
Därhemma där jag bor har vi en utmärkt liten Konsumbutik, eller Coop Nära som det ska heta numer. Efter år av förfall kom det en ny handlare med idéer och energi och plötsligt har vi fått en fräsch affär, med bra utbud och moderna produkter. Vilket vi som bor i närområdet naturligtvis uppskattar - visst, det kostar en aning mer att handla där men jag kan betala det för att få ha affären kvar. Inte heller är jag ensam om att tycka det.
Igår kväll fick jag göra en räd dit ner - Det Uppväxande Släktet har en oanad kapacitet att tömma kylskåp, göra slut på toalettpapper och småäta riskakor och flingor (i enlighet med principen att hungrig tonårspojke äter vad som helst när behovet dyker upp, dvs hela tiden).
Framme vid kassan stod en olycklig tjej i nedre tonåren och viskade i sin mobil. Vid första anblicken kunde man kanske tro att hon blivit tagen för snatteri, men så var det inte. Hon hade ett par varor liggande på kassabandet, men inga pengar. Kassörskan, som bara är ett par år äldre, fortsatte expediera kunder, samtidigt som hon såg både irriterad och uppgiven ut. I kön bakom väntade tålmodigt grannar och andra.
Flickan tittade upp ibland, men utan att möta någons blick.
Plötsligt säger hon högt i mobilen:- Men då får du ringa morfar. Det här är så pinsamt.
Man fattar.
Hon är skickad att handla det nödvändigaste - på bandet låg: mjölk, Risifrutti, bindor - och får med sig ett betalkort av nåt slag. Och när hon ska betala står det "Köp medges inte". Och där står hon.
Det är en lavin av skam som ramlar över den tjejen. Hon kan inte betala ens de kanske femtio kronor som behövs. Och får ställa sig vid sidan och ringa mamma eller pappa med panik i rösten och viska att "det finns inga pengar på kortet"... Inför just grannar eller klasskamraters föräldrar - som alla snällt står kvar i kön, noga med att inte titta på henne, men med öronen på helspänn.
Det var nog fler än jag som kände att Herregud, låt henne ta det på kredit, men kassörskan ska inte behöva göra det - hon är den som sitter med en kassabrist vid sin redovisning. Eller att jag själv skulle kunna kasta fram femtio spänn åt henne. Eller att hon får nog snart hjälp, hon har ju uppenbarligen kontakt med någon via telefon...
Och plötsligt tyckte jag så synd om henne! Jag kunde känna hennes desperation, hennes önskan att bara få springa ut från affären, slippa stå där och få medlidande av folk som direkt såg vad det handlade om. Inga pengar. Kanske inte fattigdom, men absolut dålig ekonomi.
Det blir väldigt uppenbart att den nya fattigdomen syns på ett annat sätt. Här i min Konsumaffär var det en ung tjej som försökte hålla tillbaka tårarna bakom ett översminkat ansikte, samtidigt som hon väste i mobilen: "Men kom nu då...!"
Det där är en känsla som hon kommer få bära med sig hela sitt liv, på samma sätt som min egen mamma mindes hur hon fick tilldelade skor av fattigvården på fyrtiotalet. Och alla ungarna i barnrikeshuset hade samma sorts skor. Men att vara fattig i Sverige idag är inget man vill dela med andra. Ju mindre pengar man har desto mer medveten om det är man, sanna mina ord,
I slutänden handlar det bara om den lilla tjejen, och vi andra - som står brevid och tittar på henne, tills hennes mamma rusar in i butiken, slänger fram pengar utan att vänta på sin tur, och sen rusar ut ur butiken. Och jag vet att nattluften var sval mot henne. Kinder som bränner.
Läs också hos Claes Krantz som ofta skriver om de mest utsatta.
Karin Värld funderar kring just barnen






