Attitydinkoninent? Jag?

Alldeles nyssens blev jag kallad "attitydinkontinent" av en arg människa. Som ansåg att jag borde hålla tyst om saker jag inte visste något om (vilket jag gör). Han hör till de som kan kallas "åsiktstalibaner". Ett uttryck som jag använt i säkert tio år.

Fast nu visste jag faktiskt inte vad det var - så efter att ha gormat färdigt i telefon googlade jag det hela och har man sett: Det är ett av De Nya Orden från Språkrådet.

Det betyder "oförmåga att hålla inne med vad man tycker". Vilket alltså skulle stämma in på mig? Jag hör bekantskapskretsen fnissa hysteriskt, för det kan ju ligga en liten sanning i det. En jääätteliten.
Men samtidigt ligger det också en värdering i det hela. Vad kallar vi "förmågan att hålla inne med vad man tycker?" En opportunist? En fegis?

Visst, det kan finnas tillfällen när man kanske inte bör säga sitt hjärtas mening. Det känns inte som en bra idé att sjunga amerikanska nationalsången öppet i Waziristan, eller kalla tjugo berusade fotbollshuliganer för mentala dvärgar. Men annars då?

När är det rätt att hålla inne med vad man tycker? Just nu - omgiven av åsiktstalibaner - sitter förmodligen en massa kloka människor i samhällsdebatten och biter sig i tungan, väl medvetna om att om de säger fel saker nu så vinkar de adjö till hyfsat trygga anställningar eller uppdrag. Vad kallar man sånt?

Eller är det nån domare i nån talangtävling de menar? De är väl å andra sidan inkontinenta när det gäller det mesta hursomhelst. Det kan ju vara fotbollspelare som borde veta bättre än att tjafsa med domaren, eller människor som "schka in på krogen" oavsett berusningsgrad.

Och varför är det så viktigt att göra nya listor över det här? Språk pågår. Själv saknar jag ord som "terra" i bemärkelsen terrorisera, dunkpung och karatefylla. Samt en del annat. Men jag vet inte om jag blivit gladare om de varit med - i synnerhet som en del av orden i nyordslistan känns både omoderna och korkade.


Andra om saken

frktjatlund

Miniräknare, räknesticka och kulram...

Jag minns min första miniräknare. Den hette Texas Instruments och var stor som en tegelsten. Vi fick kvittera ut den av en sträng lärare, med målsmans godkännande, och man kunde, genom att slå in ett antal siffror få fram en slutprodukt som blev "hello" när man vände på den.

Det var ett tekniskt genombrott som hette duga, liksom klockor med digital urtavla. Själv hade jag en gammal Certina med visare, som drog sig ungefär tre minuter per dygn, och som måste vridas upp innan man gick till sängs. Vred man för hårt gick fjädern sönder, och då fick man bannor. Man lärde sig att känna det lilla, lilla motståndet innan det var försent, och sen la man den bredvid den likaledes handuppdragna väckarklockan med två bjällror, som drog igång ett helvetiskt oväsen nästa morgon.

Jag kan inte påminna mig att nån tyckte att det var bättre med en tupp som gol, eller solens upp- och nergång som tidsramar för arbetsdagen. Fast vi hade en granne hemma i radhusområdet som förmodligen använde tupp. En sen tupp. Varje morgon, och jag menar varje morgon, kom han skenande med rocken fladdrande som ett segel för att hinna med bussen. Och varje morgon undrade min ömma moder stillsamt varför "Ingvar inte gick hemifrån bara två minuter tidigare?"
Och eftersom jag var en snäll gosse frågade jag farbror Ingvar just det. Jag minns att han skrattade och sa att "jo, det kanske är en bra idé". Men nästa morgon kom han skenande som en finsk långdistanslöpare på OS-upploppet, och jag insåg att vuxna hade en alldeles egen logik. Han var, kort sagt, inte hjälpt av ny teknik.

Det finns somliga som inte är det. De hopplösa fallen. Och det märkliga är att de har fått nån slags hjältestatus. Han är analog, säger man och flinar lite åt farbrorn som fortfarande lägger ett kuvert med räkningar i brevlådan. Eller som fortfarande har hemtelefon, eller ingen dator.

Min generation är förmodligen den sista där tekniktvivlarna fortfarande är högröstade. Jag tror inte det kommer vara lika ballt att inte kunna boka resor via nätet, eller betala sina räkningar, för de som kommer efter oss.

Men de har en stark position just nu, som de använder för att köra ner följande påståenden i halsen på oss andra: "Nu har du varit on-line i ett år. Vill du ha ett liv istället?" eller "När vi var små var vi ute och lekte istället för att sitta vid en j-la dator..." Små nålstick i min själ, där jag ska skämmas.

Men jag har ett liv. Ju. Alla möjliga undersökningar visar att vi som är ute mycket på nätet också är socialare än de som inte är det. Och dessutom - hade det funnits datorer under min barndom hade man fått spränga ut mig från mitt rum, sanna mina ord. Det hade räckt med en TV på rummet, och sen hade jag bara visat mig för att hämta föda.

De där som alltid är sena till bussen finns fortfarande. Därför kunde man ju önska att nästa tekniksprång blev något som faktiskt fick dem att börja två minuter tidigare!


Bilden? Ack, jag minns de flämtande lysdioderna....

Det finns inte rätt eller fel om ledarskapet

När jag en gång började jobba hade vi glödande politiska diskussioner i boden. Inte för att det fanns några borgare där, gudbevaremigväl, men det fanns mer eller mindre radikala sossar, en del kommunister, man hörde talas om nån stackars inrest centerpartist och sen en massa icke-röstare, som fick skopor med ovett för sin jävla attityd.
Ibland var folk så arga på varandra att de var tvungna att dricka kaffe på olika tider, och vi yngre, eller bara retsammare, kamrater, fann ett stort nöje i att knuffa Knutte i sidan och säga att Hasse tycker att löntagarfonder är en stalinistisk grej. Och sen kunde man se på hur Knutte kavlade upp de verbala skjortärmarna, medan Hasse la snusen till rätta för att med diagram ritade direkt på bordsskivan visa hur löne- och kapitalbildning sker....
Ibland blev vi sittande så länge att basen tittade in och undrade va faen vi trodde vi höll på med.

Vi pratade politik kort sagt. Det fanns gigantiska orättvisor att ta hand om, det fanns en stöddig borgerlig överklass, och det fanns ett missnöje och en oro för framtiden. Har vi jobb efter det här objektet? Får lillgrabben dagis? Käringens chef kladdar på henne, tror jag... Vi bor i ett jävla gangsterområde men man måste ju bo nånstans....

Och det här är inte länge sen. Sen hände något. Både fackföreningsrörelsen och sossarna förvandlades på nåt vis. Partiet valde en okänslig kille från Sörmland till ordförande, varpå jag lämnade partiet i femton år. Facket ägnade sig åt att snacka ihop sig med arbetsgivarna. Diskussionerna dog ut.

Här ligger förmodligen en hel del av dagens problem för socialdemokratin. En för stor anpassning till samhället, där somliga lite grötmyndigt började blanda ihop sin roll som folkvald politiker med ett mer neutralt uppdrag som samhällelig förvaltare. Ungefär samtidigt dyker en ny borgerlighet upp, inriktad på att smidigt undvika den klassiska konfrontation som varit en grundpelare för arbetarerörelsen. Helt plötsligt finns det ingen patron på andra sidan, som kräver att man ska ha mössan i hand.
Vad som finns är företag som premierar jämställdhet, som ser ett mervärde i att bekämpa främlingsfientlighet, som har etiska regler av ett slag som var HELT otänkbara bara för femton år sen. Sen finns det ett antal knäppskallar, främst hörda på några ledarsidor, som anser att Den Nya Borgerligheten är en skam. Och mycket riktigt - så snart några såna ylat rusar stora delar av vänstern dit och pekar finger. "Se, såna är dom. Titta, de är precis samma borgare som förr. Titta bara!!!!"

Och då undrar jag bara varför borgerligheten i min egen kommun representeras både av mekaniker, av vårdbiträden, lokalvårdare, skolmåltidsbiträden? Är de lurade allihop?

En klok man skrev för ett tag sen följande till mig:

"Moderaternas konsekvent icke-aggressva kommunikation har förnyat det politiska samtalet. Varje gång vi säger att de är ulvar i fårakläder, att de ljuger, att de har dolda avsikter etc slår det tillbaka på oss själva.
Socialdemokratins kris handlar inte om höger eller vänster, inte om Juholt eller Östros och är framför allt inte en fråga om minskat väljarstöd - det är en kvalitetskris.
Om partiets processer - val av förtroendevalda, politisk analys och formuleringen av politik - har stora kvalitetsbrister, är minskat stöd bara en logisk följd. Våra valprocesser liknar mer slutna påveval än öppen demokrati.
Partiet lyckas inte mobilisera forskarsamhället i sin dialog om hur samtiden ska tolkas.
De konflikter som partiet driver mot alliansen är gamla önskerepriser, alltför ofta symbolfrågor med begränsad bäring på de de verkligt viktiga vägvalen.
Det som är lätt att skapa spontant engagemang ikring, t ex upprördhet över vinster i riskkapitalbolag, har inte en fortsättning i genomtänkt politik.
Dessutom finns en oroande tendens att inte inse vikten av att varje styrelse måste ha plats för "djävulens advokater" - ett mothåll som kritiskt ifrågasätter och får ledningarna att skärpa sig. Socialdemokraternas grundvärderingar har fortsatt hög relevans, men varje gång man tillåter sluggerargumentation, slapp analys och tillyxade förslag hotas trovärdigheten."

I ett modernt parti måste det vara tillåtet att kritisera ledaren. Jag har redan gjort det - jag anser att Håkan Juholt ska avgå. Inte för att han för fel politik, eller för att han är fel, eller för att han gjorde något olagligt, för det vet jag att han inte gjorde.
Men jag orkar inte med att ta debatten om hans moral. Inte en gång till. Jag tog den smällen när det gällde Mona, och var chanslös. I de lägena är Den Nya Borgerligheten en fruktansvärd motståndare, som inte kommer låta oss prata politik.

Fatta det. Alla ni som nu skriar om att vi måste inrikta oss på politiken - det kommer inte att fungera. 2012 kan man inte se bort från Håkan Juholts klantighet. Det_går_inte! Vi har inga kanaler där vi kan föra fram våra frågor så länge Håkan Juholts handel och vandel finns i borgerlighetens sikte. De kommer inte att tillåta det. Istället kommer de bara att lägga ytterligare en torped i kammaren, rikta in sig och fyra av. Poff!
Det är därför den interna debatten måste handla om partiledaren. Om framtida val. Om organisation och struktur.

Idag pratar vi nästan aldrig politik i boden som vi gjorde förr. Det finns några Sverigedemokrater som behöver få på huden emellanåt, så de inte sprider sig, men frågor om inflytande och ägande, om vinster och utslagning, om fattigdom eller förtryck kommer sällan upp. Men skulle de komma upp skulle jag vilja kunna prata om det, som socialdemokrat, utan att först behöva använda tio minuter till att med trött röst försvara och förklara Håkan Juholts moral, tack.

Telefonnummer jag inte minns

Jag har en sån där ny telefon, som inte alls är en telefon utan en liten dator. I den har jag, hör och häpna, lyckats lagra 1623 telefonnummer. Hur nu det gått till - jag har haft samma telefonnummer sen 1994 och jag antar att de bara följt med när jag bytt telefon. Jag är inte heller särskilt oteknisk utan har lyckats föra över information från den ena luren till den andra, utan att tappa bort nåt. Vilket annars är en återkommande åkomma bland generationskamraterna - HJÄLP; jag har raderat hela adressboken...
Just nu funderar jag på att göra det. För när jag en gång på världen började spara telefonnummer var jag duktig och skrev in folk med efternamn och förnamn och i förekommande fall också företag eller organisation eller nåt liknande. Fast oftast inte. Så nu har jag ELVA Micke Andersson, varav fyra ska ha jobbat/jobbar på Skanska...
Och jag minns inte var jag träffat dem, varför jag har deras nummer eller om vad vi kan ha pratat. Känner ni igen det där? Lite som att det ramlar ut ett kvitto från festkavajen med ett telefonnummer på. Inget namn, bara ett nummer. Det är tydligt att en kvinna skrivit det (kvinnor kan skriva tydligt även efter ett par glas vin, vilket män inte kan. Oftast kan män inte skriva tydligt i nyktert tillstånd heller...) och det är ett hyfsat belopp på krogkvittot. Jo, jag minns en massa damer från kvällen, men inte att nån skulle gett mig deras nummer. Så läser du det här kan du väl höra av dig...
Och när jag tittar genom mina telefonnummer i telefonen hittar jag numret till en gammal vän. En sån där Dödspolare, en sån som skulle hjälpa mig i alla lägen. Som jag inte pratat med på sju år ungefär. Vi var som ler och långhalm under ett par rätt osnygga singelår, visste allt om varandra. Vi till och med planerade ett litet bankrån, för skojs skull. Innan ni blir oroliga nu vill jag berätta att det är sånt unga män gör tillsammans - nån slänger fram en galen idé, och rätt vad det är sitter man där med kartor över trakten, närmaste polisstation, flyktvägar. Och blir jättenervös när nån sedan faktiskt rånar just den banken exakt på det sättet. Det är sånt unga män gör. Eller ska gå in i Främlingslegionen eller resa jorden runt. Eller så var det bara vi...

Och en kväll sa vi hej efter en gemensam färd hem från nåt ställe och sen såg vi inte varandra på typ femton år.
Inte osams, inget sånt. Det bara rann ut i sanden. Sen har vi ju sprungit på varandra emellanåt, snackat lite, mest om andra gamla kompisar som vi inte heller träffar, men vi har givetvis deras nummer kvar. Fast vi kommer inte att ringa, utom i Absoluta Nödfall. För män i min ålder är det När Man Blir Singel Igen, och när man behöver ersätta svågern i helgens innebandymatch/flyttlass. Aldrig annars.
Sedan är det ju det där med att radera ur telefonen. Just min telefon, en iPhone, tycker inte om att man tar bort folk ur den. Så den lägger tillbaka vederbörande varje gång jag synkroniserar den med datorn (lite internjargong där). Detta gör att innehållet växer. Överhuvudtaget har iPhonen en egen vilja som kan driva mig till vansinne - som när jag ska SMSa något illa kvickt och den istället öppnar en Viktig Uppdatering som måste laddas färdigt innan jag gör nåt annat, underförstått att annars är alla telefonnummer borta i varje fall.
Idag minns man inte heller några telefonnummer. Det var annars en vardaglig minnesträning som höll en hjärna spänstig och alert för tjugo år sen. Oj, vad man mindes - sina kontonummer, inklusive claringnummer, portkoder, personnummer, postnummer, och hemtelefonnummer. Samt friidrottsresultat och Håtunaleken och de svenska placeringarna i herrarnas rodd i OS 1984. Idag behöver vi vanliga inte minnas nånting. Alt finns ju där - om man orkar.

Ja, förutom de allra mest kända människorna. Förra året hade jag anledning att träffa en av Sveriges mest bevakade och påpassade kvinnor. Hon skrev upp telefonnummer i en liten adressbok. Hon lärde sig aldrig sitt mobilnummer, varje månad måste hon byta, för då är det bekant hos illvilliga människor i landet, som smsar äckligheter eller ringer. Inte heller sparade hon nånting i telefonen, väl medveten om att skydda sitt privatliv. Det hade hon lärt sig efter att ha valsat runt i pressen i rätt många år. Det är rätt ironiskt att hon måste leva analogt när alla andra lever digitalt.
Men nu raderar jag en massa kontakter. Fast med största sannolikhet lägger telefonen tillbaka alltihop i korgon...




Bilden? En skämtteckning som var passé när den kom...

Efter politiken då? Del två

Min mamma dog för tretton år sen. Hon ligger begravd på en idyllisk liten kyrkogård utanför Stockholm. Jag åker dit då och då, funderar. När jag går omkring ser jag nya gravar, ibland med namn som är alldeles för bekanta. Ibland namn som i varje fall klingar till. Var det inte han som bodde på den gatan? Han med hunden?
Jag ser sällan människor där. Under vinterhalvåret är det vindpinat och öde, under sommaren lummigt och sommarvackert. Kyrkan är från urminnes tider, och givetvis ligger det ett par extremt fula och opassande hus för samling och teknisk service i blickfånget.

För att komma till kyrkogården behövde man förr köra bil. Bussen avgick med glesbygdstäthet, men sen pendeltåget kom är det gångavstånd, om man har hyfsat pigga ben. Mycket länge innebar promenaden att man fick gå efter en smal remsa av en illa upplyst väg, där bilarna passade på att öka farten. Mycket.

I tio år krigade min pappa och andra för att få en gångväg från stationen till kyrkan. Helt riktigt tänkte de att äldre människor ska kunna gå dit, utan att bli nermejade av en idiot i en trimmad Epatraktor (det här är Bro, en egen ort i Uppland, inte nån förort). Och de skrev motioner till den socialdemokratiska föreningen, stötte på kommunalråd, väckte frågan.
De gjorde som de blivit lärda. Och inte mycket hände. Men den generationen är en envis sort när de vill.

Idag finns vägen där. Efter tio år. Och jag funderar på om det är en framgångs- eller motgångssaga. Tio år?

Missförhållandena på Caremas boenden var kända långt innan Uppdrag Granskning slog till. Att usel bemanning ger usel omsorg är ingen nyhet alls; sånt har vi som är fritidspolitiker vetat om länge. Men vi har inte längre kanalerna för att få fram det. Idag är det långt mer effektivt att ringa en reporter än att ringa sin lokala politiker om man vill få något uträttat. Har man blivit blåst av Ruffel&Båg AB kan jag garantera att Plus i SvT är mer effektivt än Konsumentverket.

Om jag hade en idé förr i världen skrev jag en motion, som sedan antogs av en förening, av arbetarkommunen, av distriktet och sen, så jävla småningom, av en kongress så avlägsen att det bara inte fanns. Det var inte direkt de aktuellaste frågorna som dök upp på Byggnads/LO/Sossarnas kongress. Och är det inte nu heller.

Jag håller på att lära mig det där. Att någon idag faktiskt kan slänga upp en artikel på DN Debatt, helt utan nån förankring i en folkrörelse. Köra sitt eget race liksom. Mängder med åsikter raddas upp, utan att behöva stötas mot en massa griniga invändningar på lokalnivå. De som skriver sånt brukar kallas "oberoende". Som vi förutsägbara politiska bloggare ungefär (och ibland är det ju så att de som får skriva på DN Debatt också bloggar. Tänka sig.)

Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig. En del av mig tycker det är jättebra att saker händer fort. En del tycker att demokrati ska få ta tid. Men jag begriper naturligtvis frustrationen över att det tar tio år att få en rätt självklar trehundra meter lång gång- och cykelväg över ett gärde, och jag mer än inser att de flesta skulle gett upp.

Det stora problemet är ju när vi hamnar i otakt. Just nu är väldigt många - jag höll på att skriva alla, men det är inte sant - i upplösningstillstånd över hur äldreomsorgen blivit lekstuga för profitörer. De som skäms mest är de som mest talat för privatiseringen. Och genast ska partierna försöka ordna till det här - med lagstiftning eller principer. Moderaterna mest, eftersom de är de som har mest att förlora.
Men när väl insatserna kommer är frågan borta. Då har media hittat nåt annat att vara moraliskt indignerade över, och då måste man släcka den branden.

På sikt ser jag knappt nån orsak att vara medlem i ett politiskt parti om det är så här politik ska bedrivas. Tristast blir det när mina egna företrädare talar om saken, som de definitivt inte fattat .
Ännu tristare blir det att delta i totalt förutsägbart kommunalt politiskt arbete, där en grötmyndig majoritet sätter sig på minoriteten.

Alla framtidsprogram jag ser handlar om 2014. Ungefär. Varför då? Kan man inte få några smarta människor att skriva om hur de tror att världen kommer se ut 2050 - när jag är jävligt gammal och behöver kissblöja? Ett riktigt framtidsperspektiv. Vad jobbar vi med? Hur bor vi? Vad tjänar vi? Vilka leder Allsvenskan? Finns det politiska partier? Finns det en fackföreningsrörelse?

Finns det får och kor och vatten och luft? Får dom döttrar och söner? Har dom dragspel och vals? Har dom kvar bruna böner? Har dom någonting alls? Dricker dom ens öl?

I vanliga fall brukar jag vara rätt tvärsäker på vad jag vill men just nu är jag det inte.

mer på temat här

Bilden? Bro Kyrka från ovan. Till höger synes bilvägen ner mot station, fast utan gång- och cykelbana

Sanningen om de moderata mutorna....

Funderar lite stillsamt på söndagskvällen över vilka som kan tänkas veta vilka som skänker pengar till De Nya Moderaterna. Frågan är ju både brännande och aktuell, vilket då med automatik betyder att vare sig Expressen eller Dagens Nyheter kommer att ta i den. Det handlar kanske till och med om moral.
Jag tror inte att särskilt många är insatta i det. I veckan visade det sig att justitieministern, stackars Ask, faktiskt belåtet trodde att hennes parti minsann inte tagit emot bidrag av juridiska personer sen sjuttiotalet, en liten skämtsam skrevspark på det kända förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Och - hoppsan minsann! - då dök det upp information om att exakt detta händer just nu, i form av en stiftelse som öser in pengar till den Moderata Partikassan. Om detta här
Beatrice Ask är alltså inte betrodd. Eller så har hon läst Om mutor och jäv - en vägledning för offentligt anställda Den kan ni också läsa.

Vem är det som kan vara det då? I min konspiratoriska värld är förmodligen både Reinfeldt och Borg ovetande. Frivilligt, that is. För att kunna hävda att de inte visste något. Nu blir ju det en alldeles vansinnig form av förnekelse, eftersom det här har blivit en fråga där Reinfeldt faktiskt redan borde ha tagit itu med. Redovisat skiten. Lagt upp alla inbetalningar sen hedenhös och sagt ifrån - det här är inte OK, det är ett demokratiskt underskott och bäddar för både det ena och det andra.
Och sen hade ett antal rika knösar och företag fått börja skruva på sig.

Jag vet att det finns somliga som försöker bagatellisera det här, genom att just hoa om LO:s pengar till socialdemokraterna. Till er säger jag: skärp er! Här finns ingen hemlighet. Däremot finns det en politisk klumpighet hos den socialdemokratiska partiledningen just nu som får mig att tänka på Marx. Bröderna Marx. Eftersom man också i veckan sålde bort den här frågan där man var lysande, där man hade alla rätt, där Moderaterna stod som en punchig boxare mot repen, för en lösning som redan testats och inte fungerat. Tondövheten är...förlamande.

För vad skulle hända med det svenska samhället om det då visar sig att Carema kanske kastat in lite stålar till det största regeringspartiet? Om en friskolekoncern har sponsrat en regering som därefter, halleluja, delade ut friskoletillstånd? Om en arbetsgivarorganisation har bidragit till försämringar i sjukförsäkringen och a-kassan? Om det visar sig att det genom åren handlar om många, många miljioner som svenska företag gett Moderaterna? Ordet "miljarder" är under en trettioårsperiod inte helt orimligt.

Vad skulle hända?

Det är där nånstans jag tror att knuten ligger - en hel driva med prestige och ideologi hänger helt plötsligt och dinglar. Man till och med skiter i EU's rekommendation i frågan, och Sverige fortsätter vara en bananrepublik där de som bestämmer gör det bakom stängda dörrar.

För vad kan det annars vara? Och vilka i den moderata ledningen vet något? Jag tror personligen att det rör sig om en ytterst liten krets som har all info - typ fem personer, alla män, alla gammelmoderater. Alla drivna av ett hyfsat otidsenligt hat mot allt som andas jämlikhet. Män som förmodligen inte känner sig så bekväma inom De Nya Moderaterna.

Men vilka är de? Nån som har nåt tips?




Rubriken? Som den skulle sett ut om Expressen fått göra den.

Lära gamla hundar sitta....

För många år sen, när jag fortfarande var en ung och uppkäftig människa (numera är jag inte ung), skickades jag på en överläggning för nya förtroendevalda socialdemokrater på en kursgård i Roslagen. Det var en rätt medioker tillställning, fylld av medelålders kvinnor med likadana sjalar och medelålders män med likadana manchesterkavajer.
Sen var det ungefär jag, en blivande chefredaktör som vill vara anonym, och ett par andra SSU-are, uppfyllda av en smula allvar. Vi var alla ombedda att säga nånting. Nåt "nytt och fräscht".

Jag började min minut med att säga att "i Brasilien är man glad om man hittar en duglig politiker. För där har man gett upp om att hitta nån som är hederlig". För det hade jag precis hört Björn Kumm säga i radion.
Det blev rätt tyst. Alla sjalar och manchesterkavajer tittade på varandra, med ett uttryck av "vad pratar han om? Brasilien????" i ansiktet.

Just då hade vi haft en av alla dessa återkommande fackliga farser, med höga vederböranden som suttit och skrivit ut feta löner och pensioner åt varandra. Allt stort uppslaget i Expressen, givetvis. Och min tanke var att få en liten debatt om vilka villkor politiker skulle ha. Redan på den tiden förekom det en sned debatt om hur mycket riksdagsmän skulle tjäna, och på den tiden var jag naturligtvis dum nog att tycka att "de minsann inte skulle tjäna bättre än en...eh...barnskötare!" Eller vad jag drog till med.
I församlingen av sjalar och kavajer satt det då några statssekreterare, en driva ombudsmän och lite andra av den sorten, och de bankade raskt ner mig med hyfsat sakliga argument. Givet att det handlade om riksdagsledamöternas löner.
Desperat pep jag tillbaka: "Men hur ska vi kunna lita på att alla som sitter på höga poster i framtiden inte kommer börja snylta på systemet?"

Då reste sig kommunens egen riksdagsledamot, tung av erfarenhet, grå av byråkrati, och med ett rent encyklopediskt minne för årtal och uppdragsinnehavare, och sa, med malm i stämman:
- DET kommer aldrig en socialdemokrat att göra!

Och sen var det slut på den diskussionen.

Jag är en smula upprörd när jag skriver det här. Just nu har den borgerliga pressen högtidsstunder om sossar som, utan att skämmas, tar ut pension fast de är i arbetsför ålder. Som utan att skämmas nyttjar systemet till bristningsgränsen.
Deras argument är, att det är helt enligt reglerna.

Oh yeah? Vad har reglerna med saken att göra?

Det finns en massa saker som är enligt reglerna, men som jag knappast tror att ens toppsossar skulle göra. Typ äga aktier i Lundin Oil, gynna vitryska staten, ha en semesterfästmö på Thailandsresan, säga neger eller arbeta som talesman för Carema. Typ olämpliga saker.

Så hur tänkte de där?

I min egen arbetarkommun - för er som inte vet det är det den högsta lokala sammanslutningen under distrikt - förekommer det arga diskussioner om etikutbildningar och regelverk. Sånt tror jag inte på. Dels för att då blir det ett jävla kattrakande om vem som ska svara för värderingarna, dels för att det uppenbarligen redan finns regelverk.
Det handlar bara om att ledande socialdemokrater ska tänka lite socialdemokratiskt. Liksom.
Kanske det är så enkelt att man ska fråga sig: Gynnar jag mig själv nu? Och om man svarar Ja på den frågan får man fundera en stund till.

Är det OK att ta ut pension medan man är i arbetsför ålder? Svaret för de allra flesta av oss är Nej. Och de flesta av oss har dessutom inte en rejält tilltagen pension ovanpå inkomsten - vi får minsann spara av den lön vi har. Och ingen ska inbilla mig att man inte kan lägga undan ett par spänn extra varje månad när man tjänar uppåt 600 000 om året.

Nu tror jag att det kan komma nåt gott ur det här. En rejäl utrensning. Ett stålbad, där gamla hundar får kliva tillbaka för nya och pigga. Fast det allra bästa vore ju om de där gamla jyckarna själva insåg att hoppsan, nu har jag gjort bort mig....