Sista kaffet med grabbarna, När PEAB tappade byxorna


I fredags gick jag hem. Uppsagd, avlagd. Inte bara jag utan femton andra också, enbart från arbetsplatsen i Sundbyberg. Det vore fel att säga att det var klackarna i taket. Jag har ju jobb - mer om det senare -men flera av de andra går ut i arbetslöshet. Och det är något man knappast har talat om i Stockholmsregionen, där man ser krisen som något som drabbar redan halvdöda industriorter i glesbygden.
Därför blev jag glad när Dagens Nyheter hörde av sig och ville göra ett reportage om sista fikat med grabbarna. Ett enkelt upplägg - några bilder över matbordet, lite snack om oro för framtiden, några sitter med lån och hus och barn på gång, och avsluta det med en bild när de lämnar området med väskan i handen.
Så jag hittade killar som ville vara med, och sen informerade jag platschefen. Döm om min förvåning när jag en halvtimme senare blir uppringd av arbetschefen, som förbjuder upplägget. Icke inne på området. Arbetsmiljöskäl.
Jag blir paff. Det hela handlar om killar som blir uppsagda, om en verklighet som än så länge bara krupit mot Mälardalen. Det handlar - hittills - inte om företagen. Det skulle vara en vinkling av krisen som gör den fattbar. Ett resonemang som de flesta skulel ställa upp på.
Så icke PEAB. Arbetsmiljöskäl. Och han drar en konstruerad historia om att vi då måste utbilda reportern i arbetsmiljöfrågor, utrusta med skyddsskor och hjälm och varselväst. För att ta ett par bilder inne i manskapsboden? Det är inte fråga om att gå ut på byggarbetsplatsen -samma arbetsplats där PEAB bara veckan innan vallade runt folk i högklackat och lackskor, utan en tanke på hjälm eller varselväst, men då var det ju presumtiva kunder. En helt annan sak, naturligtvis!

Istället anser man att en reporter med erfarenhet från krigszoner ska skyddas från farligheter, på en parkering och i en manskapsbod (som i och för sig är en sanitär olägenhet, men man dör inte direkt av det). Jag tycker det är ett jävla trams och säger det också. Men det räcker inte med det - arbetschefen är noga med att påpeka att om vi tar några som helst bilder på grabbarna innan arbetstidens slut kommer de att få löneavdrag. Då la vi ner det hela. Jag är inte dummare än att jag begriper att de här uppsagda killarna kommer få ett helvete om de nu ställer upp i reportaget - ett bekymmer de faktiskt kan få slippa.

Och det är nu jag börjar fundera.
Varför är det så viktigt för PEAB att dölja att de faktiskt skickar ut folk i elände? För det är ju vad det är frågan om - det är ingen dans på rosor att bli arbetslös idag, oavsett om man har en inkomstförsäkring eller inte. Om arbetslösheten blir lång minskar chansen dramatiskt att få komma tillbaka, och vidareutbildning av arbetslösa har ju regeringen förkastat. Men, precis som Danegs Nyheter idag berättar - den här krisen kommer tack vare regeringens politik att cementera och skapa nya klyftor, som i varje fall inte jag vill se.

Jag har ju haft konflikter med arbetsgivaren tidigare - jag gillar inte deras medeltida inställning till information, den är djupt otidsenlig (i senaste infobladet skev man inte ett ord om att man sagt upp folk, det var bara tummen upp och ljusa tider) och dessutom korkad. Tror man att byggjobbare kommer hålla truten tror man fel. Istället skulle ju PEAB tjäna på större öppenhet.

Men det kan ju också vara så att man är livrädd för att förknippas med ordet kris, för då går försäljningen ner. Och vad är väl ett par arbetslösa byggjobbare mot en såld lyxlägenhet? Och en större vinst. Men då kan man ju säga det istället för att dravla om orimligheter. Arbetsmiljöskäl? Pyttsan.
Det ska också bli intressant att se hur beställaren, Riksbyggen, reagerar på PEABs hantering. Riksbyggen ägs ju som bekant också av fackförbund, och Byggnads har en stor post där. Det är väl inte orimligt att fråga sig hur lämpliga PEAB är som utförare om de har den här synen på Byggnads arbetslösa medlemmar. Det är i varje fall en fråga jag kommer ställa vid nästa årsmöte i Riksbyggens lokalförening i Stockholm.

Dessutom kan ni läsa här vad Byggettan tyckte om saken.

Gugge är död, och svensk jazz fattigare


Gugge Hedrenius, en av de sista överlevande från svensk jazz' guldålder är död. Han var pappa till min svåger, och farfar till mina barns kusiner. En makalös musikant, som var bekant med precis alla som nånsin varit nåt i både svensk och utländsk jazz.
Många är de stockholmare som kunnat njuta av hans musk på de estrader där han envist drev på en tuffare storbandsjazz, med dragning åt blues och soul. Inte alls en sån där välpolerad matta av ljud - istället livfullt och vitalt...
Just den sortens jazz har fått en pånyttfödelse - därför att det är stomp och tryck, och det kan vara på sin plats att påminna om att det motstånd som den råare jazzen mötte var hårt och föraktfullt. Det var ingen dans på rosor att vara jazzmusiker på den tiden det begav sig...

Klicka här eller här för att lyssna på Gugge och hans band.... Eller ta en titt nedan på Gugge och Hank Crawford

När valet blev en personfråga....



Jag har för mig att jag läst nånstans att man alltid ska gå på person när ens egna argument tryter. Är det kanske vad vi ser just nu? Istället för att granska en inkompetent regering, som faktiskt får spö även av sina egna stödtrupper, beslutar sig media tydligen gemensamt för att saken ska handla om Mona Sahlins vara eller icke vara.
Hur det beslutet kom till vete fan men jag anar nån slags långsiktig plantering av nålstick längs en utförlig karta, som ska kulminera vid valet till Europaparlamentet. Det huvudsakliga målet är säkert att tala om den obefintliga regeringspolitiken för att bemöta krisen - där man verkligen lyckats med påståendet att vi suiter i en internationell båt där det ärbäst att sitta på det egna arslet så den inte kantrar, men det är andra som ror och sköter rodret - men lika mycket handlar det naturligtvis om en kantring i mediebevakningen.
Vi kan se en lång historia av affärer, som alla kommit fram i samband med val. Allt från Hasse Ericsson som åkte till Spanien under turistbojkott till att Anna Sjödin fick spö av krogvakter förra valet, fram till att man misstänkliggör Wanja Lundby-Wedin. Och alla dessa små affärer under tiden orkar man knappast räkna upp.
Och det kanske är så att ett stort parti får stå ut med det - vi har haft en tradition av att försvara våra företrädare fast de inte förtjänar det, fast vi också vet att somliga nog blitt lite fartblinda under tiden. Men man ska också veta att den interna kritiken allt som oftast varit mycket hårdare än den vi kan läsa om i tidningarna.
Nu lanserar borgerliga media på bred front en kampanj för att skada och underminera Mona Sahlin. Allt från att man rotar fram Margot Wallström som en eventuell utmanare, vilket måste ses som oerhört konstruerat, till Lotta Grönings utfall i Aftonbladet, och sen hakar de andra på.
Det är ringarna på vattnet, i den klassiska bemärkelsen. Och ett oerhört gott hantverk av smarta strateger. För även när man som i Aftonbladet gör ett utmärkt reportage om krisen, så kommer regeringen fortfarande alldeles för lindrigt undan. Och det är regeringens politik som idag fördjupar krisen. Säger jag som idag anmält mig som arbetslös på arbetsförmedlingen.

För mig och för alla andra som nu ska få allmosor är regeringens politik dödfödd. Och det tänker jag fortsätta tala om. Politik handlar om idéer, inte om vem som för fram dem.


Nu tror jag fortfarande på att tala med människor. Och det måste alla andra också göra. För sen kommer man naturligtvis att rota fram några arga och besvikna sossar i nån avkrok, som får spy ut sin galla över partiledningen. Och det enda vi har att komma med är samtalet, och det sköter vi nog inte via bloggarna (snarare tvärtom).
Och fram med Mona. Det är hon som ska presentera politiken, det är hon som ska ta debatterna. För om det är så här strategerna tror att man sköter det hela så blir man en smula rädd.
Valet handlar inte om Mona och Fredrik. Valet 7 juni handlar om vi ska låta högern bestämma hur arbetsmarknaden ska skötas i hela Europa, inlusive Sverige. Valet 2010 handlar om vi tror att samma höger som nu är lamslagen är de som ska sköta landet.
Jag vet att de är klart olämpliga. Nu handlar det om att få andra att inse samma sak.



Läs mer om gatlopp.... Här använt i dess överförda betydelse när det blir legalt för vem som helst att slå på någon, alldeles oavsett det finns någon skuld eller inte
. Och bilden är gjort av den legendariske Norman Rockwell

Nå, varför bloggar man?

I DN skriver Henrik Brors om att det inte går så bra för bloggarna. Såpass. Man kan ana nån sorts illa dold skadeglädje från det hållet. Men spelar det egentligen någon roll? Det har ju att göra med om man är intresserad av kvantiteten. Det kanske man inte är.
Och ska man kolla på de sk modebloggarna så går det bra, tack. Och det är kanske inte där som den här avundsjukan slår igenom. För de är ju inte "viktiga". Istället handlar det nog, precis som Morian skriver, om vem som läser bloggen.
Det finns ju en debatt som faktiskt förs via bloggar och andra nätmedia. Där helt vanliga människor faktiskt kan få ta sig ton och bild och ha en åsikt. Inte så proffsigt alla gånger, men garanterat utan att det ska stötas och blötas av kritiska ögon. Och eftersom den politiska debatten i samhället på något sätt hamnat i skymundan i traditionell media är det väl bra att sånt finns? Inte sant?
Däremot är det naturligtvis så att bloggen aldrig kommer få den genomslagskraft som den t ex hade i USA, där den förebådade Obamas ankomst - se där en kyrklig anspelning så här års - men det betyder ju inte att den alls skulle vara marginaliserad. Den har helt enkelt andra syften än de som SOM och Henrik Brors tror att den har.
Man har bloggen för att berätta något, och det är inte ens så att alla bloggare skulle vilja ha många besökare.

Debatterna förs istället på alla dessa sociala forum där folk reggar sig för att umgås, och rätt vad det är utbryter det hejdlösa, och ofta väldigt roliga, debatter. Och finns man inte där också så missar man halva nöjet! Jag undrar när jag får se Henrik Brors där...

För många kockar i skogen. Om att toppa laget

När man presenterar en sak ska man inte vara för många. Det tar det vi kallar fokus från saken. Just nu är det för många som ska tala om vilken politik som socialdemokraterna ska föra, och det kryllar av förslag. Det är så många att man knappt kan sålla fram de som är extra viktiga.
Kort och gott måste en framtida politik handla om att investera i jobben, att inte låta barn och unga ta smällen och att fördela bördorna solidariskt. Sen kan man naturligtvis också tala om - ofta - att regeringen inte bara satsar för lite. De satsar totalt fel, där den ena luftmiljarden efter den andra kommer att gå upp i blårök.
Men man kan inte ha trettioelva personer som ska berätta det här. Det räcker med två - Mona Sahlin och Thomas Östros. Vi behöver inte alls glömma laget bakom, men det är de två som ska föra fram politiken. Och alla förslag som kommer från rådslagen är kanske inte såna som måste lyftas fram.

Har folkpartisterna tagit över rörelsen?


Just nu pågår ett gistet självgnäll inom arbetarrörelsen, på en nivå som man vrider sig av. Jag är inte alls främmande för en levande debatt men det måste ju för fan syfta till något också. Just nu känns det mest som att en massa förbigångna karriärister ser en chans att ge tillbaka, och media är naturligtvis snabb att haka på.
Mest av allt syns detta i det pågående krypskyttet mot Mona Sahlin, där en massa reliker ser sin chans att ge tillbaka för gammal ost. Jag hör ju till de som med nöd och näppe kunde hålla tyst med mina åsikter om den förre - mannen som partiets valanalytiker totalt nonchalerade som orsak till valförlusten 2006 - men eftersom jag också är fostrad till att respektera kongressbeslut höll jag alltså tyst. Inte bara jag, utan jag och väldigt många andra.
Diskutera politik kanske. Någon?
Men det finns också ett återkommande tema, där en del verkar har gått på den nyliberala klyschan om att arbetarrörelsen är en antik företeelse. Och det må så vara, om man bestämmer sig för att tappa just den där "arbetar"-delen.
En hel del beror det på oss själva - det räcker inte idag heller att knyta näven i fickan och ha åsikter vid fikabordet. Det räckte inte förr, det räcker inte idag. Fortfarande gäller att om man vill påverka får man faktiskt anstränga sig, och också emellanåt acceptera att ett parti driver saker som man personligen kanske inte tycker är jättebra.
Just nu väger det, mellan de där egentliga folkpartisterna som influerat partiet, och som gärna skulle vilja se en Blairifiering, dvs driva partiet mot en medelklassfåra, och helst också tappa bort fackföreningsrörelsen, och andra, som ser ett rent skräckscenario om facket skulle tappa bort sin politiska koppling. Det vore ju naturligtvis julafton för arbetsgivarna - ett opolitiskt fack, en våt dröm.
Jag kan ju bara hoppas att vi rätt vad det är kan börja tala politik, och göra det med väljarna. Just nu känns det som vår interna diskussion mest bromsar oss.


Och bara för att jag länkar till somliga betyder det inte att jag klassar dem på ett särskilt vis. Eller så gör jag det.

Vem erkänner att man är en mobbare?


I Svenskan intervjuar man en kille som är med i Robinson - ett program som jag aldrig fattat tycke för, inte sen den gången de röstade bort den snubbe som verkligen hade kunnat klara sig på en öde ö - och som tydligen nu måste få berätta att han inte är nån mobbare. Det är tydligen så viktigt att man släpper fram honom i TV4 också...

Stackars liten, han har inte fattat mycket.
Det är aldrig mobbaren som avgör om han mobbar.

Det har inte TV4 heller fattat, eftersom man låter honom komma till tals, men inte tjejen han gav sig på....

Geronimo och amerikansk anständighet


Det sydvästra hörnet av USA är ett ogästvänligt ställe i stora delar. Karg halvöken, branta berg, ett hett och torrt klimat med stekande hetta på dagarna och obarmhärtig kyla om nätterna. Under många hundra år var det bara boplats för halvnomadiserande indianstammar. Det var här Francisco Coronado förlorade sig i sin jakt på El Dorado, vad nu det var.
Här fanns apacherna – ett samlingsnamn på olika grupperingar inom ett specifikt språkområde.

Ett segt gäng som levde under beklämmande omständigheter, men som också hade en rent modern uppfattning om frihet och självbestämmande. De var de sista som bedrev regelrätt gerillakrigföring mot Förenta Staternas armé (förevigat i drivor av mer eller mindre bra filmer och böcker) – jag räknar inte andedansoroligheterna i South Dakota som kulminerade med Wounded Knee, som ett krig. Formellt avslutades indiankrigen i USA 1886 med att Geronimo och hans chiricahuakrigare lade ner vapnen och accepterade ett liv på reservat. Ett liv som raskt därefter förvandlades till en livslång exil i Indianterritoriet (läs också om Tahlequah, och fundera på hur etnicitet kan bevaras), där han också avled 1909. Vare sig han eller hans krigare fick återse det land de slagits för – en sista förolämpning.

Jag har många gånger reagerat mot den schablonbild av indianerna som dominerar i media – man ser framför sig den kloke ädle präriekrigaren, rak, ståtlig, verbal. En bild som inte alls är typisk för indianerna i USA – präriekrigarens era varade bara tvåhundra år, och knappt det.

Det är inte fullt lika romantiskt med apacherna – de var ett grymt krigarfolk, som förde tortyr och övergrepp till nivåer som skulle duga idag, de var varken stora eller ståtliga, men de kunde gömma sig där ingen annan kunde gömma sig, och de kunde överleva på minimalt med föda. De som gav upp och accepterade reservatlivet, gjorde det ändå inte fullt ut – det förekom mängder med krigiska utflykter från San Carlos och andra tröstlösa platser. Expeditioner som de förmodade ledarna inom stammarna hade mycket liten kontroll över.

Geronimos ättlingar har nu begärt att hans kvarlevor och andra reliker ska återlämnas och att han ska få gravsättas.
Det säger en del om USA förhållande till sin urbefolkning att det fortfarande är så här, och det är viktigt att vi har det i bakhuvudet innan vi imponeras för mycket av den amerikanska beredvilligheten att försvara lag och ordning, frihet och ideal, överallt i världen. Myten om västern lever kvar mycket starkt inom den amerikanska krigsmakten - utsatta poster kallas för Fort Apache, sinnebilden för kampen mot ondskan, olika vapentyper ges indianska namn, begrepp som cowboy och frontier hyllas.

Jag är inte heller den som vill dra alltför starka paralleller mellan olika tidsskeenden, men visst känner vi igen det här? Ett uppkäftigt gäng som inte tänker ge sig för en massiv övermakt, som begår övergrepp, som inte kan kontrolleras av sina förmodade ledare? Som ägnar sig åt övergrepp och maktfullkomlighet på grannar och närboende? För så var det med apacherna – de var minst lika fruktade av sina indianska grannar, navajo, pueblo eller hopi, som av de glesa rancher som vågade etablera sig i det apacherna betraktade som sitt land. För att inte tala om befolkningen i norra Mexico, ständigt utsatta för obarmhärtiga räder.

Till på köpet var det ju inte ens fred bara för att Geronimo gett upp. Under många, många år sov gårdarna i New Mexico och Arizona med geväret vid sängen för att kunna ta itu med ovälkomna besökare. Ända in på 1930-talet förekom det skottlossning mellan frilevande apacheband och boskapsägarna.
Det som knäckte apacherna var naturligtvis att man utsatte släkt och vänner för repression – straffexpeditioner, deportering. Mängder av fredliga apacher fick leva i elände och skräck för de krigandes skull, vilket till sist också gav resultat. Och därefter följde årtionden av misär för dem, för reservatliv i USA har aldrig varit en bra tillvaro - det var aldrig tal om att det ens skulle vara ett bra liv.
Hämnd är en levande företeelse i amerikansk historia, och den amerikanska staten hämnades på sina urinvånare långt längre än som kan ses som ursäktligt. Frågan är ju om man kommer fortsätta hämnas i sina nya krig, eller om man redan gör det

Skyddsglasögon är grejen


Bara så ni vet - det finns inget som är så mycket stil som ett par skyddsglasögon

Det är så dags att tycka nu. Om Wanja och lagbasarna




Så Wanja kom ut till oss i Solna för att ta itu med saken. Eftersom det var dagen efter klimaxen var det naturligtvis extra mycket folk, och mer journalister. De undrade säkert vilka vi var, eftersom tidningarna tydligen inte vet vad lagbasar är, eller blandar ihop Sumpan och Solna.
Men det var flera som blandade ihop saker. Jag hörde vad Wanja sa, och jag tycker hon sa det bra, men flera andra hörde tydligen andra saker. Och gissa vad som står i media?

Det här var naturligtvis bara starten på upphämtningen, men för er som inte var där kan jag meddela att det inte var nån förlorare vi såg.
Det var en stridslysten LO-ordförande - tro det inte när det står att hon var pressad (vi ska ta en vända om mediesvenska så småningom - som faktiskt inte gjort mer fel än nån annan i AMF:s styrelse, och för er som inte vet det så funkar inte ett styrelseuppdrag på den nivån om man ska lägga sig i detaljer - de uppgifterna har man spökläsare som ska sköta, och här sprack kontrollen både hos Svenskt Näringsliv och hos LO. Det kan kanske säga en del om hur komplexa de här frågorna kan vara.

Man ska vara försiktig med att göra så kategoriska uttalanden som en del gjorde - det lär vara bäst för diverse olika förbundsordförande att se till att de har inihelvete rent bord bakåt. Här får i fortsättningen inte finnas en tveksamhet, inte ett misstag. Det kan för övrigt gälla för avdelningsordförande också.
Jag tycker visst man ska vara kritisk till hur ersättningarna sätts i olika bolag, men det är bra naivt att tro att man skulle kunna stoppa nivån. Det finns gott om folk som tycker vi tjänar för mycket - och vad är det för fel på det?
Det vi ska driva är naturligtvis att direktörerna ska ha en ersättning, och sen får de ordna sina pensioner och andra saker på egen hand. Men om vi ser till att sänka lönerna i bolag som ska förvalta löntagarnas pengar kan ni ju själva lista ut vad som händer, när det finns bätrte betlda jobb nån annanstans.
Wanja har ju drivit just dessa frågor, och långt mer än sina företrädare. Hon har själv långt sämre villkor än sina manliga företrädare, på egen begäran, och hon har varit kritisk till de uppgörelser som hon varit tvungen att del av i de styrelser där hon sitter. Men även hon - och andra LO-företrädare som märkligt nog klarar sig från kritik - måste acceptera de lönelägen som är.
Och då ska vi göra oss av med henne???
Arbetarrörelsen är den mest moraliska rörelsen av alla verkar det som. Rena frikyrkan. Det kan vara jättebra ibland, men ibland blir det rent förödande självdestruktivt. Det är också den skock som mest okritiskt tar till sig skandalrubriker och rena lögner. Det slår in kilar mellan oss, som nu. Istället för att skälla på regeringen, som gör så ofantligt stor skada, skäller man på en kvinna som faktiskt är bra för både oss och Sverige. Nån mer än jag som tycker det är konstigt?

Därför kommer Wanja att sitta kvar. Och därför är det ett bekymmer


Jo, jag tror att Wanja Lundby-Wedin kommer sitta kvar. Det betyder inte att jag tycker att hon skött det här bra, eller att hon har mitt odelade stöd, för det har hon inte. Men grejen är att det här blottlägger en ganska stor spricka inom arbetarrörelsen.
Och det kan vara dags att tala om den, istället för att humma och skrapa med foten.
Inom LO finns ett stort missnöje med att olika partiföreträdare har synpunkter på om LO:s ordförande ska sitta kvar eller inte. Ursäkta, men det är inte socialdemokratiska partistyrelsen som tillsätter eller avsätter LO:s ordförande. Det gör LO-kongressen. Bara som en påminnelse.
Inom partiet finns sedan en tilltagande irritation över att LO-företrädare har synpunkter på den förda oppositionspolitiken. Det är ingen hemlighet att LO-förbunden inte var särskilt glada åt det första röd-gröna samarbetet, och att man mer eller mindre tvingade fram en bredare bas, där Ohly ingick. Jag kan direkt säga att jag tror det är djupt olyckligt att släpa med sig vänstern - jag litar långt mer på att mp kommer hålla ingångna löften.
Men samtidigt skulle ett misstroendevotum från förbunden också kasta ett inte särskilt smickrande ljus över fler skumma pensionsavtal, över fler hysteriskt tilltagna direktörslöner, över fler fackordföranden som kanske inte skött sitt uppdrag. I varje fall skulle jag börja snoka, och fler med mig.
Wanja har varit en bra LO-ordförande på många sätt. Det är inte en lätt uppgift att både leda facket och att sedan sitta i den socialdemokratiska båten, men jag tycker hon skött det bra. Det tycker nog de flesta. För istället för att förlita sig på opinionsundersökningar - ska man det? - kanske man ska fundera på om det är gatlopp i media som ska avgöra var en rörelse ska gå?

Utan att utmana den politiska journalistnomenklaturan alltför mycket kan man kanske lite försiktigt tänka sig att ledare för de olika LO-förbunden förmodligen gjort en långt mer grundlig undersökning om hur medlemmarna tänker, än t ex Expressens eller Svenska Dagbladets ledarsidor

Ett par tusen människor som yttrar sig i en opinionsundersökning är inget särskilt bra underlag för att avsätta Wanja. Vill man verkligen ha fram ett underlag får man väl ordna en medlemsomröstning, men innan dess får man ha mer is i magen. Ungefär som att tro att en undersökning med runt tusen tillfrågade måste vara skäl att ompröva en politik som berör miljoner - vad är det med er?


Skrivet söndag, redigerat måndag

Edit// och så blev det! Även hos DN

Jag minns min första stereo...


Den var av märket Akai och svart, och köptes för mödosamt ihopdragna pengar av en kompis. Förstärkare med radiodel, kassettdäck och skivspelare, fast utan det redan då urmodiga varvtalet 78...
Det är inte meningen att det här ska bli en nostalgitripp - det finns så många som drömmer tillbaka till sin ungdoms synder, och nostalgi är bara gulligt i små doser - utan mer en fundering om hur mycket utrymme den nya tekniken sparar.
Jag hör ju till de som flyttade hemifrån med säng och stereo. Och det tillkom en begagnad TV med ständigt glappande fjärrkontroll, som kånkades mellan olika korttidsboenden. Under en period hade jag mitt liv i papperskassar - en månad här, tre månader där. Men skivorna skulle med, liksom kassettband. Känns det igen?

Idag funderar jag starkt på att kasta ut VHS-maskinen. Det är månader sen jag ens funderade på att titta på en video, och alla försöker komma ihåg hur timerfunktionen ställdes in. Försvinner den finns det inte ens anledning att ha kvar det nittiotalsmässiga åbäke som kallas TV-bänk.
Det kommer frigöra ytor, kan jag meddela. Och kvar blir kvaliteten i en modern TV, och små - nära nog minimala - apparater med en prestanda som överstiger min gamla Akai med ljusår. För övrigt finns det nog orsak att fundera över TVns fortlevnad också.

Nu har jag sett ett antal filmer på den nya bärbara, som jag alltså kånkar runt i lägenheten, där det inte ens finns sladdar - hej då till tvättlinor i taket och snubbelrisk på golvet - och det fungerar jättebra.
Litegrann återkommer jag alltså till ett liv som det måste ha sett ut innan medierevolutionen. När det enda mediet i ett hem var kristallmottagaren där man kunde lyssna till Stockholm-Motala och Farbror Sven. En slags cirkelrörelse alltså. Därefter har ju husen fyllts med saker som udner en period bara blev större och större och större. Man har ju sett de här fullständigt enorma skåen med TV, radiogrammofon och högtalare - det är ingen lek att flytta såna kan jag berätta.
Under åttiotalet var en ungkarlslya knappast komplett i vissa ögon utan en jättelik ljudanläggning, där man aldrig kunde nyttja kapaciteten, eftersom kapacitetens utnyttjande skapade problem i grannrelationerna. Och vi hängde högtalare i tak, och det skulle mätas in och en massa annat.
Det var långt ifrån min Akai som placerades under sängen - av den enkla anledningen att då kunde man hantera den utan att resa sig. Tonåringar är aldrig så uppfinningsrika som när de ska spara energi. Ljudet blev rätt burkigt när högtalarna stod under sängen, så efter ett tag hamnade de på egengjorda väggkonsoler, och ramlade regelmässigt ner på mig när arga syskon slog igen min dörr.
Också det en ocean från dagens mikroprodukter.
Men kommer det att påverka vår mediekonsumtion? Kommer rummets utseende att påverkas? Länge, länge har ju möblemangets placering styrts av TV-uttaget. Därför står ju TVn nästan alltid illa till, och då hamnar ju soffor och bord också på samma sätt. Är man trådlös behöver man ju inte bry sig om var sladden går in i ens hem. Har man en bärbar dator behöver man ingen datormöbel - tittar man i valfri möblekatalog kan man se att priserna på sånt går ner.

Inte heller bläddrar man bland skivor längre. Det var ju annars en av mina favoritsysselsättningar - kolla hur taskig smak de har i den här familjen!!!! Och man fick nya favoriter. Men det har aldrig varit samma sak att bläddra bland CD-skivor, för att inte tala om egenbrända, utan omslag eller innehåll. Att glo på en lista från ett USB är inte i närheten av att dyka ner i en skivback (ett ord som kan tarva en förklaring för en uppväxande generation).

Nä, det skrivs för lite om hur hemmet kommer att designas efter mikrorevolutionen av musiken, och det är konstigt eftersom musiken är närvarande så enormt mycket mer idag än förr? Kommer vi ha moduler redan i väggarna? Att vi kommer få allt fler uttag är jag övertygad om, men var kommer de att hamna? Och vad kommer vi att fylla dessa mikroprodukter med?

Fortsättning lär följa

Vad sa Wanja?


Vi var ett rätt stridslystet gäng som kom till LO-borgen. Och vi hade ett jättebra möte med Wanja - rapport kommer utförligare när vi sammanställt våra uppfattningar (minns att det här var ett uppdrag vi hade så jag ska vara lite försiktig med min egen beskrivning). Ordförande Lindholm slet sig från avtalsförhandlingen för att vara med...
Ja, Wanja var medveten om att hennes och LOs agerande inte hade fallit Byggnads med flera på läppen, men det fanns också orsaker till det. Framförallt var det en regering som obstruerade - taktikspel - och mer eller mindre tvingade LO och socialdemokraterna att gå med på den tidtabell som låg (tack vare en påstått opolitisk talman som gjorde just det han inte fick av sitt uppdrag, nämligen politik).
Alternativet hade varit att framstå som beslutsfega och oansvariga - något som borgarna älskar att stoppa i halsen på alla dessa obeslutsamma marginalväljare, som vi alla måste tillfredställa numer (mer om detta i ett annat inlägg)...
Man kan naturligtvis ha åsikter om hur kongressbeslutet ufördes, och det har jag, men jag kan efter ha hört henne förstå de som gjorde övervägandet att ett blankt Nej skulle skadat oss mer än gjort nytta. Det här var ju inte ett Ja eller Nej till EU - vilket kan vara viktigt att komma ihåg.
Att sedan vi från Byggettan är lite mer vildsinta är en annan sak - det är inte alltid det som är grejen. Man kan titta på Frankrike där de eldar bildäck och tar chefer som gisslan - och vad uppnår de? Inte ett skit, faktiskt...

Däremot finns det ett pedagogiskt problem att ta itu med. Därför lovade Wanja att komma på Byggettans lagbasmöte 7de april - för att säga samma sak som hon sa till oss, rapport kommer därifrån också. Där ska hon också få berätta varför manifestationen på Mynttorget blev ett sånt fiasko.
Byggettans medlemmar kom dit i tron att det var sista möjligheten att påverka riksdagsledamöterna - Wanja var inbjuden för att tala om ett helt annat ämne, nämligen angreppet på löntagarna. Manifestationen förvandlades till ett socialdemokratiskt valmöte, vilket mer eller mindre lämnade oss i chock. Någon av de som organiserade tillställningen borde ta sig en funderare på hur man mobiliserar...

Kommer mer senare under dagen - det händer ju andra saker också. Som strejkvarsel.... Fast utan brinnande bildäck...



Byggen som kan stoppas