Jag blir så trött på pratet om enkla arbeten



  Det är ju på tapeten igen – att prata om vissa jobb som ”enkla”. De är inte komplicerade, de verkar vara sånt som tränade apor kan göra. Jag menar, städa litegrann, springa med post, banka i några spikar, kontrollera saker – är tydligen ”enkla” jobb. Behövs ingen utbildning, som en ovanligt kaxig borgare sa till mig för inte så länge sen.

  Och då har man nog inte fullt ut fattat vad som är ett arbete. Vad som faktiskt får oss att varje dag ge oss iväg till ett ställe där vi ska utföra sysslor som andra tydligen tycker är oviktiga, okomplicerade, okvalificerade. Inte sällan till usla löner och usla förhållanden – de går ju ofta hand i hand dessutom.

  För ett jobb är ju också just detta – att varje dag ge sig iväg till jobbet. Packa matlåda, dra på sig arbetskläder, hålla tider, utföra uppgiften på ett bra sätt. Dag efter dag efter dag. Tror ni det är enkelt, vill man säga till de där som tjatar om ”enkla” jobb? Om ni tror det kan ni kanske förklara varför så många inte klarar av just detta? För så är det ju – alla klarar inte av ”enkla” jobb.

  Några för att de inte har tålamodet, några för att det faktiskt inte alls var så jäkla enkelt – hålla reda på sjuttioelva nycklar, koder, belopp, hållplatser, zongränser, centimetrar eller kubiker – några för att de inte tyckte det var kul, några för att tiderna var hopplösa. Det finns en massa orsaker till varför enkla jobb inte alls är så enkla egentligen.

  De flesta av alla dessa ”enkla” jobb är nämligen långt viktigare för att samhället ska fungera än andra, på pappret mer avancerade jobb. Tänk själva – om en advokat kommer en halvtimme för sent till en förhandling så är det faktiskt ingen katastrof, nån kommer mumla lite irriterat men det är snart glömt. Om en busschaufför kommer halvtimme för sent till sin körning i rusningstrafiken – så är det nog inte bara irriterat mummel. När sedan förskolan inte kan öppna i tid för att busschauffören inte kom i tid och personalen blev försenad – så är det inte heller bara irriterat mummel. När operationen på sjukhuset inte kunde genomföras för att städaren kom försent för att busschauffören var sen – så var det plötsligt inget ”enkelt” jobb. Då är det inte bara mummel – då är folk förbannade.

  Jag kan bli vansinnig på att många så ofta beskriver livsviktiga arbeten som ”enkla” bara för att de inte kräver högskola. Alla dessa jobb som håller teknik och kommunikation och omsorg igång – det är inte mycket glamour i det, skyddsskor och arbetskläder, men testa att ta bort de här jobben. Ge dem till de som inte kommer stanna, som kommer söka sig nån annanstans – så får ni se hur det går.

    Jag har jobbat i ”enkla” jobb hela mitt liv, som en liten kugge varit med och byggt i hela Stockholm. Mörka morgnar och ösregn, vidriga arbetsförhållanden – ändå har man gått dit. Till sitt ”enkla” arbete. Och man har varit stolt över det, haft roligt med arbetskamrater, blivit säker på sina arbetsuppgifter, vetat att man bidrar till att samhället fungerar. Jag tror jag delar den känslan med så många andra – vi är faktiskt stolta över våra jobb, och då blir man bara förbannad när nån kallar det ett ”enkelt” jobb”. I synnerhet när den som säger det själv har ett jobb som knappast gör nån skillnad i den direkta vardagen för de flesta av oss.
  Eller som en kille i tågtrafiken sa: Åka till ett kontor, läsa lite, ta långlunch och knappa på en dator? Vad är svårt med det?

  Precis så. För om man envisas med att kalla vissa jobb ”enkla” måste man nog vara beredd på att berätta vilka jobb som då är ”svåra”. Okey, hjärnkirurg, raketforskare, advokat (kanske) – ni vet hur man brukar säga.  Men sen då?  Är en kontorsassistent ett ”svårt” jobb? Är elektronikmontör svårare än att lasta lastbilar? Är städa tunnelbanevagnar mindre svårt än att byta packningar?

Det blir ju ett problem ganska snabbt när man börjar dela upp jobb i ”enkla” och ”svåra” – eftersom det egentligen alltid handlar om att någon tycker att ett jobb är för välbetalt, eftersom ett annat är sämre betalt. Och då vill man gärna sänka lönerna på de där som är ”enkla”. Tro inte annat, det är det saken handlar om. Det handlar ALLTID om lönen.

  Det är därför vi måste stå upp för våra ”enkla” jobb. Och ta strid om det behövs. För när vi gör det så märks det – då skakar hela samhället. När bussarna inte går, när tågen inte städas, när paketen inte kommer, när saker – de där osynliga sakerna – inte fungerar längre. Då märks det vilka jobb som faktiskt inte alls är så ”enkla”.

 Då ska vi ha betalt för det. Inte om jobbet är svårt eller enkelt.



Tidigare skrivet i SEKO Stockholms tidning Första Linjen

Bilden? Ett "enkelt" jobb?

0 kommentarer: