Om att blogga....

Precis som många andra får jag emellanåt ett behov av att förklara mitt bloggande; göra ytterligare en programförklaring. Exakt varför det blir så har jag ingen aning om men jag antar att det beror på någon slags tveksam,het kring huruvida det jag skriver faktiskt betyder någonting.
Nu råkar jag tro att det gör det, men jag har varit tvungen att strama upp mitt tyckande rätt mycket - det är helt uppenbart att bloggar som spretar åt för många håll blir rätt tröttsamma efter ett tag. Frågan är ju om jag som bloggare egentligen har så intressanta åsikter som jag tror - och oftast är nog svaret Näpp! Extra uppenbart blir det när olika bloggare yttrar sig i frågor de faktiskt inte behärskar. Rätt kul kan det bli också...

Jag hinner inte - orkar inte - uppdatera mig så ofta. Huvudsyftet med UtsiktFrånEttTak är ju att dokumentera mitt arbetsliv. Sedan kan det bli en hel del politik också, och konstigt vore annars eftersom jag är en politisk människa. Men det finns åtskilliga andra bloggar där man både kan diskutera och lära sig ett och annat, och de är dessutom ofta bättre på det. Bloggen har ju en demokratisk nackdel eftersom den förutsätter blixtsnabb respons - finns inget värre än att gå i dagar och vänta på ett svar, vilket faktiskt verkar skada debattklimatet.
Jag har länkat till ett par bra bloggar där man kan få ta del av åsikter som jag inte alltid delar men alltid respekterar, och flera av de bloggarna har dessutom en avsevärt bättre fart på debatterandet. Flera har dessutom sidorna fulla med länkar till ytterligare bloggar.
Däremot har jag bara länkat till de bloggar jag regelbundet tittar in på - jag är inte särskilt intresserad av nyliberala bloggar. Inte för att de är inkompetenta - men de är så fruktansvärt ointressanta och förutsägbara.

Som kunskapsinhämtare föredrar jag fortfarande det tryckta ordet - jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. Det blir helt enkelt för mycket tyckande på bloggen och alldeles för lite kunskap. Detta är för övrigt en slutsats som rätt många kolumnister skulle behöva dra - många bloggar dessutom i enlighet med devisen "Jag tycker, alltså finns jag".
Emellanåt skulle man kanske vilja påminna om att det Descartes menade var "Jag tänker, alltså finns jag". Det är inte svårt att på ett par rader fullständigt radera ut sin egen heder genom obetänksamhet eller - oftare - okunskap.
Berömmelse varar i femton minuter med den moderna tekniken, vanära varar för evigt. Vilket också är en orsak till att jag på min egen blogg även fortsättningsvis kommer begränsa mig till ämnen jag har en smula hum om - och sedan ha åsikter på andra ställen också...
Bloggandet är också helt uppenbart en klassfråga - det är till för de som har möjlighet att skriva lite när andan faller på. Vilket är uppenbart när jag läser vid vilken tidpunkt inlägg på bloggar är skrivna. Vem fan kan skriva ett tvåhundra raders blogginlägg kl 1122 en onsdag, om man inte faktiskt anger i sin presentation att man är riksdagsman eller ombudsman eller student?
En vanlig löneslav har knappast den möjligheten. Man får koncentrera sitt tyckande till sin fritid, vilket inte alltid är så lätt.
Därför blir inte bloggen uppdaterad så ofta som den borde, men jag hoppas jag kan fortsätta irritera och förnöja en smula även framledes.

Valet 2010 vinns på arbetsplatserna!

Nå, nu får vi konflikt. Det behöver vi. Att just Handels, med mängder av lågbetalda kvinnor, får ta smällen ska de ha heder av. De tar återigen upp fajten där den måste tas - på arbetsplatserna. Jag har tidigare skrivit att missnöjet med facket knappast beror på att folk tycker att facket engagerar sig för mycket - tvärtom. Det man vill ha är strid - för vettiga villkor, för bättre arbetsmiljö, och naturligtvis för några extra kronor.
Ingen ska inbilla mig att det finns minsta substans bakom Svenskt Näringslivs argument om att det skulle vara för dyrt. Det stoppade minsann inte direktörerna från att höja sina egna löner, sina pensioner, sina bonusar. Vad trodde de?
Nu råkar jag veta att de där bonusarna egentligen är en munsbit i sammanhanget, men man kan aldrig - hör du det Stefan Fölster! - komma från det Goda Exemplet. För att inte tala om det dåliga exemplet - i dagarna förkroppsligat av miljonregn över de som redan har mest. Sedan visar det sig att borgarnas jobbavdrag gynnar de som tjänar mest (hallå, någon som är förvånad?), att jobben inte alls kom i den takt man lovat (eftersom de flesta nya jobb som uppstått är resultatet av den förra regeringens politik) och att saker helt plötsligt börjar bli dyrare. Är det någon som är förvånad?
Och att Svenskt Näringsliv stoppar avtalet mellan Svensk Handel och Handels på grund av en kvinnopott är rent osmakligt. Men jag vet också att det var så här det skulle bli - under åren 2007-2009 ska ryggraden knäckas på svensk fackföreningsrörelse. Men tupparna på Blasieholmen är lite för unga och oerfarna för att inse tyngden hos en förbannad fackförening.

På samma vis är ett gäng av den yngre borgerliga nomenklaturan helt oförberedda på hur en arbetsmarknadskonflikt kan se ut. Och hur effektiv den är. Det är fler än dagens minstrar som tidigare kommit ur elden med repat skinn, innan de lärt sig att man retar inte upp svenska jobbare.

Själv ser jag fram mot ett stormigt engagerat år - det har redan börjat för vår del. JM sätter fyra byggen på stupstockslön, flera andra vill tjafsa om enhetstiderna. Intet av detta är menat att förvåna - vi visste att arbetsgivarna skulle vädra morronluft efter valet. Det kan bli riktigt roligt det här.

Och det är det här vi behöver - en höger som kastar av sig masken och agerar som den kapitalist den är. Man måste veta vem som är ens fiende för att kunna slå tillbaka. Mycket av den socialdemokratiska veligheten ligger i att fienden har omgrupperat och flera av våra företrädare verkade helt låsta vid gamla positioner - när en ny verklighet verkligen ropar på nya metoder.
Till detta ska vi återkomma!
Nu börjar huset ta form, både invändigt och utvändigt. Balkongerna väger hur mycket som helst och stämpas upp med balkongtorn innan all armering brunnit fast. För att det inte ska kunna röra sig kryssar man tornet åt olika håll. Bakom all plast finns den råa fasaden, som så småningom ska kläs in med nånting. Skam till sägandes har jag inte en aning om vad det blir.
Just nu är utfackningsväggarna klädda med gnu.


Vi bygger alltså ett inre väggskelett av bärande platsgjutna betongväggar. Utåt gatan sätter vi däremot utfackningsväggar, dvs icke-bärande prefabricerade byggelement som levereras i råskick, precis som på bilden. De monteras, fästs i bottenregeln och justeras in med hjälp av PASO-stämpen så de står lodrätt (eller så nära det går, trä är inte alltid spikrakt).


Men när filigranet ligger på och valvet är gjutet måste man också sätta fast utfackningsväggen i taket - med långa skruvar, eftersom man måste lämna en mån för isolering. Här syns delar av den maskinpark jag släpar med mig för slutmontaget.
I vissa utfackningsväggar finns det inbyggda stålpelare, som har en bärande funktion i hur den gjutna plattan ovanpå håller ihop. Och om trät kan hitta på hyss emellanåt är det intet mot vad man kan upptäcka med de där stålpelarna...

Ovanifrån ser ett nylagt filigranvalv rätt idylliskt ut. Nu ligger jag dessutom en våning efter så det börjar bli dags att komma ikapp med fotograferandet också. För nu börjar det bli Utsikt Från Ett Tak.

Tills dess bjuder jag på bild av storkok hemma i köket med kompletta matlådor. Inga kulinariska delikatesser, men bra sammansättning av proteiner och kolhydrater, och - viktigt! - lätt att värma och äta!

Polsk gästarbetare berättar

Tomasz är tjugotre, ser trevlig ut och pratar hyfsad engelska. Vi har setts på gymmet under ett år, morsat på varandra och för ett par veckor sen kom han fram eftersom han sett min tröja, med texten "Stark, stolt, trygg". Hans första kommentar överraskade mig - han sa att jag egentligen var hans fiende.
Hoppsan, det hade jag kanske inte förväntat mig men han utvecklade resonemanget och förklarade att det var så han blivit lärd sedan han började jobba svart i Sverige, för det var ju det saken handlade om. De polacker som förmedlat jobben åt honom, de svenska entreprenörer han träffat - alla hade varnat honom för facket. De ville ta brödet från honom, skicka honom ur landet.
Tomasz ville inte tala om var han jobbade men det framgick att det var ROT-projekt det handlade om. Badrum, toaletter, stambyten. Han tjänade runt 100 kronor i timmen, och jobbade minst sextio timmar i veckan. För tillfället bodde han hos bekantas bekanta i Järfälla, och betalade 2000 spänn i månaden för en säng. Dessutom var han tvungen att avstå en del av sin lön till förmedlaren, som givetvis också var polack.
Han berättade om hur de fått mobilsamtal om att facket var på ingång, hur de släppt alla verktyg och störtat ut i skogen där de suttit flera timmar. Om hur han bytte om i en gammal tvättstuga utan värme. Det var där de åt också, i den mån de hann äta.
Han jobbade med ett par andra polacker från hemstaden - äldre karlar som söp hejdlöst, satte sig i skuld och var tvungna att låna pengar på förskott hos förmedlaren - ett avtal de knappt kunde komma ur. Han berättade om hur en kompis som sökt sig till den legala arbetsmarknaden fått fly för sitt liv från deras gemensamma lägenhet, när förmedlaren och ett par hårdingar dök upp för att "prata vett med honom".
Det kändes inte som ett värdigt liv, det som Tomasz berättade om. Men nu skulle han äntligen åka hem - han var ju inte ens byggnadsarbetare, utan truckförare, och nu hade han fått en öppning hemma. Han såg fram mot det, och att få gå med i facket.
Jag måste säga att hans historia fyllde mig med vämjelse - vad är det för villkor oseriösa arbetsgivare ställer upp på? Knappt skyddsskor, ingen aning om det är hälsofarliga material de jobbar med. Och smarta män i blanka skinnjackor, som har knivar och puffror. Fy fan.

Jag hoppas verkligen Byggnads jobbar på för att förbättra villkoren för de här svartjobbarna - de är många i Stockholm, och de förtjänar bättre än att bara skuffas ur landet. Framförallt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar - bidra inte till den här cirkusen utan ställ krav på att underentreprenörer har schyssta avtal och villkor, och se till att det efterlevs.

Högern går mot mitten och mittfältet försvann....

Jaha, vi behövde inte vänta så länge på att min text från 14 januari skulle besannas. Nu blev det inte riktigt på det viset jag trodde men det är märkligt hur lite de överraskar, de politiska djuren. Till det kan läggas att KG Bergström, mannen med det höga hårfästet i Rapport, gjorde en av sina sämsta politiska analyser någonsin ikväll. Och det säger inte lite eftersom han klarat av dubbel mollbergare med pik i den grenen.
Ullenhag gör dock bara en halvdan analys, vilket antingen visar på okunnighet - vilket jag föredrar att tro - eller dumhet - vilket vore synd - när han pekare på faktumet att De Nya Moderaterna faktiskt är de nya moderaterna, och att de genom att överge sina traditionella värderingar lämnat spelplanen helt utan bemanning på områden som är väsentliga för borgerliga väljare.
Den där spretigheten kan komma att få förödande konsekvenser, men till det ska vi återkomma.

Att beskylla Centerpartiet för att ha blivit nyliberala är alltså inget hugskott - det manifesteras naturligtvis mest av Federley, som vi får hoppas får massor av TV-tid i framtiden eftersom jag näppeligen kan tänka mig nån annan som bättre varningslampa för deras politik - men tankegångarna är inte nya, inte alls.
Centern har inte alls en tradition som socialliberalt parti, dess historia är tvärtom stockkonservativ och fylld av lokalanknutna bönder, ledda av olika knipsluga ledare av vilka Hedlund måste sägas vara arketypen. Men Ullenhag är helt ute och snurrar när han tror att centerns kärna består av människor som hyllar socialliberalismen.
Istället är det så att under huvuddelen av centerns moderna tid har man delat väljare med moderaterna/högern , och idag gör man det med kristdemokraterna. Den korta tid som socialliberalismen präglat centern var också en tid när dess ledare Johansson och Daléus hade att strida mot framgångsrika socialliberaler i folkpartiet, och det raderade ut partiet i Stockholm och marginaliserade det i riksdagen.
Centern leddes under dessa år av en partiledning som politiskt låg nära socialdemokratin, vilket dess väljare inte gjorde. På samma sätt som De Nya Moderaterna idag leds av folk som inte har mycket gemensamt med den hårdföra partihöger som är dess bas, om vilket det finns anledning att återkomma.
Vid sidan står ett desillusionerat folkparti, som inte vet vart de ska eftersom De Nya Moderaterna nu är bättre socialliberaler än folkpartiet är, eftersom Centerpartiet är bättre marknadsliberaler än både folkpartiet och De Nya Moderaterna, och längst bort har vi ett KD som med stor sannolikhet kommer att tappa till Sverigedemokraterna - om de inte splittras rakt av.
Kan man bara lite politisk historia kan man säga att Hjalmarsson har fått en revival, att Fälldin satts i högsätet och att Ahlmark kört i diket. Detta för att Hjalmarsson faktiskt var socialkonervativ på det där trevliga murriga sättet, därför att Fälldin var lika mycket nyliberal och föraktade det gemensamma som någonsin Carl Bildt (de kom bra överens, remember?) och för att Ahlmark aldrig var någon framstående politiker. Man blir inte det om man inte tål att bli emotsagd.
Timbro levererar numer inte särskilt mycket till De Nya Moderaterna - Reinfeldt har effektivt blockerat sina interna partikrítiker genom strategiska utnämningar. Däremot lapar naturligtvis centerns företrädare vid de brunnar som Svenskt Näringsliv tillhandahåller - dumma vore annars. Här gäller det att äta eller ätas.

Nå, vad kommer nu ur detta? Förutom att Ullenhag gjuter en del skum på den växande irritation som finns inom folkpartiet ute i landet? För den finns där - både med Leijonborg och med marginaliseringen. Vad fp än föreslår för närvarande får de spö - och av alliansbröderna inte minst.
Det kommer att gro en växande insikt inom alliansen om att någon faktiskt kan ryka vid nästa val. Att KD skulle vika ner sig för abortmotståndarna ser jag som helt naturligt - man ska inte reta upp pingstvänner, för då startar de nya partier. Och märkbara delar av borgerligheten kommer att söka sig till SD. Vill man veta varför kan man läsa deras partiprogram, som är fyllt av Familjen, Fanan, Konungen och Fosterlandet.
Det är dags att lägga bilden av SD som ett parti som attraherar obildade sosseväljare på hyllan. Dess kärna har genuint borgerliga värderingar och det kommer att stå allt tydligare inom ett år. Det har funnits ett missnöjesröstande på SD som inte ska leda till panikåtgärder inom de andra partierna - men SD kommer inte att få behålla de rösterna hur som helst. De är inte heller egentligen intresserade av det - deras mål är att bli ett etablerat borgerligt parti. Och de som primärt kommer släppa till väljare är just Centern och KD.

Den viktigaste lärdomen ska nog ändå socialdemokratin dra. Det är dags att sluta se De Nya moderaterna som det stora hotet. Den politiska kartan har ritats om. Skulle vi idag göra en höger-vänsterskala över borgerligheten skulle De Nya Moderaterna hamna längst till vänster, följda av folkpartiet och sen skulle det vara jämnt skägg längst ut till höger mellan centern och KD.
Centernpartiet kommer ytterligare att profilera sig som anti-fackliga och företagarvänliga, och det kommer att pågå tills jobben inte kommer. Då kommer Maudan att få ta sig en funderare. Och Leijonborg kommer avgå. Snart. Sanna mina ord.

På det här viset rycker Ullenhag ner draperierna till Rosenbad, på ett sätt som för ett halvår sen hade betraktats som häpnadsväckande, men som idag inte alls väcker samma uppmärksamhet. Nej, det är ingen storm i ett vatten glas - karln är PARTISEKRETERARE, och även om just folkpartiet haft lite otur på det hållet ett tag är det lätt att förstå varför han skriver det han gör. Men att han faktiskt sedan gör det visar på något annat - Ullenhag skriver inte det här för sin egen eller Leijonborgs skull. Han skriver det för sina väljares skull, och då har det gått långt...

Sista rycket innan våren




Så blev det dags att gjuta första delen valv... Efter att grovisarna armerat hela ytan lägger man på ca tjugo centimeter betong, och inte vilken betong som helst utan en blandning som klarar av kylan....





Under valvet ser ut så här. Det är ju inte direkt hundraprocentigt tätt utan överskottsvätska rinner genom filigranet ner till våningen under






Jag har varit lite osams med mitt bloggerkonto under ett par
dagar här vilket gjort att uppdateringarna fått vänta. Å andra sidan kom våren istället, lagom tills nästa valvgjutning som går igång måndag 12 mars.
Dessutom har jag köpt en ny och bättre kameramobil som jag varit tvungen att hitta finesser på

Efter valvgjutningen ser det ut så här. Vi befinner oss i markplan och det underlättar ju naturligtvis oerhört.









Sen placerar vi ut nya plåtformar efter linjer och monterar ihop och gjuter för att kunna lägga nästa lager filigran på. Bilderna tagna med nya mobilen






Ibland passar det inte. Och då åker rondellen, detta favoritverktyg för filmmakare fram
Dessutom måste man ju ta reda på vad f*n som blev fel och så bläddras det i ritningar av lagbas och utsättare












Eftersom vi nu trots allt har en våning ner till källarplan monterar Lambertsson dit bygghissen. Jag skulle kunna skriva en rejäl drapa om bygghissar jag minns. De skramlar och svajar och är iskalla samt att de alltid har en märklig förmåga att gå sönder med folk i...




Ibland blir det mer fel än så. En av hissväggarna kom några millimeter fel i botten, och på en höjd av över tre meter blir det rätt mycket. Då kommer bilmaskinen fram, och sen är det hårt kroppsarbete som gäller. Det finns noggranna föreskrifter för hur mycket man får använda handhållen bilning under samma dag, eftersom det kan ge permanenta skador rätt fort i form av vibrationer som slår sig på nervsystemet. Återkommer till det.


Och sen står väggarna där och väntar på nästa laddning filigran. Vädret blev dessutom en aning bättre vilket bättrade på humöret - lägga filigran i snöglopp är väl inget vi älskar direkt....






Nästa post kommer att handla om filigran och utfacknigsväggar...

Visst finns det knegarbloggar

Frukostflingan hade bättre koll än jag på om det fanns bloggar av vanliga människor för vanliga människor, för det fanns det naturligtvis. Särskilt fastnade jag för Min Vänstra Hand, en blogg som handlar om människor och deras vänsterhänder. Det fanns en stämning i den bloggen som gav mig associationer till både Slas och texter av Lasse Westman i Bakvagnen i Vi, som jag minns dem från mina kloka föräldrars folkbildningsprenumerationer, som även innehöll Fönstret, Aktuellt i Politiken och en del annat.
Jag är förtjust i de där svartvita bilderna av hårt arbetande yrkesfolk, även om jag idag vet att de enstaka lyckade bilderna var det som blev kvar av mängder med bilder. Det finns en charm i att se interiörer från gamla affärer - i Solberga i Stockholm finns två jag kan gå in i bara för att få den där upplevelsen av igenkännande. De har samma tunga träportar in till butiken som måste vara ett elände för de kvarboende pensionärerna med rullatorer, nerslitna metallhandtag, och innanför en inredning och möblering som nog inte ändrats så mycket under åren. Runtom har ett planerat litet torg utarmats eftersom all annan handel förflyttats till stormarknader.
Allt detta märks väldigt väl efter de första T-banelinjerna. I Björkhagen eller Kärrtorp består centrum av en frisör, en tobakist och en pizzeria. Ungefär. Inte mycket att hurra för.