Om de ensammaste av de ensamma

 

Jag minns en präst som berättade om det svåraste i sitt yrke. Hon - för det var en hon - hade hanterat allt. Levererat dödsbesked. Tröstat vid mord. Begravt barn. Lett minnesstunder för såna som bara försvunnit. Hon hade varit på de mest osannolika platser, sett elände i en omfattning vi vanliga bara kan drömma mardrömmar om. Massgravar. Tortyr.
  Ändå var det de ensamma hon mindes mest.

  Begravning utan en annan människa i lokalen. Inga blommor, inga kort, inga kondoleanser, inte begravningskaffe. Ofta människor på samhällets baksida, men också, allför ofta, vanliga hederliga skattebetalare som dött utan någon släkt eller vänner. Ensamma.

  Man undrar hur de levde.

  Hon gjorde alltid sitt bästa. Läste sin text för tomheten. Kanske en obekväm vaktmästare, kanske nån nyfiken. Lade sin själ i det, med samma övertygelse som för de döda och sörjda barnen eller havets offer. Efteråt undrade hon emellanåt varför det blev så här. Den döde kunde ha ordnat det hela själv, med val av psalmer, ordnat med pengar. Saker kunde ha ändrats under resans gång - familjer försvinner, folk flyttar. Kvar blev bara ett testamente där begravningen var ordnad.

  Jag är inte ensam om att uppskatta kyrkogårdar. Jag kan vandra omkring länge och läsa på gravstenar. Somliga slitna av tidens tand, knappt läsbara, övervuxna. Andra fejade och putsade. "Hemmansägaren A.K. Thorvall och hans hustru Aina"  "Dottern Sigrid" "Wannerfeldtska familjegraven"
  Och mitt i alltihop "Sten Olsson 1936-2012" En platta på marken. Inte en blomma, inget ljus. Längre bort håller kyrkogårdsfövaltningens gubbar på att gräva upp gamla kistor. De är utgångna, säger en av killarna. Han är lugn, som man kanske blir när man umgås med de döda och de sörjande, med utomhusarbetarens friska hud. De har platsen i, säg tjufem år, och sen tar man kontakt med de efterlevande. Om det finns några. Annars måste vi göra plats, flytta.
  Folk dör ju hela tiden, säger han.

  "Yrkesarbetaren Viljo Salminen" "Skorstensfejarmästaren O. Andersson" "Älskad, sörjd, saknad" "Ständigt ihågkommen" "Vi ses igen"

  Och sen, igen, "M. Kronberg, 1944-2013" Inget mer. Enklaste stenen.

  Vilka var de? Killen från kyrkogårdsförvaltningen - du kan kalla mig dödgrävare, säger han och garvar - vet inte han heller. De flesta ensamma begravs på socialens bekostnad, man plockar pengar ur dödsboet, om det finns några. Men alla har rätt att jordfästas. Ja, begravas, alltså.

  Vi har ju hemlösa som dör, säger han. Men de är sällan ensamma, det brukar komma ett gäng trashankar. Med lite blommor. Fast de kan ju begravas i en omärkt grav ändå, en gravsten kostar ju stålar. Då hamnar de lite varstans härinne, säger han och sveper med handen mot resten av den rätt ansenliga kyrkogården.

  Men de här som dör ensamma, med lite pengar på banken, de får en sten. De får en begravning om de efterfrågat det. Och där står en präst och lägger ner sin själ i det, för att alla människor är lika i döden, får man hoppas.

  Män är ensammare än kvinnor. Det är det jag menar med att vara ensammast bland de ensammaste. Självklart kan det finnas kvinnor som också är sådär plågsamt ensamma, men det är nog fler män. Och värre lär det bli, med det ökade antalet människor som faktiskt väljer att leva ensamma. I början för att de inte träffar den rätte, för att sedan passera ett desperat kontaktsökande stadie där de kastar sig över allt i närheten, till att så småningom finna sig i att de är just det. Ensamma. Med en eller flera katter.

Män är sämre på att bygga sociala nätverk, och att hålla liv i dem. Det ser jag hos mig själv. Adresssboken - eller telefonlistan - innehåller massor med gamla telefonnummer, som jag inte ringt på femton år. De är säkert inaktiva vid det här laget. Man möts i helt oväntade sammanhang, pratar skit ett tag, lovar att höras av och sen går det fem år igen.
Kvinnor i min närhet vårdar sina vänner, sina nätverk, på ett annat sätt. Utan att trassla in mig för mycket i spekulationer om könsroller känns det som kvinnor redan från början är mer sociala, tvingas vara mer sociala - samhällets norm kräver det. Det räcker med att jag går till min egen föräldrageneration, där mammorna tog i stort sett allt ansvar för att komma ihåg bemärkelsedagar, bröllop och hela logistiken vid större tillställningar.
  Det har blivit bättre, visst har det, men vissa saker tar evigheter att ändra på. Om det sedan beror på att i tidernas begynnelse sprang männen till skogs för att ordna mat, medan kvinnorna och barnen blev kvar vid boplatsen, vet jag inte. För det handlar definitivt inte om innebörden av någon sorts arbete eller kamp för överlevnad.
  Ensamma män dör tidigare än sina jämnåriga män som har ett socialt kapital, de är oftare sjuka (eller besöker i varje fall oftare läkare, kanske för att få nån sorts kontakt), de är också sämre på att bryta sitt mönster, även om de ofta är medvetna om det.

    Vill man vara krass kan man säga att ensamhet idag är ett socialt handikapp, men det har inte alltid varit så. Under långa perioder har ensamhet och avskildhet varit saker att sträva efter, närhet till natur och enkla vanor - som till exempel i den vansinnigt trista Walden, av Henry David Thoreau, en av de där böckerna som ger pluspoäng om man läst - och att kunna välja bort bråkiga städer och sällskap. Men det här handlar inte om det. Det handlar inte om att nån enstaka gång stänga dörren om sig och slippa krav och telefoner och mejl och jobb.

  Hur kan man gå genom ett helt liv, utan att vara förfallen åt samhällets baksida, och ändå dö helt allena? Inga barn, inga vänner. Upptäckas efter två år när man ligger död på badrumsgolvet, när det moderna samhällets funktioner med autogiron och pensionsinbetalningar på konton sett till att ingen saknar en. Ingen som ringer, inga räkningar som förfaller.

  Är det ett självvalt eremitliv, eller är det framtvingat? Är det resultatet av en lång rad av besvikelser, som gör att människor - i synnerhet äldre, fostrade i en anda av att inte vara till besvär - bara slutar ha ett umgänge? Eller har de aldrig haft nåt?

  Jag vet inte. Jag kan gissa, läsa om det. Det är ett ämne som skrämmer och fascinerar. När man jobbat ideellt med till exempel Alternativ jul träffar man en del såna människor. Inte alls samhällets olycksbarn, utan bara redigt folk, som är så förtvivlat ensamma att det skär i hjärtat. Ibland är de - sanningen att säga - inte särskilt charmiga, men oftast bara desperat kontaktsökande, som inte respekterar eller förstår sociala regler. Där ett snällt ord kan leda till ren stalking. Fast oftast är det bara ett skyfall av prat, där man verkligen känner just...ensamheten.

  Det här skrämmer oss, idag kanske mer än nånsin, eftersom social kompetens, nätverk, vänner är sociala markörer som är lika viktiga som hög lön och utbildning. Samtidigt som traditionella släktband rivs upp, folk flyttar kors och tvärs genom Europa, och den som inte hinner anpassa sig blir på efterkälken.

  Våra sociala mönster har förändrats långt mer än vi tror, eller vill tro. Aldrig nånsin har glappet mellan de som vill och kan förstå de nya sätten att umgås varit större. Det räcker inte med internet, fortfarande saknar - om de ens saknar - många datorer. De naturliga mötesplatserna har blivit allt färre. I framtiden, som alltid kommer fortare än vi tror, finns det knappt plats för de som är ensamma. Jag minns en kille som inte angav någon närmast anhörig på den obligatoriska telefonlistan. Inte frågade jag heller, han var inte typen man närmade sig, och så kan det naturligtvis vara.
  Tvånget att vara social har utan tvekan ökat, och kommer att öka alltmer ju fler som lever ensamma. För den som har vänner är tanken på att inte ha några rent förlamande, fullkomligt overklig. Vi blir ju överösta av schabloner som alltid beskriver ensamhet som något förkastligt, nästan fult.

  På kyrkogården funderar jag över det här. De ensammastes sista viloplats. De flesta ligger naturligtvis i minneslunden, kremerade, utan gravplats, säger killen med varselkläderna. De tog inte plats när de levde, de tar ännu mindre plats när de är döda. Fjärran från släktmiddagar eller afterwork. De kom inte på återträffen med skolklassen, de finns inte med i kamratföreningen. På ett gammalt gruppfoto känns de inte igen.

"M. Kronberg, 1944-2013" Vem var han eller hon? Lika okänd som de som emigrerade, som bara finns på en rad i församlingsböckerna. De som bara försvann, kom bort, bleknade bort. Kvar blev bara en präst som tog sitt uppdrag på allvar.




Mer om ensamhet
http://www.samtal.nu/psykologi/ensamhet.htm
http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=683&area=1,2,3,6,7,10,16&typ=pm&na=&lang=sv
http://www.frilansreporter.se/artikel_landetensam.asp
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/11/22/ensamhet-sitter-mellan-oronen


 

 

 
 

 

Svenskarna, engelskan och svengelskan



Visst, vi kan nog slå oss för bröstet och säga att vi är vansinnigt duktiga på engelska, men emellanåt undrar man hur det egentligen står till med kunskaperna. För länge sen, på medeltiden, råkade jag påstå att jag pratade engelska flytande - det verkar varenda människa boende i Sverige kunna numera - men blev blixtsnabbt nedtagen på jorden av en äldre kompis, som är tvåspråkig, som stillsamt frågade mig vad brödkavel då hette. På engelska. Eller vad skyddsräcke heter.

  För det är skillnad på att tala det obehindrat och att tala det flytande.

  Dessutom låter det annorlunda. I dagarna har statsministern fått en del påskrivet för att han skulle tala engelska "stapplande", och dessutom låta så förbannat bonnig (populärt uttryck). Och svaret på det är att han låter som en svensk.
  För tvärtom vad artiga amerikaner och engelsmän än säger till oss, så är det oerhört få av oss som skulle kunna tolkas som annat än nordeuropéer, som talar god engelska. I bästa fall.

  Vi har alla sett, eller hört, svenske kocken i Mupparna. Hur han låter är inte alls taget från vilsna turister på Manhattan, utan så lät, och låter det, i svenskbygderna i USA. En sjungande dialekt, vilket inte är konstigt. Andra invandrade etniska grupper har också sin egen satsmelodi - tyskar, italienare, ryska judar - som ofta blir parodierade.  Det är inte så konstigt, fram till tiden för första världskriget var det helt i sin ordning för byskolor i USA att bedriva undervisningen på valfritt språk. I stater med nordisk inflyttning behövde man inte lära sig engelska, och det man lärde sig lärde man sig av andra nordbor...

  Göran Persson blev också ansatt av det här - trots att han pratade en god, grammatiskt riktig engelska. Men han lät ju bevars inte som i de amerikanska TV-serierna. Fast det gör ju inte amerikanerna heller. I Storbritannien däremot kan nordbor emellanåt tas för skottar, eftersom skottarna har ett rikt inflöde av nordiska ord och satsmelodi. I brittisk TV finns gott om sketcher om hur cocknys och walesare inte begriper varandra, men eftersom de är nästan omöjliga att översätta har vi knappt sett det.

  Det finns faktiskt ingen riktig mall för hur engelska ska talas - och fanns det skulle det förmodligen vara nån sorts Oxbridge -  utan i Indien talar professorer som är att betrakta som tvåspråkiga något som inte har många likheter med vad en infödd Louisianabo låter som. Något kan ordförråden skilja sig, för att inte tala om slangen och fackspråk, men det blir lätt töntigt när en jamaican blir beskylld för att inte kunna engelska, av en svensk som - kanske - läst tre år på gymnasiet. Sånt har hänt.

  Vissa lär sig helt enkelt aldrig att låta som de förväntas. Arnold Schwarzenegger har lagt ut hundratusentals dollar på att slipa bort sin österrikiska dialekt, men det enda det lett till är att han - kanske - får spela sydafrikan, för där har man en liknande dialekt. Att han behärskar engelska behöver nog ingen tveka om, men inte ens han själv påstår att han kan det flytande.

  Ännu märkligare är ju att det är just engelskan det handlar om. Numera hör man aldrig förnärmad överklass som häcklar någons tyska, eller franska. Det är snarare tvärtom - kan man franska eller tyska, eller något än mer exotiskt språk, som kinesiska eller arabiska, faller människor på knä, i vördnad över att nån lyckats lära sig det. Medan tyskarna eller fransmännen artigt berömmer språket, men aldrig skulle kunna luras tro att det är en landsman som pratar.

  En översättarvän sa bistert en gång att dålig engelska är Sveriges näst största språk, och då menade hon bara hur man pratade. Att skriva det är ännu värre, där vi går alldeles vilse i ett skriftspråk som inte alls, som svenskan, utvecklats till "skriv som du talar", you know.

  Det enda sättet att lära sig ett språk är att tala det, och mycket, och man kan fundera över varför just engelskan idag har en sån särställning över andra språk. I Afrika lär man sig idag kinesiska på bred front, och arabiska är inte heller dumt att snudda vid.

  Men oftast blir det ju engelska. Själv har jag beundrat en man från Bangladesh som talade synnerligen fritt på engelska med en man från Nigeria, som inte heller var bortkommen. Men det lät då rakt inte som en amerikansk TV-serie, och skulle kanske inte göra det eftersom det handlade om radikal islam, med forskningshänvisningar till höger och vänster. Sen brakade en australiensare in, tätt följd av en kanadensare. Alla med sin egen satsmelodi, trots att de alla varit minst professorer vid amerikanska och brittiska lärosäten.

  Det mest intressanta är ju att sånt här bara händer i Sverige, där vi gärna vill tro att vi har en direktkanal till USA, trots att vi egentligen är tyskar. Och varför vi är så ointresserade av Tyskland är nog värt en egen post i en dimmig framtid. I resten av världen struntar man faktiskt i hur vi låter, och inte minst i de engelskspråkiga länderna, där man har nog med sina egna språkliga avarter.
  Sedan blir människor gamla, och tappar bort det nyaste språket, även om de talat det i femtio år. Sånt ställer till det. En framtidsnisch är att vara tvåspråkig i hemtjänsten där det kommer råda brist på människor som kan "det gamla språket". Vi ser det redan idag, när de som kom som arbetskraftsinvandring på 60-talet börjar bli gamla och måste få hjälp på finska, italienska, grekiska, turkiska eller nåt av språken från Balkan.
  Djupare än så satt inte svenskan, även om de talat det dagligen och obehindrat.

  Att hävda att nån pratar dålig engelska för att det låter på ett visst vis är faktiskt bara okunnigt. Det är förakt, av den billigaste sorten. Det här vet ju människor som satt sig in i ämnet, det är därför det finns tolkar som är ett kunnigt filter emellan. När Frankrikes president Chirac talade om allvarliga saker med nån amerikansk president hade han alltid en tolk med, därför att han, som en produkt av ett elitskolesystem, var mycket duktig på engelska, inte ville att minsta sak skulle kunna missförstås.

  Då tar man det hellre försiktigt, tänker sig för. Kallar inte den lilla människan för "the little people", och använder inte Googletranslate för mycket.

  För de flesta av oss räcker den engelska vi kan väldigt långt. Vi kan beställa på krogen, vi kan betala taxin, vi kommer att bli "shortchanged" men vi får ta det, och fortsätta imponera på tyskar och japaner med vår engelska när vi beställer av den turkiske servitören.

  Dessutom utvecklas språken, dialekter trimmas ner och försvinner. Häromdagen blev jag ytterst förtörnad när en tjej bakom mig frågade var jag kom ifrån. Stockholm, sa jag. Nääää, sa hon. Det låter inte sådär....
  Generationer av Söderkisar stönade i sin himmel, över oceaner med hoo-nom, reker, eta och tjena...


Den eviga dödsdansen - ännu fler byggnadsarbetare har dött

 


Jag får ett samtal från en kompis. Stor olycka i Värtan. Fortums bygge. Vägg har rasat. Ingen vet hur många som dött. Och den eviga frågan - känner du nån som är där?

  Visst gör jag det. Samtidigt som magen drar ihop sig ringer jag och ringer och ringer. Måtte det inte vara nån jag känner. Måtte de ha klarat sig. Under en gigantisk skrothög av trasig betong, förvridet stål, spräckta massor. Stoftet har inte ens lagt sig när grabbar börja klättra i resterna, förtvivlat letande efter nån. En fot. En hjälm.

  Ni kan inte föreställa er. Det är som efter ett raketanfall. Och man rör sig som i trans. Stänger av samtidigt som man sätter på sökblicken, lyssnar. Vrålar till varandra. Folk kommer springande, alla vill hjälpa till, några kommer mest vara i vägen. Hugg i här, vi behöver en lastmaskin...

  På avstånd hör man sirener. Det är som på film. Efteråt minns man detaljer. Man minns lukten, skräcken. Nån som hela tiden gapar om att det inte är säkert än, gå inte dit. Nån annan vrålar tillbaka att det ligger för fan folk härunder. Nån kommer med en FörstaHjälpenväska, vad man nu ska med den till när nån hamnat under en betongvägg. Absurda saker sägs. Nån skämtar till det, ingen blir förbannad - man reagerar olika.

  Folk pratar i telefon, i radio. Utanför grindarna samlas nyfikna.

  Det ser likadant ut jämt. Som en jävla krigszon. En gång till och en gång till och en gång till.

  Jag började blogga för åtta år sen. Under den tiden har jag fler gånger än jag orkar tänka på skrivit om olyckor. Jag har hunnit uppleva några själv också. Gudskelov utan dödsfall, men det har varit nära. Sådär nära att man efteråt skickar ett sms till nära och kära - jag är OK, älskar er!!! Man kramar ungarna lite extra när man kommer hem. Den här gången klarade sig de jag känner.

  Jag vet inte mer än nån annan. Inte ringer jag folk heller för att få veta mer - de har annat att göra på arbetsplatsen. Bygget stänger, folk åker hem. Erbjuds stödsamtal, telefonnummer att ringa. Allting efter olyckan går som på räls. Men mardrömmarna kan ingen göra något åt. Man pratar med varandra på det där viset som män gör. Hur mår du? Jorå...

  Inte orkar jag tjata om bristande säkerhet, om kollektivavtal, om ett överbelastat Arbetsmiljöverk, om skyddsombud. Inte idag. Inte om att dödsfallen kommer bli fler ju fler byggen som startas. Inte om tidsplaner som är viktigare än liv och lem. Inte idag. Eller om att om de döda saknade kollektivavtal kommer de efterlevande inte få många kronor.

  Idag är det bara den desperata skräcken det handlar om. Sorgen. Rädslan. Har nån slarvat? Har nån följt anvisningarna?

  Och man går lite försiktigare ett par dar. Stämningen är inte lika uppsluppen. Nåns kaffekopp står kvar, får stå kvar. Man flyttar den inte utan vidare. Det finns regler runt sånt.

  Vi är ett brödraskap nånstans. Vi lever tillsammans i trånga utrymmen, på farliga platser. Varje dag går man på ställen där saker kan hända, hanterar maskiner som kan ta livet av en, vinglar med materiel mellan kollegor och ställningar. Is och snö, halka, saker som kan komma rasande från flera våningar upp. Man riskerar livet ihop, hur töntigt och gammeldags det än kan låta. Hans smärta kan bli min smärta.

  Och om det ska jag också skriva. Men inte idag.

  Idag är det dagen när ännu fler byggnadsarbetare dog.


Företaget saknade kollektivavtalet här
Arbetsmiljöverket saknar resurser att kontrollera här
Byggen hårdast drabbade här


Bloggat fr min iPhone