Vart tog alla gråhåriga kvinnor vägen?


Häromveckan nämnde jag för ett par kompisar att jag funderade på att skriva en drapa om att det inte finns några gråhåriga kvinnor längre. Reaktionen blev en smula oväntad. Deras gemensamma åsikt var att det var att be om stryk.
  - Du menar att du tänker beskylla en blond femtiosexårig kvinna för att färga håret? sa Jonsson. Det är som att stoppa foten i ett getingbo. Jag är gift med en så jag vet. Men för all del, vi kommer på din begravning.

  Men så är det inte alls. Jag bara konstaterar att idag är det ytterst sällan jag ser gråhåriga kvinnor. Å andra sidan är det knappt jag ser gråhåriga män heller. I synnerhet inte i min egen ålder.
  Anledningen till det här är att jag av diverse olika anledningar - mest för att slippa dammsuga - fastnade framför en svensk film från 70-talet. Och där var massor med människor gråhåriga. Ja, och illa klädda och rökte hela tiden givetvis - men de var gråhåriga. Både män och kvinnor.

  Så är det inte idag. Jag funderar på varför. Jag har ju polare i min egen ålder som är oroväckande blonda fortfarande, när vi andra har både kala fläckar, tilltagande rimfrost i skägg och hår, och oönskad hårväxt både här och var. De tvärnekar ju när man frågar - nä, jag har bra anlag. Farsan du vet, han blev inte gråhårig förrän han var 65. Morsan gick från rött till vitt på en natt. När hon var 78.

  Skulle inte tro det. Och det blir lätt tragiskt när jag ser den mycket gamle mannen med rullator, i mitt bostadsområde, som har en precis korpsvart kalufs ovanför ett par kritvita ögonbryn. Han ser ut som en fattigare version av Silvio Berlusconi (om vilken det sägs att hans frisör är belagd med tystnadsplikt kombinerat med massor med pengar för att inte svara på frågor om hårfärg...) fast utan kostym och unga damer.

  Missförstå mig rätt - jag anklagar inte nån. Jag frågar för att inte missa en trend nu igen. Jag missade ju pudelfrisyrerna och servitörskavajer med extrabreda axelvaddar på 80-talet, platåsulor och extremfula slipsar på 70-talet och glansiga kostymer på 90-talet. Samt alla frisyrer däremellan. Alla försök att styla till det hela har spruckit med ett gapflabb ( NEJ, jag permanentade mig gudskelov aldrig) varpå jag återgick till svålklippning.

  Så jag är orolig för att missa något igen. Jag tänker inte vara den siste som börjar färga håret den här gången när jag nu insett att jag inte kommer att tatuera mig eller skaffa hästsvans.

  Min salig morsa sa alltid att hon skulle sitta blåhårig i kyrkan och gråta på barnbarnens bröllop, något hon tagit till sig efter amerikanska bekanta förmodligen. Och det är väl nästa steg antar jag. När 55-åringarna inte längre kan hävda att de är naturligt blonda så har de istället blivit alldeles fruktansvärt rödhåriga eller vad det nu är - givetvis naturligt.

  Men titta själva nästa gång  - det är inte många gråhåriga kvinnor därute. Och det beror självklart på att de har så bra anlag allihop...




Bilden? Jamie Lee Curtis. To die for....


3 kommentarer:

Lugn det stod i tidningen i dag att grått hår är nästa mode jag har tröttnat har inte färgat håret sedan i julas när utväxten är vid axlarna ska jag klippa bort det färgade. Blev gråhårig tidigt har färgat regelbundet sedan jag var 19 dvs i 31 år nu får det vara nog.

 

Hahahaha ;)
Givetvis saknas de där bra generna och du har såklart genomskådat oss :) Vi är grå men vägrar bli gamla :) vilket gör att vi istället matar hårbotten med kemikalier :( Fast det gör kanske inte så mycket om vi intar ekologisk föda ;)
Hihihi
Tack för ett gapflabb så här på kvällskvisten från en av de "camouflerade grå"

 

lovade mig själv när jag fylllde 50 att jag skule sluta färga håret men det blev mkt tidigare än så. O jag har garanterat ett riktigt grå/silver färgat hår som du vet och kan väl i viss mån hålla med dig att fullt så många gråhåriga kvinnor i 50 o uppåt finns det inte. Men det är jäkligt skönt att slippa bry sig, varken om utväxter eller om ömma hårbottnar.
Så våga släppa sargen. Grått är snyggt. Grått är skönt. Leve grått helt enkelt.
//Charlotte