När Gud var närvarande hela tiden, innan klassanalysen



Om jag bland tusentals andra böcker måste välja en favorit blir det nog Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg. Inte bara för att den berättar om Amerika, ett av mina andra favoritämnen, utan för att den förmedlar en bild av tiden, av en epok, om människorna som levde där och då. Man kan faktiskt förstå hur de tänkte, vad de skrattade åt, vad de fruktade, vad de ville ha ut av sina liv. Om man är lagd åt överanalyserande kan man nog påstå att vi får en god inblick i både Karl Oskars och Kristinas känsloliv, och vad som skapade dem.
  Den sturske torparen som vill ha ett bättre liv än sin kuvade fader, den på ytan veka hustrun som ändå offrar sig för familjens och kärlekens skull. Alla de omkring: lillebror Robert, drömmaren, den pragmatiske Jonas Petter, den sökande Danjel. Den myndige prosten i hembyn likväl som den unge predikanten som söker upp sina landsmän i Nordamerika. Alla var de formade av ett samhälle som ännu icke industrialiserats, där näringen kom ur jorden, och där rätt och förmåner kom ur släktskap och tradition.
  Det är inte så länge sen, sviten börjar i mitten av artonhundratalet, och Sverige var ett fattigt land där maktens krig i hundratals år satt djupa spår. Här fanns tiggare, undantagskärringar, halta och lytta. Samt kyrkor.
  Gud är på plats i varje kapitel, och för nutidens människa kan det kanske vara bra att minnas att på den tiden - på den tiden! - kom man inte undan Gud. Tvärtom. Religionen fanns i alla hem, sällan fylld av medkänsla, oftare använd som ett medel för att slå menigheten i huvudet.
  Gud var dessutom sträng och krävande, långt från den veka och förlåtande Jesusgestalt som vi idag kanske ser framför oss, om vi ens ser honom. Gud användes som tillhygge mot minsta avvikelse från den rätta vägen; under ett flertal krig mot katolikerna vrålade svenska soldater "Gott mitt Uns" när de rusade mot fiendens linjer, och på samma sätt röt katolikerna tillbaka. För katoliker, och påven, var avfällingar som skulle hållas kort, och katolikerna såg på protestanterna på samma sätt.

  Men mest användes Gud för att hålla menigheten i schack. Inte bara genom att skrämmas, lika mycket handlade det om att utlova paradiset till den som levde i Guds förlovade gärning. Det är det Marx menar när han talar om opium för folket, och om Marx talas det om väldigt lite idag, för att inte tala om begrepp som exploateringsteori. Däremot talas det en massa om religion, senast i Dagens Nyheter, där Bo Rothstein lyckas undvika klassanalysen i en annars rätt saftig sågning av religionerna.
  Det är han inte ensam om i den dagliga debatten, där tjafs om olika inriktningar av religion (nästintill ner till pilgrimsmål och sakrament) dominerar, ivrigt understödda av stackars människor som ska förklara och reda ut ifrån nåt slags logiskt tänkande vad religion egentligen är. Som om det skulle hjälpa, hur vällovligt det än må vara. Men ordet klass tar de inte i sin mun. Förmodligen för att man får svar man inte vill ha.
  Grunden för religiös tillbedjan, av alla sorter, är samhällets orättvisor. Inte nåt slags stjärnögt sökande efter bekräftelse eller lycka. Det är när man inte kan förstå varför man själv, som hyfsat god människa, inte får det bättre, som religionen blir en tillflykt, en undanflykt. Det är därför religionen i sin mest brutala form, dvs den totala intoleransen, alltid är som starkast fäst hos de som har det sämst.
  Vi vet att med ökad levnadsstandard och utbildningsnivå sjunker kyrksamheten (som är ett begrepp jag använder om frekvensen av religiös tillbedjan). Det finns kort och gott färre fanatiker och fundamentalister i jämlika(re) länder. Man har råd att vara tolerant med lite mer pengar och ett säkrare liv helt enkelt, och behovet minskar av att bli kallad förtappad av nån Bergmansk svartrock med brinnande ögon, eller vad han nu har på sig. För kallas man förtappad av någon som av tradition har en stark ställning i samhället bugar den egendomslöse och tar emot, och lovar bot och bättring med ett par Ave Maria eller en pilgrimsfärd om man har råd.

  Men begreppet opium för folket har också en annan innebörd, där de som sitter säkert använder religionen för att domptera folket. Själva har de emellanåt rysligt svårt att leva upp till de ideal de anser att folkflertalet ska följa, vilket jag själv erfor i London för ett par år sen, när ett av de stora varuhusen helt sonika stängde ner för att några ur den saudiska kungafamiljen skulle ha en liten shoppingrunda bland minkpälsar och rysk kaviar. Det var inte mycket till helig fattigdom där inte, kan jag säga, med tanke på raden av limousiner som stod uppställda utanför. Men de hade inte då, och inte idag, några tankar på att sprida sin rikedom till de som hade det sämst.
  På det viset skiljer sig inte dagens rika från de som styrde under Karl Oskars tid, när Konungen var av Gud utsedd, och kunde göra lite som han ville, även om moderna idéer om folkmakt börjat dyka upp, och i varje fall formellt satte stopp för inträde i krig eller andra galenskaper.
  Genom att strunta i klassanalysen missar religionskritikerna i stort sett hela målet. Det är rent larvigt att ägna tid åt att kräva att religiösa människor ska bevisa att Gud finns, genom att gå på vattnet eller dela på Röda havet, för det är ju inte där religiositeten ligger, när man istället måste prata om orättvisorna och ojämlikheten.
  I tider av oro söker människor, i synnerhet de som har det sämst, trygghet i nånting. Sekulariserade Sverige frossar i materiella egenskaper, man köper ihjäl sig. Är man fattigare ändå kommer man ofelbart att hitta tröst hos en ikon eller hos en predikant, som ytterligt sällan är intresserad av att diskutera makt och kapital (där kom det). Felet ligger hos den som är fattig, och vill den fattige i slutändan nå ett lyckligt tillstånd vid fötterna av Herren (i vilken form som helst) så ska den fattige utföra dåd som är till samme Herre nyttiga. Om det sedan är att spränga sig själv vid en vägspärr eller skicka hatbrev till nån är egentligen oväsentligt.

  Saker hänger nämligen ihop.

  Den osedvanligt brutala (fast vän av ordning kan ju meddela att det nästintill krigsliknande tillstånd som råder i Mexico, som kostat mer än 50 000 människor livet är minst lika brutalt, och minst lika fyllt av vidriga sätt att ta livet av sina medmänniskor på) sammanslutningen IS finansieras av oljepengar. Oljepengar som på irrvägar kommer från Västvärldens materiella standard. IS vill sälja olja, och den som köper ställer inga frågor. Om det sedan är Ryssland, Kina eller Shell är oväsentligt - det är dollar som är det universella smörjmedlet för ett påstått religionskrig. Och kommer det inte direkt därifrån kommer det från andra oljemagnater, men inte ens där är religionen huvudsaken, utan makten och omsorgen om den egna förmögenheten.
  De som blir klämda är de som har det allra sämst, som förmodligen - vilket historien lär - slår sig samman med de religiösa fanatikerna för att det i varje fall är säkrare än att gå emot dem. Det är säkerligen långt mindre religion än överlevnadsinstinkt som driver dem. Därför att de är fattiga, kanske till och med egendomslösa, och de kan med vapen i hand ge sig på verkliga eller påstådda fiender. Men det handlar mycket lite om religiös tro.
  Vi måste, kort sagt, tillbaka till en klassanalys. Roten till det onda, och det är, som jag sagt förr, är fattigdom och ojämlikhet. Den som står utanför trygghet är ett lätt offer för den som vill ha anhängare - det är ditt fel, du har förargat Gud. Men om du skjuter ihjäl lite folk kommer Gud att belöna dig.
 
 För Gud är närvarande hela tiden för de här människorna. Det sa Marx, det sa Mäster Palm, det sa tammefan Palme. Och Gud kommer att vara närvarande så länge de är missnöjda och utan trygghet i tillvaron. Detta oavsett vilken sida de är på - i kriget på Balkan kysste serbiska soldater ikoner, medan bosniakerna vände sig mot Mecka, innan de öppnade eld. Under första världskriget vällde soldaterna upp ur bägge sidors skyttegravar trots att de visste att de skulle stryka med, men de hade en förtröstan om ett bättre liv efter kulans anslag, tillsammans med en nedärvd skräck och respekt för en överhet med galoner på uniformen. Vilket låter helt obegripligt för vilken datorspelsmästare som helst, naturligtvis.
  Mycket av det här är också våra förfäders synder som vi får betala för. Exploatering av naturresurser, godtyckliga dragningar av nationsgränser, en övertro på Den Vite Mannens Överhet för hundra år sen drabbar oss idag. Imperialism. Diktaturer som hållits under armarna för att tillgodose den industrialiserade världens behov av råvaror. Folkmord och terror, medan vi tittat på dokusåpor och reklamTV. Släng in en predikant i den röran och vips har man något mycket obehagligt.

  Inte nog med att religionen, fortfarande talar jag om alla religioner, håller folk på mattan med hot om evig förbannelse; den skapas också av missförhållanden på plats, och av ett pinsamt ointresse av att prata om det. För att inte tala om det paradoxala i att olika religiösa organisationer faktiskt uträttar goda saker. Inte systemförändrande naturligtvis, men man ska inte förakta hjälparbetare eller insamlingar. Inte med automatik i varje fall, som man som medborgare i det sekulariserade Sverige kan tycka. Men så är vi också ett land där ojämlikheten har diskuterats.

  Religiositet ställer klass mot klass. De som är mest hatiska mot muslimer idag är lågutbildade, som påfallande ofta kallar sig kristna (om vi ser till västvärlden som helhet). De som går i täten för IS styrkor är påfallande ofta från fattiga förhållanden. Bägge blir de instrument i en kamp om pengar och makt, som sker långt över deras huvuden. Under tiden dör de, men eftersom grogrunden i elände finns kvar saknas det inte ersättare. Om ens barn dör av undernäring medan grannens barn frodas och man inte ser någon ljusning... så kanske det enklaste svaret blir att plocka upp en bössa.