Ny krönika hos Arbetarskydd!!

  Om vikten av att inte alltid släpa med sig jobbet hem

Du kan läsa den genom att klicka här!

Älskar vi våra ungar till apati?

 



Kompisen har problem med sin grabb. De "kan inte snacka med varandra längre". Inget konstigt med det - det där händer oss alla. Men den här grabben hittar på dumma saker också, vilket fått både skola och andra myndigheter att gå i taket. Han leker nån sorts fight club, kommer hem med sönderslaget ansikte, skiter i plugget, försvinner ut i riket på hemliga övningar - vilket brukar sammanfalla med rubriker i tidningarna om fotbollshuliganer och bråk. Hemmavid sover han mest och går till skolan precis sådär mycket att CSN-pengarna inte försvinner.
  Och hans stackars föräldrar sitter där i radhusidyllen och undrar vad de har gjort för fel. För de har två äldre ungar, som minsann visade framfötterna tidigt, och som nu går från klarhet till klarhet i yrkesliv och högre studier. De vill nåt med sina liv - lillebror bara tittar på sin ängslige fader och muttrar att "han inte vet ett skit..."
  Förmodligen kommer han hoppa av gymnasiet, men vad kan han då göra? För med hans egna ord "finns det ju inte ett skit att jobba med". Och han är trött på att "bli behandlad som ett barn". Att våga säga till denne sjuttonåring, som är större än sina föräldrar, att han tydligen fortfarande är "ett barn" i lagens mening, är att kliva ut på minerad mark. Vilket minst en lärare fått uppleva ytterst påtagligt.

 Och jag fick givetvis frågan om inte jag kunde skaffa ett byggjobb åt honom - helt i enlighet med den rätt tröttsamma föreställningen att hårt arbete är bra mot uppkäftighet. Vilket det kanske är - utan att ha några siffror tror jag att andelen före detta bråkstakar är större i en byggbod än i fikarummet hos en aktiemäklarfirma. Men det har gått trettio år sen byggsvängen kunde vara en avstjälpningsplats för skoltrötta ungar - det krävs mer än bara argsinthet och energi idag.

  Sen började jag fundera. Varför är det så många ungar som är så...less i detta samhälle vi lever i, som kanske är det tryggaste vi nånsin sett? För så är det. Precis ALLT är reglerat, kontrollerat, uppmärksammat. Av människor som bara vill sina barn det allra bästa.

  Vart jag än vänder mig ska vuxensamhället styra och bestämma - in i minsta detalj. Vi ska skydda och rädda och ta hand om. För de små vet ju inte sitt eget bästa. Och när nån av de "små" faktiskt inte vill bli vare sig omhändertagen eller räddad blir vuxenvärlden alldeles förvirrad.
  I mitt eget bostadsområde vill de förbannade ungarna i tidiga tonår hållas på upplysta, allmänna platser. De drar sig undan till skumma vrår,där de tisslar och tasslar och fnissar med målbrottsstämmor, utan att en allt oroligare värld av föräldrar och utbildat folk kan kontrollera vad de gör. Skulle de vara frånvarande från skolan en timme en dag får De Oroliga Föräldrarna ett mejl från skolan, där det med allvarsord påpekas att "upprepat beteende kommer ge konsekvenser."
 
  Själv minns jag min ungdomstid som en hyfsat lycklig period, där en av de stora fördelarna var att släppas utanför hemmets kontrollzon. Där sextonåringar tågluffade utan att vare sig rånas eller våldtas, där Roskilde var en plats utan ålderskontroll, där folk söp sig drängfulla på hembränt, och där folkparken eller det lokala discot var en fredad oas, utan social eller vuxna. En och annan förlorade oskulden i baksätet på nån artonårings Amazon, några andra rökte säkert brass (eller sniffade, vilket nog var avsevärt vanligare). För en av de mer överlevande myterna är ju att Folkhemmet var så jävla säkert och tryggt.
  Vilket det inte var. I själva verket var chansen för att råka i slagsmål på stan på åttiotalet skyhögt större än det är idag. Unga tjejer råkade mer illa ut för trettio år sen än de gör idag. Inte ens det omtalade "att våldet idag skulle vara råare än det var på den tiden" har egentligen nån bäring, i ett statistiskt perspektiv.
  Det enda som är sant är att fler ungdomar mår sämre idag än de gjorde för trettio år sen, och detta alldeles oavsett konjunkturer eller regerande partier. För alla partier vill ju alltid barnens bästa, inte sant. Cykelhjälm i sängen, som nån tonåring sötsurt sa.

  Jag har så svårt att se kompisens store sjuttonåring som ett "barn". Kroppsligt sett skulle han kunna göra vuxenmans arbete när som helst, och säkert också kunna pallra sig upp på morgnarna utan hjälp. Om han fick.
  Istället blir han arg och irriterad och revolterar. Han gör det genom att slåss, andra gör det genom att bli deprimerade och skära sig. Vid sidan står ett vuxensamhälle, befolkat av såna som egentligen fortfarande vill vara unga, och undrar vafan de ska göra. Och svaret blir alltid - bevaka dem hårdare, sätt regler, och låt dem gör Guds skull inte göra vad vi gjorde när vi var sjutton. Tillsätt en utredning, mer resurser. Men till vad?

  Nånstans blir det ju så att vår önskan att skydda det vi älskar mest gör att de kommer att hata oss. I en framtid kommer det finnas massor med deppiga gamla sextiotalister som sitter ensamma och undrar varför de jävla ungarna inte hälsar på. Visst, många kommer att minnas sina föräldrar men fler än idag kommer att ta avstånd. Som kompisens grabb. Man kan bara skada förälder-barn-relationen en gång.

  Dessutom måste vi ju minnas vår egen ungdomstid som den faktiskt var - den var inte alls så rosenskimrande som vi kanske vill. Det finns drivor med bra böcker om den saken - Gardell, Flygt, Alling, Hedenberg Skäringer etc - men ytterst få av dem pratar om "dåtiden" som ett paradis. I själva verket är vårt Sverige nu, idag, en långt säkrare plats än det var för tjugo, trettio, fyrtio år sen. Men säker behöver inte vara samma sak som tryggare.

  Nånstans kan jag inte heller komma från att det är vår egen fixering, dröm, maniska föreställning om ungdomen som gör att barnen känner sig bortkomna. Hur många ungar klarar av att växa upp när föräldrarna inte gjort det? När mamman festar lika mycket som dottern, när pappan tränar lika mycket som sonen? Eller tvärtom, för att vara rättvis. När vår generations skönhetsideal speglar sig i våra barns ideal, där trettonåriga killar pratar magrutor och trettonåriga tjejer pratar bantning? Kan det bli annat än fel?

  Jag vet inte. I vanlig ordning.

  Vuxenvärlden gör det mesta fel nämligen. Så har det alltid varit. I synnerhet när duktighetsmaffian får bestämma. Om de duktigas diktatur, och om att växa upp i en förort till Stockholm, och om Hasse som fick stryk när han hade för dåliga betyg, skrev jag här För fem år sen. Det känns fortfarande aktuellt.

  Men jag hade tur - jag fick vara barn längre än barnen får vara barn idag. Idag är de "pre-teens" eller "tweenies" - ord jag hatar - och föräldrar kan inte fort nog få fram vattenkammade tonåringar med prestationskapacitet. Själv är jag glad att jag minns att jag kunde "leka" med kompisar även som trettonåring - men bara ordet "leka" verkar ha försvunnit bland de som växer upp idag. Där en trädkoja blir nedriven för att nån kunde göra illa sig, där ungarnas mobiler piper en sekund efter att utegångsförbudet börjar gälla, där engagerade vuxna tränger sig på ungar som förtvivlat bara vill vara ifred...

I den världen är det inte så konstigt att några revolterar, Blir olydiga. Skadar sig eller skadar andra. Och röker.

Det är vårt.

Men det är faktiskt inte deras fel.


Bilden? Tänk, sådär kunde det se ut vid min mellanstadieskola 1973. Elvaåringar som rökte.





Skrivet alldeles för fort och osammanhängande, men ska försöka bättra mig till del två, som kommer...
 



 
 







 

Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Om ROT-avdraget en gång till

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett inslag om ROT-avdraget. Det är populärt just nu, radions utmärkta program för grävande journalistik Kaliber har också gjort det. Ikväll ska vi få se hur materialkostnader huxflux förvandlas till avdragsgilla arbetskostnader. Samt förmodligen en del andra trix som svartjobbskonstnärerna pysslar med.

  Jag kommer givetvis att bänka mig. Och känna en liten, liten tillfredsställelse över att ha fått rätt. Eftersom jag tjatat om hur ROT-avdraget gynnat de yrkesmässiga fuskarna, och slagit undan benen på seriöst folk. Om detta kan ni läsa här, där jag samlat en del av mina åsikter om ROT-avdraget genom åren. Fast mest känner jag mig sorgsen över en extremt naiv syn på företagande från företagare, en extremt naiv syn på svartjobbandet från kontrollerande myndigheter, och en rätt stelbent och bekväm syn på skuttfirmorna från den fackliga sidan, där man valt att skita i de som jobbar på skumraskfirmorna.

  Mot detta det sista kommer givetvis di fackliga att protestera, men jag är rätt bestämd där. Det är på de här busföretagen den fackliga närvaron är minst. Därför att det är jobbigt att driva fackliga frågor där, fast gudarna ska veta att det behövs. Så ut på skuttarna och bedriv kampanj!


  Att arbetsgivarorganisationerna har en idealistisk syn på de som företagar är väl ett välkänt faktum. man önskar ju att man från SAF nån enda gång kunde säga att det finns ohederligt folk som driver företag. Men det lär man väl få vänta på. Det beror givetvis också på att SAF, eller Svenskt Näringsliv som de alltså numera heter i den stalinistiska tradition som innebär att man byter namn på saker för att slippa dras med pinsam odemokratisk historia, numera i stort sett innehåller politiskt tillsatta tjänstemän vars främsta meriter är att hylla Milton Friedman och pissa på arbetarrörelsen.

  Som sagt, det är trist att ha rätt. Ännu tristare är väl att jag lär få vänta på de alldeles uppenbara och alldeles jättelätta sätten att rätta till det här. Som att man på blanketten för ROT-avdraget ska ange vilka som utfört arbetet. Som att på Skatteverket ha ett eller par telefonnummer till yrkeskunnigt folk, som kan bedöma om arbetskostnad och materialkostnad är skäliga. Som att införa en bättre redovisning för företagen.

  Och då har vi bara pratat om olagligheterna. Till detta kommer också det alldeles uppenbara - att ROT-avdraget var en present till borgerliga kärnväljare, fast inte ens jag tror att De Nya Moderaterna  begrep att det skulle bli guldrush för oseriösa företag. Deras målsättning var bara att skaffa sig fler tacksamma väljare....


  Så ROT-avdraget gav vare sig vita jobb eller fler jobb. Tänka sig.

 

 








Mer om fusket med ROT-avdraget

Svd, Svd, DN, Uppdrag Granskning, Kaliber


Bilden? Ungefär som man känner sig, nedslagen med en skräphammare från JULA
 

 

De annorlunda. Om Peter, om Tuppen, om Piss-Nisse

De finns ju överallt, de där som inte är som andra. När jag springer på Peter, som vi kan kalla honom, är det flera år sen vi sågs. Han har fortfarande den där stirriga blicken, men håret är lite tunnare nu, kroppen inte lika stressad.
 Länge dök han upp lite här och var på orten. Alltid med, alltid åskådare, alltid lite tafatt och sen med att ta till flykten när det började osa hett. Alltid nyfiken och hur han än bar sig åt lät han alltid väldigt arg när han pratade. När dottern var liten och med i barnvagn dök han på mig för att prata, och efter ett tag började hon gråta. Han var otäck. Och Peter stod där, med armarna hängande, och fattade ingenting.
  Nu har han inget jobb längre. I och för sig visste jag inte ens att han hade jobb, jag har inte haft en tanke på honom. Men jodå, han var bortrationaliserad. Han sa det nästan lite stolt, som om det var ett kvitto på nån slags samhällelig normalitet. Mellan raderna förstod jag att hans anställning varit beroende av samhällets ekonomiska stöd, och av företagets goda vilja. Som det nu var slut med.

  Man småpratar. Män i min ålder har lite svårt med det. Dessutom vill Peter alltid prata sina intressen, som är bordtennis samt en stuga nånstans uppe i Ångermanland, dit han regelbundet åker med sin pappa. Så länge pappa nu orkar. Jag minns att när han virrade sig in på gymet där jag tränade hade han en rätt grandios uppfattning om vad han mäktade med - vilket gjorde att han först lyfte en jättelätt vikt, vilket gick bra. Nöjd med detta tog han en något större vikt, vilket också gick med visst besvär.
  Därefter la han på vikter motsvarande världselit innan vi hann stoppa honom från att försvinna ner till våningen under med stången på axlarna. En historia som återberättas emellanåt. Och gapskrattet fick ju givetvis Peter att undvika gymet.
  Nånstans ser jag i hans ögon historien om hans misslyckanden. För gammal för att ha fått den diagnos han så väl hade behövt, hunsad i OBS-klassen. Alltid lite hackkyckling, men precis som alla andra hackkycklingar snar till att själv hacka. Aldrig bjuden, bara åskådare. Undrar vad han själv tänker.

  Jag minns andra - Tuppen, Piss-Nisse, Magra Fredrik, Tolvan, Fattan (som inte ens kunde säga sitt namn, Staffan). Undrar hur det gick för dem - de var bara "ellers" som man så snällt säger i Norrland. Vi kallade dem byfånar, med den grymma överlevnadsjargongen i förorten. Men det fanns ändå nån plats för dem. De fick jobb på lagret eller som diversearbetare. Några var bara sena - är det nån som ens pratar om "omogna" idag?
  Nån tvättade kläder åt fotbollslaget, Peter har varit allt-i-allo åt sin bordtennisklubb under många år. men alltid ensam

  Vad händer med de barnen idag? Är det ens tillåtet att vara "ellers" idag? Eller är det så att vår desperata jakt på att förstå allt gör att vi måste diagnostisera allt? För vi pratar inte om belagda handikapp här - vi pratar om medelålders män som måste bo hemma hos åldrande föräldrar, eller ha god man, eller leva i ett gruppboende. De är annorlunda.

  Jag tror att vi alla har några såna där "annorlunda" långt bak i det dåliga samvetets garderob. När jag på nytt läser Lill-Tarzan å jag, av Johan Hedenberg slår det på - trots att han skriver rätt risigt är det rakt ur hjärtat, om att söka normalitet, att sky det annorlunda.

  Precis som vanligt förstår inte Peter när samtalet borde ta slut, och därför måste jag själv till sist säga "nä, hördudu, nu måste jag sticka" och börja titta bort med ögonen. Till sist släpper han iväg mig, allt ska ju ordna sig, det blir nog bra. Jobb finns det alltid, om man bara vill Och han vet nog att jag inte alltid orkat prata med honom. Han vet att jag ibland undvikit ögonkontakt, därför att ibland orkar man bara inte. Man har nog med sig själv.

  Det är just det - man har nog med sig själv. Emellanåt minns jag Piss-Nisse i högstadiet som var så oerhört kontaksökande att man vände när man såg honom. Han ville för mycket. Eller Micke som ringde omöjliga tider - maten brändes vid, ungarna skrek - och som bara försvann en sommarnatt vid havet. Och till sist reduceras de alla till att bli bleka minnen som kommer upp när di jämnåriga träffas, när någon alltid har ännu lite mer information om vad som egentligen hände.

  Men oftast har man nog med sig själv...

 

 

Hjälten är ju sällan doktorand. Ny krönika i Arbetarskydd

 

Har fått tycka igen. I Arbetarskydd.

  Tyck gärna till där - så jag får fortsätta tycka.

  Klicka här för att komma till krönikan


Bilden? Min egen låg- och mellanstadieskola. Men när vi gick där var det bara kala åkrar och asfalt...

ROT-avdraget skapar svartjobb

  Sedan ROT-avdraget infördes har jag tjatat med en dåres envishet om att det skapat nya marknader för oseriösa, rent kriminella personer i byggsvängen. Och tagit en del skit för det också. Dock har jag framhärdat, mest baserat på lite för många kontakter i den grå byggsektorn. Jag är nämligen en sån som man ringer till, när det gått åt helvete på riktigt, när även svartjobbarna och gulingarna vill ha hjälp av facket.

  Inte ens mitt eget fackförbund har alltid delat min åsikt, vilket jag tar med ro. Man kan inte vinna alla strider.

  Däremot är det oerhört intressant att Kaliber, P1:s program för undersökande journalistik, tagit tag i saken och rotat. Och kan man tänka sig, de drar samma slutsats som jag. Svartjobbandet är utbrett i ROT-avdragens Sverige.

  ROT-avdraget infördes som ett påstått branschsstöd, men var egentligen en tack-för-hjälpen-gåva till borgerliga väljare i villor och bostadsrätt. De har säkert tackat också, fast inte lika mycket som skumraskfirmorna, som plötsligt fick en legitim fasad och kom bort från Skatteverkets sökljus. Och det säger en del om moralen i den här sektorn när avdraget försvarare påstår att det "gjort 25 000 jobb lagliga..."

  Ursäkta mig, men vad är bra med det? Hur i helvete kan man veta om att det finns minst 25 000 svarta jobb i Bygg-Sverige, och det enda man gör är att införa ett avdrag, som gjorde det lättare att jobba svart? Skamligt, är vad det är.

  Inte heller är det här bara en kamp för exploaterad utländsk arbetskraft, som befinner sig nåt som är, eller i varje fall tangerar, jobbtrafficking. Inte heller bara för att folk med ärliga anställningar ska slippa lönedumpning.
 Det handlar precis lika mycket om att seriösa företag, med kollektivavtal och skyddsombud ska kunna konkurrera på lika villkor. Därför är det här inte alls bara en fråga för facket - vi vill gärna ha med arbetsgivarna på vagnen, men det lär väl vara som att klämma pengar ut gråberget. De har en märkligt naiv syn på "företagsamhet" hos arbetsgivarsidan nämligen.

I min värld behöver vi bra seriösa företag som sköter sig. Och de gynnas inte heller av svartjobbare.

  Men lyssna på Kaliber. Här. Ni kan få höra nån som pratar en hemsk stockholmska också. Det är jag.



Bilden? En liten illustration till vilka som nyttjar avdraget....

Välfärd kommer icke ur intet...

 

Jag har inte följt s-kongressen särskilt noga. Det känns rätt märkligt, men med åren har jag fått mer distans till den sortens skådespel. Inte alls så att jag förmenar ombuden deras rätt att tycka, skriva motioner, gå upp helt i onödan i talarstolen för att upprepa vad tidigare talare redan sagt (för det finns ett egenvärde i att ombudet från Knäckebröhult faktiskt får yttra sig), och inte alls så att jag tycker illa om att en massa medelålders människor, som nästan alla känt varandra väldigt länge, får busa loss lite till ofarlig musik.
  Utan det är det där med politiken.

  Eftersom vi har en borgerlig press i Sverige - säg inte emot! - har bevakningen varit sisådär. Men eftersom ombuden nu kan använda nätet och twitter har en hel del gått fram ändå. Och till skillnad från den förutsägbare Mats Knutson och den ännu mer förutsägbara Margit Silberstein ser jag politikens förändringar i vad som inte sagts.

  Man måste minnas att majoriteten av ombuden alldeles nyss satt och tokapplåderade åt den gemytlige men helt malplacerade Håkan Juholt, och att majoriteten av dem förra valet tog ställning för en idiotisk allians med Vänsterpartiet. Sådär jädra smarta var de ju inte då.

 Jag har min uppfattning klar i de flesta frågor, den betraktas av okunnigt folk som vill förlora riksdagsval som nån slags högerposition. Själv vill jag betrakta mig som Djävulens Advokat och ställa de där obekväma frågorna, ifrågasätta sanningar och säga att Kejsaren är Naken. Därför att politik är för viktigt för att reduceras till vulgärpropaganda av typen "Carema tjänar miljoner men de väger kissblöjor!", eller "Det finns muslimer som begår brott! Stoppa invandringen!".

  Inte heller är politiken betjänt av tokar som tror att samhället var bättre för trettio år sen. Det är att göra sig skyldig till något jag tjatat om tidigare, nämligen Kronologisk Imperialism (här och här), och politik och samtidshistoria kräver mer. Annars blir det farliga dikeskörningar igen. Man kan inte kräva av människor som levde 1983 att de skulle ha värderingar som vi har 2012. Punkt.
  Sverige var sämre 1983 när det gäller nästan allt...

  Istället för att ge mig på kepsbärande intellektuella och poeter utan klädsmak, som vill känna samhörighet med arbetarklassen, -suck- måste man ta upp frågan om hur denna välfärd som alla tjatar om ska skapas. För om detta sades mycket lite på s-kongressen.

  För någon måste betala. Man måste dessutom nästan vara vänsterpartist för att tro att privat företagsamhet blomstrar av sig själv, eller att en gigantisk vårdsektor skulle vara lönsam.
  Innan nu arga människor anklagar mig för liberalism eller nåt annat fult, vill jag påpeka att detta sade redan Wigforss och Sköld, detta sade redan Sträng. För att inte tala om Feldt och Persson. För det är också socialdemokrati - att se till att det faktiskt finns resurser att fördela.

  Om detta sades det mycket lite på s-kongressen. Det är signifikativt. Däremot var det ett rackarns upprepande av att jobbskatteavdraget motsvarade 21000 underskötersketjänster (ett exempel som i sig är ett hån eftersom det då förutsätter att deras låga löner fortsätter vara låga) och att de som nyttjade detta borde skämmas ögonen ur sig. Ett resonemang som tangerar det totalt misslyckade angreppet på icke-medlemmar i facket "att de åker snålskjuts" - det brukar vara jättebra att skälla ut folk man vill ha på sin sida. Not.

  För det är ju så att någon ska betala. Jag kan. Det är OK. Men jag undrar vad min kompis undersköterskan som hade råd att åka till Egypten skulle tycka om att få högre skatt. Även om det skulle gynna henne, nånstans i en dimmig framtid - och det är ju här socialdemokratins dilemma och De Nya Moderaternas slughet ligger: att människor faktiskt vill bestämma väldigt mycket själva, vilket är bra mycket lättare med mer pengar. Jag är kort sagt extremt tveksam till om kraftiga skattehöjningar är en valvinnare för socialdemokratin.

  Jag vet att det finns folk som påstår det. De har säkert gjort marknadsundersökningar om saken. Förmodligen av typen "90% vill ha samhällsvinst i vården" vilket är en så usel undersökning att jag inte vet om jag ska rodna eller bli arg eller bägge, men till det kan jag återkomma.

  Överhuvudtaget slås jag av något som jag knappt kan kalla annat än okunskap när jag läst och hört s-kongressen, förutom att alla är släkt eller kompisar. Om hur Sverige fungerar. Om att det är missnöje med en lamslagen borgerlig regering och en alltmer desillusionerad statsminister som ligger bakom högre opinionssiffror, och knappast den egna politiken. Den hanteras mest av en upprörd Vänster, vilket i och för sig är bra - om Vänstern vore nöjda med socialdemokraterna är något galet.
  Vänstern kan försöka göra politik av Vinst-i-välfärden-tramset; så håller de sig ur vägen.

  Under tiden måste socialdemokratin ta itu med hur välfärden ska finansieras, för det kan man inte göra utan privata företag. Människor måste betala skatt, företag ska också betala skatt. Och den frågan får man inte slingra sig ur - det räcker med att se hur talare efter talare "med drömmande och naiva ögon" beskrev de nedåtgående spiraler i Dantes inferno, som utsatta människor hamnat, i ditjagade av Anders Borg. Som om en s-regering skulle ha kunnat gjort saker annorlunda....

  Jag vill påminna om krisåren. Kung Göran fick låta yxan gå, Rosornas krig och allt det där. Politik är inte bara trevligt, att låta alla få mer av allt. Ibland får man lägga idealen på hyllan och dra åt svångremmen. Ta smällarna. Växa upp.

  Och där kommer vi åter tillbaka till Näringspolitik - ett område som på s-kongressen tydligen var ett perfekt tillfälle för de flesta ombud att ta en fika och mingla. För då blev det tråkigt och allvar och bytesbalans och underskott och exportkrediter och utrikeshandel.

  Vem ska betala? Vare sig ROT eller RUT eller restaurangmoms låter sig avskaffas i första taget, hur eländiga de än är. Förutom att de lär reta upp en massa människor och ta bort arbetstillfällen, och inte heller ger särskilt mycket stålar.
  Det är först när sossarna är trovärdiga om HUR välfärden ska finansieras som jag på allvar tror att Reinfeldt ryker. Skulle ha ryka ändå 2014 är det nog på egna misstag, eller att Moderaterna lyckats radera ut nåt stödparti.

  Dessutom kan det vara bra att minnas att det är väldigt många företagare som röstar på socialdemokraterna. Enmansföretagare, småföretagare. Skräm inte bort dem.

  Slutligen: jag har en del fackliga kamrater som morrar om RUT och ROT. Till er vill jag säga - gå ut och gör ert fackliga jobb för helvete. Värva medlemmar, förhandla fram högre löner och se till att ROT och RUT blir för kostsamt för staten. Men att bara vilja förbjuda det är så...1976. Och vi vet hur det gick då...


Hr Westerholm i Furusund har också kommenterat kongressen...


Bilden? En oerhört smart snubbe. Som också har hårda nypor. Det kommer somliga snart att bli varse...