Den stackars mannen

   Kan vi vara överens om att arbetarkvinnor betalar sitt arbetsliv med sin hälsa? De kommer få ont, dålig pension - för att de ofta varit i förhållanden där det är kvinnan som stannar hemma, VAB-ar eller jobbar deltid - och dö tidigare än kvinnor med bättre utbildning.
  Så vad betalar män med?
  Just nu skulle jag vilja säga att de betalar med att bli konservativa, om övergången tillåts. Och de blir konservativa i samma takt som kvinnor tar plats. Jag skulle vilja säga att kvinnors ökade deltagande i det offentliga samtalet inte bara beror på att de knör sig fram, utan på att män i lite för stor utsträckning slutar ta del, blir passiva, eller i värsta fall reaktionära. För många män är lagspelare - man vill inte vara ensam, eller nästan ensam kvar; då slutar man helt istället. På jobbet, i föreningen, inom facket, i politiken.
  Och ingen annanstans är detta större än i den rätt formlösa grupp vi brukar kalla arbetare. Detta alldeles oavsett att Mattias Svensson precis nyss skrev en artikel om att socialdemokratin måste gå högerut för att kunna attrahera dessa tidigare trognaste. Jag skriver oavsett för vi är rätt många ändå som både diskuterat och beskrivit detta.
  Jag ser det ju själv - män vid fikabord som ivrigt propagerar för partier som i slutänden kommer sparka dem på pungen, med stålhätta, men som driver frågor som just män tycks ha särskild fäbless för. Det vill säga att skylla på nån annan. Slippa problematisera.

  Alltsomoftast möts jag ju av arga karlar, med sin älskade bil som bild på sociala medier, istället för barn eller barnbarn, som säger att de inte känner igen socialdemokratin, att de saknar Sträng och Palme, eller Erlander. Detta utan att egentligen ha en aning om vad dessa tre egentligen tyckte och tänkte. Det blir som när högern vill utmåla Palme som kommunistisk spion (han hatade Sovjet) och vänstern skulle ha honom till USA:s dräng (han hatade USA-imperialismen) - det blir ingen ordning alls. Det blir bara tyckande.

 Den svenske fackföreningsmannen, förr iförd träskor, rutig skjorta och skinnväst, har ersatts av kompetenta kvinnor, utan uniform klädsel, och på avstånd ser jag ju företrädare med annan etnisk bakgrund komma så smått. Kvar står myten om Den Svenske Fackföreningsmannen (och för säkerhets skull ska jag tillägga att nästan alla män som idag jobbar fackligt inte uppfyller myten, tvärtom). Fyrkantig, långsint och tondöv.
  Om detta kan man raljera, eller bara säga att "japp, så är det", och sen låter vi kompetensen avgöra.
 
  Jag har inget mot det, jag är fullständigt övertygad om att kompetensen i fackföreningarna, och socialdemokratiska partiet, höjts avsevärt vartefter kvinnorna och invandrarna fått ta plats.

  Men.
  Vad gör vi åt alla dessa män som nu inte känner sig hemma i organisationer med jämställdhetsplaner, genustänkande, där kollegor är föräldralediga, går i Pridetåg? För de är inte så få - om detta har Mattias Svensson rätt. Om vi struntar i dem blir de lätta offer för populismen - vi vet redan idag att vid varje företagsnedläggelse eller uppsägningar, ökar stödet för Sverigedemokraterna. Och som röstboskap kommer de vara en formidabel tillgång för Jimmie och Mattias. Vill vi det?

  Jag menar inte att socialdemokratin ska gå åt höger för att locka dem kvar, och jag tänker inte nappa på olika knäppa förslag om att kvotera in män där det behövs. Det jag vet är att många av dem saknar företrädare de kan identifiera sig med, de känner sig utpekade - som en sa, jag kan inte dra ett skämt idag utan att bli anmäld till personalavdelningen...

  Inte heller funkar det att säga - "japp, så här är det - rätta in sig i ledet nu, lille gubben". Eller att säga att "men tänk vad många män som bestämt allting förr..."  Det funkar inte så, jag kan lova er det.
  Inte heller har det med etnicitet att göra - här är invandrade män, som ser sina kvinnliga familjemedlemmar sekulariseras, lika förvirrade. För de vill ju gärna ha de här framstegen som en jämställd politik innebär. Deras problem är bara att de tycker att de skulle vara med fler män.

  De är inte få - de är en rejäl skock, många nog att ge de riktiga kvinnohatarna makten, ungefär som med de arbetarmän som hyllar Trump eller vilken reaktionär ledare ni vill. Och då blir det vådliga problem för oss alla.

  Så vad gör vi? Visst, vi borde prata med dem, men vem ska göra det? Det borde ha gjorts för länge sen naturligtvis - att komma nu med "samtal vid fikabordet" är som att köra ångradio. De vill ha sin bil, sin jakt, sitt kött, sin hockey, sina osmakliga skämt i fred - och skulle de få som de vill (även om det för de flesta av dem mest är en känsla, inte en uttalad politisk tanke) kommer vi få ett otrevligare samhälle än ni kan föreställa er.
  Eftersom det här nu är Facebook, där människor är känsliga som kattens morrhår. måste jag ju naturligtvis lägga till "inte alla män, inte alla bilägare, inte alla jägare, inte alla köttätare...." ja, ni fattar.
  Men något måste vi göra.

  Vad tycker ni?