskt bryr sig. De såg en stålbalk på ett ton som föll i backen på grannbygget, ett grannbygge där de regionala skyddsombuden i stort sett haft klippkort eftersom säkerheten och ordningen varit under all kritik.
Ingen dog, ingen skadade sig. Bra. Men nån kunde ha varit under, nån kunde ha dött. Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt - hur bra känns vinsten för BoTrygg om nån dör på kuppen? Att vara beställare och acceptera det är ännu hemskare. Är det inte dags att ställa krav på den som ska bygga, att i varje fall följa arbetsmiljölagarna?
Tonläget på arbetsplatserna är hårdare nu, man kan få sparken om man protesterar (här om Byggnads trakasserade skyddsombud, här om snabba uppsägningar), och det tror fan att Arbetsmiljöverket inte hinner med.
Visst, det kostar att skydda. Vad kostar det om nån dör? Det finns all anledning för den som ska värdera ett anbud att också kontrollera att "det systematiska arbetsmiljöarbetet" finns med i offerten, och inte bara glo på "lägsta anbudet".
Det svar som platschefen för Botrygg lämnar ifrån sig är rent bedrövligt och medeltidsmässigt. Han skriver:"...att konkurrenter och facket systematiskt motarbetar utländska byggföretag genom att ”använda arbetsmiljö-frågor och uppförstora eventuella händelser”.

Såpass. Sen när är olyckor ett konkurrensmedel? Och tror verkligen Botrygg att vi skulle stå tysta och se på när våra arbetskamrater dör?

Bomben i Stockholm och den muslimske galningen

2010-12-12T11:47:00.011+01:00

Utan att bli för långrandig måste jag ändå skriva något om den förmodade självmordsbombaren i Stockholm igår.
Självklart hänger det ihop med vår inblandning i Afghanistan, som i sin tur ingår i något man kallar kriget mot terrorismen, som i sin tur inte kan kopplas bort från vare sig konflikten mellan Israel och Palestina, eller - inte minst - situationen i Saudiarabien.
Jag tror det kan hända igen. Å andra sidan är jag också rätt övertygad om att det kommer sparkas in en del dörrar och rivas folk ur sängar de närmaste dagarna, och att de som eventuellt har bistått den där som dog kommer att sys in. Det är svårt att hålla sig undan i Sverige, och nåt säger mig att de som ligger bakom knappast är okända. Inte heller har de något generellt stöd bland muslimerna.
Jag är till och med säker på att de kommer sättas dit av andra muslimer. För muslimer är inte galna. De vill bara ha vad andra vill ha - demokrati, yttrandefrihet och personlig bekvämlighet. Något som de alltsomoftast förnekas i länder som Egypten eller Saudiarabien med flera.
Fanatikern är den som bryter mot repressionen när demokratin inte kommer fram. Och i länder med ofri press och censur har också fanatikern oftast uppfattningen att de talar för långt fler än de egentligen gör.
Den svenska delen av kriget i Afghanistan kan inte kopplas bort från Irak, eller från 11 september, eller ens från George Bush. För kriget har också blivit personligt - förr i världen skröt USA med sina framgångsrikaste stridsflygare, de var i TV, blev stjärnor. Idag är de hemliga - eftersom chansen för att efterlevande efter räder och attacker mycket väl kan tänkas ta revansch. Och också långt senare. I ett land som Afghanistan är vendettatanken mycket levande kan jag försäkra.
För ganska många av fanatikerna är det oviktigt om den svenska styrkan huvudsakligen ägnar sig åt humanitär hjälp (vilket de inte gör) - det viktiga är att vi som nation tagit ställning för samma NATO och USA som upprätthåller en vidrig regim i Riyadh, som håller diverse gangstrar bakom ryggen, som har ett trackrecord i icke-demokrati som är långt som fan.
Och därför kommer det smälla igen. Det har inte särskilt mycket att göra med muslimers situation i Sverige, vad idioterna i SD än säger, utan med yttrandefrihet i oljerika länder.

När sa vi något om det? När ordnade vi solidaritetsdemonstrationer för saudiska kvinnor, eller för gästarbetare i Kuwait? När reagerade vi senast på avrättningar - med svärd! - i länder som ingår i de allierade styrkorna mot terrorismen? Vad är det som styr vår selektiva solidaritet?
Kan det vara så att Marx fortfarande är relevant, att egenintresset aldrig ljuger? Olja mot tystnad, liksom.

Jag tror inte att extremhögern kommer kunna dra så mycket växlar på det här - en ensam klantskalle, med någon hjälp av andra klantar ger inte dem så mycket draghjälp. Men i långa loppet måste vi inse att en svensk insats för en säkrare värld kanske vore mer effektiv på andra platser än i Afghanistan, och på andra sätt.

Andra om saken: Johan, Detaljerna, Peter, alliansfritt, Partistaten, Meeri om intoleransen

Minnes I Håtunaleken? Om kunskap

2010-12-08T21:07:00.006+01:00

Okey, jag vet när Håtunaleken ägde rum. Fattas bara, jag är uppvuxen i trakten där det hände. Vi drevs runt av en fullständigt lysande lärare, med stort lokalhistoriskt intresse, till runstenar och fornborgar: och att inte kunna historien om hur kung Birger röt "Minnes I Håtunaleken?" till sina upproriska bröder, och därefter slängde fängelsenyckeln i Nyköpingsån hade varit svårt.
Men blev jag en bättre medborgare av det?
Jag funderar på om vi inte behöver ett nytt kunskapsbegrepp. Det som utbildningsminister Björklund förespråkar känns...passé. Lite som han försöker tvinga tillbaka femtiotalet på eleverna idag - inte minst för att han, i sann femtiotalsanda, vill se skolan som normgivare för att skapa lydiga, vattenkammade elever som räcker upp handen, är tacksamma för maten de får och inte tjafsar.
Jag önskar honom lycka till. För han kommer inte lyckas. Att svenska elever blivit sämre behöver inte betyda att de blivit sämre. De söker bara kunskap på ett annat sätt. Vem vet, de kanske är bättre än korvstoppningsländerna på andra saker, för där är undervisning fortfarande något som hör ihop med ett auktoritärt system

Min svensklärare i gymnasiet kunde med ett hånflin säga att "ska Fridén släpa med sig Nordisk Familjebok i arbetslivet?" när han var irriterad över att jag inte kunde när Bellman dog (han var galen i Bellman; hade doktorerat och haft sig). Och till det kunde jag naturligtvis inte göra annat än sucka och drömma om en framtid där Nordisk Familjebok (Uggleversionen, A-Apollon, vilket obönhörligt ledde till roliga felbetoningar) faktiskt fanns i pocketversion.

Nå, framtiden är här. Idag kan inte en lärare som vill bli tagen på allvar säga så, för eleverna plockar fram informationen på nolltid. Familjeboken är faktiskt med hela tiden - alltså ser de ingen nytta med korvstoppningen. Och seriöst - är det verkligen elevernas fel att resultaten blivit sämre? Ursäkta mig, men får man nämna ordet lärare här, utan att hängas av fackförbunden?
Jag måste också betona att jag inte på något sätt tycker att utbildning är oviktig, men det känns en aning fel när män i övre medelåldern får sätta ribban för vad som kommer vara viktigt. Det enda som de senaste tio åren lärt oss på allvar är att såna män nästan alltid har fel. I synnerhet som expertis inte alls är överens med såna män. Det är sånt som kan kallas De Duktigas Diktatur. Faktum är att rätt många unga idag är såpass vilsna vad gäller sina framtida val att de knappast kan lägga hela manken till - för till vilken nytta då? Varför lära sig något för livet när livet vill annat?

I folkpartiets Sverige sägs det mycket lite om kunskapsinhämtning på ett modernt sätt. Det kanske faktiskt är viktigare att lära sig söka och värdera kunskap istället för att lära sig det utantill - där till exempel biblioteken kommer ha en extremt spännande roll i framtiden, när vårt läsande kommer skifta skepnad drastiskt. Redan idag har jag tillgång till hela Projekt Runeberg i telefonen, utifall nån skulle vilja veta vem som skrev Röde Orm. Med iPaden instormande kommer man kanske inte ens hitta pappersböcker hemma hos folk längre, vilket raderar ut den sociala markören.
Ännu töntigare blir det när regeringen vägrar acceptera att det enda som skapar tryggare elever är fler vuxna i skolan.

Arvtagerskan och Arvtagaren är rent lysande på att söka på nätet, utan att vara mer geniala än andra unga. Vilket får mig att fundera kring något som borde kunna vara en framtidsindustri, att skapa och hantera sökmotorer och databaser. Deras generation har faktiskt inte upplevt en värld utan datorer, mobiltelefoner.

Visst ska vi prata utbildning, visst måste man lägga mödan till för att bli en bra medborgare, men grejen är att Lära för Livet faktiskt bara funkar om man vet hur livet kommer forma sig, och om det vet vi mindre än någonsin. Vem kan idag säga något om vilken kunskap som kommer räknas i framtiden? Vågar nån titta tillbaka till femtiotalet och kolla vad de var tvärsäkra på då? Eller bara femton år sen? Eller trettio, när datorer var något som killar utan kompisar höll på med?

För övrigt anser jag att kinesiska och arabiska är framtidsspråk som ska ha större plats i skolan.

Andra om saken: Alliansfritt, Wågström, Nemokrati, Aspitjejen

Bilden? Assurs sten - vid vägen nära Bro kyrka
"Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ."

Fri uppkoppling överallt!

2010-12-07T18:44:00.005+01:00

Har precis bestämt mig för att kräva fri tillgång till nätet överallt. Jag verkligen avskyr att se låsta nätverk precis överallt där jag packar upp min dator. Demokrati kräver information och kommunikation, och man måste inte vara Merlin för att begripa att allt fler kommer vilja vara uppkopplade.
I mitt eget döende förortscentrum skulle det vara en hit. Fram med gratis uppkoppling kära pengakåta fastighetsjävlabolag, så ska ni se att de där fiken fylls med folk som vill kunna slå på den bärbara eller iPaden. Och samma sak borde gälla överallt - varför ska vår väg till demokrati kosta en massa stålar, där operatörerna är de som ska bestämma hur mycket eller hur ofta man vill yttra sig?
För övrigt kan jag meddela att den bästa ungdomverksamheten i centrala Jakobsberg efter kl 17 är Waynes Coffee. Och jag är rätt less på gamlingar - my age! - som fortfarande tjatar om fritidsgårdar för 17-åringar. I synnerhet när de morrar om vuxennärvaro och social kontroll - vafan är det med folk?
Jag garvade lite när jag hörde en välmenande kristdemokrat helt plötsligt började tala om langning till ungdomar utanför Waynes. Och menade tobak. Right. Och visst vore det konstigt om kidzen helt plötsligt skulle bli lydiga och ordentliga, bara för att deras lekande morsor och farsor vill det. Nå, min bistra erfarenhet är att tonåringarna vill ha privatliv, och att vi vuxna lägger oss i långt mer än vi själva velat att våra farsor och morsor skulle göra.
Det är också en orsak till att vi ska ha gratis uppkoppling - så det uppväxande släktet får vara ifred.

Bilden? Modern kommunkation....

Dags för delat ledarskap kanske?

2010-12-01T21:02:00.003+01:00

Okey, så nu har valberedningen som ska rota fram Mona Sahlins efterträdare satts samman. Den ser...hyfsat väntad ut. Inte någon representant från de grupperingar som tydligast krävt nytt. Knappast några revolutionerande saker kommer rulla ut på den mattan. Jag är rätt övertygad om att alliansen kommer sova rätt lugnt. Naturligtvis kommer deras megafoner yla en del; för i vanlig ordning ser de helst en folkpartist i ledningen för sossarna.
Så varför inte chocka dem lite? Göra nåt oväntat.

Jag har nu hört till leda att efterträdaren måste vara någon som sitter i riksdagen.
Varför det? Dels kommer urvalet att vara minst sagt begränsat, dels lär det inte signalera något nytänkande. Står det i stadgarna att så ska vara fallet? Och är stadgar något man måste följa? Borde det inte stå en extrakongress fritt att välja - för överlevnadens skull? Att det inte fungerat tidigare behöver inte betyda att det inte skulle fungera nu - jag kan räkna upp drivor med saker som fungerar 2010 som inte var tänkbara 1982...
I det inre politiska skiktet finns det en jävla massa motsättningar - jag har sagt det förr, folk skulle bara veta hur mycket av politiken som bestäms av vem som låg med vem på Bommersvik 1984 - och det vore onekligen bra om man plockade fram nån som inte är belastad.
Varför inte en skådis? En poet? En idrottsman? Som kan ägna sig åt det som Fredrik Reinfeldt gör, nämligen att resa runt i landet, medan Anders Borg sköter regeringen. Moderaterna har de facto ett delat ledarskap, och dessutom en partisekreterare som på sin blogg anger politik och shopping som huvudsakliga intressen.
Riksdagen är inte ett skyltfönster för politiken längre - där fattar man beslut, men politiken måste synas på andra ställen. Det vore häftigt med en partiledare som faktiskt skriver poesi, eller som trashat ett hotellrum nån gång. Och som vet vem Steve Wynn är...

Det går inte, hör jag likadantklädda partifunktionärer yla. Nähä - och hade nån sagt 2007 att en färgad kille skulle bli USA:s nästa president blev man idiotförklarad. Nu har vi haft det här systemet i en miljon år - nån som ärligt tycker att det fungerat bra sista åren?
I grunden handlar det om makt naturligtvis - tror jag det att en massa folk skulle bli nervösa av att ha en partiledare som reste runt och träffade folk. Men villkoret för att kunna påverka är att man faktiskt vinner val.

Jag kan inte se att Miljöpartiets system med delat ledarskap skadat dem. Snarare tvärtom - de har haft två karismatiska ledarpersoner som lyft dem. Och om miljöpartister kan samarbeta vore det väl uselt om inte socialdemokrater kan göra det? Därför handlar naturligtvis inte valberedningens jobb bara om att skaka fram en galjonsfigur, utan man måste tänka längre än så. Vilka kommer kunna jobba ihop.
Det enda som är synd är att inte fler ledande socialdemokrater begriper att de spelat på övertid. Här kan man också fundera över partistrukturen - varför skulle man inte kunna kliva av sitt tunga uppdrag och göra något annat ett tag, och sedan komma tillbaka? Och det betyder inte att jag tycker att Per Nuder ska komma tillbaka som partiledare. Att han kommer tillbaka nån gång är jag övertygad om. Men inte nu tack.
Man kan inte bara tala om nytänkande - man måste göra något också. Så snälla valberedningen, chockera mig....

Johan om saken, liksom Peter och Alexandra och Högberg och en moderat!

Stalinismen i Solna

2010-11-30T06:18:00.002+01:00

Historielösheten brer ut sig. Nu senast i Solna, i den återkommande följetongen om en kommunledning av betongarslen som både riskerar kommunens pengar, och inte tar vara på den största idrottsföreningen.
Arkitekter är ju ett jävla släkte; det har vi i byggsvängen varit eniga om länge. Och skönhetsråd ska vi inte tala om. Om det skönhetsråd som finns i Stockholm hade fått bestämma hade staden fortfarande haft ringmur och torn där man kunnat hälla kokande olja över anträngande förhoppningsfulla. I Stockholm har det inneburit att det som faktiskt är stadens - alla städers! - charm, nämligen en galen blandning av gammalt och nytt, fått stiga åt sidan för identiska stadsdelar, där drömmen om Medelhavet dominerar. Och inga kåkar får vara högre än sex våningar, vilket kan ses som en eftergift för nyrika landsortsbor som gärna vill se att att Hufvudstaden inte ska se ut som Stockholm.
I Solna innebär det att man låter arkitekterna radera ut minnet av en av Världens Mest Berömda Arenor. Istället för att skapa ett område där minnet av Fotbollen får leva kvar, så ska här byggas ännu ett InglasatBalkongGetto. Där lukten av korv, där spelargångar och plan ska förblekna.
Det är som det där Kreml-fotot där Trotskij suddades bort. Om vi inte talar om det så har det inte funnits. Något som sattes i system i det Sovjet där Stalin regerade. Men vad annat ska man förvänta sig av en kommun där man lägger många nya miljoner på att skapa nya politikertjänster, där man kliar varandras ryggar?

Johanna är förbannad. Jag med. AIK-are överallt är förbannade. Och är man fotbollsvän borde man vara förbannad oavsett vilket lag man tillhör. Är man mån om kommunens ekonomi borde man lindrigt sagt vara oroad, men alliansens paradnummer om ordning och reda i finanserna gällde tydligen inte deras väljare i Solna.

För: 1. Nationalarenan drivs framåt av ett arenabolag där Solna kommun sitter med ekonomiskt ansvar för en massa miljoner, 2. Samma Nationalarena behöver ett hemmalag för att gå runt, 3. Utan hemmalag kommer Solna att förlora en massa stålar, 4. Om man måste rabattera hyran för ett hemmalag (diskussionen pågår kan jag lova) kommer Nationalarenan att bli ett vågspel för just Solna kommun.

Hur tänkte ni där, alliansens väljare? Oavsett vad de glada PR-människorna tror måste man ha ett hemmalag på en arena av den kalibern. Alltså, saken är så uppenbar att man till och med gör satir i TV om det. 2010 måste det ses som den slutliga förnedringen

Råsunda förtjänar att bli ihågkommet. FIFA klassar det som en av världens tio mest betydelsefulla arenor. Man funderar ju på hur mycket fotboll Solnas nuvarande politiska regim spelat. Men det är väl en massa inflyttat folk utan hembygdskänsla som ska fatta besluten. De kunde väl flyttat till Stockholm istället.

Bilden? Ni ser själva hur Trotskij retuscherats bort, och jag kan lova att Råsunda illa kvickt kommer försvinna från Solna kommuns officiella sidor så snart det är omkullknuffat

Skriva jobbansökan. Eller nytt jobb?

2010-11-29T21:13:00.008+01:00

Det måste man göra nuförtiden. Det räcker inte med att man känner nån som känner nån som säger att "vi kunde ju behöva en gubbe till ute på sulan..."
Så hur formulerar man sig?

Jag började med "hyfsat nykter och relativt tobaksfri byggnadsarbetare" men sen kändes det fel. Jag menar, jag snusar ju. Så det gick bort. Sen testade jag med "ogift byggnadsarbetare med problemfria barn" men herrgud, jag ska ju jobba med karlar. De struntar ju i om jag är ogift...

Självgående är bra har jag fått höra. Initiativrik är också populärt. Det finns tydligen en massa ord man ska undvika, eller använda. Det finns hela klasar med folk som hjälper till att skriva ett CV. Och sen har jag lärt mig att det är bra att veta vad CV betyder - om nu frågan skulle ställas av nån illvillig personalare. Sånt händer.
Jag har ju hoppat runt en del - det blev ju så för oss som blev avlagda i början av nittiotalet. Man kommer inte få guldklocka nånstans, om det nu delas ut såna - och vad skulle man med den till. Sen mobiltelefonen kom är det sällsynt med klockor i branschen. Jag vet knappt hur man har en sån på armen nu. I västen kanske?
Sen sägs det ju att man ska söka sig utanför boxen. Ett sånt där pop-ord som jag avskyr. Men generaldirektör vore ju rätt trevligt. Eller partiledare kanske - nån borde ju visa sitt intresse, istället för att skrapa med foten och visa falsk blygsamhet.
Faktum är att jag fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det kan ju ha att göra med att jag fortfarande väntar på det där ögonblicket när jag inser att nu - NU - är jag vuxen. Väntar med fasa, kan ju tilläggas.
Ändå är jag rätt gynnad - jag gillar fortfarande mitt yrke (även om det jävlas tillbaka emellanåt). Och jag blir deprimerad när jag hör folk tala om sitt jobb som en bestraffning. Gör nåt åt det istället. Gör nåt annorlunda. Kom till jobbet i bastkjol om det skulle hjälpa.
Sen ska man ju både vara kaxig och ödmjuk i en ansökan - man får inte vara smartare än den som ska läsa den, men man får inte ljuga heller. Det är en rätt knäpp kombination i ett jobb som emellanåt innehåller en svordom i varje mening (om man vill att jobbet ska flyta)... Eller är det en merit att kunna säga könsord på tolv olika språk? I såna fall, mina damer och herrar, är jag rätt man.
Jobbar man under avtal behöver man inte heller fundera på löneanspråk, för det är jobbigt. Hugger man till med vad man tycker man är värd kan ju ansökan gå raka vägen i papperskorgen, och lägger man sig för lågt är man inte seriös. Och när man söker sig utanför lådan - där hör ni hur larvigt det låter - har man ju inte en aning.
Har man tur så googlas en namn också. Jag ser onekligen fram mot det; i såna fall vet de inte vad som väntar dem. Jobbsökeri 2010 innefattar ju inte mycket till anonymitet. Vilket man säkert kommer garva åt om fem år - då blir arbetsgivarna misstänksamma om de inte hittar nåt. Börjar fråga om man har problem, eller om man har skyddad identitet. Finns det nån arg före detta nånstans?
Nä, det får nog bli "hel och ren med viss yrkeskunskap"....

Bilden? Underbar skylt i Umeå!

Bunkervänstern och otroheten och singellivet

2010-11-26T13:02:00.010+01:00

...låter mycket, gör lite. Att förändra sig är jävligt jobbigt. Tänk att vakna med ett ryck en natt, sätta sig upp i sängen och inse att man inte vet hur världen ser ut längre. Det måste vara som en otrohetsaffär - plötsligt bara vet man.
Och sen ska man gå omkring och hålla masken, våndas under skinnet, misstänka, fundera. För att till sist inse att man inte färndrades när partners gjorde det. Man var nöjd med livet. Glodde på TV, tog hand om barnen och trädgården, hade råd med ny bil, lite semester. Och såg inte den där nya grannen som flyttade in ett par hus bort. En snygg en. Lite väl stajlad kanske, lite för mör i språket - fast man visste ju vilka hans föräldrar var. Men själv var han ju inte sån. Ungarna gillade honom också.
Det hade varit lättare om han varit som sin morsa och farsa. Stöddiga typer med vräkiga bilar och ett överlägset leende.

Men man kan också sitta bittert över en panna rödtjut och beklaga sig för de närmaste.

Tycka att hon var dum, lättlurad. För hon begrep inte hur bra hon hade det. För med sina små fel - usel smak, tråkig, med beskäftig familj som alltid ville rätta till och skriva på näsan - var man ju själv egentligen jävligt bra. Och kompisarna håller med. För de är likadana. De sitter också där med trasiga relationer och vill inte inse att världen förändrades på ett sätt som de inte såg.
Nu kan man naturligtvis inte dra raka paralleller mellan förnyelsen av parti- och facklig verksamhet, och ett förhållande, men det blir lite roligare så. Frågan är vem som är terapeut, och vem som förlorat mest? Är det självkänslan som är stukad? Eller är det bara insikten om att man helt enkelt inte dög?

För hur kommer då singellivet se ut? Där, mina vänner, kan man ju bidra med lite tips....

Regel nummer ett är att man inte ska vara för snabb att analysera vad som gått åt skogen. Man måste ha ett avstånd till det som hände.

Allra sämst, och mest patetiskt, är att börja ränna på krogen. Ofta blir de ditdragna av välmenande kompisar, ofta evighetssinglar själva. Och desperationen lyser. Särskilt förändrade är de inte.

Dessutom tjatar de hela tiden om sitt ex. Om relationen. Hur lockande är det? Fast visst, de är snälla människor. Men trååååååkiga! Och det här fortsätter i en nedåtgående spiral, ofta ihop med ett ökat intag av alkohol.

I vänkretsen kan man efter ett tag bli rätt påfrestande - varje gång ska man älta uppbrottet, som Johanna skrivit om. Och har det funnits en tredje part med i målet blir det ännu mer komplicerat.

Utan att kunna formulera det så där jävla perfekt tror jag att väljarnas flykt från socialdemokratin i mångt och mycket är en fråga om känsla, hur vi uppfattas. Som ett gäng präktiga förståsigpåare, snara att tala om för folk hur de ska leva sina liv. Ganska få av de jag träffat som bytt parti har gjort det för att de lusläst partiprogram, räknat ut vilken vinst de ska få - eftersom nästan alla som skulle göra det också är medvetna om att realpolitik är en annan sak än vad som lovas i en valrörelse.

Vi behöver en annan estetik i rörelsen. Som faktiskt erkänner att människor idag vill kunna välja själva - inte vill att nån annan ska välja åt dem. Så länge vi inte är glasklara med det kommer vi att uppfattas som överheten. Alla jag träffar vill ha mer pengar i plånboken. Det finns ingen särskild logik i det, man bara vill ha det.

Här kan också vår räddning ligga. För inom borgerligheten finns det en övertro på den egna förmågan. Man kan inte utläsa allt av opinionsundersökningar - vad som skulle behövas är en massa djupintervjuer, där man resonerar kring frågan, och jag är rätt övertygad om att det skulle visa sig att rätt lite har att göra med sakfrågorna. Väldigt många skulle säga att sossarna inte har förändrat sig, och de skulle faktiskt ha haft rätt på många punkter.

Självkritik är svårt. Det är ännu svårare när andra kritiserar och har rätt. Nyblivna singlar får ofta råd av sina bästa vänner, och det kan vara si och så med hur bra det är. Ibland kan det nästan vara bra att träffa sin före detta och fråga om vad fan som gick åt skogen - men inte på en gång; det måste gå ett tag.

Chanserna för att slippa leva ensam är att man orkar lyssna på kritik och vågar förändra sig. Annars får man väl köpa sig en ny skjorta, raka av sig håret, tatuera sig litegrann och ge sig ut i natten och hoppas på det bästa....