Åsiktsindustrin och det politikindustriella komplexet





 Nej, det här ska inte bara bli en klagosång om det omoraliska sänggåendet mellan olika delar av samhället som kommer att ske i Almedalen. Jag har skrivit tillräckligt om Almedalen genom åren, jag har samma åsikt fortfarande men numera tycker jag det är lite sött när människor till varje pris, till sista blodsdroppen tammefan, ska försvara varför just de ska åka till Öin, och dricka rosé mot betalning och fri logi.
  Almedalen är bara den yttersta bekräftelsen på ett politiskt system i nedförsbacke, där man emellanåt nog kan misstänka att omsorgen om den egna karriären är viktigare än omsorgen om andra. Så.

  Idag kan man bedriva politik utan att vara politiker. Det är en gammal sanning, men den förtjänar att berättas igen. Man ska inte förvånas över det - konsten att påverka de som är värda att påverka är lika gammal som boktryckarkonsten, och vi fick vänta till starten av Metro för att se en tidning som inte startades för att torgföra sina ägares åsikter. Insikten om detta kan också vara bra att berätta igen, när människor hoar om att just deras åsikter ska föras fram neutralt och sakligt i dagspressen (eller på nätet för den delen).
  Länge fanns det ett gentlemens agreement om att inte politisera på nyhetsplats, en överenskommelse av den där sorten som alla leende är överens om, och därefter går hem och genast bryter mot. Det kan finnas en liten skillnad, att förr i världen höll pressen hyfsat rent på nyhetsplats under mellanvalsåren. Idag blir nyheter politiserade omedelbart. Som byggnadsarbetare kan jag bara hänvisa till artikeln om migrantarbetaren Gustavo i Svenska Dagbladet, full av fel och påhopp. Men det är lika illa åt andra hållet, där borgerliga familjedramer eller brottslighet genast förväntas spilla över på respektive parti, med en sexårslogik av typen "han slår sin fru, då är hans parti också på det viset..."

  Det här är den mest uppenbara formen av politik utan ansvar; att sitta som ledarskribent eller kolumnist och ha åsikter om allt mellan himmel och jord, och framförallt avkräva ett diffust samhälle (som alltid har fel) nån typ av ingripande. Men utan att behöva berätta a) var pengarna (det handlar alltid om pengar) ska komma från, b) vem som ska göra't.
  Det överlämnar man med varm hand till folkvalda, som därefter ska vrida sig som kålmaskar inför anstormningen av reportrar som likt Sverker Olofssonar KRÄVER SVAR.

  Det här är åsiktsindustrin. Den finns nästan alltid som förtäckt journalistik, i dagspress, eller emellanåt i etermedia. Den är rätt lätt att hantera, människor vet att ett budskap från Expressen är borgerligt, och man vet att ett budskap från Göran Greider alltid är förvirrat. Poängen är att den inte maskerar sig.

  Sen har vi det politikindustriella komplexet. Det är en helt annan sak.

  I riket finns det numera ett par tusen människor som lever på politik utan att vara politiker, och jag menar inte politiskt tillsatta tjänstemän. Jag menar lobbyister, politiska journalister, informationssekreterare, pressekreterare (med alla dess avarter på titlar) några enstaka bloggare, samt en hord av icke avlönade politiska faghags, där jag själv givetvis ingår. För att inte tala om alla som lever på att studera just de politiska mekanismerna, eller skriva om Politiken. Eller som - faktiskt - tror att politik är en såpopera


  Dessa människor är nu extremt laddade inför årets stora begivenhet, nämligen att låta sitt budskap drunkna bland tusentals andra i Almedalen. De kommer att vara där, allihop, tro mig.

  Det kanske är såhär politiken kommer att se ut i framtiden. Där det inte längre handlar om vad du säger, inte om hur du säger det, utan om vem du säger det till.

  I det här politikindustriella komplexet är den förhärskande meningen att "Och? Alla andra är här. Visst, jag tycker också det är fel att människor utan ansvar är de som styr politiken, men jag tänker inte vara den som går i bräschen för en förändring."

  Den åsikten i sig är rätt talande; man vill ha åsikter, frottera sig med rätt människor, sitta i paneler och delta i seminarier, men man tänker inte ta det där otäcka - att drabbas av människors - de hemska väljarnas - vrede. Man vill inte bli påhoppad på Coop, man vill kunna gå ut med barnvagnen utan att behöva förklara för en arg pensionär varför hennes medicin inte finns på det närmaste apoteket, om det nu finns ett apotek.
  Det överlåter man så gärna till politiker.

  Rätt många av de som lever av politiken har en bakgrund i de olika politiska partierna, nästan alltid i ungdomsförbunden. Det är i ungdomsförbunden man knyter de viktigaste kontakterna för framtiden, där har pinsamma saker skett, där har livslång vänskap eller hat grundlagts, men nånstans i tjugoårsåldern skedde en uppdelning mellan de som dög till att vara politiker, och de andra. Och idag är det "de andra" som kommer bakom sina mer dugliga kamrater och talar om hur de borde ha gjort.

 Att musikrecensenter är misslyckade musiker är en gammal sanning, som direkt kan överföras till politiken. Duger man inte som politiker kan man alltid bevaka den. Det är en tragisk sanning att somliga politiska tyckare och bevakare är långt mer kända för allmänheten är justitieutskottets ordförande, än socialministern, än kommunstyrelsens ordförande i Göteborg om man bor i Stockholm, och tvärtom.

  Politiken har förändrats, makten har förskjutits. De ängsliga själar som svarar för partiernas pressavdelningar, och som på tok för ofta både umgås eller har familjeband med folk i åsiktsindustrin, försöker vara ännu smartare varje gång. Vilket väljarna genomskådar, givetvis. För det är bara bland politiska journalister som väljarkåren är korkad.

  När jag blev politiskt aktiv på medeltiden skrev vi motioner, krigade för dem i våra demokratiska organisationer, vann ibland, fick spö ibland, för att i slutänden få en cykelväg, en busshållplats, ett tillägg i arbetsmiljölagen. Idag ringer man en journalist, om man är på låg nivå, eller, om man är på högre nivå, ber sin pressavdelning eller vad det kan heta, att ringa en PR-byrå för en kampanj. Gärna osaklig och smutsig.

  Och visst, jag ingår i det här, till nån mikroskopisk del. Det betyder inte att jag tycker att det är bra. Det kan vara bra, om det är en dialog. Men alldeles för ofta blir det en monolog från förment opolitiska institutioner, för det är dessutom så att åsiktsindustrin är noga med att påpeka att de inte är politiska. SAF har en jädra massa sidoorganisationer som hymlar om sin politiska hemvist. Vi kan dra upp Skattebetalarna, Villaägarna, Bilägarna - alla är djupt borgerliga men påstår sig vara opolitiska.Åt andra hållet - PRO eller Hyresgästföreningen betraktas knappast som opolitiska på DN:s ledarredaktion


  På samma vis finns det en driva "opinionsbildare" som också påstår sig vara opolitiska - med moral som barnsutenörer eller vapenhandlare i Tredje Världen.

  Nå, vän av ordning frågar sig säkert vad man göra åt det här. Vore jag borgare skulle jag rycka på axlarna och säga att det är sakernas tillstånd, ofrånkomligt som tidvattnet. Äkta socialdemokrater som betecknar sig som vänstersossar vill förmodligen förbjuda det. Själv tycker jag att vi ska prata om saken.

  För i slutet handlar det om vem som har makten. Förr i världen pratade vi om makten i de mörka direktionsrummen. Ett tag har vi pratat om att makten ligger hos medierna. Idag får vi nog konstatera att alltmer av makten hamnat hos de ansiktslösa lobbyisterna.

Det känns inte bra.

 

 

Sanningen om "Gustavo" som kanske utvisas.

I helgen passade Svenska Dagbladet på att lägga ut en mycket märklig artikel om "Gustavo", vars existens i Sverige hotas av att facket anser att hans lön är för låg och därför ska han utvisas, tillbaka till Bolivia. Du kan läsa den här.

Det här fick givetvis tokhögern, rasister och annat löst folk att gå i taket, vilket händer emellanåt, eftersom ingenting retar upp dem så mycket som Byggnads. Vi är lågutbildade, stöddiga och tjänar mycket pengar - det är ett rött skynke för di nyliberala. Och den här artikeln togs givetvis emot med öppna armar av de där som anser att vi är just för kaxiga, lågutbildade och överbetalda.

  Artikeln är fylld av konstigheter, och mycket tendentiös, men det mest märkliga är att det på något sätt skulle vara Byggnads fel att "Gustavo" inte får stanna. Byggnads har nämligen bara konstaterat att "Gustavo" inte tjänar vad kollektivavtalets miniminivå ligger på, och detta har man meddelat Migrationsverket.

  För så här är det:

  Det är Migrationsverket behandlar ansökningar om arbetstillstånd. Här är några av de krav som Migrationsverket ställer upp vid arbete i Sverige, och som redovisas på verkets hemsida:
  • Att man kan försörja sig på det arbete som erbjudits 
  • Att arbetet är av en sådan omfattning att lönen är minst 13 000 kr per månad.
  • Att arbetsgivaren har utannonserat tjänsten i Sverige och EU under minst tio dagar.
  • Att arbetsgivaren erbjuder arbetsvillkor som är i nivå med svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket eller branschen.
  • Arbetsgivaren ger berörda fackliga organisationer tillfälle att yttra sig över anställningsvillkoren.


Det som hänt här är att Byggnads yttrat sig över "Gustavos" villkor. Uppenbarligen tjänar "Gustavo" mindre än kollektivavtalets miniminivå. Det betyder med största sannolikhet att "Gustavo" arbetar på ett företag som inte har kollektivavtal. Allt detta meddelar Byggnads till Migrationsverket. Därefter är det Migrationsverket som beslutar.

 Att lägga skulden på Byggnads för "Gustavos" situation är naturligtvis helt galet. Det är företaget som bär skulden - hade de pröjsat "Gustavo" enligt avtal (och haft ett kollektivavtal, som alltså innefattar långt mer än bara lön) så hade den här artikeln aldrig behövt skrivas. Och kom inte och mumla om att det "bara" handlar om ett par hundra spänn som gör att Byggnads underkänner hans lönenivå - det är "bara" ett par hundra spänn som hans arbetsgivare, som vi för övrigt inte vet ett dugg om, faktiskt kan betala.

  Jag vet inte hur övertydlig jag behöver vara för att Timbrofundamentalisterna ska fatta - Byggnads yttrar sig om "Gustavos" villkor. Därefter tar Migrationsverket ställning och beslutar. För vad skulle Byggnads ha gjort? Sagt att lönen var OK? Tagit strid för icke-medlemmen. Byggnads är ålagda att yttra sig om villkoren följer existerande kollektivavtal. Hur svårt kan det vara att begripa det.

  Inte heller finns det en liten ruta i ytttrandet där Byggnads ska fylla i om man anser att den berörde ska utvisas eller inte. En gång till - DET ÄR MIGRATIONSVERKET SOM BESTÄMMER DET!!!!

  Och jo, man ska följa avtal inpå millimetern. Det är liksom avsikten med det. Skulle vilja se den liberale egenföretagare som skriver ett avtal med en kund där betalningsnivån kan vara lite "flytande".

  Och jo, Byggnads är en lönekartell.  En laglig en. En vagel i ögat på tokhögern. Lev med det. Vill "Gustavo" ha hjälp kan han gå med i facket. Det är det fackföreningen är till för. Vi är till för våra medlemmar.

  Det här är vad vi fick på köpet med EU. Jobbtrafficking, lönedumpning, illojal konkurrens, sämre arbetsmiljö. Om detta yttrar sig SvD sällan. Om drivor med underbetalda uzbeker eller latinamerikaner som stängs ute, som är här illegalt istället. Om vitryska lastbilschaffisar som jobbar tjugotimmarspass för nålpengar i Sverige. Om städare som jobbar på natten för 35 spänn i timmen.

 

  Gustavos situation är för jävlig. Vi har massor med medlemmar som befinner sig i samma situation, med osäkra anställningsförhållanden, som jobbar med livet och hälsan som insats, som ständigt hotas med att "sändas hem" om de tjafsar. Att påstå att vi byggnadsarbetare inte skulle slåss för dem är trams. Enbart trams. Jag kan berätta om företag där den utländska arbetskraften är förbjudna att vara med i facket, förbjudna att tala med facket, förbjudna att berätta vad de tjänar. Skulle de bryta mot det åker de hem, fortare än kvickt.


  Det borde Svenskan skriva om.  Istället för att fara med osanning om Byggnads.




Här kan ni läsa Byggnads kommentar till vansinnigheterna