Det finns ingen framtidstro bland byggnadsarbetarna längre

  I dagarna presenterades en utredning om arbetskraftskapaciteten inom byggsektorn, som går genom ett par saker som visst är värda att fundera över, men som ändå noga undviker andra mer akuta saker ute i verkligheten. Premissen var att år 2000 byggdes knappt 20 000 lägenheter av 225 000 anställda. 2016 har 64 000 nya lägenheter påbörjats av 315 000 anställda. Mer än dubbelt så många lägenheter utan att dubbla arbetsstyrkan etc. Ja, ni kan läsa själva här

  Och sen diskuterar man fram och tillbaka hur man ska få en större rusning till byggsvängen för att täcka det behov som ovedersägerligen kommer att finnas om ett par år, när de byggjobbare som dragit nytta av alla avtalsframgångar går i pension. Här diskuteras kvinnor, nyanlända etc som potentiell arbetskraft.

  Men man missar en sak, som alltid varit jävligt viktig i byggsvängen - nämligen att vi varit stolta över vad vi gör, att vi uppmuntrat unga människor att bli byggnadsarbetare. Men vi gör inte det längre.

  Jag skulle inte säga åt en ung förhoppningsfull idag att hoppa på byggsvängen. Min egen grabb säger till mig att "farsan, du hade det bättre för tie år sen". Jag känner ingen byggnadsarbetare som idag med glädje skulle uppmuntra sina barn till en karriär i spikande och betongblandande (jag är väl medveten om att det finns en massa andra yrkesgrupper, men ni fattar vad jag menar). Jag skulle inte säga åt en flykting att "välkommen till byggsvängen - här är det kul stämning, roligt jobb och trygga förhållanden". Jag skulle inte säga åt en ung tjej att bli byggnadsarbetare - inte för att det är en för jävlig stämning utan att för att utanför de stora rikstäckande företagen blir arbetsmiljön allt sämre, jobbet tyngre och tyngre - vi släpar på 1200 skivor på jobbet nu, tack för det alla jävla brädgårdar - och det vi kallar stöd - kranar, vagnar, lyfthjälp etc - ses numera som minusposter i bokföringen. Jag skulle inte säga åt nån att förstöra kroppen på ett par år med handhållen bilning i timmar, eller skjuta tusentals spik i glespanel. För så ser det ut.

  Det HAR blivit sämre. Den som säger emot är välkommen att resa runt på osnygga arbetsplatser i hela jävla landet med mig, så ska jag visa vad jag menar. Och då har vi inte ens nämnt den ständiga otryggheten, där uppsägningsmolnet seglar varje natt. Där seriösa företag, som gör rätt för sig, förlorar upphandlingar gång efter gång mot företag som helt enkelt skiter i allt ansvar - allt medan berörda myndigheter tittar åt ett annat håll.

  Unga människor vill inte välja arbetslöshet. Är man byggnadsarbetare får man det på köpet. Det tragiska är att det har gått bakåt - för femton år sen kändes det som det gick framåt, det fanns en levande diskussion om arbetsmiljö, om medbestämmande. Så är det inte idag. Idag är det bara att bära tungt, för det finns nån annan som kan ta ditt jobb annars - om man då inte jobbar på de stora rikstäckande företagen som tammefan alltid ska symbolisera byggsvängen när lata journalister ska göra nåt om oss.

  Varje dag, varje rast gnälls det om det här i bodarna. Nu finns det i och för sig de som lite snett leende påpekar att byggjobbare alltid gnällt - det var alltid bättre förr - och det äger sin riktighet, men det här är nåt annat, nåt djupare. Det här är en förändring som genomsyrar alla led i produktionskedjan - att det är otryggt och att man kanske skulle hitta på nåt annat innan man står där femtiofyra år gammal med värk i kroppen och en tinnitus som tammefan kan väcka grannarna när den är på det humöret, och inte kan nåt annat.
 
  Så länge det ser ut på det viset kommer det att saknas folk i byggsvängen, sanna mina ord. Sen kan ni dra vilka andra slutsatser ni vill av rapporten.

 


0 kommentarer: