Det är bara att erkänna. Jag låter som en korsning mellan Vincent Price och en gosse i målbrottet. Katten tittar föraktfullt på mig och barnen flinar. Runt om mig kommer många med förvånansvärt spydiga kommentarer som alla syftar till att jag tydligen pratar mycket.
Moi????
Det har jag fått höra sen jag var liten. För det hemskaste man kunde göra när man var liten - eller stor, eller till och med femtioett, vilket är vad jag fyllde - är att prata för mycket. Det är värre än att slå ihjäl någon eller bedra eller smuggla vapen till talibanerna. Bara man inte pratar för mycket.
Detta innebär att jag nu sitter tyst, på order av kunniga människor. Det är inte särskilt svårt. Det är ju inte så att jag går omkring och pratar hejdlöst för mig själv annars. Annat än att jag börjar dra mig med vissa egenartade drag som förmodligen är åldersrelaterade och som mina barn ber till Gud om att inte ärva, som att tanklöst sjunga med i musiken jag har i hörlurarna.
I det läget säger Arvtagaren till sina vänner att han är adopterad...
Det här inträffade givetvis när jag fyllde år, vilket innebar att jag vårdade den arma kroppen istället för att begå medelålders synder på stan. Men det innebar också att jag funderat över det här med åldrandet och vad det är. För idag är jag äldre än vad de flesta män blev för hundra år sen. Och jag känner mig löjligt frisk och pigg.
Fast inte på morgnarna - då är kroppen mer medelålders än annars, vilket är en underskattad och föga uppskattad bonus som män får. Det sker givetvis för kvinnor också. Men att vakna innebär en massa knakande och brakande och fötterna bränner som eld, medan man river ner persiennsmöret, trampar på katten och vacklar in på toaletten. Där många män redan hunnit vara minst en gång under natten.
Dessutom snarkas det. Påstås det. Givetvis enbart män - vi som upplevt ett militärtält vet att män snarkar. Men att påstå att en kvinna gör det är att be om trubbel. Det är ungefär lika illa som att säga att en kvinna fiser i sovrummet - de blir högröda i ansiktet och förnekar det. Eftersom man oftast bara är två där, och jag är en, och det hörs när jag fiser - fishumor är en populär manlig gren, oftast förstärkt av bjudningar med manlig mat; ärtsoppa, chili con carne och smaksatta chips - så undrar jag då vem som lagt av rökaren.
Sånt skapar spänning i relationer, har jag lärt mig.
Men just nu är jag tyst. Jag är rätt ofta tyst. Däremot säger jag vad jag tycker, och detta med besked, vilket tydligen tycks vara en av orsakerna till varför man betraktas som en pratkvarn. För så är det - i synnerhet av andra pratkvarnar. Ju mer jag tänker efter är det nästan bara andra pratsamma människor som har synpunkter på när andra pratar.
Sen har vi ju de som hört, hur vet jag inte, att jag har talförbud, och därför ringer för att visa sitt deltagande. Inte nog med att jag bara grymtar fram ljud, som egentligen borde få dem att ringa nästa samtal till polisen eftersom det är uppenbart att jag är försedd med munkavle - dessutom är jag usel på att prata i telefon. Och det är faktiskt sant. Jag är schablonen av män som pratar i telefon - man säger hej, vad man vill, säger hejdå och lägger på.
Utan att vara för schablonig - men det är ju faktiskt min blogg, jag är sjuk och har fyllt år i tystnad - törs jag säga att de kvinnor jag träffat på genom åren, varit långt mer telefonpratiga än någon man jag känner. Vilket säkert kan ha ändrats sen man uppfann telefonen, men faktum är att grabbarna som uppfann telefonen var helt lyriska när de upptäckte hur mycket kvinnor gillade att prata med sina vänner. Rent ovetenskapligt kan jag säga att det är precis så det ser ut när jag går på stan - det är fler kvinnor än män som pratar i sin mobiltelefon, medan männen ägnar sig åt att titta på kvinnorna och gå in i lyktstolpar.
För att inte tala om varför kvinnor alltid blir så överraskade av att de ska BETALA i affären. Och först när alla varorna passerat genom kassörskans händer och slutsumman står i displayen, så kommer de på att de måste betala också. Alltså klämmer de fast mobilen mot örat och börjar rota i en jätteväska efter en plånbok som är stor som en amerikakoffert efter pengar. Istället hittar de alltid kvitton - enorma mängder! - från förra året på 19 spänn från Ur&Penn, de numera vuxna barnens sjukvårdsbrickor, huvudvärkstabletter och kallelsen till mammografin. Medan de fortsätter prata i telefon.
Alltså är jag tyst.
Annars är det inget fel att bli äldre. För jag har inget mot att bli äldre, det är gammal jag inte vill bli. Och i min egen generation är jag inte gammal. Det är bara de unga som tycker att vi äldre är gamla, och det SKA de tycka. På samma vis som jag ska tycka att de slarvar bort sin ungdom med att lyssna på musik som görs av datorer, titta på film som görs av datorer och kommunicera med varandra med datorer.
Därför är jag lite vaksam för vissa begynnande karaktärsdrag - som att alltid inleda meningar med "på den tiden" eller "jag minns ett bygge 1989" eller "jag jobbade en gång med en kille, han e dö nu", eller att göra ljud när jag sätter mig, reser mig eller böjer mig framåt. Att håret ramlar av på vissa ställen, men växer som ogräs på andra kan jag inte göra något åt, men att hålla tillbaka midjemåttet för att slippa använda loafers är inte så svårt. Däremot är det jobbigt att kolla tjejfilmer och plötsligt böla som på en muslimsk begravning åt oerhört förväntade och illa skådespelade saker, typ "Snuffe gav sitt liv för att rädda er ur eldhavet" eller "Jag förstår nu att jag älskar dig trots att HON DEN ANDRA både var rikare och hade större bröst..."
Dock märker jag att jag helt plötsligt börjar bli intresserad av vad det blev av folk - gamla klasskamrater, bekanta, vänner, grannar. Helt plötsligt förstår jag varför norrlänningar i förskingringen blir prenumeranter på uppväxtortens hembygdsblad, eller köper Norrländska Socialdemokraten och börjar med dödsannonserna (och ni blir ALDRIG Stockholmare, hur gärna ni vill). Helt plötsligt kollar man upp gamla vänner och sen sitter vi och diskuterar lärare och lokala fyllon.
Men ålder diskuterar vi sällan. Ändå blir det fler begravningar än bröllop numera, och var och varannan har mediciner mot värk eller värre. Fast vi ser ju så unga ut.
Och att då låta som man var i målbrottet är inte så illa...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar