De professionella tyckarnas tyranni





  Somliga tycker saker mer än andra, så har det alltid varit. Somliga har också ett oerhört behov av att få så många som möjligt att lyssna på dem. Så har det också alltid varit. Det är bara tribunerna som ändrats, från en vägkorsning till de största tidningarna, eller till nätplattformar där man lättare än någonsin kan trumpeta ut vad man tycker.

  Har man tur, eller är tillräckligt enveten (rabiat skulle vissa säga), så kan man också få en plats i tyckarsolen, en plats som tycks toppas av att bli inbjuden till något skrikdebattprogram. Hamnar man där är det bäst att man är förberedd för annars kommer man att blåsas bort fortare än kvickt.

  För det är ju inte åsikterna i sig som styr hur väl man ska få höras. Det är mediet. Och vill man upp till en position där man kanske till och med får pröjs så får man allt ta till allt grövre släggor. Man ska ha klart för sig att det är de mätbara reaktionerna på ens åsikter som är det viktiga, inte innehållet i sig. Idag mäter man klick på länkar, och knappast läsarreaktioner.

  Allt detta går att manipulera. Tro mig. Man kan skaffa fram generatorprogram som med blixtens hastighet sprider ut åsikter på de mest märkliga ställen, och som sedan visar att just den åsikten fick en enorm publicitet. Vilket i sig är en nyhet, som sedan ger publicitet.
  Somliga nyttjar naturligtvis det här, i eget syfte. Man slår på stora trumman för en åsikt som passar en, vilket får den som håller platsen där åsikten först syntes att höja på ögonbrynen, och - i synnerhet om det är nån som har ett vinstkrav på sig - därefter publicera fler såna åsikter. Till sist har man, om plattformen är tillräckligt stark, skapat något som kan kallas opinion.

  Som tyckare kommer man att falla som en sten för detta vattenfall av erkänsla. Tro mig, jag har varit där. Och även jag kände att just det här är ett ämne som engagerar, och där jag kan göra skillnad. Ivrigt påhejad av åsiktsfränder givetvis.

  En person bygger en opinion. Sug på den. Hur osann den än är.

  Men vilka är då de här tyckarna? Debattglada? Konfliktsugna?

  Knappast va. Det är inte direkt sorten som åker ut på ett ställe där de kan riskera mothugg. Några har en kort men avbruten politisk karriär, några kan i kraft av sin position på en stor tidning eller i TV strunta blankt i att bemöta kritik. Vill de träffa menigheten åker de ut för att föreläsa - gärna mot betalning - men är osedvanligt bleka om de skulle få mothugg. Om det ens finns tid för mothugg innan det ska ätas bullar och drickas termoskaffe.

  Nej, jag tänker inte peka ut några. Jag generaliserar. Det är lättast så, för de några hundra som kan tänkas läsa det här läser också annat. AB, Metro, tittar på Agenda, läser bloggar. Man vet vilka det är - allt från ledarskribenter till statsvetare.

  Skillnaden från de tyckare som stod i vägskälen för 120 år sen mot tyckarna idag är att tyckarna idag mycket sällan har egna förslag. De kritiserar istället företeelser, som antingen statsekonomiskt döfödda eller omoraliska. Medan de som jagades av länsman på 1800-talet ville ha rösträtt, vettiga villkor och åtta timmars arbetsdag. Konkreta förslag. Jag ser mycket sällan sånt hos dagens tyckare. För det är naturligtvis oerhört lätt att förebrå statsråd för att de inte avskaffar eller ändrar saker (fast det förmodligen finns en uppgjord ordning för hanteringen som tar månader, år eller kräver riksdagsbeslut), eller att avkräva en hög tjänsteman ett svar, som tjänstemannen kanske inte ens har rätt att ge.
  Många gånger ansluter sig de professionella tyckarna till fikarumsdebatten, där nån irriterat vräker ur sig att "det är väl för fan bara att stoppa de som åker till Mellanöstern för att ansluta sig till IS". Utan att behöva ha en tanke på att lagstiftningen kan sätta käppar i hjulet, att såna kontroller blir en angrepp på alla andras frihet att resa var de vill. För sånt behöver man inte tänka på i fikarummet.
  Men man önskar att professionella tyckare kunde tänka på det. Lagtexter, internationella överenskommelser och åtaganden finns där, och sånt ändrar man inte på en natt.
  Vi kan nämna EU, där det fortfarande finns en stor grupp människor som vill gå ur EU, och som emellanåt också för fram det. Vän av ordning frågar sig, hur då? Till vilken kostnad? Vem ska genomföra det? Som lyfter upp Sveriges nettobetalning till EU utan att ens fundera på något så jobbigt som exportvinster. Sånt behöver man inte heller tänka på i fikarummet, men när man tar och får betalt för att skriva exakt sånt så tar sig i varje fall den här byggnadsarbetaren för pannan.

  Och visst, jag är frustrerad över att så mycket av allt detta tyckande drivs på av borgerlig media. Visst, de hävdar med den sårade liberalens ömma hjärta att de visst släpper fram alla åsikter, men det gör de inte. De kommer fortsätta släppa fram de som får flest klick, för det är i slutändan pengarna som styr. Att det skulle finnas nån moral i det hela är bara trams, naturligtvis. På samma sätt är det på den andra, den vänstrare, och mindre sidan, där exakt samma ointresse för lösningar dominerar. Där man redogör för ett problem, ältar det och därefter med varm hand välter över ansvaret för lösningen på - oftast - just de man precis skällt ut.

  Oerhört vanligt är också att man föraktar de grupper som ligger bakom beslut. Man kan till exempel kalla sig för tillhörande ett visst parti, mycket lösligt, (oberoende liberal, vad fan är det?) och därefter i praktiken pissa på de beslut som politikens vardagsarbetare fattat på ett landsmöte eller en stämma eller en kongress. Själv har man inte varit där, knappast krigat i en lokal partiförening eller grupp för en motsatt uppfattning, reserverat sig eller presenterat alternativ. Istället har man förmånen att i mer eller mindre spridd media hugga som en kobra mot den eller de som står för det gemensamt fattade beslutet. Inte sällan påhejad av den som äger plattformen man skriker från. Klick, ni vet.

  Det är märkligt. På sikt är det också farligt.

  En gång i världen bjöd jag in ordföranden i ett av de borgerliga ungdomsförbunden till vårt bygge. Komma klockan sex på morgonen och förklara varför han, för det var en han, tyckte att fackföreningar, och Byggnads i synnerhet, var maffiaorganisationer. Det hade han fått tycka i både tidningar och TV, emotsagd ytterligt blekt av den vanligaste ombudsmannasorten.
  Visst, han skulle komma, men han ville - hör på det här - veta vem som skulle debattera mot honom, hur mycket tid han skulle få och vem som skulle vara moderator. Och klockan sex var ju rätt tidigt...
  Det var inte det saken handlade om. Han skulle få möta just de byggnadsarbetare han kallade mafiosos, få frågor, diskutera över en kopp kaffe. Jag lovade att han inte ens skulle behöva ha livvakt med sig. Vi var snälla men irriterade. Ingen fara. Och klockan sex var när vi hade tid.

  Han backade ur. Han ville ha sina regler. Som den professionelle tyckare han var. Han hade inte tid, och i slutänden handlade det förmodligen om att vi inte var värdiga ens ett samtal innan solen gått upp.


  Professionella tyckare. Att säga saker utan att behöva ta konsekvenserna.






  Jo, jag har varit där själv. Utan större framgång. Och de om nu någon känner sig utpekade - det handlar inte om dig och dig eller dig. Det handlar om debattklimatet. Ni har förmodligen enorma kontaktytor, tar alltid en debatt, känner menigheten bättre än jag, har ett större stöd än jag någonsin kommer att ha. Visst. Men så här tycker jag. Utan att presentera lösningar.










 
 



 

0 kommentarer: