Dagens horoskop



Hemligheten med skriva ett framgångsrikt horoskop är att det ska vara handfast och verkligt. Inte nåt trams om att "träffa en mörk främling" eller "du ska snart ge dig ut på en oväntad resa..."
  I synnerhet behövs det här för medelålders män och kvinnor, utan hopp, som vet att man måste ta hand om både sina egna föräldrar och sina osjälvständiga barn när man själv blir pensionär.

So here we go


Väduren (21/3 - 19/4)  Gå inte ut idag. Drick två glas vin istället och titta på TV

Oxen (20/4 - 20/5) Undvik att bli överkörd idag. Skäll ut ungarna. Flirta med grannen.

Tvillingarna (21/5 - 21/6) Undvik sex med främlingar idag. Ring din mamma, eller nån annan, och berätta att du ska ha barn. Igen.

Kräftan (22/6 - 22/7) Städa toaletten. OCH bakom toastolen. Tillbringa därefter dagen vid datorn.

Lejonet (23/7 - 22/8) Köp inga segelbåtar idag. Ta fram veckans sommarlovsBillyPizza från frysen

Jungfrun (23/8 - 22/9) Skriv en insändare till Dagens Nyheter och gnäll på dålig svenska. Stava fel. SMSa din kompis och berätta att nån gammal högstadiekärlek dött.

Vågen (23/9 - 22/10) Gräla med ditt ex om nån ful vas som bägge vill ha. Påminn han/henne om att du aldrig fick orgasm när ni var ihop. Övervattna blommorna

Skorpionen (23/10 - 21/11) Ta en promenad i skogen. Försök tända eld nånstans, så det händer något. Träffar du en lösspingande hund så lägg dig ner och gallskrik att du blivit biten

Skytten (22/11 - 21/12) Res inte nånstans. Inte på hela sommaren. Köp burkmat och minera dörrarna. Och konvertera. Sänker värdet på grannarnas bostadsrätter.

Stenbocken (22/12 - 19/1) Våga säga till din uppblåsta granne att hon skriver skitdåliga deckare, och att hennes framgång beror på att hon ligger med recensenter.

Vattumannen (20/1 - 18/2) Laga söndagsmiddag Per Morberg-style, med flottigt hår och snor i maten. Se till att barnen ser det. Agera slampigt på grannarnas lägenhetsvisning.

Fiskarna (19/2 - 20/3) Packa väskan åt din artonåring och ställ den utanför ytterdörren. SEN kan ni diskutera vad en artonåring ska göra hemma. Lägg fram broschyrer om fiskrensning i Norge. Be din pappa berätta om hur det var när HAN var liten.


Ungefär så. Söndagarna är för bra för att slösas bort


När Almedalen tog död på det demokratiska samtalet...

 

Det finns en del uttryck som jag avskyr. De är så utstuderat utstuderade (jojomän!) att de bara inte går att luras av. Ofta ska de innehålla ord som möten, utveckling, demokrati, samtal, lyssnande, klokt och tydligt.
  De är nyspråk, och det ska det också kallas. De blir snabbt populära i kretsar som träffar varandra lite för ofta, även om de i sina träffar oftast hamnar på kant med varandra. Andra såna ord vi minns är "det internationella samfundet", "konvergens" och "ömsesidig respekt" (med instoppande av valfritt "människovärde", "kvinnor", "barn eller "mänskliga rättigheter":

  Fast det var ett stickspår, där den glade amatör-etymologen i mig gärna hamnar.

  Det här ska handla om den skada Karnevalen i Almedalen gör. Det betyder att jag måste kacka i eget bo, men jag ska försöka få ihop det i slutänden.

  Först några ord om Almedalen, för trots vad alla mina politiska vänner än tror, är det en interrgrej för oss som gillar politik och läser ledar- och kultursidor. Och jag skojar inte - en snabb, givetvis ovetenskaplig enkät i bekantskapskretsen visade en förfärande okunskap om vad Almedalen är. Förfärande för att JAG tydligen inte satt de spår i umgängeskretsen som jag gärna vill inbilla mig.

  Det här är Almedalen, eller Almedalsveckan, som det egentligen heter. Och jag var med, mycket tidigt. Tagen dit av politiskt engagerade föräldrar, för att lyssna på Olof Palme. Därefter har det skett en del.
  Idag är det - om man vill vara snäll - en veckas lek och bus om hyfsat allvarliga ting. Vill man vara elak kan man säga att det är vecka då människor med makt kan knäcka en pava vin ihop utan att störas nämnvärt av den obildade pöbeln.
  Detta kan jag säga därför att jag varit med. Sovandes i svindyra uthyrningsrum - Almedalsveckan ger oändliga intäkter till den fattiga ön - på golvet i en husvagn som var ett ärende för hälsovårdsnämnden, i tält i regn, samt i en barnsäng. Men vartefter har intresset falnat - inte minst för att det är så förutsägbart. Inte minst för att "vanligt folk" skyr ön denna vecka. Just de som av alla kommer att omhuldas under sagda vecka.

  Alla organisationer med minsta självaktning är där, alla medier, alla partier, alla fackförbund. Det är kort sagt som en mässa för vilken bransch som helst. Skillnaden är att det handlar om vår framtid. Och därför är den, eller borde vara, viktig.

  Planeringen för årets Almedalsvecka började redan direkt när man packade ner förra årets kampanjmaterial. Hyra rum, ordna transporter, ragga intressanta personer - för det handlar om att synas. I dag finns det PR-byråer som drar in en lejonpart av årets budget på att arrangera mingel, roséutskänkning och seminarier åt valfri organisation, där det ständiga mantrat är "vi MÅSTE vara där".

  Själv har jag klivit runt i gigantiska utställningar om Svensk Energi, där jag varit enda besökaren, smått jagad av ivriga värdinnor i käcka tröjor. Dock inte gotländskor, för "det begriper ju inte fan vad de säger" som en PR-man med skånsk bakgrund uttryckte det. Istället var det givetvis personal från respektive kraftföretag som fick åka till Gotland en vecka. Jag har varit den enda besökaren hos Friskolorna, ABF, Volvo samt Färöarnas Turistråd. För att nämna några.

  De som är där är alltid också kraftigt sysselsatta med att försvara sitt deltagande. Det finns barometrar för att mäta framgången, man har debattinlägg liggande på hög, där Aftonbladet Debatt, DN Debatt och SvD Debatt ger highfive och champagne. Sen finns det en fallande skala, där landsortsbladen kommer längst ner, utom när det är glesbygdsfrågor. För de kommer med bagage från Västerbottens inland och nedläggningshotade orter i Bergslagen. Sanna mina ord.

  Men alla MÅSTE vara där. Tydligen. Det är ett påstående som numera är upphöjt till sanning. Och för att rättfärdiga detta sitt deltagande morrar man om "det demokratiska samtalet", och "möten med människor", samt "visa sig i verkligheten..."

 Såpass.

  Jag vill nog påstå att det är vecka där politiska faghags får sitt lystmäte, där man kan se ledarskribenter dricka för mycket vin, se ungdomsklubbister av HELT olika politiska kulörer ha märkliga förehavanden, och där mycket av veckan handlar om vem som vinner en allsångs- eller DJ-tävling.

  Missförstå mig rätt, det är helt OK att man har en politisk karneval, som dessutom löper i det klassiska svenska spåret som innebär att alla skenar åt samma håll, och att företeelsen så småningom drabbas av elefantiasis och självdör, likt vilken Vattenfestival eller Rockhändelse som helst.
  Men det är inte OK att påstå att det är en demokratisk mötesplats. För det är det inte.

  Väljare är jobbiga. I synnerhet om - när - de inte kan någonting. Och min personliga erfarenhet (det är min blogg och jag skriver vad jag vill) är att snart trettio år av fördummande TV och tidningar, i kombination med sociala nedskärningar, har gett oss väljare som börjar på en lägre nivå än väljaren gjorde för trettiofem år sen. Typ.
  I det läget satsar viktiga institutioner och organisationer - folkrörelser! - stora pengar på att informera de redan informerade. För det är vad som händer i Almedalen. Vi pratar många miljoner som satsas på glest besökta tält och seminarier, och som kommer de till godo som ändå kommer att rösta. påverka, ha en åsikt.
  Det är märkligt.
  Än märkligare är att det i mitt eget flöde på Facebook - ni som inte har Facebook får skylla er själva om ni inte fattar - kommer åtskilliga av de som nu tillbringar en vecka på Gotland, att om en vecka skriva att "de är så trötta" och att "nu ska det bli skönt med semester..."
  När de borde vara precis fulltaggade och fyllda med energi, redo att gå ut och berätta om Det Verkliga Sverige för de som behöver höra det. Istället tar de ledigt och begriper inte varför de politiska partierna minskar, varför dumheten sprider ut sig och varför så mycket numera bestäms utanför de demokratiska församlingarna.

  Nä, jag vill inte stoppa Almedalen. Men det får inte bara vara Almedalen. De som har ansvaret för det är inte sluga reklammakare, utan det är politikerna själva. Och jag känner politiker som struntar i Almedalen, som säger att det finns andra tummelplatser för att möta lobbyisterna. För det demokratiska samtalet är för viktigt för att bara höras i Almedalen.


Jag har tappat rösten och fyllt år



  Det är bara att erkänna. Jag låter som en korsning mellan Vincent Price och en gosse i målbrottet. Katten tittar föraktfullt på mig och barnen flinar. Runt om mig kommer många med förvånansvärt spydiga kommentarer som alla syftar till att jag tydligen pratar mycket.

Moi????

Det har jag fått höra sen jag var liten. För det hemskaste man kunde göra när man var liten - eller stor, eller till och med femtioett, vilket är vad jag fyllde - är att prata för mycket. Det är värre än att slå ihjäl någon eller bedra eller smuggla vapen till talibanerna. Bara man inte pratar för mycket.

  Detta innebär att jag nu sitter tyst, på order av kunniga människor. Det är inte särskilt svårt. Det är ju inte så att jag går omkring och pratar hejdlöst för mig själv annars. Annat än att jag börjar dra mig med vissa egenartade drag som förmodligen är åldersrelaterade och som mina barn ber till Gud om att inte ärva, som att tanklöst sjunga med i musiken jag har i hörlurarna.
  I det läget säger Arvtagaren till sina vänner att han är adopterad...

  Det här inträffade givetvis när jag fyllde år, vilket innebar att jag vårdade den arma kroppen istället för att begå medelålders synder på stan. Men det innebar också att jag funderat över det här med åldrandet och vad det är. För idag är jag äldre än vad de flesta män blev för hundra år sen. Och jag känner mig löjligt frisk och pigg.

  Fast inte på morgnarna - då är kroppen mer medelålders än annars, vilket är en underskattad och föga uppskattad bonus som män får. Det sker givetvis för kvinnor också. Men att vakna innebär en massa knakande och brakande och fötterna bränner som eld, medan man river ner persiennsmöret, trampar på katten och vacklar in på toaletten. Där många män redan hunnit vara minst en gång under natten.

  Dessutom snarkas det. Påstås det. Givetvis enbart män - vi som upplevt ett militärtält vet att män snarkar. Men att påstå att en kvinna gör det är att be om trubbel. Det är ungefär lika illa som att säga att en kvinna fiser i sovrummet - de blir högröda i ansiktet och förnekar det. Eftersom man oftast bara är två där, och jag är en, och det hörs när jag fiser - fishumor är en populär manlig gren, oftast förstärkt av bjudningar med manlig mat; ärtsoppa, chili con carne och smaksatta chips - så undrar jag då vem som lagt av rökaren.
  Sånt skapar spänning i relationer, har jag lärt mig.

  Men just nu är jag tyst. Jag är rätt ofta tyst. Däremot säger jag vad jag tycker, och detta med besked, vilket tydligen tycks vara en av orsakerna till varför man betraktas som en pratkvarn. För så är det - i synnerhet av andra pratkvarnar. Ju mer jag tänker efter är det nästan bara andra pratsamma människor som har synpunkter på när andra pratar.
  Sen har vi ju de som hört, hur vet jag inte, att jag har talförbud, och därför ringer för att visa sitt deltagande. Inte nog med att jag bara grymtar fram ljud, som egentligen borde få dem att ringa nästa samtal till polisen eftersom det är uppenbart att jag är försedd med munkavle - dessutom är jag usel på att prata i telefon. Och det är faktiskt sant. Jag är schablonen av män som pratar i telefon - man säger hej, vad man vill, säger hejdå och lägger på.

  Utan att vara för schablonig - men det är ju faktiskt min blogg, jag är sjuk och har fyllt år i tystnad - törs jag säga att de kvinnor jag träffat på genom åren, varit långt mer telefonpratiga än någon man jag känner. Vilket säkert kan ha ändrats sen man uppfann telefonen, men faktum är att grabbarna som uppfann telefonen var helt lyriska när de upptäckte hur mycket kvinnor gillade att prata med sina vänner. Rent ovetenskapligt kan jag säga att det är precis så det ser ut när jag går på stan - det är fler kvinnor än män som pratar i sin mobiltelefon, medan männen ägnar sig åt att titta på kvinnorna och gå in i lyktstolpar.

  För att inte tala om varför kvinnor alltid blir så överraskade av att de ska BETALA i affären. Och först när alla varorna passerat genom kassörskans händer och slutsumman står i displayen, så kommer de på att de måste betala också. Alltså klämmer de fast mobilen mot örat och börjar rota i en jätteväska efter en plånbok som är stor som en amerikakoffert efter pengar. Istället hittar de alltid kvitton - enorma mängder! - från förra året på 19 spänn från Ur&Penn, de numera vuxna barnens sjukvårdsbrickor, huvudvärkstabletter och kallelsen till mammografin. Medan de fortsätter prata i telefon.

 Alltså är jag tyst.

 Annars är det inget fel att bli äldre. För jag har inget mot att bli äldre, det är gammal jag inte vill bli. Och i min egen generation är jag inte gammal. Det är bara de unga som tycker att vi äldre är gamla, och det SKA de tycka. På samma vis som jag ska tycka att de slarvar bort sin ungdom med att lyssna på musik som görs av datorer, titta på film som görs av datorer och kommunicera med varandra med datorer.
  Därför är jag lite vaksam för vissa begynnande karaktärsdrag - som att alltid inleda meningar med "på den tiden" eller "jag minns ett bygge 1989" eller "jag jobbade en gång med en kille, han e dö nu", eller att göra ljud när jag sätter mig, reser mig eller böjer mig framåt. Att håret ramlar av på vissa ställen, men växer som ogräs på andra kan jag inte göra något åt, men att hålla tillbaka midjemåttet för att slippa använda loafers är inte så svårt. Däremot är det jobbigt att kolla tjejfilmer och plötsligt böla som på en muslimsk begravning åt oerhört förväntade och illa skådespelade saker, typ "Snuffe gav sitt liv för att rädda er ur eldhavet" eller "Jag förstår nu att jag älskar dig trots att HON DEN ANDRA både var rikare och hade större bröst..."

  Dock märker jag att jag helt plötsligt börjar bli intresserad av vad det blev av folk - gamla klasskamrater, bekanta, vänner, grannar. Helt plötsligt förstår jag varför norrlänningar i förskingringen blir prenumeranter på uppväxtortens hembygdsblad, eller köper Norrländska Socialdemokraten och börjar med dödsannonserna (och ni blir ALDRIG Stockholmare, hur gärna ni vill). Helt plötsligt kollar man upp gamla vänner och sen sitter vi och diskuterar lärare och lokala fyllon.


  Men ålder diskuterar vi sällan. Ändå blir det fler begravningar än bröllop numera, och var och varannan har mediciner mot värk eller värre. Fast vi ser ju så unga ut.

 Och att då låta som man var i målbrottet är inte så illa...

 

 

 

Om Akrobaten, Farsan med fötterna, Frasse Puckel och Svarte Peder



  Emellanåt händer det att jag förirrar mig in på antikvariat. Ja, "emellanåt" är väl i lindrigaste laget måste jag nog erkänna, men vissa besök är mer givande än andra. Häromsistens trampade jag in på Adertons vid Odenplan, för att förköpa mig en smula. Och jag säger förköpa med stolthet.
Och precis när jag skulle lämna butiken låg den där, Sigurd Erixons skrift om Stockholms Hamnarbetare, att inköpa för femton spänn. Det var för bra för att motstå.

  Egentligen är fackföreningarnas historia för jävla illa dokumenterad, ofta bara ihopdragen med gamla protokoll, minnen från skumögda pionjärer - alltid lika måna om att skönmåla sig själva, och svärta ner äreminnet av ovänner - och förbundstidningar. Alltsomoftast också illa skriven - vi har inom Byggnads ett eget praktexempel i form av Stockholms Byggnadsarbetares historia, fram till 1985. Makalöst trist och värd att samla damm, även om den när den kom givetvis togs emot med öppna armar av de som hade beställt den.
  För problemet är att förbundens historia oftast blir minnena från de som var allra närmast makten.

  Så icke i Stockholms Hamnarbetares historia. För den handlar om arbetet, och om arbetarna. Hur de levde, slogs, bodde, föddes och dog, strejkade och söp. Vilket gör att den fortfarande idag är läsvärd.

  Inte minst beskriver professor Erixon minutiöst hur arbetet lades upp - och för en annan, med vaga minne av en levande Stadsgårdskaj med stora båtar, jättekranar och myller av folk, blir det genast intressantare. För hur många av oss vet egentligen vad en sumprunkare var? Eller skillnaden mellan hamnbusar och hamnarbetare? Vem vet vad en hamnsjåare egentligen var? Eller vem som var en Koling?

  Själv hade jag ingen aning om hur man lossade eller lastade ett tegelfartyg - men det var en långt mer intrikat syssla än man kunde tro. Det var för övrigt i stort sett alla hamnarbetarens göromål, på precis samma sätt som det också var ett ohyggligt tungt arbete. Att lossa en "sandkil", dvs lasten i en sandbåt, var ett enmansjobb. Att med skyffel och skottkärra förflytta 10-12 kubik sand från båtens lastrum till högar vid kajkanten. På 5-6 timmar, noterar Erixon oberört.
 "Trots kajens låghet var stigningen från skutan i land vid början av en lossning i allmänhet tämligen brant, och det fordrades både stor styrka och skicklighet för att få sanden i land. För detta ändamål begagnades en skottkärra, som kördes på den smala och branta planka som tjänade till landgång. För att få bättre balans och kraft brukade sandlossarna förse sig med en sele, som gick över axlarna, runt halsen, och ned till skalmarna på skottkärran"

  Det fanns en stark tradition hos hamnarbetarna, där man med underklassens obönhörlighet slog ner på alla som försökte sig komma förbi på den sociala skalan. Det fanns starka skråtraditioner hos vissa lag, packhuskarlar, järnbärare - medan det hos de allra längst ner, hamnbusarna (jo, de beskrivs så) mest handlade om daglöning för att få pengar till brännvin och tobak.
Det är ju så här en historik över yrken ska se ut - så var är Byggnads egen historia? Den som inte handlar om avtal, lönerörelser eller styrelseuppdrag? Hur gick det till när man valvade traditionellt? Vad är turkar och kofittor? Dymlingar? Hur såg ackord och förtjänst ut? Vem var lagbas? Hur valdes han?

  Och sen alla de andra sakerna - hur de åt, bytte om, bodde, reste. Det som vi får reda på i boken om Stockholms hamnarbetare. Att de åt på krogar som hette Masis Knosis (i korsningen Kocksgatan/ Renstiernas Gatan), Fläskoset eller Sprutmojet (som låg på Davidsgatan). Att de tydligen hängde ihop med tobaksarbeterskor eller flickor från Barnängens bomullsspinneri.

  Jag vill veta att de rökte - schangdeluppe och Gefle vapen - att tuggtobaken tillverkades av Hellgrens i Stockholm och kostade 8 öre för enkel fläta och 16 för en dubbel.

  De hette dessutom saker - och jag har vetskap om att professor Erixon har censurerat en del bland smeknamnen. När den här boken kom på 40-talet var det inte riktigt rumsrent att skriva ut könsord, även om de var smeknamn.
  På samma vis saknar jag smeknamnen i mitt eget arbetsliv. Det är en stor förändring bara på tjugo år - jag minns arbetsplatser där knappt nån kallades för sitt riktiga namn, medan man idag får en högdragen blick från en lärling om man råkar kalla honom Jolle. Mitt namn är Joel....

  Så var är den RIKTIGA historien om Stockholms Byggnadsarbetare? Om de som frös och svalt, och som lyft vårt arbete? Om lagen och ackordet och storbyggena?

Vi får nästan skriva en motion om det här....



Det bästa av allt är att boken om Stockholms Hamnarbetare kan läsas digitalt, alldeles gratis. Klicka bara här


Akrobaten var stockholmare. Han slog volter när han hade fått sprit i sig.
Farsan med fötterna var skaraborgare, hade förfrusit fötterna och hade specialtillverkade skor.
Frasse Puckel, eller Puckeln, hette Fransson och var puckelryggig. Han var lajdare och hade hand om lossningen av svinlasterna, som kommo till staden.

Svarte Peder var från Afrika och spannmålsbärare. Han gifte sig med en svenska. Hon härstammade från Öland, och bakade kroppkakor, vilka såldes till hamnsjåarna för fem öre styck...