Visst det var bra med internet. Eller?

  Visst det var bra med internet. Anonymt. Man fick tycka saker. För människor som levde i repressiva världar (påstå inte att vi gör det) var det en gudagåva. Människor använde Twitter och Facebook och annat för att välta regimer, för att kämpa för saker. Detta applåderade vi. Det var det största som hänt demokratin sen skivat bröd ungefär.

 Men. Det fanns en baksida. Jag har sida upp och sida ner tjatat om att den politiska debatten fördes över från öppna församlingar till anonyma forum och landade i händerna på skrupulösa människor som inte tvekade det minsta inför lögner och demagogi. Och hot. För att bemöta detta skulle vi som var aktiva i politiska partier av alla kulörer ebhöva lära om. lära nytt, kasta oss ut på djupt vatten. Och det vågade man inte. Det var en kombination av övertro på den egna förmågan att debattera, en misstro mot att den nya tekniken verkligen var så jävla ny, och en skräck i att inte ha hundraprocentig kontroll längre.

  Sen gick det åt skogen, vilket allt fler börjar inse. Jag vill inte på minsta sätt påstå att jag varit mer framsynt än andra, det finns det andra som gärna tar på sig den falska lagerkransen, men jag känner i vart fall inte att jag vrålar ensam i nätdjungeln längre.

Häromdagen ramlade jag över följande text, när jag gjorde ett av mina tillfälliga besök på internets utedass, Twitter. Jag vet ungefär vem Isobel Hadley-Kamptz är, och hon formulerar sin oro för framtiden rätt väl här, när anonymiteten tar ihjäl yttrandefriheten.
  Hon har många poänger här, även om det mest handlar om hur det hon såg som nån slags förlängning av de intellektuella salongerna på artonhundratalet sakta deformerades av ansiktslösa vättar och nättroll. Det handlar om att hon i sin privata sfär inte är så privat längre och hur hennes strävan efter demokrati och yttrandefrihet - säkerligen väl menat - numera är röda skynken för människor som om de kommer till makten blixtsnabbt kommer stänga ner alla dessa fria kommunikationskanaler så fort de kan, trots att de just nu glatt använder just dessa.

  Det stora man måste tillföra, och jag förlåter henne för att hon inte tar upp det, är att det här anonyma hatet faktiskt får människor att undvika att engagera sig politiskt. Jag känner rätt många kloka som både har tackat nej, och kommer att tacka nej, för de vill inte hamna i den virtuella skitstorm som garanterat drabbar den som atr ställning för humanism och människors lika värde. Det är dugligt folk vi pratar om, och inte alls bara sossar och vänsterpartister, utan även borgerliga politiker drabbas av det här.
  Som det inte räckte går nättrollen numera utan vidare till attack mot anhöriga, letar upp gammalt skvaller, ger tips till den svenska journalistikens dåliga andedräkt Niklas Svensson (som om dödsstraff blev tillåtna i Sverige skulle vara den förste att bevaka en sån) eller bara inleda en storm om hur ful man är. Givetvis anonymt.

  Jag hävdar med bestämdhet att yttrandefrihet, och demokrati, kräver att människor vågar vara offentliga. Annars hamnar vi den dystopi som Anne Applebaum beskriver i DN  (Demokratin) påminner lite om byar förr som saknade rinnande vatten. Hela deras liv organiserades kring vattnet, de måste gå till källan varje dag för att hämta det. Nu behöver vi aldrig tänka på vatten. Vi bara skruvar på kranen så strömmar det ut. På samma sätt har vi börjat betrakta demokrati, den är något som strömmar ur kranen när vi skruvar på den, inget vi behöver oroa oss för. Tills den plötsligt är i fara eller inte längre finns. Då måste vi göra något åt saken.
Frågan är vad. Till att börja tror jag att kloka människor faktiskt måste börja vara kloka och sluta ge yta åt de här trollen. Det har inte fungerat, det ser vem som helst som följt Twitter och Facebook i ett par år. DET FUNKAR INTE ATT TA DEBATTEN NÄR DU ÄR EN TREVLIG PRICK OCH DEN ANDRE ÄR ETT ARSLE. Det är som att försöka vinna ett gatuslagsmål med schysta medel - och sånt vet jag en del om. Vill man inte slåss fult så sticker man därifrån och låter den andre stå kvar, lite förvånad och utan nån motståndare. Om alla gjorde så fick de börja slåss inbördes. Dessutom, när man för femtielfte gången fått hot i mejlboxen, när man för hudnrade gången kallats för "misslyckade jävla sossepack" följt av det berusade "hahahahahahahahahaha..." som de där typerna alltid häver ur sig - så slutar man debattera snyggt hursomhelst. Då deformeras debatten. Då slutar det med att man far ut i hårda ordalag mot nån stackars ovetande som inte kan nätets alla oskrivna regler, utan för tusende gången frågar mig om varför pensionärer svälter medan flyktingar får BMW och lägenhet på Östermalm. För det har de läst på nån av alla dessa fejksidor som samma troll sätter upp i rent industriell fart.

   Men mest handlar det om att kloka människor måste finnas där de behövs. Det finns undersökningar som visar att kloka människor mest talar inför andra kloka människor, medan trollen söker sig till de som har minst kunskap och är minst källkritiska. Dvs, medelklassen talar till medelklassen, och rasisterna/nationalisterna talar till underklassen. Och snälla vänstern, reagera inte med ryggmärgen nu och pip om att det visst finns en rasistisk medelklass. Ni har ett eget jävla jobb att göra med att skapa trovärdighet.

  Slut på meddelandet.

Det kanske är budbärarna det är fel på - om att nå de faktaresistenta

  Det heter tydligen faktaresistent - det är när man vägrar ta till sig statistik eller hårdfakta som går på tvärs mot den egna uppfattningen. Ungefär som när människor vägrar acceptera att opinionsundersökningar tyvärr väldigt väl speglar vad människor tycker. Men faktaresistent är ett nyord, skapat för att det är fult att säga att folk är dumma i huvudet.

Nu är det här min blogg och människor som vägrar ta till sig att samhället blivit tryggare, att brottslighet minskar, att allt fler får det bättre - ni är korkade. Sätt er i ett hörn och begrunda era synder. Bry er inte om att leta upp EN liten obskyr människa som på något vidunderligt sätt ska vända allt över ända med egen uppfattning om statistik. Sluta säga "man behöver ju bara se sig om på gatan för att förstå hur det snart går åt helvete.." - för det gör det inte.

  Jag kan säga sånt till lågutbildade medelålders män som är experter (observera ironin) på att ta sina egna erfarenheter och göra dem till nationella sanningar, eftersom jag är en av dem. Det bara är så. Litegrann funderar jag på om inte det också är en bidragande orsak till att den här - ohyggliga - dumheten i att inte acceptera vedertagen forskning har att göra med att just samma forskning numera presenteras av smarta människor från universitet. som dricker latte och vet vad snapchat är. Smarta människor som skriver "hen" och är för allt, och det är inget fel i det, utom för den lågutbildade medelålders mannen (som för övrigt finns av båda könen och i alla åldrar) som inte tycker om att bli betraktad som just korkad.

  Nu blir det svårt det här men jag ska försöka ta det pedagogiskt så även akademiker begriper - det är okey för en LO-medlem att säga att andra LO-medlemmar inte har fatta riktigt. Det är inte OK för en SACO/SR-medlem att säga att LO-medlemmar inte fattat riktigt. Exakt varför det är så behöver vi kanske inte gå in på, men man ska ha klart för sig att klassmedvetenhet och klasstillhörighet aldrig är så starkt som när människor med påstådd bättre koll ska mästra den som vet mindre. Då slår vi bakut, då blir vi irrationella, då vill vi att vår bild av tiggarna i Surahammar ska vara den som gäller överallt.
  Framförallt vill vi bara diskutera med den som är som oss.

  Det är dåligt med det där "oss" numera. Det finns en massa människor som gärna skulle vilja komma ut på mina byggen och prata med gubbarna, det finns oerhört få jag skulle vilja släppa in dit, för de skulle göra mer skada än nytta. Men just "oss" borde vara viktigare. Ni vet att det bland alla dessa människor som jobbar i Rosenbad finns det numera bara en handfull LO-medlemmar, och de lär väl jobba med serveringen eller städning eller nåt. Statsministern är förmodligen medlem i Metall fortfarande men sen lär det vara uselt med anknytningen till arbetarklassen. Vilket blir ett problem.

  Politik, men även facklig medvetenhet, baseras i stor utsträckning på att man kan identifiera sig med de som ska företräda en. I en värld där politiken professionaliserats och där fackliga företrädare har livstidsuppdrag är det inte konstigt att man har svårt att nå fram till de som bäst skulle behöva en, eller ge kunskap åt de som förnekar den. (Och i min vision av helvetet är det bara akademiker som företräder oss).  Det skadar inte - lindrigt sagt - att man nån gång i sin yrkeskarriär delat fikabord med människor som bara läser om våldsbrott och förfasar sig över hur fattiga pensionärerna är medan flyktingar minsann får både lägenhet och tiotusentals kronor. Som knappt kan övertygas om motsatsen, och som man ändå inte får vara stöddig mot. Vare sig det är avsiktligt eller oavsiktligt.

  Givetvis kan man vända trenden, men det kräver också ett nytänkande bland alla dessa välutbildade människor som ska lägga näsan i blöt hela tiden. Och om ni inte förstår vad jag menar så menar jag precis det som en Göteborgspolitiker sa härförleden att "det är för galet att vi måste ut i problemområdena för att höra vad människor vill, för vi borde finnas där ändå". När man måste bussa ut folk för dörrknackning i områden med 30%-ig arbetslöshet är det nåt som är mer på tok än ni icke-engagerade kan tänka er.

  Jag vill inte säga att vi har fel företrädare, det är inte det saken handlar om. Men det är svårt att ta till sig fakta när den som berättar inte ser ut som vi, och förmodligen inte har en aning om hur hårt ansatt man kan vara på arbetsplatser idag, och där kommer vi till nästa sak, nämligen den påstådda arbetslivserfarenheten. Lyssna nu, arbetslivserfarenhet är en färskvara som varar i ungefär fem år. Sen har man glömt, förskönat. Sen är det en annan sak, och den som står därnere - lågutbildad man, gärna vit, ofta kallad globaliseringens förlorare (och det känns ju inte alls kränkande) - kan inte för sitt liv ta till sig vad den med klippkort till Bryssel säger.

  För man ser vad man ser, som en kollega sa. Och det är inte för roligt.

  Det är det inte heller att skriva sånt här. Det är ungefär som när man skriver att miljonprogramsområdena är kläckningsplatser för både det ena och det andra - då kommer diverse löst folk - vänstern - att genast haka upp sig på det, istället för att ens vilja diskutera brottslighet eller hedersförtryck. En hel del akademiker kommer att få taggarna utåt därför att deras farfar var minsann grovarbetare och man behöver inte ha haft utedass på gården för att kunna diskutera bostadsstandard.

  Men då kommer vi fortfarande ingenstans när det gäller de där som inte vill ta till sig fakta, och de är dessutom jävligt duktiga på att berätta sin version överallt, gärna uppbackade av tidningar som tydligen inte kan få nog av mänskligt elände och förnedring för att sälja litegrann. även om det är ren lögn, som när det gäller brottsligheten.

  Det vi behöver är en bred satsning på arbetsplatserna, hör ni det LO? Så varför inte utreda saken en gång till så kanske vi har en halvdan satsning 2020?
 

Men skilj er inte då. Eller skilj er.

Jo, jag vet hur det är. Efter tjugo år har ungarna vuxit upp och då sitter de där, han och hon, och upptäcker att de inte har så mycket gemensamt längre. Det försvann i nåt karriärskutt med övertid, eller när huset var helt färdigbyggt eller nåt annat av alla dessa hål där kärleken kan ramla ner.

  Visst, jag tycker det är jättebra att människor kan skilja sig när de upptäcker att de inte vill leva ihop längre men måste det vara så många just nu? För så är det, i mitt umgänge. Människor som vi alla sett på som Det Perfekta Paret meddelar plötsligt - oftast via sociala medier - att de inte tänker leva ihop längre. De delar på sig, nästan alltid i nån slags samsyn, men emellanåt också med samma jävla bitterhet som annars är förunnat de som "bara" varit ihop i ett par år. När allting får ett pris och när man som vän plötsligt ställs inför ett val - antingen han eller mig! Välj! Du kan inte vara vän med oss bägge.

Jo. Det kan jag. Väx upp för fan. Eller skilj er inte. Gudarna ska veta att det finns en fruktansvärd massa kärlekslösa förhållanden där ute, som enbart håller ihop av bekvämlighet och snålhet. Där den gemensamma inkomsten räcker till ett påkostat leverne, medan hälften av samma inkomst skulle innebära en tvårummare i förorten och Ålandsresa istället för utlandsresa. Och det skrämmer väldigt många.

  Singellivet - om vilket jag skrivit en rad eller två genom åren, som trogna läsare vet - har sina nackdelar och fördelar. Den som levt i samma relation i massor av år har mycket sällan koll på vad som är just dessa nackdelar och fördelar, däremot tror man en massa. Sanningen är naturligtvis att det inte finns nån sanning - det som är en nackdel för en kan vara en fördel för nån annan. Man får möblera som man vill, titta på vilka TV-program man vill, äta vad man vill. Men man kanske inte får plats med Stora Matsalsmöbeln, TVn kanske blir en liten TV och maten kanske är fryspizza.

  Mest handlar det ju om lycka, ett ord det tammefan gått inflation i, och jag minns en av mina första kollegor, född på ett tjugotal som idag är så avlägset, som fnyste åt nån rubrik i Aftonbladet (papperstidning på den tiden) där nån kändis berättade hur lycklig den var: "Lycka och lycka, ett bra ackord och en sup på fredagen så får man vara glad..."

  Men mest är jag lite sorgsen. Nånstans hoppas man ändå på att några ska hålla ut, leva livet ihop, klara av alla gropar på vägen, och sitta tillsammans på en bänk - jättegamla - och hålla handen. Inte nödvändigtvis sådär vackra och välmående, men med glimten i ögat. Kära efter sextio år. Omgivna av barnbarn och ännu fler generationer. Givetvis vid sina sinnens fulla bruk, sportiga och upplysta, men det funkar med demens och Bingolotto också. Men lyckliga.

 Självklart ska man bryta upp ur destruktiva relationer, det är nästan alltid mer jobb med att bryta såna än vad glädje som kommer ur resultatet, men man blir lite tagen när det är så många som gör det samtidigt. Har ni pratat med varandra, eller är det bara ännu en sån där upptäcktsfärd ut i det okända som sextiotalisterna gör? För femtiotalisterna hänger ihop, sanna mina ord. De skiljer sig inte i femtioårsåldern, utan de har varsin TV och varsitt sovrum och sen var det bra med det.

  Det har säkert också att göra med mina kära gamla käpphäst om att vi är generationen som inte vill växa upp. Vi vill fortsätta leka, skoja, flirta, dansa, resa, och då kanske de här uppbrotten är ofrånkomliga.

  Det kanske är det som är meningen med livet. Man vågar testa på nytt hela livet.

 



 

Men var kommer alla fega sossar från?

  Alltså, senaste tiden har jag mer och mer irriterat mig på människor som med den självpåtagna myndigheten hos sämre byggnadsarbetare tagit på sig att vara nån slags domare över vad man som socialdemokrat får prata om. Det är allt från att saker är kränkande till att folk utpekas som mindre vetande. Sluta med det, det kan vänsterpartisterna hålla på med.

  Senast är det tiggeridebatten där folk fått spatt totalt, svalt rubriker med hull och hår, och inte haft en tanke på källkritik. Vad är det med er? Man måste få ha olika åsikter och sen diskuterar vi från det. Vill ni skrika i debatten kommer ni att få smisk, vi är många som kan skrika men det är inte särskilt konstruktivt. Vi har ett problem - människor kommer hit från länder där de trakasseras, de förtjänar sitt lilla uppehälle här genom att tigga. Vartefter det pågått har det utvecklats till ren exploatering. Att sitta stillatigande och inte_göra_ett_förbannat_dugg är inte särskilt solidariskt, men vi verkar ha hamnat där. Problemet är komplext, man måste få diskutera olika lösningar, inte minst att peta de skyldiga länderna i ögat; just nu skickar de flinande hit sina problem utan att ha den minsta avsikt att ändra förhållandena i hemlandet. Och säga vad man vill men det är inte Sveriges uppgift att lösa Bulgarien och Rumäniens interna problem. I synnerhet inte om det innebär att människor ska fortsätta tigga. Tiggandet i sig är inte en språngbräda till bättre villkor, visar i stort sett all tillgänglig erfarenhet, men är det nån som kan visa på motsatsen så var så goda.
  Jag undanber mig okunniga kommentarer om att "fattigdom inte kan förbjudas" därför att det är ett jävla larvigt argument. För fattigdom ska bekämpas, och att se samma tiggare utanför butiken i fyra år säger mig att det inte blivit bättre. Och har ni inga förslag om hur tiggarna ska lyftas ur sin fattigdomsfälla annat än att de ska få fortsätta tigga så tycker jag synd om er. Jag tycker till och med lite illa om er eftersom ni inte vill rätta till saken, eller diskutera den.

  Det är lite samma sak när man säger att det är skräp att vi idag har mängder med icke-EUmedborgare som begår okvalificerade sysslor i massor av branscher. Det var inte det som var meningen med Den Fria Rörligheten - den var menad att ge hjärnkirurger och rymdforskare möjlighet att resa fritt mellan länder som suktade efter deras kompetens. Det var INTE menat att ge uzbeker eller colombianer chansen att åka hit som städare eller diskare, medan de lever i råtthål under ständigt hot från cyniska arbetsgivare. Det här är ännu mer korkat när man vet att det finns tusentals arbetslösa som faktiskt bor här "på riktigt", och som skulle behöva ett jobb för att komma ut i arbetslivet och påbörja stigen till att vara en nyttig medborgare.
  Det här gäller för övrigt inte bara människor som kommer utanför EU, utan precis lika mycket de EU-medborgare som kommer hit och tar okvalificerade jobb som lika gärna skull kunna utföras av den som bor här permanent. Jag vill ha en jättelik kontrollapparat som nu dammsuger alla dessa små - nästan alltid små - företag som erbjuder den här sortens tjänster till alla dessa stora - nästan alltid stora - företag där ansvariga chefer leker leken inte veta, inte höra, inte se. Och kännbara personliga straff för den inköpare som tar in företag som inte har rent mjöl i påsen.

  Vi måste också få diskutera religiösa avarter som tagit sig fram ur skuggorna. Och nej, det handlar inte om att stigmatisera förorten, det handlar bara om att man beskriver problemet där det finns. Det finns en bristande respekt för civilsamhället på lite för många ställen idag, därför att det finns en idé om att ett civiliserat samhälle är ett svagt och mesigt samhälle. Det är givetvis uppåt väggarna. Det finns lagstiftning för det mesta idag, låt oss använda den. Blotta tanken på att några få kriminella idioter kan ge alla flyktingar dåligt rykte är skäl nog diskutera - observera diskutera, det är ledordet kära moralpanikare - hur man ska se på sånt, vare sig det är fråga om tafsande idioter eller andra idioter.

  Och då kommer vi till nästa, smått ofattbara grej, nämligen att människor - även välutbildat folk, hör och häpna - ofta hävdar att vettiga förslag strider mot lagen. En åsikt som för övrigt ofta framförs av jurister, kan man tänka sig. Nå, I got news for you - en lag kan ändras. Det är inte Tio Guds Bud vi talar om när vi vill stoppa argsinta predikanter eller internettroll eller ge polisen andra hjälpmedel än skjutvapen eller stoppa byggnation i strandnära områden. Det är lagar och såna kan ändras. Somt är krångligare än annat att få fason på eller anpassa till moderna tider men kom inte dragande med att saker är mot lagen - vi ändrar lagen, i såna fall. Lagar skapas utifrån den verklighet som var just då, men man måste nästan vara just jurist för att inte begripa att nya tider kräver uppgradering även av lagar.

 Just allt det här måste vara ok att debattera i arbetarrörelsen, utan att man ska utmålas som rasist, borgare, svin eller andra små hemtrevliga epitet. Man ska inte heller behöva höra ord som "uteslutning", vi pysslar inte med sånt. Däremot måste vi har tillräckligt högt i tak för att höra andra sidor än den vi själva tar för given, inte minst därför att annars blir avståndet mellan debatten och de som partiet hävdar att man representerar, för stort. Då blir vi labour eller nåt annat misslyckat parti, som så stelbent håller fast vid sina principer att man inte ens får makten.
 


Under sommaren frodas svartjobben i byggsvängen.

  Jo, så här var det - under sommaren ville Svensson bygga om, och eftersom han (det är oftast en han) ändå ska tillbringa ett par veckor på landet skulle det ju vara bra om man äntligen fick ordning på det där köket/badrummet/uteplatsen. Sen är det ju själve fan att seriösa byggfirmor både envisas med att ge sin personal semester under sommaren, och dessutom inte kunna rycka ut med tre dagars varsel och full styrka. Tänkte Svensson.
  Men det går ju att ordna ändå, som grannen Bergström sa, som hade låtit bygga om sitt kök/badrum/uteplats förra sommaren medan de själva varit på landet/utlandssemester i ett par veckor. Grannen hade kontakter.

  Sagt och gjort. Samtal ringdes, folk kom och tittade, ritningar gjordes upp, man kom överens om pris. Svensson hade hört att ROT-avdraget skulle minska men byggaren - överviktig man med oupphörligt ringande telefon - sa att, det kan man alltid ordna. Varpå Svensson raskt förstod - för han var ju ingen dumskalle, civilekonom/dataprogrammerare/tjänsteman som han var - att om man inte frågar för mycket och inte ser så mycket så kan man få alldeles väldigt mycket byggande för alldeles väldigt lite pengar. Långt mer än ROT-avdraget. Som de givetvis skulle nyttja ändå. Givetvis.

  Priset var OK. Lite dyrt, men när Svensson frågade bekant i branschen fick han klart för sig att det nog ändå var billigt mot vad det hade kostat om han nyttjat nån av de där firmorna som lät personalen ta semester och som inte kunde komma på direkten. För det är ju svart, det begriper du ju, sa bekantingen i branschen - så billigt kan du inte få det om det är vitt.

  Vafan. tänkte Svensson. Man vill ju göra rätt för sig. Men det var ju jävligt dyrt att betala vitt. Hur mycket tjänade de där snickarna egentligen? Tänkte Svensson som själv hade studielån upp till öronen, och hursomhelst var det ju säkert utlänningar som skulle bygga om, och de behövde ju inte så mycket. Tänkte Svensson. Det var nog bäst att vara på landet under ombyggnaden, så man inte behövde ha så mycket kontakt.

  Man köpte material på byggvaruhus - och helvete vad dyrt det var, tänkte Svensson, och hade inte minsta dåligt samvete för att de som byggde om kanske skulle få väldigt låga löner - och bytte nycklar och skrev ansvarsförsäkringar, och drog fram ström och ordnade vatten (ytterligare en engångspost som också var väldigt billig men nu aktade sig Svensson för att fråga), och på lördagen skickade han fru och barn till landet i den ena bilen. För på måndagen skulle det hela dra igång och han behövde flytta möbler och täcka över saker hemma.

  På måndagen kom en buss med några slitna själar. En pratade lite svenska, de andra rökte och såg ointresserade ut. En halvtimme senare kom den svenske entreprenören, han med den ständigt ringande telefonen, och ytterligare en timme senare satt Svensson i bilen, den andra bilen, den lilla som hustrun brukade köra, på väg till landet. För säkerhets skull hade han bett svärfar svänga förbi ett par gånger under veckorna för att ta in posten, och kolla att allt flöt på.

  Nu skulle ju jag som fackligt aktiv vilja skriva att det gick åt helvete. Att det blev tokfel i byggnationen, att saker inte blev som avtalat, att Svensson blev blåst. Men så är det inte. När Svensson kom hem efter två veckor var ombyggnaden klar, golvet lagt, väggarna målade, elen fungerade. Inget var stulet eller förstört. Det låg lite byggsopor kvar bakom garaget, och hustrun sa att de nog nyttjat husets toalett, trots löfte om motsatsen, men det var liksom inget att bråka om.

  - Du vet, vi fick tre för priset av en svensk byggjobbare, sa Svensson till grannen Pettersson, när de pratades vid över häcken senare i augusti. Klappat och klart. De åt inte ens här, de drack nog bara kaffe och käkade mackor. Och jobbade till åtta-nio på kvällen. Kom hit i arbetskläder.

  Och Pettersson nickade eftertänksamt. Han hade ju tänkt göra i ordning sitt eget själv, för att det var kul - riktiga karlatag att få spika lite hemma! - men hans egen hustru hade ju börjat protestera eftersom hon visste hur det brukade bli med hans projekt. Och priset Svensson fått för hela klabbet lämnade ju mycket marginal för dyrare inredning. Tänkte Pettersson, och bad om telefonnumret.

  Ungefär så här.

  Jag vet inte vad hantverkarna i Svenssons hus fick i lön, men det var inte mycket. Deras chef, om det nu var deras chef för det är ofta lager på lager med företag som pysslar med det här, tjänade avsevärt mer. Mest tjänade naturligtvis Svensson. Att vita pengar skulle bidra till att hans barn hade lärare i skolan eller att hans svärföräldrar kunde få hemtjänst hade han naturligtvis ingen tanke på. Sånt ser man inte, om man inte vill.

  Inte heller ser man usel arbetsmiljö, vidriga arbetstider, obefintlig trygghet. Man måste vilja se för att se det. Och sen vill man inte få obehagliga frågor på gardenpartyt, när man som Svensson, med lite innanför västen, pratade lite för högt om saken, och fick vassa frågor av Lundström, som undrade hur det kändes att bryta mot lagen. Det tyckte inte Svensson om, och det sa han högt till hustrun när de vandrade hem i sommarnatten till sitt nyrenoverade hus. Vafan visste den där Lundström, och Lundström skulle garanterat ta chansen om han fick - för det gör ju alla. Hustrun höll med. Hon brukade ju göra det när han var lite småfull. Varför skulle just de ta ansvar?

Det kan man fråga sig.


Vissa finns det inte plats för i ett socialdemokratiskt parti.

Ett. Om du anser att ett kön har rätt att bestämma över ett annat kön så har du inte i mitt parti att göra. Du har inte rätt att bestämma hur det andra könet ska klä sig, vad de ska jobba med, hur de ska bo, vem de ska leva med, hur de ska leva sina liv etc. Inte nånsin.

Två. Om du inte kan ställa upp för att människors sexualitet är deras egen sak - så har du inte i mitt parti att göra. Vem de väljer som partner eller hur de vill leva sitt liv är inte din sak.

Tre. Om du tycker att ett land ska styras efter religiösa regler - så har du inte i mitt parti att göra. Vi har skiljt stat från religion och det ska vi vara stolta över. Att tro att religiösa påfund skulle stå över lagen är medeltid. Sluta med det.

Fyra. Om du tycker att vissa raser är högre stående än andra raser - så har du inte i mitt parti att göra (och knappt i mitt land). Enligt svensk lag får du tydligen yttra de åsikterna men så fan att du ska kunna göra det om du ska vara med i samma parti som jag.


Det är inte svårare än så.

Okey, dags att förklara vad ackordet i byggbranschen är

  Oduschad men hemkommen från ett skitbygge möts jag återigen av hur okunnigt folk säger saker om vårt ackordssystem som inte stämmer. Emellanåt är det de betalda megafonerna - typ Byggindustrin, Svenskt N'äringsliv (SAF) eller diverse borgare - och det kan jag leva med. Värre är det när jag får resa hårresande osanningar från människor i andra fackförbund. Nu är det ju avtalsrörelse och vi har en svinigare motpart än de flesta, men folk får för fan kamma sig innan de skriver saker på ledarplats i sina respektive fackförbundstidningar.

  Så medans kvällens matlådelagande pågår i bakgrunden - hemlagade köttbullar, recept här - så ska jag försöka skingra en del av fördomarna. Det kan behövas för, och jag kan inte nog understryka detta, den text - här -som ligger på Byggnads hemsida om ackordet är rent hemsk. Fullständigt obegriplig och inte det minsta till stöd för oss som vill ha ackordet kvar.

  Till att börja med - att det heter ackord betyder enbart att man ackorderar om det. Man förhandlar, kort sagt. Inget annat. Det innebär inte att människor med plågade ansikten kämpar sig fram i en vidrig arbetsmiljö, piskade av en obarmhärtig tidtagare som måttsätter varje skärv man lyckas pressa ur sin arma kropp (stiligt va?). Det kanske var så i det som människor i gemen förknippar med ackord, det som fanns i industrin eller lite varstans - ju mer man producerade och ju fortare det gick, desto mer tjänade man.

  Så är det inte i byggbranschen. I själva verket är det så att ackordsbyggen är mindre stressiga, mer välordnade och mindre riskfyllda än byggen som inte drivs som ackord.

1. Stressen. Jo, det är stressigt på byggen idag. Det beror inte på ackordet. Det är precis lika jävligt på byggen utan ackord, tro mig, för jag jobbar ofta utan ackord. Vi kan inte påverka tidplanen genom att stressa fram. Gjutningar och kranresningar och inflyttningar är bokade veckor, månader, år i förväg. Vi tjänar ingen tid på att ösa på, helt enkelt. Och det är inte där man räknar byggackordet.

2. Utslagningen. Nej, byggnadsarbetare mår inte sämre på ackordsbyggen än på andra byggen. Det är bara nys. Tvärtom, skulle jag vilja säga. För på ett ackordsbygge ser man till olika individers kapacitet och anpassar uppgifterna därefter. Unga och raska kan få flänga runt med plåtformen, har man lite ont eller inte är så spänstig längre finns det andra saker att göra, som är lika viktiga. Det kan man se i ett ackordslag, det ser man inte på en arbetsplats där man bara jobbar för tidlön.

3. Lagandan. Jo, man är ett gäng. Man utser sin egen plågoande, lagbasen, som sedan godkänns - viktigt - av den regionala avdelningen. Lagbasen är inte en extra arbetsledare eller förman - man är gubbarnas representant, och den som till sist ska se till att ackordet går ihop.

4. Trixen. För ett par år sen monterade jag en oherrans massa ytterdörrar på ett bygge. Vartefter hittade jag på förenklingar, hjälpmedel, lärde mig tekniken. Det kallas inarbetning. Till skillnad från, säg, ett industrijobb, där en montör är helt och hållet i händerna på tekniken, så är det jag som i kraft av mitt yrkeskunnande ser hur jag ska kunna göra en arbetsuppgift lite enklare lite smartare lite snabbare. Och det ska jag ha betalt för.
  På det här bygget, där företaget var ett gäng clowner, blev vi utbytta mot ett annat gäng. Då slog jag sönder alla mina mallar, kastade egensvetsade hjälpmedel i containern och gav inte ett dugg till grabbarna som skulle ta över.

  Och det är det här saken gäller - att jag äger min egen kunskap och jag påverkar och styr mitt arbete själv. Det driver givetvis arbetsgivaren till vansinne, eftersom han- det är alltid män - anser att han äger mig och därmed också min yrkeskunskap. I min värld, byggnadsarbetaren som jobbar med ackord och gillar det, köper han mitt yrkeskunnande men bara till den gräns jag bestämmer. Vi har alltid trix och knep som vi inte kommer att bjuda på, saker man inte lär sig i skolan men som man kanske kan få lära sig om man går i ett ackordslag.

  Det handlar om makten över sitt arbete, över planeringen, över resultatet. Det är likadant med de andra fackförbund som i byggbranschen jobbar med ackord - det ger oss en möjlighet att påverka vårt arbete. Men att det skulle vara slitigt eller stressigt just för att det är ackord är bara struntprat - den här branschen är slitig och stressig ändå, och det beror inte på ackordet.

  Ackordet ger oss möjlighet att påverka vår lön lite extra, ja. Samtidigt ger också ackordet fördelar för arbetsgivaren, det måste man vara klar över, för de tjänar pengar på att bygget går bra. Och när ackordet går bra höjs även alla andra löner i branschen. Ackordet är loket som drar tåget framåt.

  Nej, alla arbetsplatser kan inte ha ackord, men det ska byggnadsarbetarna själva avgöra i så fall. Alla företag kan inte ha ackord hela tiden, men det ska byggnadsarbetarna själva bestämma i så fall. Ibland hamnar man på jobb där det är omöjligt att räkna hem de olika variabler som ingår i ett fungerande ackord (och jo, jag ska skriva en begriplig förklaring om ackordets tekniska delar), ibland är det för lite timmar för att det ska löna sig och ibland skiter det sig i varje fall.

  Däremot är det så att ackord kräver en del av företaget, och det är väl där skon klämmer kan jag tänka mig, för om vi ska kunna ha ett fungerande ackord måste företaget ha en fungerande organisation på plats, och se det har de ytterst sällan numer. De har en sönderstressad arbetsledare som inte hinner med och sen blir de upprörda över att snickaren skriver extratid för att man inte får besked när man behöver det. För det får företaget betala. Alla i arbetet ingående moment som förlänger eller försvårar arbetets utförande får företaget stå för, och det vill företagen inte längre.

Så. Blev det klarare nu? För nu ska jag göra gräddsås till köttbullarna.