Jul-spaning. Om det boklösa samhället

Förr i världen - på stenåldern - samlades klanen på nån av juldagarna hemma hos någon matriark, för att äta upp den del av världsproduktionen av julmat som inte gått åt på julafton. Den traditionen är guschelov avskaffad nu, man behöver inte genomlida talet till värdinnan, och kidzen får försvinna till sina medhavda julleksaker. Eller för att slåss eller vad de nu gör.
Valda delar av min stam träffas dock hemma hos Anfadern, numera är det ett knytkalas, och att alla inte kan vara med beror ju på att somliga bor på konstiga ställen. Det brukar vara trevligt.
I år hade Anfadern snöat in på något han vill ska vara en ny tradition. Han har nämligen hittat Spanarna - hallå! - och här skulle alltså spanas. Med musikmellanspel och allt. Det utgick till och med ett påbud i förväg, vilket jag min vana trogen totalt förträngde och därför fick jag improvisera, enligt följande på temat teknik och heminredning.
Klassamhället består, men kanske i ny form. Fortfarande finns det en överklass, men medelklassen har breddats, och nån arbetarklass att tala om ska vi inte göra (för att travestera Blandaren). Däremot finns det en underklass, och i synnerhet när det gäller bildning.

Bildning är en konstig sak, för den är ofta oerhört viktig för de som är bildade men totalt onödig för den som inte är det. Och aldrig syns det tydligare än när man kommer hem till folk och tittar på hur de skapat sitt hem.
För mig - uppvuxen bland drivor med böcker och tidningar - fattas det något i ett hem utan böcker. Jag kan knappt uppskatta det ens. Inte en enda heminredare imponerar på mig om det inte finns böcker nånstans. Böcker säger nämligen saker om folk, förutom att de uppenbarligen kan läsa. Andra ser hem på andra sätt - är det äkta litografier eller reproduktioner? Det finns en nyans av bildning i ett hem med böcker. Jag vet att det kan verka snobbigt - vi ska snart skriva om De Nya Härskarteknikerna - men jag vet att jag inte är ensam.
Men - och nu börjar spaningen, som de brukar säga - den Nya Tekniken kommer i fortsättningen dra mig vid näsan.
Snart kommer det inte att finnas några böcker. Allt kommer ligga på USB-minnen, eller i allt större hårddiskar. Och hur fan ska man kunna vara nedlåtande mot folk om man inte ser det här? Var är böckerna? Jo, i datorn.

Jag sneglar ju lystet på en surfplatta - prylen som antagligen kommer föra oss närmare det där Papperslösa Samhället än vi någonsin varit. Där man kan lagra enorma mängder text, och dessutom läsa det direkt på skärmen. Redan idag har jag vänner som slipper släpa med sig tretton kilo dokument ut på möten, som begär att få allt material skickat mejlvägen, och de kan läsa det direkt på skärmen. Till och med med två fingrar blåsa upp texten till läsbart format (bra för oss med korta armar), söka blixtsnabbt i ordmassorna, och ha länkar inlagda till andra relevanta dokument.
Jag har testat den och jotack, det går jättebra att läsa böcker på den. Och det finns mängder med litteratur att hitta - kolla här Likaså kommer allt fler att kunna skriva och bli lästa - och för att citera en känd spaning av Jonas Hallberg "är det inte dags att några kvinnor skriver deckare?" Att digitalisera texter kommer vara en framtidsbransch, sanna mina ord.

Vilket då gör att bokhyllorna kommer bli överflödiga på samma vis som hyllmeter med köpta filmer eller LP-skivor. Jag vet - för spaningen orsakade en hel del stön hos de analoga släktingarna - att det kommer finnas kvar de som vill hålla i en bok, de som vill ha LP-skivor (och det är möjligt att det finns en revival för sånt, men den lär vara ytterst marginell. Vem fan släpar med sig en skivspelare när man kan ha 15,000 låtar i telefonen?). Jag tror inte ens att CD-skivorna kommer överleva särskilt länge; vänta tills de som aldrig upplevt en värld utan nedladdningar kommer till makten.
Men hur ska man kunna tycka något om folk då? Vart tar den sociala markören vägen? Blir man rentav tvungen att prata med folk? Och hur ska man kunna göra upptäcktsfärder i litteraturen? Jag lär inte vara den ende som på nån trist fest hamnat i skivbacken eller med huvudet på sned framför bokryggarna? Däremot har jag hittills övervunnit lusten att sortera om andras litteratur (som Ehrenmark..). Värst är de som sorterar efter färg...
Vad ska man göra sen? Be att få kika på rotkatalogen till datorn???? Det kommer bli svårt att vara nedlåtande i fortsättningen, sanna mina ord.

Och vad gör vi med de tomma bokhyllorna? Kommer de gå samma väg som CD-ställen? Kommer idioterna som ska ha "rena" väggar att vinna till sist? Minimalismen segrar - tanken är ju rent outhärdlig. Men där kanske tekniken kan hjälpa oss - låt oss fylla väggarna med storbildsskärmar där vi kan ha konsten.
Tanken är inte så knäpp egentligen - varför skulle man inte kunna skapa bildskärmar i storformat som bara ska visa bilder? Eller rentav projicera bilder på väggarna? Då skulle man ju kunna låna konst av varandra. Ser man en snygg tavla hemma hos kompisen ber man bara att få länken, och sen kan man skapa den hemma i sin egen lya. Så snobbarna får ha kvar sitt övertag...

En av bilderna är från residenset....