Att blogga om sitt arbete

Följnde är en text jag skrivit inför mitt deltagande på Nätrot'12 - en sammankomst och seminariehelg för progressiva bloggare, där jag smickrande nog inbjudits att delta, för att dela lite tankar.


Jag började blogga 2006. Huvudsyftet var faktiskt att skapa en fotoblogg - populärt på den tiden - för att både dokumentera mitt arbetsliv för min egen skull, och för att kunna berätta för de tämligen ointresserade Arvtagarna vad deras fader pysslade med på dagarna. I en värld när arbete och fritid så skarpt avgränsas begrep jag att mina egna ungar faktiskt inte hade en aning om vad jag gjorde. En bidragande orsak var också att jag skaffat mig en ny mobiltelefon, en Siemens, som tog hyfsade bilder, och som tillät att man kunde överföra bilderna till en dator utan att ha kunskaper från teknisk högskola.

Men nu är jag ju som jag är - och med kameran i handen trampade jag omkring på bygget och upptäckte hisnande brister i säkerheten. Vilket jag också förde in på bloggen, som på den tiden hade sådär trettio besökare. Och jag visste inte mycket om vad jag ställt till med förrän jag blev uppkallad till platschefen och där möttes av ett antal allvarliga män i svarta kostymer, som ställde dumma frågor, och intrikata påståenden. Som att jag inte hade rätt att ta de där bilderna, eftersom jag inte bett om tillstånd, och att de ägde mina bilder. För att inte tala om att jag inte hade rätt att publicera dem i någon form, märk väl.
Jag bad dem dra åt helvete. Fixa riskerna så ska jag sluta fotografera. Jag fotograferar fortfarande.

Efter hand spred sig ryktet om att det fanns en blogg som skrevs av en byggnadsarbetare, och trafiken på bloggen ökade. Jag hamnade i tidningar, och i TV, och ett tag ringde det hela tiden, från folk och organisationer som ville att jag skulle både skriva om deras frågor - det jag kallar kommandobloggande . och också föreläsa om bloggar och sociala medier.

Det var inte det som var meningen. Jag är en politisk person påstår illasinnat folk i min absoluta omgivning, och det kanske är så, men framförallt har jag alltid uppmuntrats att säga vad jag tycker och driva mina åsikter. För detta var bloggen utmärkt.

I början var jag rätt okunnig om vad man faktiskt fick skriva eller lägga upp på nätet. Men jag var också försiktig med att skriva ut namn eller bilder utan medgivande - det hör till vanlig hyfs. Jag arbetar inte i en skyddad miljö, där jag hanterar känslig information, där man tangerar sekretess eller tvingande lagar - gudarna ska veta att Arbetsmiljölagen är hyfsat tandlös. Gjorde jag däremot det skulle bloggen antagligen vara rätt lam - ett bygge är en dekorativ plats för historier och ögonblick. Det kanske inte är så på ett kontor.

Värre är vad bloggandet och nät-tyckandet kan ställa till med senare i livet. När rekryteringsfirman Google får tag i en, när en potentiell arbetsgivare börjar leta efter ens  namn på nätet. Heter man Calle Fridén är man rätt lätt att googla.

Jag råkade ut för detta. Helt plötsligt efter att ha blivit friställd igen - vanligt i mitt kluster av byggnadsarbetare - upptäckte jag att bloggandet låg i vägen. Med sedvanlig konservatism såg arbetsgivarna på mitt bloggande som en potentiell...ja, vadå? Obekvämlighet förmodligen. Det visade sig att ett politiskt och fackligt engagemang inte riktigt var vad de ville ha - alldeles oavsett att jag hade referenser om att jag skötte tider, gjorde ett hyfsat jobb och hade det mesta kvar av hår och tänder.

Jag la ner bloggandet under en period - och mötte en del förvånade utrop från bekanta som inte för sitt liv kunde ana att det var så här illa. För det är det. Att blogga om sitt arbete är ett risktagande, för hur gör man när man upptäcker orättvisor eller risker? Håller tyst? Eller tar man ett djupt andetag och använder bloggen?
  Själv tror jag att om man bloggar är man också en människa som vill utrycka sig, tycka saker - och jag utgår från att man då, med ett glatt Banzai, skriver på sin blogg vad tycker. Sen får man ta smällarna vartefter de kommer.
Oroar man sig för mycket över vad chefen kommer tycka ska man nog inte blogga alls.

Juridiken är inte särskilt hotfull för den som bloggar - det finns ytterst lite som är applicerbart på bloggosfären. Ett hot om stämning för förtal - som jag själv råkade ut för av företaget Botrygg - är verkningslöst. Använder man bara sitt sunda förnuft kan man skriva nästan vad som helst - och det är inte där faran ligger.
 Faran ligger i vad jag skrev ovan, att man spårar våra digitala tassavtryck idag. Är man så långt ner i det bloggologiska förfallsträsket som jag är - stiligt va? - spelar det nog ingen roll. Jag kan inte klämma in den här tandkrämen i tuben igen. Men är man ny i arbetslivet ska man nog ta reda på, lite försiktigt, vad som är acceptabelt, för den fortsatta karriären.
  Å andra sidan gäller det den övriga nätvärlden också - det finns nog en och annan kommande karriär som kan strypas i sin lindo därför att det ligger genanta bilder på Facebook, för att kunna grävas fram av idoga murvlar så småningom.
Man behöver inte vara rädd för det här, men man ska vara medveten om det. Risken finns att ett framtida yrkesval kan påverkas av saker man sagt lite för högt, lite för offentligt. Man googlas ihjäl helt enkelt.

Men då ska man naturligtvis berätta det för omvärlden. På bloggen.