Saker som borde vara aprilskämt....

Första april har alltid inneburit ett visst mått av försiktighet från min sida, i synnerhet sedan jag en morgon överraskades av igentejpad vattenkran, plastfolie på toalettstolen och annat småtrevligt - allt ackompanjerat av antingen frustande grabbflabb eller kvillrande flickfnitter. Det är svårt att bli arg på sånt, även om vattenkranen förorsakade en smärre gejser i köket.
Förbannad kan man däremot bli på andra saker - varav en presenteras i dagens SvD. Att ens kunna bli förvånad över att bostadsbyggandet skulle påverkas av dagens nya regler verkar nästan cyniskt. För riktigt så korkad tror jag inte man kan vara som politiskt sakkunnig hos Mats Odell. Det här handlar om ca 11 000 lägenheter som i bästa fall försenas, i värsta fall aldrig kommer till stånd i hyresform - naturligtvis ligger också majoriteten i områden där det finns ett skriande behov av nyproduktion, och gärna med hyresrätt.
I Stockholm har Kristina Axén-Olin lovat att bygga hyresrätter. Det kan hon väl lova hur mycket hon vill - om ingen byggherre vill bygga kommer de aldrig att byggas. Istället inkommer nu byggföretag efter byggföretag med ansökan om att få bygga bostadsrätter istället - för byggföretagen en bra affär, för bostadssökande i Stockholm med låg inkomst en ren katastrof.
Vad trodde de?

En annan sak är Metros artiklar om att de rika tjänar på skattesänkningarna. Själva avslöjandet är inget aprilskämt direkt - det påtalades klart i valrörelsen. Däremot borde saken i sig vara ett aprilskämt. Till och med jag hade en förhoppning om att lite mer skulle tillfalla de som faktiskt får minst kvar efter sitt bidrag till det solidariska samhället - eftersom Fredrik Reinfeldt mer eller mindre satte sitt anseende på spel i frågan, och jag trodde honom om mer hedersamhet.
Jag vet att det finns en förhoppning om en dynamisk effekt - ett uttryck som är förekommande på de vanligaste nyliberala bloggarna. Det innebär att den fattige ska känna motivation att jobba mer när han se att enda sättet att få bättre service är att bli rik. En ekvation som i stort sett är omöjlig oavsett vilket land man än lever i. Den största bromsklossen är ju arbetsgivarna, som inte vill ge folk bättre betalt, men samtidigt anser att alla ska få mer pengar kvar. Förklara det den som kan....

Att anställda i sektorn för hushållsnära tjänster lever under nära nog slavlika förhållanden är bekant för de flesta som är tveksamma till att återinföra pig- och drängsamhället. Konstigt nog är det lika obekant för de som tycker det är en bra idé. I debatten har i stort sett bara den teoretiska möjligheten att ge fler jobb belysts, hur bra det vore för den hårt dubbelarbetande mamman att få avlastning i hemmet. Vi kan lämna inkomstskillnader, jämställdhet och sånt åt sidan och istället fundera på under vilka villkor dessa städerskor ska ha. I dagens förslag - faktiskt påhejat av folk som borde veta bättre - ges inga direktiv om de arbetsrättliga förhållanden som borde reglera även den verksamheten.
Ett förhållande som verkligen borde vara ett aprilskämt - när man läser om Catharina Callemans forskning där hon kan berätta om 52 timmar arbetsvecka, uppsägning utan laglig grund och hur oroväckande många köpare av hushållsnära tjänster faktiskt hellre anställer själva än går via de företag som idag arbetar inom sektorn. Man kan inte ens uppskatta hur många som idag jobbar i hemmen - inte för att man skriver det i LO-tidningen men man behöver ju inte vara ett geni för att begripa att mörkertalet för de svartanställda är gigantiskt.
Trevlig första april på er!

26 kommentarer:

(Det här är en allmän kommentar efter att jag läst lite av vad du skrivit.)

Du verkar ha en egendomlig utblick.

Du skriver: "Man måste veta vem som är ens fiende för att kunna slå tillbaka." "Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar." "...även om de skulle kunna ge bra villkor har de fortfarande inte fattat det grundläggande - att man inte ska behöva lita till chefens goda vilja för att ha en anständig arbetsplats".

Varför förväntar du dig att "fienden" skall "fatta det grundläggande" och "ta sitt ansvar"? Det rimliga är väl, att förvänta sig att "fienden" INTE kommer att ha samma uppfattning som man själv har??

Hur skulle du resonera som fältherre? Skulle du förvänta sig att fienden skulle dela din uppfattning, om vad som vore en bra utgång av kriget?

Om du identifierar andra människor som "fiender" - varför förväntar du dig, att det skall finnas någon samsyn mellan dig och dem??

 

Av den enkla anledningen, Johan, att de jag betraktar som "fienden" - eller jag kunde beteckna dem som motståndare, opponenter, den andra sidan - mer eller mindre förklarat krig mot fackföreningsrörelsen och det solidariska samhället.
Jag är trött på att omyndigförklaras, att sättas på undantag och jag talar om det. Hotet mot vår framtid kommer från strävan efter kortsiktiga ekonomiska vinster, och i den jakten är vanligt folk försumbara tillgångar.
Några som läser det blir förbannade, men några respekterar min inställning och vill mötas på halva vägen - och det är viktigt att skilja ut dem från de som bara ser oss som produktionsenheter.

 

Du verkar missförstå. Jag har inte invänt mot, att du kallar arbetsgivarna för "fienden" eller anser att de "förklarat krig".

Det är just pga, att du har den uppfattningen som jag finner det så förbluffande och inkonsekvent att du samtidigt tydligen förväntar dig, att fienden skall ha samma målsättning/uppfattning som du.

Krig utkämpas ju inte mellan länder/grupper som har samma uppfattning.

Hur skulle du resonera som fältherre? Skulle du förvänta sig att fienden skulle dela din uppfattning, om vad som vore en bra utgång av kriget??

Tror du tex. Churchill förväntade sig att motståndarsidan skulle komma att dela de allierades utblick, "fatta det grundläggande" och lägga ned vapnen?

Ett krig är en kraftmätning mellan parter som har fundamentalt olika uppfattningar - i ett krig lägger man ned vapnen endast om man tror, att man inte kan vinna.

Om du har identifierat "ett krig", så är det inkonsekvent att förvänta sig, att motståndarsidan=fienden skall ha samma uppfattning som du har.

Krig utkämpas ju JUST DÄRFÖR att de stridande har olika uppfattningar.

 

Jag tror inte jag behöver nån undervisning i vad krig innebär. Jag kan min Clausewitz (och Sun Zi, Jomini, Mahan, Douhet och Liddell Hart). Men ordet fiende används inte enbart om opponent i en väpnad konflikt, det kan faktiskt också användas om en verbal eller teoretisk motsättning, och det vore mig fjärran att tro att den som idag är min fiende med naturnödvändighet också måste vara det i morron.
Gårdagens rövarkapitalism var ingen konstant, utan idag hittar vi moderna kapitalister som har både miljötänkande och uppmuntrar solidaritet och samarbete - vilket visar att konflikten då utvecklades till något annat trots retoriken.
Men dagens representanter för kortsiktigt tänkande kaptalism måste bekämpas återigen - och då använder man ord som kanske för oss som pysslat med det här ett tag är naturliga men som kanske ringar obekant för de som har ett kortare perspektiv att se tillbaka på.
För många av de som läser min blogg är de här orden välbekanta - de har emellanåt till och med en samlande funktion. De kan faktiskt vara värda att använda, för att betona allvaret i den situation vi befinner oss i idag.
För till och med de som betraktar varandra som fiender måste kunna diskutera med varandra.
Är det så jag ska tolka dig?

 

Alltså, detta med hushållsnära tjänster. Jag är ju inte dummare än att jag fattar att det idag finns ett rätt stort (i alla fall avgjort för stort)antal svartjobbare inom denna officiellt ännu icke-existerande sektor, som, kan man anta, skulle ha det betydligt bättre som "vitt" anställda, med allt vad det innebär av lagstadgad arbetstid, försäkringsskydd osv. Och jag kan fatta att många gillar idén att sälja bort trista hemsysslor (jag tycker själv att städning, tvätt m.m. suger svårartat, och kunde jag trolla bort dem ur mitt liv genom att vifta med trollspöet skulle jag alla gånger göra det), vilket ju lätt kan få en att tro att det skulle finnas en ganska stor marknad.

Men kan man verkligen tro på idén om en fungerande hushållstjänstesektor? Jag tillåter mig att tvivla. Vore det så sabla enkelt att få bukt med svartjobbandet borde vi väl för länge sedan ha fått bort det ur alla andra, sedan länge etablerade, branscher (byggbranschen, t.ex. :P)? Och jag undrar ju vilka som skall ha råd, eller låt oss säga ANSE SIG ha råd, att betala vad hushållsnära tjänster skulle kosta "vitt"? Den s.k. "välbärgade medelklassen"? Såsom härstammande från sagda klass säger jag: Inte en chans.

Nope, alliansen; hushållstjänsteidén suger.

 

Det förbluffade mig, att du identifierar "ett krig" OCH samtidigt verkar anse, att de stridande parterna bara kan ha en (1) målsättning/uppfattning i detta krig.

Företagarnas "ansvar" sträcker sig nog inte längre än till organisationens överlevnad.

Miljöhänsyn och omsorg om de anställda etc (utöver vad lagen kräver) är enbart en marknadsanpassning - kunder, klienter och anställda röstar med plånboken och fötterna.

När svenska arbetstagare idag "bekämpar" sina arbetsgivare, så kan dessa flytta företaget till något annat land.

Man kan beklaga det - men så ser verkligheten ut.

När du inte kan hindra folk från att (i påtaglig omfattning) bege sig till Sverige och jobba svart eller hindra företagen från att lämna Sverige - då har "krigets" styrkeförhållanden kraftigt förändrats.

Som sagt, man kan beklaga det - men så ser verkligheten ut.

 

Johan, jag är inte säker att jag förstod vad du menade med ditt senaste inlägg.

Tolkia, jag är övertygad om att din analys är korrekt. Erfarenheterna från resten av Europa visar på skapandet av ett underbetalt proletariat med låg status. Och detta även i länder som infört subventioner, som i Finland. Där tydligen de hushållsnära tjänsterna gått företrädesvis till nyanländ extremt billig rysk och baltisk arbetskraft, och inte haft minsta påverkan på den inhemska arbetslösheten.

 

Calle, jag begriper inte hur jag skulle kunna formulera mig tydligare. Vad är det som är oklart?

Du skriver att företagarna måste "bekämpas återigen".

Men när svenska arbetstagare idag "bekämpar" sina arbetsgivare, så kan dessa flytta företaget till något annat land. Detta var (i praktiken) inte möjligt under större delen av 1900-talet.

Eftersom du (idag) inte kan hindra folk från att (i påtaglig omfattning) bege sig till Sverige och jobba svart eller hindra företagen från att lämna Sverige - så har "krigets" styrkeförhållanden kraftigt förändrats.

 

Det är ju övertygelsen om att vi kan förändra världen tillsammans som gör mig till demokratisk socialist. Historien visar ju också att folkrörelser haft mycket större påverkan på världens utveckling än enstaka kapitalister.
Det scenario du beskriver tar jag med ro - jag har hört det förr, och generationerna före mig hörde det också. Och i urminnes tider var det kraven på 8 timmars arbete, 8 timmars vila och 8 timmars fri tid som fick arbetsgivare att hota med att flytta eller lägga ner verksamheten.
Hur skulle Svensk Handel kunna flytta utomlands? Och skulle deras eventuella hot vara skäl till att inte vilja slåss för vettiga villkor och en lön man kan leva på?

 

Du har en statisk utblick. Tydligen kan du inte (eller vill inte?) förstå, att möjligheten att flytta arbetstillfällen utomlands, har skapat en helt ny situation.

Idag flygs tex. lax odlad i Skottland till Malaysia (!) för att där rensas och paketeras, sedan flygs den tillbaka (!) för försäljning i Skottland/England/resten av Europa.

Så ser verkligheten ut idag. Generationerna före dig mötte ingalunda sådana upplägg!

Det är ett misstag att "ta det med ro", att företagare idag i praktiken kan gå från hot till handling och flytta stora delar av sin verksamhet (vilket de givetvis blir mer benägna till om de dessutom "bekämpas").

Att allt inte kan flyttas är en klen tröst, när så mycket kan flyttas.

 

Jag är mycket medveten om att globaliseringen innebär nya utmaningar, men samtidigt är det väldigt mycket som inte kommer förändras. Det är därför det är viktigt att det finns en stark arbetar- och fackföreningsrörelse i Sverige som kan stödja strävanden efter anständiga förhållanden i resten av världen.
Om du tror att möjligheten att flytta kommer öppna dörren för lönedumpningar eller oanständiga arbetsvillkor, och att vi inte skulle reagera på det så tror du fel. Det är bland annat därför vi jobbar för anständiga löner och villkor för utländska jobbare i Sverige.
Och sen fortsätter vi kampen utomlands. Men att lägga ner den? Aldrig i livet.

 

Och nej, jag har ingen utblick. Jag har Utsikt Från Ett Tak.

 

Calle skrev: "Om du tror att möjligheten att flytta kommer öppna dörren för lönedumpningar eller oanständiga arbetsvillkor..".

När valet står mellan sänkt lön eller arbetslöshet - vad väljer du då?

I Malaysia är 500 kr i månaden en lön som man kan leva hyfsat på (och till och med spara lite varje månad, eftersom kostnadsläget är så mycket lägre) - hur konkurrerar du med det?

 

Jag vet inte riktigt var du vill komma. Sverige kommer naturligtvis aldrig att kunna konkurrera med låga löner, och ska inte göra det heller. Utflyttningen av den typen av produktion har pågått i över trettio år - teko, varv, elektronikmontage etc. Utan att vi behövt anpassa vårt löneläge.
Och naturligtvis ska lönerna och arbetsmiljön höjas även i Malaysia - nånting vi engagerar oss i. Svensk fackföreningsrörelse är också en exportvara.
Så vad menar du - att vi ska ta ett större ansvar för företagens möjligheter att konkurrera genom att vara restriktiva med lönekrav och liknande? Nå, det tycker inte jag.

 

Calle skrev: "Utflyttningen av den typen av produktion har pågått i över trettio år.."

Begrunda denna kurva över "Antal jobb i det privata näringslivet (i tusental).

http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/

00004/antaljobb_i_Sverige_4355a.gif

(du får klistra ihop URL)

Menar du, att denna trend kan fortsätta obruten, utan att det får effekter för löneläget i Sverige?

 

Utifrån den bilden kan man ju hävda att arbetslösheten borde vara uppåt trettio procent. Antalet sysselsatta i Sverige skulle alltså 1965 varit över tre miljoneretthundratusen, och fyrtio år senare ha sjunkit med trehundratusen. Detta samtidigt som Sveriges befolkning ökat med 1,5 miljoner personer, och vi idag har en näranog 80%-ig sysselsättningsgrad (och en arbetslöshet närmare 5%).
Bättre siffror tack - det där är inget att spilla tid på.

 

Att minst 400 000 - 500 000 jobb försvunnit från Sverige, det råder det knappast någon oenighet om.

Aftonbladet skriver tex: "Sedan 1990 har
400 000 jobb försvunnit."

SKTF skriver: "..mer än en halv miljon människor [har] förlorat sina jobb sedan början av 1990-talet. Inom den privata sektorn har drygt 400 000 jobb försvunnit och 120 000 jobb inom offentliga sektorn varav 100 000 inom kommuner och landsting."

Motion till riksdagen
1993/94:Fi54 av Ingvar Carlsson m.fl. (s): "Under de här tre åren har över 400 000 jobb försvunnit." Osv

Har du verkligen missat detta?

A propos sysselsättningsgrad: "Som sysselsatta räknas alla som arbetade minst en (1) timma under mätveckan antingen som anställda eller som egna företagare. Liksom de som var sjuka, hade semester, var tjänstlediga eller gjorde värnplikt."

(Även med detta sätt att räkna, så var somaliers sysselsättningsgrad 7% i en studie som Mälardalens högskola gjorde.)

 

Vart vill du komma? Det finns fortfarande inte en chans att nettot skulle vara det SAF vill påstå. Enligt SCB förvärvsarbetar ca 4,2 miljoner svenskar.
Vart vill du komma med dina inlägg?

 

Och jag har inte ifrågasatt att jobb försvunnit - det händer hela tiden i dynamiska ekonomier. På samma sätt skapas också hela tiden nya arbetstillfällen, och det är där SAF gör en miss.

 

SAFs kurva visar (som jag skrev): "Antal jobb i det privata näringslivet (i tusental)".

Notera "i det privata näringslivet".

Till detta skall läggas jobben inom stat, landsting och kommun.

SCB har en kurva: "Antal förvärvsarbetande 1985-2005"

http://www.scb.se/Statistik/AM/AM0207/

2005A01a/DI_02_2005.gif

(du får klistra ihop URL)

SCB skriver: "Det totala antalet förvärvsarbetande var [2001] 4,1 miljoner personer. Trots ökningarna under de senaste åren är det långt kvar till 1980-talets nivåer, som när de var som högst låg i närheten av 4,5 miljoner sysselsatta."

-----

Min fråga till dig är helt enkelt: Menar du, att antalet arbetstillfällen i det privata näringslivet kan fortsätta att minska, utan att det får effekter för löneläget i Sverige?

 

Såna där argument har jag hört under hela mitt liv, och de förekom friskt tidigare också - kontentan var: kräver ni högre löner kommer företagen att flytta eller sparka eller gå omkull.
Jag ska inte ha nån längre föreläsning om lönebildning, men självklart väger man in olika faktorer i en lönediskussion. Det finns gott om begåvat folk på löntagarsidan nämligen, och därför ser man till att lägga lönekraven på en nivå där arbetsgivarna kan tänkas acceptera dem.
Vilket de också gör, med olika krav på motprestation. En avtalsrörelse är ett givande och tagande, men det var länge sen argumentet att sysselsättningen skulle bli lidande var ett av SAF:s paradnummer.
Det är nämligen primärt vinstnivån och löneutrymmet i företagen/gemensamma sektorn som avgör var kraven ska landa - det finns inget bevisat samband mellan höga löneökningar och minskad sysselsättning.

 

Calle skrev: "det finns inget bevisat samband mellan höga löneökningar och minskad sysselsättning".

Så varför har antalet arbetstillfällen i det privata näringslivet (i Sverige) minskat sedan 1980-talet?

Varför flyttar företag sin produktion till länder med ett lägre kostnadsläge? Varför flygs tex. lax odlad i Skottland till Malaysia för att där rensas och paketeras, för att sedan flygas tillbaka för försäljning i Skottland/England/resten av Europa?

Är denna utveckling en slump, som du ser det? Vad är motorn i den här förändringsprocessen?

 

Jag vet fortfarande inte vad du menar med dina poster Johan - om du nu heter det. Jag tycker jag har svarat tillräckligt, genom att anföra elementa om lönebildning.
Du menar förmodligen att svenska lönenivåer är för höga och behöver/måste sänkas. Eller?
Jag gör inga anspråk på att ha nya fakta att tillföra - det jag säger är saker som svensk fackföreningsrörelse sagt i över hundra år, och än har det inte tippat svenskt näringsliv. Det finns en grundläggande ekonomisk teori -lanserad av t ex Bertil Ohlin, känd fackföreningskämpe - om hur svensk industri inte heller är intresserad av att pressa lönerna till miniminivå. Gissa vad?

 

Hej igen, Calle!

Calle skriver: "Du menar förmodligen att svenska lönenivåer är för höga och behöver/måste sänkas."

Jag beskriver ett problem, nämligen att företagen flyttar. (Jag har däremot inte anvisat någon lösning, eftersom jag främst är intresserad av vad DU anser.)

Att "svensk fackföreningsrörelse sagt i över hundra år [att löneläget för lågutbildad arbetskraft i Sverige kan läggas mycket högre än löneläget för lågutbildad arbetskraft i omvärlden]", det är endast relevant IDAG, om situationen på arbetsmakrknaden (dvs styrkeförhållandena i "kriget") inte har ändrat på sig.

Men situationen har de facto ändrat på sig.

Jag såg en gång en skämtteckning av en man, som fallit ned från någon skyskrapa (tex. Empire State building). Under fallet (ungefär halvvägs på vägen mot marken) sa han: tja, hittills har det ju gått bra.. Du verkar ha den inställningen...? (Inte menat som någon elak kommentar!)

En halv miljon jobb har försvunnit i det privata näringslivet i Sverige.Skulle en miljon försvunna jobb räcka, för att du skulle kalla näringslivet för "tippat"? Eller är näringslivet endast "tippat" om alla jobben i det privata näringslivet är försvunna i Sverige (vilket naturligtvis inte kommer att ske).

---

Calle skriver: "Det finns en grundläggande ekonomisk teori -lanserad av t ex Bertil Ohlin, känd fackföreningskämpe.."

Bertil Ohlin levde mellan åren 1899 - 1979. Han var (en internationellt ryktbar) nationalekonom samt ordförande i folkpartiet 1944 - 1967.

http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____20925.aspx

Jag vet inte riktigt vad du åsyftar med, att han var en "känd fackföreningskämpe"?

Att föreställa sig, att tex. Adam Smiths (1723 - 1790) eller Karl Marxs (1818 - 1883) eller Bertil Ohlins (1899 - 1979) osv "grundläggande ekonomiska teori" skulle vara aktuellt anpassad till dagens styrkeförhållanden på arbetsmarknaden - det ter sig egendomligt.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva - jag vet inte ens om jag har lust att ta den typen av debatt med någon jag inte kan identifiera.
Ja, det har försvunnit jobb från Sverige. Det har tillkommit jobb. Den graf du tidigare hänvisade till är partisk, eftersom den inte redogör för alla förekommande faktorer - och fakta är att fler svenskar - både procentuellt och nominellt - i sysselsättning är fler idag än för fyrtio år sen.
Man tar redan idag hänsyn till möjligheten/risken för att arbeten ska försvinna när man lägger ett bud i en löneförhandling. Varför skulle man inte göra det?
Varför är det så viktigt att veta vad jag tycker i den här frågan? Jag har redogjort rätt ordentligt för hur jag tänker kring detta (och jag ber om ursäkt för om mitt ironiserande kring Bertil Olin inte gick fram till dig).
Jag skulle t o m kunna gå så långt att jag hävdar att Sveriges välstånd är beroende av en hög lönenivå. Det ligger fortfarande i linje med teorier om lönebildning, om skapande av välstånd - och väldigt mycket av det förutspåddes eller beskrevs redan för flera hundra år sen.
Kapitalismen som fenomen är samma sak jämt, oavsett form, och teser som "egenintresset ljuger inte" är fortfarande gångbara etthundrafemtio år senare.

 

Råkade hitta din blogg idag och bland annat detta inlägg...

Nej, kommer svartjobben att minska nämvärt med avdrag för hushållsnära tjänster?

En moderat politikers man (vars äkta hälft nu är minister i vår nuvarande regering) ville inte betala vad privatundervisning i piano kostar för sin dotter, utan frågade för kanske en 10 år sen en metodiklärare om hon hade någon elev som kunde tänkas ta dottern. Den tillfrågade metodikläraren berättade detta mäkta arg och oerhört ironisk. Nämnde vem politkern var och allt...

Nej, denna politiker, liksom många andra politiker som nu understödjer avdrag för hushållsnära tjänster kommer att fortsätta anlita svarthjälp, för att det ÄR billigast (att sen svartjobbaren förlorar i pension, sociala försäkringar osv på detta är en annan, men oerhört viktig fråga, som också denne moderat förbisåg helt!!??)! Hur bra inkomster denne/denna än har!!

Som skyddsombud för länge sen undrar jag också om just arbetarskydd och arbetarskyddsansvar vad gäller hushållsnära tjänster och att jobba i hemmet... För den som jobbar i ett hem kan ju skada sig (mänga skador sker ju också i hemmen).

Fast det kanske är något motsvarande som för hantverkare? Och vad gäller där? Är inte så insatt i detta längre...

Men hur genomtänkta är div. beslut och förslag från regeringen? I alla div. aspekter? Som denna bl.a.

Jag skulle också vilja gå så långt som du gör, nämligen att tro att "Sveriges välstånd är beroende av en hög lönenivå".