Jul-spaning. Om det boklösa samhället

Förr i världen - på stenåldern - samlades klanen på nån av juldagarna hemma hos någon matriark, för att äta upp den del av världsproduktionen av julmat som inte gått åt på julafton. Den traditionen är guschelov avskaffad nu, man behöver inte genomlida talet till värdinnan, och kidzen får försvinna till sina medhavda julleksaker. Eller för att slåss eller vad de nu gör.
Valda delar av min stam träffas dock hemma hos Anfadern, numera är det ett knytkalas, och att alla inte kan vara med beror ju på att somliga bor på konstiga ställen. Det brukar vara trevligt.
I år hade Anfadern snöat in på något han vill ska vara en ny tradition. Han har nämligen hittat Spanarna - hallå! - och här skulle alltså spanas. Med musikmellanspel och allt. Det utgick till och med ett påbud i förväg, vilket jag min vana trogen totalt förträngde och därför fick jag improvisera, enligt följande på temat teknik och heminredning.
Klassamhället består, men kanske i ny form. Fortfarande finns det en överklass, men medelklassen har breddats, och nån arbetarklass att tala om ska vi inte göra (för att travestera Blandaren). Däremot finns det en underklass, och i synnerhet när det gäller bildning.

Bildning är en konstig sak, för den är ofta oerhört viktig för de som är bildade men totalt onödig för den som inte är det. Och aldrig syns det tydligare än när man kommer hem till folk och tittar på hur de skapat sitt hem.
För mig - uppvuxen bland drivor med böcker och tidningar - fattas det något i ett hem utan böcker. Jag kan knappt uppskatta det ens. Inte en enda heminredare imponerar på mig om det inte finns böcker nånstans. Böcker säger nämligen saker om folk, förutom att de uppenbarligen kan läsa. Andra ser hem på andra sätt - är det äkta litografier eller reproduktioner? Det finns en nyans av bildning i ett hem med böcker. Jag vet att det kan verka snobbigt - vi ska snart skriva om De Nya Härskarteknikerna - men jag vet att jag inte är ensam.
Men - och nu börjar spaningen, som de brukar säga - den Nya Tekniken kommer i fortsättningen dra mig vid näsan.
Snart kommer det inte att finnas några böcker. Allt kommer ligga på USB-minnen, eller i allt större hårddiskar. Och hur fan ska man kunna vara nedlåtande mot folk om man inte ser det här? Var är böckerna? Jo, i datorn.

Jag sneglar ju lystet på en surfplatta - prylen som antagligen kommer föra oss närmare det där Papperslösa Samhället än vi någonsin varit. Där man kan lagra enorma mängder text, och dessutom läsa det direkt på skärmen. Redan idag har jag vänner som slipper släpa med sig tretton kilo dokument ut på möten, som begär att få allt material skickat mejlvägen, och de kan läsa det direkt på skärmen. Till och med med två fingrar blåsa upp texten till läsbart format (bra för oss med korta armar), söka blixtsnabbt i ordmassorna, och ha länkar inlagda till andra relevanta dokument.
Jag har testat den och jotack, det går jättebra att läsa böcker på den. Och det finns mängder med litteratur att hitta - kolla här Likaså kommer allt fler att kunna skriva och bli lästa - och för att citera en känd spaning av Jonas Hallberg "är det inte dags att några kvinnor skriver deckare?" Att digitalisera texter kommer vara en framtidsbransch, sanna mina ord.

Vilket då gör att bokhyllorna kommer bli överflödiga på samma vis som hyllmeter med köpta filmer eller LP-skivor. Jag vet - för spaningen orsakade en hel del stön hos de analoga släktingarna - att det kommer finnas kvar de som vill hålla i en bok, de som vill ha LP-skivor (och det är möjligt att det finns en revival för sånt, men den lär vara ytterst marginell. Vem fan släpar med sig en skivspelare när man kan ha 15,000 låtar i telefonen?). Jag tror inte ens att CD-skivorna kommer överleva särskilt länge; vänta tills de som aldrig upplevt en värld utan nedladdningar kommer till makten.
Men hur ska man kunna tycka något om folk då? Vart tar den sociala markören vägen? Blir man rentav tvungen att prata med folk? Och hur ska man kunna göra upptäcktsfärder i litteraturen? Jag lär inte vara den ende som på nån trist fest hamnat i skivbacken eller med huvudet på sned framför bokryggarna? Däremot har jag hittills övervunnit lusten att sortera om andras litteratur (som Ehrenmark..). Värst är de som sorterar efter färg...
Vad ska man göra sen? Be att få kika på rotkatalogen till datorn???? Det kommer bli svårt att vara nedlåtande i fortsättningen, sanna mina ord.

Och vad gör vi med de tomma bokhyllorna? Kommer de gå samma väg som CD-ställen? Kommer idioterna som ska ha "rena" väggar att vinna till sist? Minimalismen segrar - tanken är ju rent outhärdlig. Men där kanske tekniken kan hjälpa oss - låt oss fylla väggarna med storbildsskärmar där vi kan ha konsten.
Tanken är inte så knäpp egentligen - varför skulle man inte kunna skapa bildskärmar i storformat som bara ska visa bilder? Eller rentav projicera bilder på väggarna? Då skulle man ju kunna låna konst av varandra. Ser man en snygg tavla hemma hos kompisen ber man bara att få länken, och sen kan man skapa den hemma i sin egen lya. Så snobbarna får ha kvar sitt övertag...

En av bilderna är från residenset....

...och nu nåt helt annat

Bloggen om de hemskaste skivomslagen når nya hejdundrande nivåer. Jag kan ju bara inte undanhålla er Scandinavian Party, med den bisarraste blandningen jag sett på mången god dag. Ett blandband skapat av en berusad manodepressiv hysteriker. En folkpartist, kort sagt.

Läs och njut här!

Säga vad man vill om gammelmedia, men god smak ska inte alls överskattas. Man kan komma långt med blonda brudar och Pippi Långstrump!

Hemska omslag

Via vännen Richard, som har en blogg som heter Ute ut klosetten (låt er inte skrämmas av vare sig namnet, eller av att man ska klicka på en innehållsvarning först) måste jag bara tipsa om bloggen Katastrofala Omslag. Klicka, läs och njut...
Svensk skivindustri hade en avsevärd påverkan på det järnvägssamhälle där jag deponerades under min skoltid. Där fanns AB Svensk Grammofonindustri i Bro, och där kunde man hitta saker, vill jag lova. Mer om det senare




Ni som inte fattar varför det här omslaget är extra katastrofalt får ställa er i hörnet.

Jag minns min första stereo...

Den var av märket Akai och svart, och köptes för mödosamt ihopdragna pengar av en kompis. Förstärkare med radiodel, kassettdäck och skivspelare, fast utan det redan då urmodiga varvtalet 78...
Det är inte meningen att det här ska bli en nostalgitripp - det finns så många som drömmer tillbaka till sin ungdoms synder, och nostalgi är bara gulligt i små doser - utan mer en fundering om hur mycket utrymme den nya tekniken sparar.
Jag hör ju till de som flyttade hemifrån med säng och stereo. Och det tillkom en begagnad TV med ständigt glappande fjärrkontroll, som kånkades mellan olika korttidsboenden. Under en period hade jag mitt liv i papperskassar - en månad här, tre månader där. Men skivorna skulle med, liksom kassettband. Känns det igen?

Idag funderar jag starkt på att kasta ut VHS-maskinen. Det är månader sen jag ens funderade på att titta på en video, och alla försöker komma ihåg hur timerfunktionen ställdes in. Försvinner den finns det inte ens anledning att ha kvar det nittiotalsmässiga åbäke som kallas TV-bänk.
Det kommer frigöra ytor, kan jag meddela. Och kvar blir kvaliteten i en modern TV, och små - nära nog minimala - apparater med en prestanda som överstiger min gamla Akai med ljusår. För övrigt finns det nog orsak att fundera över TVns fortlevnad också.

Nu har jag sett ett antal filmer på den nya bärbara, som jag alltså kånkar runt i lägenheten, där det inte ens finns sladdar - hej då till tvättlinor i taket och snubbelrisk på golvet - och det fungerar jättebra.
Litegrann återkommer jag alltså till ett liv som det måste ha sett ut innan medierevolutionen. När det enda mediet i ett hem var kristallmottagaren där man kunde lyssna till Stockholm-Motala och Farbror Sven. En slags cirkelrörelse alltså. Därefter har ju husen fyllts med saker som udner en period bara blev större och större och större. Man har ju sett de här fullständigt enorma skåen med TV, radiogrammofon och högtalare - det är ingen lek att flytta såna kan jag berätta.
Under åttiotalet var en ungkarlslya knappast komplett i vissa ögon utan en jättelik ljudanläggning, där man aldrig kunde nyttja kapaciteten, eftersom kapacitetens utnyttjande skapade problem i grannrelationerna. Och vi hängde högtalare i tak, och det skulle mätas in och en massa annat.
Det var långt ifrån min Akai som placerades under sängen - av den enkla anledningen att då kunde man hantera den utan att resa sig. Tonåringar är aldrig så uppfinningsrika som när de ska spara energi. Ljudet blev rätt burkigt när högtalarna stod under sängen, så efter ett tag hamnade de på egengjorda väggkonsoler, och ramlade regelmässigt ner på mig när arga syskon slog igen min dörr.
Också det en ocean från dagens mikroprodukter.
Men kommer det att påverka vår mediekonsumtion? Kommer rummets utseende att påverkas? Länge, länge har ju möblemangets placering styrts av TV-uttaget. Därför står ju TVn nästan alltid illa till, och då hamnar ju soffor och bord också på samma sätt. Är man trådlös behöver man ju inte bry sig om var sladden går in i ens hem. Har man en bärbar dator behöver man ingen datormöbel - tittar man i valfri möblekatalog kan man se att priserna på sånt går ner.

Inte heller bläddrar man bland skivor längre. Det var ju annars en av mina favoritsysselsättningar - kolla hur taskig smak de har i den här familjen!!!! Och man fick nya favoriter. Men det har aldrig varit samma sak att bläddra bland CD-skivor, för att inte tala om egenbrända, utan omslag eller innehåll. Att glo på en lista från ett USB är inte i närheten av att dyka ner i en skivback (ett ord som kan tarva en förklaring för en uppväxande generation).

Nä, det skrivs för lite om hur hemmet kommer att designas efter mikrorevolutionen av musiken, och det är konstigt eftersom musiken är närvarande så enormt mycket mer idag än förr? Kommer vi ha moduler redan i väggarna? Att vi kommer få allt fler uttag är jag övertygad om, men var kommer de att hamna? Och vad kommer vi att fylla dessa mikroprodukter med?

Fortsättning lär följa