Donald Trump, Big Bill the Builder och när Sju vågade livet

 


Ledordet för Donald Trumps presidentkampanj 2016 var America First, med undertiteln Make America Great Again (MAGA), vilket borde väckt mer rysningar hos beläst folk, än det gjorde, i varje fall i Sverige. Det var nämligen inte vilket slagord som helst, utan hade rötter långt tillbaka i USAs historia, och inte med trevliga förtecken. Det vill säga, om man är en framstegsvänlig upplyst människa ger det olustkäsnlor - är man Trumpanhängare gav det säkert helt andra associationer.
 
För ungefär 100 år sen beslöt sig en halvskum ranchägare som hette William Thompson för att bli borgmästare i Chicago, som på den tiden beskrevs som präriens dynghål. Korruptionen löpte amok i förvaltningen (den som fanns), gangsters flockades glada som barn runt bordeller och spelhålor och samtidigt växte stan så det knakade, där mängder av svarta från det fattiga Södern tog sig norrut för att skapa sig en framtid som i vilket fall som helst var bättre än den de kunde se fram emot i Mississippideltat.
 
Till det kom ohyggliga mängder irländare, tyskar och italienare som trängde ihop sig i slarvigt byggda hyreskaserner, för att jobba i boskapsindustrin eller i den omfattande hamnen eller i andra industrier. Och massor av skandinaver - under många år var Chicago Sveriges näst största stad, räknat till befolkning.
 
På det hela taget var Chicago för hundra år sen en nästan parodisk version av de dystopier som därefter vällts över oss i böcker, filmer och serier. Det här var Gotham, det här var medeltidens Venedig - det här var paradiset för ohederligt folk.
Thompson hade en brokig bakgrund, rymde hemifrån när han var fjorton, luffade runt, jobbade som kofösare i Västern och lyckades samla ihop en del pengar - oklart på vad, för till sina många talanger kunde ha n också lägga en nästintill patologisk lögnaktighet
 
Och vad vore bättre för att öka på förmögenheten än att bli borgmästare i Chicago? Vägen dit var kantad av politiska skumraskorganisationer (som är ljusår från den politiska gräsrotrörelse som vi svenskar är vana vid), men Big Bill visste hur man smörjde folk - ni som sett Boardwalk Empire vet vad jag talar om, det här är urtypen. Originalet. 
 
För Big Bill var så korrumperad att han till och med var outstanding i USA, och det säger en hel del. Han både bjöd upp till slagsmål om han ansåg sig förorättad, och spöade folk - motståndare eller journalister - även sedan han blivit borgmästare i USA andra största stad.
 
Han slöt allianser med gangsters helt öppet, han mutade folk och blev själv mutad. Han umgicks oblygt med kriminellt folk - vi talar Al Capone och hans gelikar - och dåtidens föga hänsynsfulla tabloider älskade det. Han for ut i rasande angrepp mot politiska motståndare, och verkade inte alls vara särskilt taktisk, snarare tvärtom. Under en period var Storbritanniens kung George hans främsta fiende, som han skulle slå på käften. Han ville rensa ut allt "brittiskt" ur stadens bibliotek, vilket visade sig vara omöjligt - han var politikens Fatty Arbuckle som en Chicagotidning skrev.
 
Folket älskade honom. Han blev borgmästare tre gånger. Ingen begrep hur eller varför. Visst, det förekom omfattande valfusk, mord och mutor - under det värsta året för gangsterkriget i Chicago, när 276 människor strök med sa Big Bill att det var lögner alltihop, påhittat av "den politiska brittiskvänliga eliten". Här förekom valrörelser där bomber detonerade varje vecka, och misshagliga motkandidater bara försvann - för det fanns naturligtvis krafter som gillade Thompsons idé om en "vidöppen stad". Men det är helt entydigt att han också vann för att han fick flest korrekta röster.
När han dog hittade man miljontals dollar undangömda i hans bostäder, mutor och välgörenhetspengar som han lagt beslag på. Hade han fått leva, och inte utmanat sina kriminella stödtrupper för mycket hade han mycket väl kunnat vara en del av den amerikaniserade fascism som på trettiotalet grodde i spåren av depressionen. 
 
Hans valspråk var America First, Last and Always. 
 
Det utvecklades så småningom till en ganska bisarr högerorganisation som ville hålla USA utanför alla internationella konflikter ( men gärna exportera amerikansk företagsamhet, och vid behov backa den med lite soldater sådär). För Big Bill var mycket försiktig när det gällde etniska grupper - det vill säga, han pekade bara ut en i taget som problem, vilket också gjorde att de ofta hamnade i rena raskrigsmotsättningar med varandra.
 
Mycket av den i våldsamhet räknat oöverträffade maktstriden kring spriten i Chicago under förbudstiden bestämdes av var man kom ifrån - italienare mot irländare och judar och tyskar och polacker, och Big Bill var försiktig med var han satte sina fötter. Han var upproriskt mot alkoholförbudet, stolt över att han själv var "blötare än mitten av Atlanten" och att "man skulle inte ta ölen efter jobbet från en tysk jobbare". Under första världskriget tog han stark ställning mot att USA skulle lägga sig i, inte minst för att han behövde de tyska immigranternas röster.
 
Hela hans politiska existens baserades på ett förakt för myndigheter och Washington, en tanke om att han som företagare minsann skulle få alla hjul i Chicago att snurra, och att hans bakgrund som cowboy liksom gav honom rätt att skjuta från höften när han tyckte det passade. I själva verket var han skrämmande okunnig om både hur lagstiftning och administration fungerade och det mesta av stadens verksamhet störtdök under hans år vid makten.
 
Lärare fick inga löner, brandkåren kunde inte tanka, polisen nyanställde inte, posten delades inte ut, gatlyktor tändes inte. Vilket ledde till precis det som alltid sker - att människor söker sig till den som kan leverera säkerhet, tak över huvudet, mat och nöjen. Gangstern. Ligorna tog helt enkelt över ansvaret för att staden skulle fungera.
 
Thompson understöddes av en av de värsta, och största Chicagotidningarna, the Examiner, vars ägare William Randolph Hearst var ännu en av alla dessa för en europé fullständigt obegripliga amerikanska framgångssagor; där den värsta sensationsjournalistiken frodades fritt - men med ett politiskt budskap som Hearst använde Big Bill för att framföra - ge fan i att lägga er i, jurister och politiker!!!
Det är kort sagt inte konstigt att Donald Trump valde att återanvända den här slogan. Den har dessutom under senare år använts av David Duke, ledare för samma Ku Klux Klan som Donald Trump påstod att han inte hört talas om och därför inte kunde ta avstånd från, ett KKK som inte bara varit en lynchklubb utan också hade en antiauktoritär historia under senare delen av 1860-talet, när Sydstaterna, som förlorade inbördeskriget, ansåg sig vara ockuperade av de vinnande Nordstaterna, en historieskrivning som fortfarande är gångbar söder om Mason-Dixon-linjen, och som också måste vävas in när och om man ska förstå stödet för Trump
 
Det finns en mängd myter om den amerikanske presidenten, som amerikaner gärna odlar. Den vanligaste är att han är en nästintill påveliknande gestalt som fyller sina dagar med djupa tankar om hur man ska kunna rädda världen och USA. Givetvis.
 
Inte sällan drar man upp samma Vilda Västern-melodramatik som Big Bill Thompson gjorde. Den starke mannen som tar strid mot världens ondska. Ja, kanske inte så där jätteensam, utan mer Hollywoodaktigt måste man kasta in några bra staffagefigurer som backar upp Den Starke. Ledarskapet ska fördelas jämt, men "det är jag som bestämmer", som en president ska förväntas säga. Och om han vill ska han lite nonchalant sådär kunna utplåna nån banarepublik eller avsätta nån annan president.
Don't mess with us, är budskapet, som fortfarande lockar miljoner amerikanska väljare. Och det är de som Donald Trump vänder sig till. Att gräva i orsakerna till det här är lönlöst, man lär få lika många svar som de man frågar, men generellt kan man nog säga att det i den amerikanska livsstilen finns en oerhörd konservatism, som bottnar i att landet är så stort. Det går ju knappt att tala om amerikaner om man med det menar gemenskapen mellan en svart sjuksköterska i Louisiana och en gasborrare med Stetsonhatt i Montana.
 
Det är storleken som gör det, tror jag, på samma vis som med de nästa typ sju största länderna där de regionala skillnaderna är så stora att det är omöjligt att prata om en nationalkaraktär av typen John Bull eller Svensson. Därför letar man symboler som kan knyta ihop det, och ingen är större än cowboyfilmen.
Ni kommer inte hitta någon annan företeelse som så att säga ger Amerika en själ, än just Vilda Västern, alldeles oavsett var man bor i USA. Man kunde kanske prata om massbilismen, men den är långt bredare som företeelse - och just Västernmyten är något man vårdar i USA, och vårdar ömt.
 
Filmen The Magnificent Seven hade ju premiär 2016, i anslutning till valet, och den är intressant som tidsmarkör. Oj vad de dog, som Arvtagaren sa, och det är ett bra omdöme. Det sköts så ini helsicke, men alla nyanser som fanns i den ursprungliga filmen Sju Vågade Livet var ju borta.
 
Istället hade man gjort om historien till en politiskt tillrättalagd blockbuster, där alla minoriteter var på den goda sidan (man smög till och med in en smula homoerotik) och där ledaren var svart. Och så hade man ihjäl enorma mängder med folk - till det där irriterande dånet från vapen i det fria som bara existerar i filmer, i verkligheten låter det inte alls så (Det kommer bli en del konnässörresonemang här).
Den ursprungliga filmen - och jo, jag vet att det är en remake av Kurosawas De Sju Samurajerna, men å andra sidan hade Kurosawa sett massor med med västernfilmer innan han blev regissör, och idén med en ond bandit som terroriserar en by hör till formulär 1A i Västerngenren (kolla Shane, Silverado eller Heavens gate, det finns mängder) är en film om moral och ställningstagande. där karaktärerna inte är så stereotypa som i den här nya, där det finns en del humor och där historien innehåller alla dessa komponenter som vi vet ska finnas med i den sortens Västernfilm - den ensamma kampanilen i den lilla byn, den overkligt sköna lantarbeterskan, revolvermannen med svarta handskar, fyllot med ett hjärta av guld och den ambivalente hjälten som slits mellan sin vilja att leva ett vanligt liv och sin våldsamhet - vilket saknas i The Magificent Seven.
 
Istället för den mexikanske banditen som begär sin del av byns spannmål - det fanns gott om verkliga förlagor - har man en osedvanligt otrevlig gruvägare, som för säkerhets skull skjuter lite folk på egen hand också. Man byter ut den lilla mexikanska byn mot en liten stad, oerhört oklart vilken sorts stad det är, som också gränsar till en koncentrationslägerliknande gruva där gruvarbetarna tydligen är livegna, fast de inte vet om det (det är som sagt mycket som är förvirrande där...).
Och till sist är överspelet helt magnifikt - här har vi inga nyanser av svart eller vitt, utan antingen är folk omänskligt goda eller jävligt elaka, och det framför de med ett sånt patos att man måste hålla sig från att börja skratta i salongen. Jämför det med James Coburns återhållna psykopati i Sju Vågade Livet (Coburn är för övrigt min favoritvästernbandit tillsammans med Lee Marvin) där man hela tiden anar vansinnet.
 
Trumpväljarna hatade den nya The Magnificent Seven. Dels för att den var sådär liberalt politiskt korrekt, där de etniska minoriteterna var hjältar och amerikanen var skurken, dels för att den på något vis manifesterade den lystna kapitalism som inte håller något heligt utan där man helt krasst gör om gamla fina filmer till något hemskt och kommersiellt. Det finns som sagt en konservatism i USA som känns främmande för en europé, men som förmodligen baseras på att landet har en mycket kort historia, och den sammanfaller ofta med storkapitalismens framgångar och misslyckanden. Och det finns hur konstigt det än kan låta också ett drag av antikapitalism i de Trumpska kärnväljarkretsarna
 
Och varför valde man då Trump? Det gjorde man inte. Man valde INTE Hillary Clinton. Så enkelt är det. Hon representerade allt det onda i den här historieskrivningen. Etablissemanget. Eländet från Washington. Kvinnosaken. Bögarna. Minoriteterna.
 
För oerhört många amerikaner är det här röda skynken, på ett vis som är nästan makabert för tolerant svensk. Här vårdar man mansrollen, här hyllar man Den Ensamme Starke Mannen, som Robert Redford i Jeremiah Johnson, eller nån av alla dessa John Wayne-filmer där The Duke faktiskt är både drullig och obegriplig, men mest i The Searchers där han rätt fint är psykiskt labil eller i The Shootist där han, cancersjuk, symboliskt tar sig an både motståndare och den nya tiden. Här ska etniska minoriteter inte ta plats och kvinnans plats är i köket. Punkt.
 
Givet finns det undantag - välutbildade människor som vill se ett avreglerat samhälle där det är huggsexa och där den som inte kan ta hand om sig kan trilla ner i ett hål. Ungdomar som gillar Donald Trumps fuckit-attityd. Människor som är dörädda för muslimer (eller bögar, eller svarta). Visst finns de - men kärnan, the core, är männen som hyllar de påstådda idealen i en glest befolkad ödemark mellan 1865 och 1908 ungefär. Där lagen sitter på höften och en död indian är en bra indian. De som bildar militanta och välbeväpnade grupper som både säger, och framförallt tror, att de för Den Stora Massans talan.
 
Inte för inte har amerikanska soldater ofta jämfört sina uppdrag i Vietnam, Irak eller Afghanistan med de uppdrag som glesa kavalleristyrkor hade under indiankrigen - så stark och levande är den här traditionen, som ofta manifesteras i att olika högkvarter eller läger ges namn efter gamla indiankrigare, eller att kodordet för Usama Bin Laden var Geronimo, vilket givetvis retade upp chiricahuaapacherna.
De här människorna tänker inte så - de hyllar en livsstil där advokater, som är ett skällsord numera i amerikansk politik, och lobbyister inte sätter begränsningar på vapeninnehav eller hur snabbt bilar får köra.
 
Och man har inte alls samma förakt för mobbaren som vi har - tvärtom skulle jag vilja säga. Att vara sådär klassisk drullig mot den svagare är kanske avskyvärt och publiklockande på bio, men knappast i verkligheten. Företeelsen är ju så etablerad att vi alla idag vet vad nördarnas revansch innebär, när revanschen inte är kopplad till att den en gång mobbade återvänder och tar itu med sina mobbare. Krasch, bom, pang, kassasuccé.
 
Att Washington ska bestämma vem som ska ha sjukförsäkring ses som horribelt (även bland de som faktiskt skulle behöva det), att hävda att kvinnor kan ha egna liv likaså - och mycket av det här går igen i de västernserier som rullar dygnet om som utfyllnad i amerikansk TV. Stereotyperna manifesteras varje dygn, och kombinerar man det med ett påstått hot från kineser - man minns Korea här - och företag som flyttar utomlands har man en soppa med sprängkraft. I annat fall kan man alltid dra upp kommunismen, eller peka på att motståndaren minsann är minst lika skurkaktig.
Då längtar man, likt Big Bill Thompson, efter att få göra upp på gatan. Eller så röstar man på Donald Trump, oavsett om man riskerar sitt liv. För Donald är inte Joe Biden.


 


För övrigt är mina top tre Västernfilmer Ulzanas Raid, Den Onde, den Gode, den Fule och Den Siste Mohikanen. Som TV-serie är Lonesome Dove oöverträffad, medan Rawhide och Heck Ramsey borde kunna livas upp igen.