Telefonnummer jag inte minns


Jag har en sån där ny telefon, som inte alls är en telefon utan en liten dator. I den har jag, hör och häpna, lyckats lagra 1623 telefonnummer. Hur nu det gått till - jag har haft samma telefonnummer sen 1994 och jag antar att de bara följt med när jag bytt telefon. Jag är inte heller särskilt oteknisk utan har lyckats föra över information från den ena luren till den andra, utan att tappa bort nåt. Vilket annars är en återkommande åkomma bland generationskamraterna - HJÄLP; jag har raderat hela adressboken...
Just nu funderar jag på att göra det. För när jag en gång på världen började spara telefonnummer var jag duktig och skrev in folk med efternamn och förnamn och i förekommande fall också företag eller organisation eller nåt liknande. Fast oftast inte. Så nu har jag ELVA Micke Andersson, varav fyra ska ha jobbat/jobbar på Skanska...
Och jag minns inte var jag träffat dem, varför jag har deras nummer eller om vad vi kan ha pratat. Känner ni igen det där? Lite som att det ramlar ut ett kvitto från festkavajen med ett telefonnummer på. Inget namn, bara ett nummer. Det är tydligt att en kvinna skrivit det (kvinnor kan skriva tydligt även efter ett par glas vin, vilket män inte kan. Oftast kan män inte skriva tydligt i nyktert tillstånd heller...) och det är ett hyfsat belopp på krogkvittot. Jo, jag minns en massa damer från kvällen, men inte att nån skulle gett mig deras nummer. Så läser du det här kan du väl höra av dig...
Och när jag tittar genom mina telefonnummer i telefonen hittar jag numret till en gammal vän. En sån där Dödspolare, en sån som skulle hjälpa mig i alla lägen. Som jag inte pratat med på sju år ungefär. Vi var som ler och långhalm under ett par rätt osnygga singelår, visste allt om varandra. Vi till och med planerade ett litet bankrån, för skojs skull. Innan ni blir oroliga nu vill jag berätta att det är sånt unga män gör tillsammans - nån slänger fram en galen idé, och rätt vad det är sitter man där med kartor över trakten, närmaste polisstation, flyktvägar. Och blir jättenervös när nån sedan faktiskt rånar just den banken exakt på det sättet. Det är sånt unga män gör. Eller ska gå in i Främlingslegionen eller resa jorden runt. Eller så var det bara vi...

Och en kväll sa vi hej efter en gemensam färd hem från nåt ställe och sen såg vi inte varandra på typ femton år.
Inte osams, inget sånt. Det bara rann ut i sanden. Sen har vi ju sprungit på varandra emellanåt, snackat lite, mest om andra gamla kompisar som vi inte heller träffar, men vi har givetvis deras nummer kvar. Fast vi kommer inte att ringa, utom i Absoluta Nödfall. För män i min ålder är det När Man Blir Singel Igen, och när man behöver ersätta svågern i helgens innebandymatch/flyttlass. Aldrig annars.
Sedan är det ju det där med att radera ur telefonen. Just min telefon, en iPhone, tycker inte om att man tar bort folk ur den. Så den lägger tillbaka vederbörande varje gång jag synkroniserar den med datorn (lite internjargong där). Detta gör att innehållet växer. Överhuvudtaget har iPhonen en egen vilja som kan driva mig till vansinne - som när jag ska SMSa något illa kvickt och den istället öppnar en Viktig Uppdatering som måste laddas färdigt innan jag gör nåt annat, underförstått att annars är alla telefonnummer borta i varje fall.
Idag minns man inte heller några telefonnummer. Det var annars en vardaglig minnesträning som höll en hjärna spänstig och alert för tjugo år sen. Oj, vad man mindes - sina kontonummer, inklusive claringnummer, portkoder, personnummer, postnummer, och hemtelefonnummer. Samt friidrottsresultat och Håtunaleken och de svenska placeringarna i herrarnas rodd i OS 1984. Idag behöver vi vanliga inte minnas nånting. Alt finns ju där - om man orkar.

Ja, förutom de allra mest kända människorna. Förra året hade jag anledning att träffa en av Sveriges mest bevakade och påpassade kvinnor. Hon skrev upp telefonnummer i en liten adressbok. Hon lärde sig aldrig sitt mobilnummer, varje månad måste hon byta, för då är det bekant hos illvilliga människor i landet, som smsar äckligheter eller ringer. Inte heller sparade hon nånting i telefonen, väl medveten om att skydda sitt privatliv. Det hade hon lärt sig efter att ha valsat runt i pressen i rätt många år. Det är rätt ironiskt att hon måste leva analogt när alla andra lever digitalt.
Men nu raderar jag en massa kontakter. Fast med största sannolikhet lägger telefonen tillbaka alltihop i korgon...




Bilden? En skämtteckning som var passé när den kom...

Efter politiken då? Del två



Min mamma dog för tretton år sen. Hon ligger begravd på en idyllisk liten kyrkogård utanför Stockholm. Jag åker dit då och då, funderar. När jag går omkring ser jag nya gravar, ibland med namn som är alldeles för bekanta. Ibland namn som i varje fall klingar till. Var det inte han som bodde på den gatan? Han med hunden?
Jag ser sällan människor där. Under vinterhalvåret är det vindpinat och öde, under sommaren lummigt och sommarvackert. Kyrkan är från urminnes tider, och givetvis ligger det ett par extremt fula och opassande hus för samling och teknisk service i blickfånget.

För att komma till kyrkogården behövde man förr köra bil. Bussen avgick med glesbygdstäthet, men sen pendeltåget kom är det gångavstånd, om man har hyfsat pigga ben. Mycket länge innebar promenaden att man fick gå efter en smal remsa av en illa upplyst väg, där bilarna passade på att öka farten. Mycket.

I tio år krigade min pappa och andra för att få en gångväg från stationen till kyrkan. Helt riktigt tänkte de att äldre människor ska kunna gå dit, utan att bli nermejade av en idiot i en trimmad Epatraktor (det här är Bro, en egen ort i Uppland, inte nån förort). Och de skrev motioner till den socialdemokratiska föreningen, stötte på kommunalråd, väckte frågan.
De gjorde som de blivit lärda. Och inte mycket hände. Men den generationen är en envis sort när de vill.

Idag finns vägen där. Efter tio år. Och jag funderar på om det är en framgångs- eller motgångssaga. Tio år?

Missförhållandena på Caremas boenden var kända långt innan Uppdrag Granskning slog till. Att usel bemanning ger usel omsorg är ingen nyhet alls; sånt har vi som är fritidspolitiker vetat om länge. Men vi har inte längre kanalerna för att få fram det. Idag är det långt mer effektivt att ringa en reporter än att ringa sin lokala politiker om man vill få något uträttat. Har man blivit blåst av Ruffel&Båg AB kan jag garantera att Plus i SvT är mer effektivt än Konsumentverket.

Om jag hade en idé förr i världen skrev jag en motion, som sedan antogs av en förening, av arbetarkommunen, av distriktet och sen, så jävla småningom, av en kongress så avlägsen att det bara inte fanns. Det var inte direkt de aktuellaste frågorna som dök upp på Byggnads/LO/Sossarnas kongress. Och är det inte nu heller.

Jag håller på att lära mig det där. Att någon idag faktiskt kan slänga upp en artikel på DN Debatt, helt utan nån förankring i en folkrörelse. Köra sitt eget race liksom. Mängder med åsikter raddas upp, utan att behöva stötas mot en massa griniga invändningar på lokalnivå. De som skriver sånt brukar kallas "oberoende". Som vi förutsägbara politiska bloggare ungefär (och ibland är det ju så att de som får skriva på DN Debatt också bloggar. Tänka sig.)

Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig. En del av mig tycker det är jättebra att saker händer fort. En del tycker att demokrati ska få ta tid. Men jag begriper naturligtvis frustrationen över att det tar tio år att få en rätt självklar trehundra meter lång gång- och cykelväg över ett gärde, och jag mer än inser att de flesta skulle gett upp.

Det stora problemet är ju när vi hamnar i otakt. Just nu är väldigt många - jag höll på att skriva alla, men det är inte sant - i upplösningstillstånd över hur äldreomsorgen blivit lekstuga för profitörer. De som skäms mest är de som mest talat för privatiseringen. Och genast ska partierna försöka ordna till det här - med lagstiftning eller principer. Moderaterna mest, eftersom de är de som har mest att förlora.
Men när väl insatserna kommer är frågan borta. Då har media hittat nåt annat att vara moraliskt indignerade över, och då måste man släcka den branden.

På sikt ser jag knappt nån orsak att vara medlem i ett politiskt parti om det är så här politik ska bedrivas. Tristast blir det när mina egna företrädare talar om saken, som de definitivt inte fattat .
Ännu tristare blir det att delta i totalt förutsägbart kommunalt politiskt arbete, där en grötmyndig majoritet sätter sig på minoriteten.

Alla framtidsprogram jag ser handlar om 2014. Ungefär. Varför då? Kan man inte få några smarta människor att skriva om hur de tror att världen kommer se ut 2050 - när jag är jävligt gammal och behöver kissblöja? Ett riktigt framtidsperspektiv. Vad jobbar vi med? Hur bor vi? Vad tjänar vi? Vilka leder Allsvenskan? Finns det politiska partier? Finns det en fackföreningsrörelse?

Finns det får och kor och vatten och luft? Får dom döttrar och söner? Har dom dragspel och vals? Har dom kvar bruna böner? Har dom någonting alls? Dricker dom ens öl?

I vanliga fall brukar jag vara rätt tvärsäker på vad jag vill men just nu är jag det inte.

mer på temat här

Bilden? Bro Kyrka från ovan. Till höger synes bilvägen ner mot station, fast utan gång- och cykelbana

Sanningen om de moderata mutorna....


Funderar lite stillsamt på söndagskvällen över vilka som kan tänkas veta vilka som skänker pengar till De Nya Moderaterna. Frågan är ju både brännande och aktuell, vilket då med automatik betyder att vare sig Expressen eller Dagens Nyheter kommer att ta i den. Det handlar kanske till och med om moral.
Jag tror inte att särskilt många är insatta i det. I veckan visade det sig att justitieministern, stackars Ask, faktiskt belåtet trodde att hennes parti minsann inte tagit emot bidrag av juridiska personer sen sjuttiotalet, en liten skämtsam skrevspark på det kända förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Och - hoppsan minsann! - då dök det upp information om att exakt detta händer just nu, i form av en stiftelse som öser in pengar till den Moderata Partikassan. Om detta här
Beatrice Ask är alltså inte betrodd. Eller så har hon läst Om mutor och jäv - en vägledning för offentligt anställda Den kan ni också läsa.

Vem är det som kan vara det då? I min konspiratoriska värld är förmodligen både Reinfeldt och Borg ovetande. Frivilligt, that is. För att kunna hävda att de inte visste något. Nu blir ju det en alldeles vansinnig form av förnekelse, eftersom det här har blivit en fråga där Reinfeldt faktiskt redan borde ha tagit itu med. Redovisat skiten. Lagt upp alla inbetalningar sen hedenhös och sagt ifrån - det här är inte OK, det är ett demokratiskt underskott och bäddar för både det ena och det andra.
Och sen hade ett antal rika knösar och företag fått börja skruva på sig.

Jag vet att det finns somliga som försöker bagatellisera det här, genom att just hoa om LO:s pengar till socialdemokraterna. Till er säger jag: skärp er! Här finns ingen hemlighet. Däremot finns det en politisk klumpighet hos den socialdemokratiska partiledningen just nu som får mig att tänka på Marx. Bröderna Marx. Eftersom man också i veckan sålde bort den här frågan där man var lysande, där man hade alla rätt, där Moderaterna stod som en punchig boxare mot repen, för en lösning som redan testats och inte fungerat. Tondövheten är...förlamande.

För vad skulle hända med det svenska samhället om det då visar sig att Carema kanske kastat in lite stålar till det största regeringspartiet? Om en friskolekoncern har sponsrat en regering som därefter, halleluja, delade ut friskoletillstånd? Om en arbetsgivarorganisation har bidragit till försämringar i sjukförsäkringen och a-kassan? Om det visar sig att det genom åren handlar om många, många miljioner som svenska företag gett Moderaterna? Ordet "miljarder" är under en trettioårsperiod inte helt orimligt.

Vad skulle hända?

Det är där nånstans jag tror att knuten ligger - en hel driva med prestige och ideologi hänger helt plötsligt och dinglar. Man till och med skiter i EU's rekommendation i frågan, och Sverige fortsätter vara en bananrepublik där de som bestämmer gör det bakom stängda dörrar.

För vad kan det annars vara? Och vilka i den moderata ledningen vet något? Jag tror personligen att det rör sig om en ytterst liten krets som har all info - typ fem personer, alla män, alla gammelmoderater. Alla drivna av ett hyfsat otidsenligt hat mot allt som andas jämlikhet. Män som förmodligen inte känner sig så bekväma inom De Nya Moderaterna.

Men vilka är de? Nån som har nåt tips?




Rubriken? Som den skulle sett ut om Expressen fått göra den. Länk

Lära gamla hundar sitta....


För många år sen, när jag fortfarande var en ung och uppkäftig människa (numera är jag inte ung), skickades jag på en överläggning för nya förtroendevalda socialdemokrater på en kursgård i Roslagen. Det var en rätt medioker tillställning, fylld av medelålders kvinnor med likadana sjalar och medelålders män med likadana manchesterkavajer.
Sen var det ungefär jag, en blivande chefredaktör som vill vara anonym, och ett par andra SSU-are, uppfyllda av en smula allvar. Vi var alla ombedda att säga nånting. Nåt "nytt och fräscht".

Jag började min minut med att säga att "i Brasilien är man glad om man hittar en duglig politiker. För där har man gett upp om att hitta nån som är hederlig". För det hade jag precis hört Björn Kumm säga i radion.
Det blev rätt tyst. Alla sjalar och manchesterkavajer tittade på varandra, med ett uttryck av "vad pratar han om? Brasilien????" i ansiktet.

Just då hade vi haft en av alla dessa återkommande fackliga farser, med höga vederböranden som suttit och skrivit ut feta löner och pensioner åt varandra. Allt stort uppslaget i Expressen, givetvis. Och min tanke var att få en liten debatt om vilka villkor politiker skulle ha. Redan på den tiden förekom det en sned debatt om hur mycket riksdagsmän skulle tjäna, och på den tiden var jag naturligtvis dum nog att tycka att "de minsann inte skulle tjäna bättre än en...eh...barnskötare!" Eller vad jag drog till med.
I församlingen av sjalar och kavajer satt det då några statssekreterare, en driva ombudsmän och lite andra av den sorten, och de bankade raskt ner mig med hyfsat sakliga argument. Givet att det handlade om riksdagsledamöternas löner.
Desperat pep jag tillbaka: "Men hur ska vi kunna lita på att alla som sitter på höga poster i framtiden inte kommer börja snylta på systemet?"

Då reste sig kommunens egen riksdagsledamot, tung av erfarenhet, grå av byråkrati, och med ett rent encyklopediskt minne för årtal och uppdragsinnehavare, och sa, med malm i stämman:
- DET kommer aldrig en socialdemokrat att göra!

Och sen var det slut på den diskussionen.

Jag är en smula upprörd när jag skriver det här. Just nu har den borgerliga pressen högtidsstunder om sossar som, utan att skämmas, tar ut pension fast de är i arbetsför ålder. Som utan att skämmas nyttjar systemet till bristningsgränsen.
Deras argument är, att det är helt enligt reglerna.

Oh yeah? Vad har reglerna med saken att göra?

Det finns en massa saker som är enligt reglerna, men som jag knappast tror att ens toppsossar skulle göra. Typ äga aktier i Lundin Oil, gynna vitryska staten, ha en semesterfästmö på Thailandsresan, säga neger eller arbeta som talesman för Carema. Typ olämpliga saker.

Så hur tänkte de där?

I min egen arbetarkommun - för er som inte vet det är det den högsta lokala sammanslutningen under distrikt - förekommer det arga diskussioner om etikutbildningar och regelverk. Sånt tror jag inte på. Dels för att då blir det ett jävla kattrakande om vem som ska svara för värderingarna, dels för att det uppenbarligen redan finns regelverk.
Det handlar bara om att ledande socialdemokrater ska tänka lite socialdemokratiskt. Liksom.
Kanske det är så enkelt att man ska fråga sig: Gynnar jag mig själv nu? Och om man svarar Ja på den frågan får man fundera en stund till.

Är det OK att ta ut pension medan man är i arbetsför ålder? Svaret för de allra flesta av oss är Nej. Och de flesta av oss har dessutom inte en rejält tilltagen pension ovanpå inkomsten - vi får minsann spara av den lön vi har. Och ingen ska inbilla mig att man inte kan lägga undan ett par spänn extra varje månad när man tjänar uppåt 600 000 om året.

Nu tror jag att det kan komma nåt gott ur det här. En rejäl utrensning. Ett stålbad, där gamla hundar får kliva tillbaka för nya och pigga. Fast det allra bästa vore ju om de där gamla jyckarna själva insåg att hoppsan, nu har jag gjort bort mig....

Budskapet var rätt, budbäraren var fel


Det är svårt med folk som gör allt rätt. Ser rätt ut, tycker rätt, formulerar sig rätt. Så småningom börjar småaktiga människor - såna som jag och några till - nästan hoppas att de skulle ha fel nån jävla gång. Det kan handla om eurokrisen, om fotbollslandslaget, om arbetslösheten eller om det socialdemokratiska partiets framtid. Och det ska det göra nu.
Dagens politiska situation kan inte vara en nyhet för nån annan än Lena Melin, som är - det bör upprepas ofta - Den Sämsta Politiska Reporter som nånsin fått skriva i nationell media. Varför hon får skriva där är en total gåta, vilket jag säkert kommer få svar på tal för. Men det skiter jag i för jag har ingen position att försvara.
I själva verket är den socialdemokratiska tillbakagången, både reell och formulerad, väldigt förväntad. Så förväntad att den bara till viss del har med Håkan Juholt att göra. I korthet beror det på ett toppstyrt parti, där kompis och blodsbandsrelationer haft större betydelse än kompetens, och där samhällsutvecklingen helt enkelt eroderat bort den traditionella väljarbasen. Utan arbetarklass, inget arbetareparti.

En utveckling som satte fart i början på nittiotalet, och som därefter accelererat. Kvar blir en organisation som skapades för hundra år sen, en del koryféer som vill samlas vid köttgrytorna, och en förvirrad menighet som undrar vadfan de ska ha sossarna (och facket till). Och det har fortfarande inte med Håkan Juholt att göra.

Till det kommer en vision, formulerad av dåvarande Sture Eskilsson, informationsdirektör vid Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt Näringsliv, som handlade om hur man skulle ta makten. Detta beskrev han redan i början av 70-talet - ett långsiktigt strategiskt arbete, som däremot inte blev vad han trodde. Istället för att bli en spjutspets mot ett nyliberalt samhälle dök istället De Nya Moderaterna upp. Ett parti som - faktiskt - lagt sig nära traditionella socialdemokratiska kärnfrågor, och lämnat över högerpolitiken åt centern och KD.

Den socialdemokratiska sparka-sig-själv-i-arslet-debatten mot De Nya Moderaterna har däremot Juholt en del att göra med. Under fem år har socialdemokratisk opposition bara lett till att Moderaterna står ännu starkare. Har nån tänkt fel, måhända?

Man ska ha klart för sig att mycket av det mentala motståndet mot att se Moderaterna med glasögon från 2011 istället för från 1976 är känslomässigt. Politik är passion och kärlek, och det finns en del ledande moderater som inte ska hamna i en mörk gränd med mig nån gång - jag minns vad de sa om oss , om Palme och en del annat. Det finns några som var MUF-are på åttiotalet som har orsak att skämmas även idag, för saker de sa. Innan det blir utrett kommer nog en del blockeringar att bestå.

Jag tror inte på en konspiration, skapad av spindoktorer. Det som händer idag är bara logiskt. Det hade kunnat undvikas, med en starkare intern opposition och nytt blod. Och allra tydligast blir detta när budbärarna inte är de som är födda eller uppvuxna i rörelsen. Dels för att de kanske inte har precis alla kodord, dels för att de försöker förklara kräftgången med sannolika skäl.
Att det också finns ett medialt underläge gör liksom inte saken lättare; i Sture Eskilssons vision var det viktigt att ta makten över medierna - alltså skulle högerynglen in på journalistutbildningarna. Det har fått till följd att, lyssna nu, ekonomi- och samhällsjournalister idag har en högre borgerlig profil än befolkningen i övrigt. Ändå lever myten om Vänstermedia kvar. Märkligt. Det är ingen orsak till den socialdemokratiska kräftgången, men kan vara värd att nämnas.

Budbärarna säger alltså rätt saker, men blir attackerade för det. De kan vara för smarta, för snygga, för unga, för provokativa. Och framförallt har de ju rätt så jävla ofta. Illa va?
Jag har själv fått höra det - och jag är så mycket socialdemokratisk adel att jag fick vara med i Christer Isakssons bok om fenomenet. Alltså var det lite skoj att höra en skummande partist föreläsa om hur viktigt det var att ha varit medlem länge, innan man fick tycka något. Observera - innan man fick tycka något

Det här handlar inte om land mot stad, eller om gamla fraktioner mot varandra. Det här handlar om ett parti som måste ta sig en funderare på hur samhället ser ut. Fortfarande är arbetare det finaste man kan vara, eller ha varit, inom socialdemokratin. Trots att det per definition är ett begrepp som krymper hastigt. Det finns fortfarande hisnande orättvisor, men man gör sig själv en björntjänst om man tror att barnfattigdom är något som dykt upp under Reinfeldt; det fanns under Persson också. En smula självkritik är alltså bra.

Det är därför jag blir förbannad när jag hör och ser hur De Som Är Orsaker till dagens låga opinionssiffror högljutt försöker nackskjuta de som vågar analysera. Jag står för vad jag sagt tidigare: vi vinner inga val på att tjata om Ådalen '31. Grosshandlarhögern är död och begraven. Kvar finns en uppdaterad borgerlighet, med starka resurser och en växande belåtenhet.
Mot detta vill jag se en modern smart socialdemokrati, som låter människor välja själva, som ser möjligheter med utbildning och teknik. Annars är vi körda. Och som också låter smarta människor vara våra företrädare.

Ett parti med framtidstro klarar vilka debatter som helst. Så sluta skjut på budbärarna. Och den saken måste Juholt ta itu med.



Andra om saken Johanna Johan Alexandra Krassman

Dessutom en massa andra tyckare i media. Nå, i mitt umgänge är jag tammefan den ende som läser politiska bloggar alls, så klicka på ni....


Bilden? Går promenaden upp eller ner?

Fet, singel och femtio....


Häromdagen brast det för en av jobbarpolarna. Hans före detta, kvinnan han fortfarande inte kommit över, skulle gifta sig med den stilige, ekonomiskt oberoende affärsmannen hon bytt honom mot. Enligt honom. För en tillvaro med hus i Spanien, villa på Ekerö, två bilar och ett obekymrat liv fjärran från det Hårt Belånade Radhuset som min jobbarpolare skulle få betala resten av sitt...
- Och själv sitter man här, fet, singel och femtio.

Emellanåt har jag ju intresserat mig för fenomenet; det blir ju gärna så när man ingår i begreppet, och därför utbröt raskt en diskussion om småaktighet, internetdating, galna ex och Det Var Bättre Förr. Och det har inte tagit slut än. Diskussionen alltså. Både om hur man dejtar, vem man dejtar, varför man dejtar och om man ens får fejta.
Min mormor - salig i hågkomst - hade en rolig och lätt cynisk väninna som hette Edit. Hon var lite av en mästare på oneliners, och jag minns när hon, ensamstående, kommenterade en av deras gemensamma väninnor, som precis blivit änka för tredje gången; den här gången via kremering:
- Jaha, en annan hittar aldrig en karl men vissa har så de kan elda med dem.

För så är det. Några förblir utan partner - och visst borde vi skippa ordet ensamstående - och andra verkar ha varit relationer under största delen av sina vuxenliv, med korta avbrott. Det finns ingen rättvisa i singellivet. Inte finns det nån logik heller. "Hon är precis din typ" har jag hört några gånger, och se det var hon inte alls.

Det enda som fungerar är att träffa många. Tror jag. Så man har att välja på. Sitta hemma i soffan en helg till med hyrfilm och hämtmat kommer inte att lyfta någon ur singellivet. Knappast att ränna på Golden Hits heller (känt danshak för medelålders singlar i Stockholm, som information åt utomsocknes), även om det finns de som träffat sin partner där. För saken är ju att de där som i vuxen ålder får påbörja ytterligare ett samliv faktiskt finns.
Jag har rätt många i bekantskapskretsen (vid närmare eftertanke har det nog varit rena epidemin) som helt plötsligt kommer släpande på en karl eller kvinna. När man minst anade det liksom. Och det är jätteroligt för dem.
Alltså dejtar man. Ett fenomen som inte alls är förbehållet trettioåringarna; i själva verket är det lätt töntigt när trettioåringar bär sig åt som om det är de som är de stora sökarna på relationsmarknaden. Bah, ni ska ju ha ekonomiska referenser och anteckningar på ärftliga sjukdomar i tredje led, inför barnalstrandet, och gärna centralt placerat boende med bytesmöjligheter.
Den sortens perfektionism bör man nog lägga åt sidan om man dejtar som medelålders - skulle jag träffa en kvinna utan nån som helst bakgrund skulle jag nog backa undan..

Vi som är feta, singlar och femtio vill ha en partner att ha kul med. Och tänk om nån för tjugo år sen sagt till mig att jag en dag skulle dejta mor- och farmödrar... För det är så det är - alltihop kombinerat med en slags fåfäng jakt på en alltmer exponerad ungdomlig look. Det tragiska är att utseendet blivit alltmer väsentligt - det räcker kort sagt inte längre med ett otrevligt sätt för att bli avspisad, man måste vara ful också.

Jag dejtar alltså. Inte mer än nån annan singel i storstan antar jag. Oftast inte mer dramatiskt än att man träffas, tar ett glas ihop och snackar. Ibland gör jag det via nätet - vilket är FULT! för en del. Fortfarande. I synnerhet om man står för det. Vilket är en konstig inställning - vill man träffa någon måste man ju faktiskt tala om att man är singel. Det betyder inte alls att man är desperat och trånar efter en moderlig famn.

Sen finns det ju naturligtvis de som inte är skapta för att vara ensamma. De som mer eller mindre kastar sig från famn till famn, som upplever nyförälskelse lika ofta som svartaste hjärtesorg. De som faktiskt lika ofta är de som är grymma, som att de blir behandlade grymt. Som överger lika ofta som de blir övergivna. Och som nästan aldrig ser det själva.

Den viktigaste lärdomen är att man ska vara försiktig med människor. Det blir viktigare och viktigare ju äldre man blir. Olyckliga tjugoåringar kommer över det, olyckliga femtioåringar kan få dras med det resten av sina liv. Sen kanske det är så att vi alla måste göra samma misstag om och om igen för att så småningom lära oss.
Jag hade inget råd att ge min jobbarpolare. Han måste få göra sina klavertramp på egen hand. Det enda man kan säga med säkerhet är att han får se till att ha kul på vägen...


Bilden? Speed-dating. Ett fenomen jag prövat, och Herregud! så pinsamt det var...


En dag med de andra byggnadsarbetarna...


Det finns byggnadsarbetare och byggnadsarbetare. Jag är en entreprenadbyggjobbare - stora komplex, industriellt koncept, automatiserade rörelser, långa byggtider. Objekten kan vara värda en miljard eller mer. Vi har hjälmar, bygghissar, kranar, inklädda fasadställningar och allting är stort och bullrigt.

Men det finns en annan värld också. Där man jobbar på ett litet byggföretag, där man gör jobbet på ett helt annat vis. Där den fackliga närvaron är minimal liksom medlemskapet. Där man tjänar sämre pengar, där man tar större risker. Nu ska jag berätta om det...

Jonny hämtar Robin vid T-banan. Det är en sjabbig skåpbil, på bakrutan sitter en dekal "J.Eriksson Bygg- och Allservice" och ett mobilnummer. Under har någon designat "Allt mellan golv och tak." T:et i tak är en stiliserad hammare.
Det är Jonny som är J.Eriksson. Orakad kille i fyrtioårsåldern med glada ögon. Robin är tjugotvå, och han är lärling. Det är lite oklart vilken lärlingsstatus han har, för Bygg- och Allservice är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Och Robin har inte gått bygglinjen, men han är stor och stark och vill ta i.
De åker under tystnad i morgonmörkret. Det luktar av maskiner och gammal gips och smuts i bilen. Jonny har en pappmugg med kaffe. Robin sover.
De bygger en villa. En monteringsfärdig. Taket är på, de håller på med inredningen. Under tystnad river de fram kablar och lampor och maskiner, en del har legat gömt i huset. Det är fullt med virke, gips och isolering innanför dörren. En rullställning utan skyddsräcken står under trapphålet; trappan är special och levereras senare. Under tiden klättrar de på stege.
Jocke och Migge kommer. Jocke har också eget företag, men han och Jonny känner varandra sen tjugo år, och de jobbar ihop. Ena gången tar Jonny jobbet och sköter fakturering och kundkontakt, nästa gång är det Jockes tur.
Bägge har de mer jobb än de har folk för.
Jocke har ett jobb på Arsenalsgatan där han ligger efter, han har helt enkelt inte haft tid att åka dit. Kärringen som äger huset ringer och är arg och de kommer överens om att Jonny ska åka dit på eftermiddagen och sätta upp två högskåp så målaren kan börja. De gör ofta så.

Robin skruvar undertak i ett av sovrummen på övervåningen. Maskinparken är väl sisådär - men den är betald säger Jonny och fnyser åt reklambladen. Han köper nytt när maskinerna är helt slut. Tills dess duger de.
Jocke och hans lärling ger sig upp på taket. De har lagt underlagspapp men nu måste läkten dit, och snart dunkar taket av hammarslag, som ekar i villaområdet. De har en ställnig runt huset, men förra veckan ramlade Migge ner från översta bomlaget, och landade i just den enda buske som man lovat kunden att behålla. Han slog sig en del men det får man ta - han är väl karl, säger Jocke. Och berättar hemska historier om folk som både slagit ihjäl sig och nästan slagit ihjäl sig.
Jonny tjafsar i telefon med elektrikern. Han behöver ha hit honom snarast, men lysmasken - också egenföretagare - är inte så pigg på att åka sex mil extra för tre trådar, som han säger. Robin hör men säger inget - efter ett par månader på Bygg- och Allservice har han lärt sig att såna samtal hör till vanligheterna.
Det är trångt och stökigt. Ljuset är begränsat - det finns för få lampor. Men det blir bättre bara dagsljuset kommer tröstar Jonny.

Såhär ser det ut för alldeles väldigt många byggnadsarbetare i Stockholm. De jobbar under rätt påvra förhållanden, och med stor okunskap om sina rättigheter. Och det är inte lätt att få dem som medlemmar - Robin skulle nog egentligen vilja vara med i facket, eftersom han inte riktigt litar på Jonny, men samtidigt vet han att det skulle bli en minst sagt besvärlig stämning om han blev medlem i facket. Och förresten har Jonny egna försäkringar, för det har han sagt. Problemet är bara att om Robin börjar skrapa på Jonnys försäkringar så är de bristfälliga.
De äter inne på i det halvbyggda huset- slagit ihop ett par skivor till bord, tagit dit klappstolar. Vatten finns, liksom en micro. Vissa dagar åker de till ett matställe - det får ta den tid det vill. Och Jonny brukar ta en extra kopp kaffe och nöjt konstatera att "såhär långa luncher har de inte på storbyggena"
Det kommer leveranser under dagen. Robin och Migge får bära in skiva efter skiva i huset, inget ska stå utanför. Inga kranar här inte. Sen städar Robin en timme, sopar undan sågspån och plast och annat, för kunden ska komma i morgon. Jonny sitter på en bal isolering och pratar med ytterligare en kund som är arg, en tillbyggnad i Bromma som de borde ha hunnit med under veckan.
-Det blir övertid ikväll, säger han till Robin. Vi tar Bromma efter Arsenalsgatan. Och Robin vet att klockan kommer bli både sex och sju innan han kommer hem - träningen med polarna är det bara att glömma.
För på den här nivån frågar inte chefen. Han beordrar. Och sen får Robin tanka sin pappas bil på Jonnys bensinkort en eller två gånger. Det blir ju ingen skatt då, säger J0nny och flinar. Och Robin gör som han blir tillsagd. Han är är ju inte så säker på vad som gäller. Och hans pappa har hittills inte protesterat.

De fikar ihop med Jocke och Migge innan de drar till Arsenalsgatan. Klockan är en bit efter två när de kommer dit, och Jonny får använda tio minuter till att lugna ner den arga kvinnan. "Jo, jag vet att vi är sena men det är mycket nu..." Tur att man har sån jävla charm. säger han till Robin när krisen är avvärjd.

Jonny är ingen skurk, kom ihåg det. Han jobbar hur mycket som helst - väl medveten om att hans jobb inte tar slut klockan fyra. Det är inte pappersarbetet som tar tid; det finns knappt nån småföretagare som sköter det själv idag, han lämnar bort det. Det som tar tid är att jaga nya jobb, och att räkna på nya jobb. Men han rår sig själv och erkänner att det är en livsstil - och han har tjänat rätt bra med stålar genom åren. Inte för att han sparar särskilt mycket, inte då, men han har rätt kul. Synd bara med gumman. Men det finns ju andra kvinnor...

Robin vill inte berätta vad han tjänar. Att det är under avtalet är helt klart. Men han är rädd om sitt jobb - trots allt tjänar han pengar, vilket är det viktigaste för hans grymtande pappa. Och de här skabbiga skåpbilarna pilar fram och tillbaka i Stockholm dygnet om, folk slutar och kliver på. Ett par skitiga brallor kan man väl offra på den där grabben, men skyddsskor behöver han då inte. Och klättra på stegar gjorde man förr i världen, så varför inte idag?

Jag vet inte hur många de är, annat än att de är många. Deras anställda jobbar farligt och utan trygghet, kunskapen om anställningsskydd är minimal. Det förekommer både svarta och gråa pengar, oftast med kundens vetskap. Ingen av de här killarna har nån ambition att växa som företag, anställa fler, ta större objekt. De är nöjda med sina småjobb - de är hantverkare! Och deras kunder är oftast också mycket medvetna om vilka de är...

Historia är allvarliga saker. Men roligt. Men farligt



















Just idag ser jag att De Nya Moderaterna trots allt inte tänker ändra den springande punkterna i sitt idéprogram, det som väckt uppmärksamhet, de punkter där de försöker åka med på demokrati- och frihetsvagnen. Där de på något outgrundligt sätt vill dölja sitt partis historia. De tänker låta det stå kvar - för att det ska passa in i nån slags "kontext" med dagens Nya Moderater.
Det finns en del att säga om det, och det ska jag göra nu. Det kommer att spreta en del, men stå ut!

Historielöshet är det farligaste som finns. Inte bara för att den gamla klyschan om att vi lär oss av historien kan vara sann, utan för att människor som inte kan sin historia blir dumma i huvudet. Det betyder däremot inte att historiska sanningar alltid kommer vara det.
Ny forskning och nya källor skickar alltid nästan pornografiska rysningar efter ryggen på forskare, och mig - därför att det är roligt att plötsligt upptäcka att gamla sanningar inte var så sanna. I synnerhet när gårdagens konventioner om sexuell läggning eller en utdöd respekt för överheten gör att forskare faktiskt kan ta bladet från munnen och hävda att Drottning Kristina var lesbisk, eller att Martin Luther var en hustruplågare.

Det här är ingen liten eller lätt lek. När akademiker blir förbannade på varandra övergår det till fejder, som de helst skulle lösa med duell, och i varje fall skapar det minst livslång ovänskap.

Historien är inte absolut, det har vi i varje fall lärt oss. Mest påtagligt blir det när vi ger oss på den som om den hände igår. Det vill säga, bedömer Hjalmar Branting utifrån dagens socialdemokratiska partiprogram, eller Gustav Vasa med insikt om deklarationen om de mänskliga rättigeheterna. När man gör det kallas det kronologisk imperialism, och gör man det på allvar tappar man precis all respekt hos respekterade forskare. Det fanns inget genusperspektiv i det antika Rom, man agade sina barn på stenåldern (om man inte åt upp dem) och Karl XI var inte strategiskt korkad när han satte efter danskarna på egen hand i Lund 1676; han var modig på ett vis som var naturligt och fyllt av gudstro på den tiden...

Att äga historien är också att äga framtiden, som en av mina husgudar, Eric Hobsbawm, har sagt. Han har säkert snott det nånstans, för det brukade han göra, och han var stolt över det - men det gör det inte mindre sant. Och skriver man hans namn här brukar det raskt komma sura kommentarer från nyliberaler.
Att förfalska historien är en ren nationalsport i vissa länder, att radera folk ur fotografier eller rensa ut deras böcker från boklådor och bibliotek är en annan. Oftast har det att göra med ren dumhet och okunskap, och det kan man hantera. Som när Chicagos dåvarande borgmästare Big Bill Thompson- så totalt osannolik som framgångsrik politiker att ni bara inte kan tro det - beslöt att rensa ut antiamerikansk litteratur från Chicagos bibliotek, och började med alla brittiska författare...
På samma vis är det med nationalister av olika slag - fast övertygade om att de är satta till världen för att de tillhör en mäktigare ras - och därför skulle ha nåt slags övertag. I Sverige försökte på 1600talet den mäktige Olof Rudbeckius d ä belägga att Atlantis egentligen var Sverige, följt på 1970-talet av Verner Lindblom som bestämt påstod att atlantiderna flydde till Västergötland!

Världen kryllar av såna exempel, och det var nog lättare att pyssla med sånt förr. Det fanns hela avdelningar inom den dåvarande sovjetiska underrättelsetjänsten som hade i uppdrag att snygga till all sovjetisk, och i förlängningen rysk, historia. Just nu pågår det i Kina, men också i Serbien, Turkiet, Syrien, Israel och på många andra ställen. Och det är när det är statsunderstött som det blir svårt att avslöja, eller debattera mot. Oavsett hur många vittnesmål vi än får fram om det turkiska folkmordet på armenierna 1915 är det tammefan lögn att få vissa turkar att ens se Turkiets skuld - för där går historieförfalskningen ända ner i skolböckerna.
I Sverige har det länge funnits vad vi kan kalla en alternativ historietradition. Det vill säga, det finns en sund misstro mot vad den akademiska världen vräker fram. Nånstans har det att göra med den allmänna bildningsnivån, men också med en nyfikenhet och uppkäftighet och allmänt liberal inställning hos medierna. Vilhelm Moberg var så förbannad på den tidens panegyriska historieböcker att han skrev en egen svensk historia, och fortfarande är hans svit om Utvandrarna - Det Bästa Som Skrivits På Svenska! - det man ska läsa om man vill veta något om den svenska migrationen till USA. På samma vis bidrar Jan Guillou mer till allmän historiekunskap än de flesta andra, och det kryllar av populärhistoriska tidningar.
Och det här är bra! Själv råkade jag för ett par år sen skriva om Den Finska Krigshistorien, och efter det ska jag nog inte åka dit... Så här är det i många länder. Oerhört få skulle tillåta en sanningskommission om vad som egentligen hände - istället måste den ryska historien beskrivas av utlänningar, den brittiska av fransmän och den franska...ja, herregud.
Men här handlar det om chauvinism, om behovet av att sy ihop en annars splittrad nation. Nåt som vi svenskar har Eurovision och HockeyVM till. Dessutom finns det nästan alltid en samsyn i de öfre samhällslagren om vikten av detta (och det är små kretsar vi talar om; kultureliten i Sverige är kanske femhundra personer). Man måste uppfinna en sammanhållande historia, helst med en Ond Fiende (vi har haft dansken och ryssen). Och allt detta är lätt att genomskåda.

När däremot ett politiskt etablerat parti väljer - för nu handlar det om val - att medvetet ljuga om sin historia blir man fundersam. I synnerhet som De Nya Moderaterna tidigare varit noga med att betona att de är "Nya".
Nu handlar det om nästa steg i att bli ett samhällsbärande parti, för de är inte där än. Nu gäller det att ha en historia som tål dagsljus. Och som också måste innehålla några kungsord - solidaritet, jämställdhet, demokrati. För när man saknar en historia saknar man också legitimitet - tittar man på Dagens Moderater är det lätt att tro att de uppfanns 1996, och så kan vi inte ha det.
Svårigheten ligger i att A)vi är inte Nord-Korea, B) Det finns en fri press C) kunskapen om Moderaternas verkliga historia är ganska spridd. De har dessutom genom åren producerat egen historia, och där är det inte alls samma tongångar.

Jag blir förbannad på sånt här. Det är jävligt skumt när smarta människor utkämpar hopplösa strider, och när de väljer att bli politiska historierevisionister. Stegen till nästa lilla lögn minskar nämligen då. Det är ruskigt illa när upplysta människor idag har en så slapp inställning till historia. Det är rent skrämmande när människor med makt tycker att de kan hantera vår historia som de vill.

Långt som fan blev det.


Bilderna? Lika som bär?

Vem tror du att du är, Sofia Arkelsten?


Jag sitter och tittar på hur Thorsten Flink söker sina rötter på oväntade platser. Jag och Thorsten har beröringspunkter, men därom en annan gång - poängen är att han söker något han faktiskt har rätt till. Nämligen att veta var han kommer från, och kanske få en hum om varför han blev som han blev, med alla sina fel och brister.

Jag tycker om det här programmet - det ger en helt annan bild av kända svenskar än den man har genom media och scener. Det visar sig att saker kanske inte alls var som man trodde, eller som de ens själva trodde. Framgångsrika människor har fattiga statare i släkten, eller så finsn det - hoppsan - bankrutta mångmiljonärer.

Vi är de vi är, med alla våra fel och brister. Och därmed ska jag svänga över - elegant va? - till de senaste dagarnas politiska händelse, nämligen det idépolitiska program som ledningen för de Nya Moderaterna la fram för sin partistämma. Och där folk utanför moderaterna raskt höjde på ögonbrynen - eftersom skriften innehöll hårresande lögner om partiets förflutna. Både när det gällde införandet av både allmän och kvinnlig rösträtt i Sverige, och om till exempel apartheid (det finns mer).

Ögonbryn förresten? Det blev ett jävla hallå... Folk med anlag för satir beslöt att förbättra den Moderata Historieskrivningen. Och gjorde det med besked.

1965: Carl Bildt grips av polisen på Hötorget i Stockholm medan han genomför Sveriges första Vietnamdemonstration.

1897: Den tidiga moderaten Emmeline Pankhurst Arkelsten startade de brittiska suffragetterna.

Vill man vara elak kan man säga att moderaterna, med partisekreterare Sofia Arkelsten, stackars människa, försökte smyga fram en helt annan bild av hur moderaterna bildades. Och på ett ytterst taffligt sätt.
Det var givetvis dömt att misslyckas - raskt visade det sig att moderaternas politiska motståndare kunde historien bättre än Arkelsten, som tyvärr alltför länge vägrade göra avbön. Pinsamt. Klumpigt. Misslyckat av ett parti som annars satt en helt ny nivå för politisk kommunikation.
När Arkelsten därefter väl gör avbön, gör hon det med trotsigt böjt huvud och hävdarbara att man kan "tolka historien olika". För det har andra partier också gjort. Och sen kommer hon få mer spö, för vi är rätt många som läst till exempel Gunnar Heckschers version av det hela, och han skulle inte dela Sofia Arkelstens version.

Gapskrattet från oppositionen kommer runga länge kan jag meddela. Och det skadeglada flinet från regeringsbröderna lär väl inte svida mindre. Hon ska vara glad att hon inte är byggnadsarbetare - den sortens misslyckanden glöms aldrig

Men varför var det så viktigt för Sofia Arkelsten (och några okunniga personer på partikansliet skulle jag tro; ajabaja - skolka inte från historian i fortsättningen) att vara några andra än de är?
De Nya Moderaterna har ju tagit avstånd från Gösta Bohman och gammelhögern? Om de är så stolta över amiral Lindman kan man ju fråga sig varför det var så viktigt att vara "Nya"? Eller att utan att rodna hävda att man varit både feministiska och solidariska?

Jag tror faktiskt inte som en del andra, mer elaka kamrater, att det handlar om nån sorts statligt subventionerad revisionism, där Moderaterna ska sno åt sig äran för att ha byggt Folkhemmet (som de benhårt var emot när det begav sig). Jag tror att det helt enkelt handlar om att Sofia Arkelsten inte vill att hennes Nya Moderater verkligen ska vara sprungna ur en skock ytterligt hårdföra arbetarhatare.

Det går nog helt enkelt inte ihop med De Nya Moderaterna. Så därför gör man om De Gambla Moderaterna till nån sorts hyfsat snäll farbrorshöger som skrockande delade ut slantar till fattiga hjon och föräldralösa barn vid 1900-talets början. För det kan väl inte vara så enkelt att Sofia Arkelsten egentligen vill vara socialdemokrat?

Bilden? Den är tecknad Av Eigil Schwab, som jag skrivit om tidigare under mina irrfärder bland politiska karakatyrer och svensk historia. Och gissa vilket parti som fått krypa upp i famnen på Moder Svea?


Och jodå, det ska stå Gambla. Ljudläran i våra landskapslagar uppvisar många intressanta drag. Utmärkande för den tidens skriftspråk är de s. k. inskottskonsonanterna. Mellan m och 1 och likaså mellan m och r sköt man in ett b (komber 'kommer', gambla 'gamla') Så fick ni lära er det också

Toblerone en gång till. Om att Juholt sitter kvar.

Jag skrev ett par rader på Facebook om mina tankar kring att Håkan Juholt inte avgår, och blev uppmanad att skriva ut det på bloggen istället, eftersom alla inte har tillgång till Facebook:

"Ska jag nu behöva ägna tre år åt att förklara och försvara Juholt? Uppenbarligen. Det är en stursk och icke-uppdaterad politikergeneration i socialdemokratins ledning som inte ser allvaret i det som hänt: nämligen att Håkan är dömd i allmänhetens ögon.

Det finns INGET vi kan säga eller göra för att vända det. Det är det som är så hemskt - det går inte att reparera. Vi kan föra hur många samtal som helst med folk, och det kommer inte att hjälpa. Den spontana uppfattningen i mitt umgänge - vårt folk ! - är att "nu har politikerna hållit varandra om ryggen igen"

Vi var många som hoppades att Toblerone-eländet skulle vara passé - och dagen före valet hade Expressen ett oerhört tendentiöst uppslag med hela affären. Efter tjugo år. Hur tror ni det kommer se ut 2014?
Dagens mediavärld ger oss ingen andra chans - vi har inga kanaler längre, inga planer att spela på. Av alla de som läst om "fuskaren Håkan" är det en bråkdel som kommer uppfatta att saken är utredd (om den nu är det). Och har jag lust att behöva försvara och förklara i tre år?
Nope."


Jag vill prata politik.



Förvänta er ingen rättvisa av borgerlig media!

I kölvattnet av den tsunami som slog upp runt Håkan Juholt har en del - rätt många - börjat morra om varför bara han granskas. Det rullas igång bloggnätverk och annat. Varför granskas inga borgare, muttras det om. Lägg ner det där - ta det här som en påminnelse om var den verkliga makten ligger...

Därför att media är borgerligt. Det finns_ingen_motkraft värd namnet. Så enkelt är det. Även om ambitiösa människor försöker få nån sans och balans i det hela - det är inte bara sossar som upprörs över den rasande frenesin i arbetet med att få Juholt att framstå som en roffare och utsugare och fuskare; just de ord som borgerligheten älskar att klistra på socialdemokrater.

Istället för att leta upp fd borgerliga statsråds dumheter, eller kräva genmäle i tidningarna, eller hävda nån slags gudomlig rättvisa är det bara att inse - den här striden är förlorad.

Jag är övertygad om att Håkan Juholt måste avgå. Därför att det går inte att vända den här bilden av honom. Jag tror också att han kommer att avgå. Förvirrad över att faktiskt behöva göra det. Men tillräckligt mycket socialdemokrat för att förstå att ibland är man mindre än partiet.
I slutänden kommer han säkert bli helt frikänd från alla sorters anklagelser. Med största sannolikhet kommer han att kunna tilldömas skadestånd, och få en ursäkt av några blad, på sidan trettio.

Grattis tidningarna. Ni vann. Korka upp champagnen och gör High five till varandra.

Och vad ska vi andra göra då? Jo, det enda som fungerar: slå dem där det känns. Och jag säger det med en dåres envetenhet:

SLUTA KÖPA BORGERLIGA TIDNINGAR!

Kalla det konsumentmakt eller vad som helst, men det är den enda väg som vi andra i Sverige kan visa vårt missnöje på. Sluta köpa. sprida och sponsra borgerlig makt. I skarpa lägen kommer de alltid att visa huggtänderna och drakögat, och bita er. Så kommer vi ha det till den dagen fackföreningsrörelsen begriper att det enda stället att satsa miljonerna på är att starta en motkraft.

Säg upp prenumerationen på SvD och DN omedelbart. Köp inga lösnummer av Aftonbladet eller Expressen. Skaffa en scriptblocker till din dator så du slipper web-tidningarnas annonser. Hitta andra kanaler att få nyheter på - det finns. Om vi är ett par tusen som slutar läsa de här tidningarna är det en så oerhört mer raffinerad revansch än att få dem att erkänna att de gjort fel (för det kommer de ALDRIG att göra.)

Men förvänta er aldrig någon rättvisa från borgerliga redaktioner!

Annat om samma: Här, Bjereld, Kent Persson, Laakso,



Och för att föregå eventuella kommentarer: Aftonbladet är inte en socialdemokratisk tidning, det är en tidning som ägs av Schipsted till 91% och av LO med 9%, och där ledarsidan är separerad från resten av tidningen.







Åldersdiskriminering är ett måste!!!


LO har beslutat sig för att ta ett djupt tag i penningpåsen och satsa på information. Jag tycker det är bra - vårt underläge i opinionen är helt hopplöst, och man blir bara trött av att höra folk som fortfarande störs av att arbetarrörelsen misshandlas i borgerlig media...
Vad trodde ni då? Tidningar har i alla år startats för att ägarna ska kunna bedriva sin egna politiska agenda, och det blir allt tydligare 2011. Mitt råd är fortfarande: köp LänkINTE Dagens Nyheter, Expressen eller Svenska Dagbladet. Köp helst inte Aftonbladet heller - den sortens tabloidskräp borde inte kunna kopplas till vänstern. Stöd inte motståndaren.
Men... det finns viktiga saker att säga om LOs satsning, om den nu kommer sättas i sjön.

För det första: starta inte en tidning. Tyvärr finns inom vänstern en idyllisk bild av tidningsmakeri och journalism, och jag blir alltid lika jävla trött när nån återigen ska starta en papperstidning.

För det andra: tillämpa åldersdiskriminering. Det kan inte vara så att samma människor som under tjugofem år misslyckats med att föra ut fackets och vänsterns värderingar ska få göra skit av det här också. Därför borde alla som ska ha med det här att göra vara födda efter 1979. Det är ett lätt sätt att hålla klantarslena borta (ni kan få namn). De som är födda dessförinnan ska tammefan korsförhöras för att kunna sovra bort de som faktiskt inte kan.

För det tredje - gör nu en seriös satsning på nätinformation. Det betyder att fackförbundens styrelser måste släppa blyhandsken över kontrollen, men det är absolut nödvändigt. Skapa Twitterkonton, uppdatera hemsidor (de flesta är HEMSKA!), se till att personalen är kompatibel med ett tangentbord, tacksåmycket. Nåt fackförbund som skapat en mobilapp än så länge? Som gjort sin hemsida mobilanpassad? Nope.

För det fjärde - lär er vad sociala medier är. En blogg är inte ett socialt medium, det är en megafon. Facebook är inte heller ett lämpligt socialt medium om man inte jobbar med det. Anställ folk som enbart sitter och surfar runt och gör inlägg på andras bloggar och forum - det är så man får besökare; jag besöker din sida och skriver nåt, och sen kommer du att besöka min (under förutsättning att jag skrivit något tillräckligt kittlande hos dig). Och har jag sedan en tillräckligt bra sida kommer folk att titta in där igen.
Och jag blir fortfarande lessen över att behöva skriva precis det ovanstående - för allt det borde vara självklart för alla, men är det bara för generationerna födda efter 1979.

För det femte. Bygg en portal med nyheter, skvaller, nöje, sport, bloggar, länkar, filmklipp, ljudklipp - och marknadsför den hårt som fan. Det måste läggas miljoner på sånt - kan man få Alex Schulman att blogga där - go for it, och betala för det. Erbjud pengar till framgångsrika modebloggare - för det är ju våra unga medlemmar som läser sånt. Betala duktiga hemmaförälderbloggare att skriva på portalen - för det är våra medlemmar som är hemma.
Sluta vara så förbannat politiskt fega - våga vara lite sexiga och roliga. Vem läser ännu en stentrist politisk blogg med ord som "tydliggöra", "världssamfundet" och "barnfattigdom"?

Nu tror jag ju inte att det här kommer att ske - fackförbundens ledningar är för mossiga. Det är så pinsamt att sakna både kommunikationschefer och pressekreterare från fackförbunden på Facebook och Twitter. Har ni fortfarande telefon med petmoj?

Nå, vilka kan det här då? Vilka är det som alltid varit bra på att nyttja ny teknik och små resurser? Ytterlighetsrörelser och motståndsgrupper naturligtvis. Alltifrån pamflettraseriet i 1600-talets Frankrike, över stencilbladen på sjuttiotalet till dagens främlingsfientliga yttringar på nätet. Där finns kunskapen - titta hur de gör, istället för att uppfinna hjulet igen.
Och det här är viktigt.

Det finns en utbredd missuppfattning om att pressen skulle vara "lagd åt vänster" - senast utbasunerad av en journalist som heter Lars Adaktusson - som har en erkänd koppling till Kristdemokraterna och som därför (?) under flera år får göra politiska inslag i TV.
Nå, han har fel - även om det finns en vänsterövervikt bland tidningsfolk i gemen så är de flesta anställda på medier där deras politiska uppfattning inte spelar nån roll. Om samhälls- och ekonomijournalisternas åsikter skrev jag här, i samband med att Kent Asp publicerade sin rapport

Därför måste ju fackföreningsrörelsen ta det här på allvar. Och börja tillämpa lite positiv särbehandling av människor som vuxit upp helt och hållet i en datorvärld.

Låt ministrarna bo i tält!

Läser en ovanligt usel artikel i Metro. Förutom uselt språk försöker man uppbåda nån slags ilska och indignation över att svenska ministrar inte bor på charterhotell och inte flyger Ryan Air.
Men varför nöja sig med det? Ge Carl Bildt ett scouttält nästa gång, eller hys in Reinfeldt på nåt Bed&Breakfast. Gud en sån respekt det kommer ge utomlands, och vilka fantastiska möjligheter till att odla internationella kontakter. Varför inte bjuda in Frankrikes president och ge honom ett par konservburkar och en tältsäng? Eller ett IKEA-paket - bygg din egen övernattning....

Skulle Fredrik Reinfeldt ha röstat på Gösta Bohman?


Svenskan vill att man summerar fem år med Reinfeldt, och jag ser vänner agera för att så många som möjligt ska ge ett bottenbetyg. Det känns lite märkligt. Det är i och för sig en väntad konsekvens av att redaktionen på SvD inte fattat hur opinion på nätet fungerar, och det är en sak för sig, men mer är det en så väntad reaktion. Bland annat för att De Nya Moderaterna knappast tillfredställt vare sig Svenska Dagbladets ledarredaktion eller Svenskt Näringsliv.

Faktum är, precis som jag skrivit förut, är att riket inte blivit ett u-land under Reinfeldt. Inte heller har det blivit den nyliberala tummelplats som vi oroade oss för, även om de få experiment som gjorts inte varit så jävla roliga. Men man ska komma ihåg att avregleringarna i stort har varit eftergifter tillde mindre, och idag långt mer högerinriktade samarbetspartierna.
Det beror på flera saker, men framför allt beror det på att moderaterna förändrats. Frågan är om socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har gjort det?
Svaret ligger i hur man uppfattar och beskriver världen.

Jag blir oerhört trött på sossar som beskriver Fredrik Reinfeldt som en ideologisk arvtagare till Den Gamla Högern. Och som, ännu värre, fortfarande tror att folkpartiet eller centern skulle kunna vara tänkbara partners i framtida maktkonstellationer. Det tåget lär ha gått. Varför kan man inte inse det? Annie Lööf som koalitionspartner???

Anledningen till att jag skriver det här är att det läggs så förbannat med onödig energi inom arbetarerörelsen på att attackera och kritisera just moderaterna - de ska framställas som huvudfienden. Nå, det går inte särskilt bra.
Överlevnad handlar om att känna sin fiende. Idag känns det som många på vänsterkanten inte vet vilka de slåss emot, och det skadar oss. Vet man inte vem motståndaren är kan man inte heller ta debatterna på rätt sätt.
Inom vänstern finns det fortfarande - jodå - nån sorts idé om att "nu, NU kommer han att kasta av sig den socialliberala masken och införa stenhårda antifackliga lagar, krympa strejkrätten och kasta ut massor med människor i fattigdom och elände". Emellanåt känns det som vissa faktiskt hoppas på det...

Det här är en generationsfråga, det finns kopplingar till Palmehatet, till en tid som inte är längre - men också till en ideologisk stelbenthet inom vänstern som gör att ett eventuellt närmande till moderaterna är ett sjujävla NONO. Det må vara hänt, men den politiska kartan har ritats om, och vare sig vänsterpartiet eller socialdemokratin har lärt sig den. Definitivt inte en allt mer marginaliserad fackföreningsrörelse.

Jag är fullt medveten om att det här inlägget räcker för att folk ska säga upp bekantskapen med mig, men det får väl vara så. Om jag sätter mig ner och ska bedöma de fem åren med alliansen kan jag konstatera att de gjorde vad de sa att de skulle göra. Somt gick för fort, och som de politiska spelare de är så ändrade de sig då raskt - en politisk smidighet som nu senast beskrivs av hur man agerat när det gäller fosterhemsbarnen.

Den frågan är också rätt symtomatisk för vänsterns historietradition - när man nu så starkt tar ställning för de vanvårdade barnen vore det också klädsamt om även socialdemokratin bad om ursäkt - för de här barnen hanterades i förfärande antal av just socialdemokratiska politiker runt om i landet. Eller som när vänsterpartister lite i smyg applåderar Irans eller Hamas uppkäftighet mot USA, utan att liksom vilja tänka på att just de regimerna skulle nacka vänsterpartister utan minsta pardon.

Om vänstern ska kunna ta tillbaka makten i det här landet, åter kunna påverka politiken, krävs det att man slutar betrakta det politiska landskapet med glasögon från 1976.

Och svaret på frågan i rubriken är - Nej, Fredrik Reinfeldt skulle inte rösta på Gösta Bohman.



Katrine Kielos tangerar det här i dagens ledare i AB, och Johan Westerholm är alltid bra... Annars finns det en sanslös trötthet bland bloggarna just idag, första söndagen i oktober.


Klicka gärna på kartan - om hur Europa såg ut före 1989...






Morgon på bygget...


Conny kommer först på morgonen. Etableringen ligger tyst under de starka timerstyrda strålkastarna. Det är han som larmar av, tänder upp, ställer upp grinden så nattens tidiga trailer med väggelement kan köra in. Ungefär samtidigt som han tar sig upp för trappan till bodarna, som ligger tre sammankopplade ovanpå kontoret, kör ytterligare en bil in på parkeringen. Det är den första verkarn som kommer - Åke.
Conny bor nära, kan gå till jobbet. Därför får han ett par timmars extratid varje vecka för att sköta just öppnig och låsning. Och så får han koka kaffet som han vill ha det - med ett extra mått i bryggtratten.

Bodarna har sett sina bästa dagar - avskavt, ingrott. Duschdraperier som lever sitt eget liv, ett avlopp som bubblar misstänkt och varma dagar stinker.
Det är trångt naturligtvis. Conny är rätt nöjd med att få byta om själv, innan resten ramlar in. Åtta man ska dela på dryga sex kvadrat - man får inte ha bögskräck, som talesättet lyder.
Medan kaffet bubblar byter han om - snabbt, invant. Står på en bit vintermatta för att slippa gruset, drar på sig understället med långa armar innan t-shirten. Inga långkalsingar än - det är bara oktober, och det får räcka med regnkläderna. Det är lösa ben, kallas för holkar eller skorstenar. Ser ut som såna där chaps som cowboys har - orange.

Johan och Pålle kliver in. De kommer med bussen, och Johan har med en driva gratistidningar. De stuvar in matlådorna i värmeskåpet och börjar byta om. Bägge ska jobba inomhus idag. Inga regnkläder där inte. Småpratar. Pålle ska skilja sig - fast det har han hållit på med i tre år nu. Johan har gått linjeman på grabbens fotbollsmatch kvällen innan.

Conny hinner sätta sig innan Arne och Ludde kommer. Arne dänger ner väskan på sin plats vid åttamannabordet och säger, som alla morgnar: Fröjden er, arma människor, jag är här nu!

De munhuggs, som alla morgnar. Fan vad du ser ut, kärringen släcker lyset numer innan du får komma till va? Japp, men din kärring gillade det senast...
Micke och Micke anländer. De bor grannar och heter för säkerhet Eriksson i efternamn bägge två. Basen, Jörgen, bara stirrade när de sa det, i munnen på varandra. Ni skojar??? Nä, svarade de unisont. De kallas, med byggjobbarlogik, för Micke E och Tvilling-Micke. Till råga på allt heter en av verkarna också Micke, liksom en rörmokare...
Ludde säger inte så mycket. Han och Arne åker tillsammans sen många år, varannan vecka kör de. Ludde kan lukta en del öl de veckor han inte kör, vilket Jörgen håller ett vakande öga på. Men han är en duktig yrkesman.

Jörgen kommer sist. Han är irriterad och svär över åkare som börjar ringa före halvsju. De får väl vänta tills det jävla bygget öppnar.
Nu är det trångt i omklädningsdelen. Så här har de haft det i många år, morrat om det, men på nåt sätt bara vant sig vid - det är såhär det är...
Conny slår upp kaffe, frågar Arne om han vill ha. Och Arne svarar ytterligt artigt "tackar ödmjukast". Som alla andra morgnar.
De har sina givna platser, som i alla andra bodar. Basen väljer först, oftast längst in, för att kunna banka dit en hylla för diverse papper. Och trångt är det. 60 cms bordsyta. När de fortfarande skavde in sig med varandra tejpade Ludde upp sina 60. Innanför är hans territorium.
Micke E och Tvilling-Micke läser inte. De är ena jävla analfabeter, säger Conny. Micke E ser ut att ha klivit ur sängen för högst tre minuter sen, håret på ända och en gigantisk snus som hänger ner över tandraden. Han har smått hemma och har varit uppe och bytt av tjejen med kolikbarnet.
Arne läser uppmärksamt, med läsglasögonen långt ner på näsan. Förr i världen släpade han med sig Dagens Nyheter, men den "var som ett jävla lakan - man gav ju grannen en rak höger när man skulle vända blad" och nu håller han tillgodo med gratisbladet.

Utanför tilltar regnet. Ingen bryr sig nämnvärt. Jobbet rullar oavsett väder och temperatur. Genom fönstret ser de kranföraren åka uppåt i sin hisskorg - han har hjälmhuva och kragen uppfälld. Jävla tunnbröd, säger Conny. Klockan är 0620 och det står en doft av sura skor, otvättade strumpor och sömnighet i boden. Pålle får ett sms och ser irriterad ut - alla ser det men ingen frågar. Vill han berätta så gör han väl det.

Jörgen drar på sig stövlarna direkt från torkskåpet, byxbenen halvuppvikta. Idag är han sen och det gillar han inte. Men alla grabbarna i den här boden är här, i grannboden är en sjuk och en som vab:ar. Han påminner Johan om dagens skyddsrond.
-Appappapp, säger Conny. Inget jobbsnack utanför arbetstid.
- Nä, säger Arne. Såhärdags orkar vi bara prata fotboll...
- ... eller knulla, säger Johan och flinar. Vi måste ju påminna småbarnspapporna om hur det är...
Micke E bara suckar. Utan att tänka sig för har han ett par månader tidigare avslöjat att Emma slagit igen butiken sen barnen kom, och det får han höra rätt ofta. Man vet mycket om varandra i en byggbod.
Johan och Micke debatterar gårdagens fotboll. Kompletterar varandras minnesbilder, medan Pålle får ett sms till, och ser ännu mer irriterad ut. Han har inte svarat än men de vet alla att han kommer börja skriva svar så snart han kommer ut från boden.
Och sen dänger Jörgen ner kaffekoppen i bordet, skjuter ut stolen som skrapar högljutt, för att följas av de andras. De drar på sig jackor och hjälmar, Conny måttar upp kaffet till nästa rast. Sen lämnar de boden i gåsmarsch, tunga grova sulor mot korkmattan.

Klockan är 0630.

Long time, no see....



Okey, så det är dags att plita lite på den häringa sidan igen då. Livet har ordnat till sig, Fridén har ett redigt byggjobb, svär över sina älskade Arvtagare och är rätt belåten med att håret inte ramlat av än.

Det kommer bli skillnad. Under tiden jag suttit våndandes vanmäktig av den självpåtagna tystnaden (stiligt va!) har jag ju tittat runt ännu mer på nätet. Kollat bloggar å sånt där...
Och jag minns när jag i tidernas begynnelse var så nöjd med att ha haft tvåhundra besökare på bloggen, tills Arvtagerskan tog ner mig på jorden med att hon hade flera tusen vissa dagar. Det är då man får perspektiv.
Inte heller vill jag vara en megafonblogg. Det finns för många såna. Skäll-på-regeringen-bloggar. Ibland tror jag till och med att den sortens onyanserat gnäll är kontraproduktivt. Vänstertyckare framstår som ett gäng gnällspikar. Och högerbloggar finns det knappt några kvar, förutom de riktiga galningarna.

Och visst kommer jag fortsätta skriva om livet. Om singellivet. Om arbetslivet. Och om hur de ibland passar in i varandra. För det intresserar mig - mänskliga relationer är kanske en viktigare nyckel till hur vi ser på framtiden än ekonomiska kalkyler. Jag kommer skriva en hel del om HAN och om HON. I synnerhet om HAN för det händer konstiga saker med HANS kropp numer. Alltifrån märklig hårväxt till vansinniga sömnvanor.

Konst, böcker och matlagning. Jag ska fortsätta mitt fälttåg för en Kokbok där ordet "ketchup" finns med. Och bearnaise på burk. En kokbok för alla oss som inte står i ett jävla bondkök med en köksö och är "inspirerade". Det kommer säkert bli en del kultursnack också. Dessutom kommer en kär kollega som heter Arne att få lämna små synpunkter...

Det är skönt att vara tillbaka!

Pappa var min hjälte!

Detta är ett inlägg som jag lovade skriva långt innan jag la ner bloggandet, men eftersom man ska stå vid sitt ord får jag bryta bloggtystnaden och publicera följande:



Min pappa var hemma med oss barn redan på sjuttiotalet. Då var det så sällsynt att tidningarna skrev om det. Fick jag välja ett ord skulle det vara "banbrytande" men å andra sidan var vi inte direkt den vanliga radhusfamiljen i förorten.
Kort och gott innebar det att han slutade sitt jobb, och stannade hemma medan mamma istället gick ut i ett arbetsliv som hon längtade efter (och som längtade efter henne). För mig och mina syskon innebar det en drastisk omläggning av livsvillkoren.

Från en drönartillvaro, där en i och för sig tjatig mamma ändå var den som plockade undan och lagade mat, till en schemalagd vecka där pappas underofficerstalanger kom fram. Här skulle det städas (huset delades upp i zoner), här skulle det handlas och här skulle det tas hand om minstasyster och glad tax. Oavsett väderlek och andra sysselsättningar.
Vi var inte särskilt lyckliga åt saken. Inte grannbarnen heller, för pappa smittade av sig på grannpapporna, vilket vi, med barns logik, fick lida för...

Just då, i mitten av sjuttiotalet, när jag var en tidig tonåring med dålig andedräkt över hela kroppen och i total okunskap om vuxenvärlden, var nog inte min lyckligaste tid. Jag var grymt störd över att han helt plötsligt tog tidningen eller la sig i vad jag åt till frukost. Jag fattade helt enkelt inte vad han hade hemma att göra - ut och jobba med dig, precis som Steffes, Krilles eller Johans farsor.

Det tog ett par år innan jag faktiskt begrep vilket mod mina föräldrar visade, och hur framsynta de var.
Jag kan inte säga att jag då tyckte att han var mig nära, men efteråt har jag ändå känt att jag har en annorlunda, och kanske bättre relation till min farsa än många av mina jämnåriga. Och i synnerhet märktes det här när han ett par år senare var hemma med min då nye minstebror (vi är några stycken...)

Mina föräldrar hörde till de där som levde ideologiskt. Åkte inte till diktaturländer på semester, köpte inte ens frukt från Francos Spanien, var engagerade i frivilligrörelser och politik, och som faktiskt trodde på ett jämställt samhälle. Som rätt många var på den tiden, även om de verkar ha kort minne nu.
Alltså var pappa hemma när minstebror var liten - vilket i förorten sågs som ännu konstigare än att han var det med oss. En vuxen karl som var med på dagissamlingar, som handlade blöjor och drog barnvagn mitt i vardagen. Och nu är den minstebrodern själv hemma med sin ljuva dotter.

Vikten av att pappa är hemma när barnet är litet kan knappast övervärderas - det är knappt nån som säger emot det idag. Men då måste det också handla om jämlikhet - att pappa faktiskt gör hemma vad mamma gör. Inte att pappa bara leker, och sen står disk och tvätt tills modern kommer hem (vilket alldeles för ofta verkar vara fallet, att döma av berättelser från umgänget)

I min egen bransch tas oftast föräldraledigheten ut i samband med semester, och jag vet att väldigt många av byggnadsarbetarna knappast lever ett jämställt liv då. Även om de är bättre på det än jag var när Arvtagarna var små.
Själv var jag inte hemma, och det skäms jag för. Min dåvarande arbetsgivare sa helt enkelt ifrån att det innebar att jag då, 1991-1992 när Arvtagerskan var liten, kunde se mig om efter ett annat jobb. Jag borde ha bett dem dra åt helvete. När Arvtagaren kom hade jag egen rörelse och både jag och Den Ömma Modern visste att det var en omöjlighet.

För visst ska man vara hemma! Precis som ni kan läsa om här. Känslan av att få vara nära sina barn, känna deras dofter, höra deras andetag, se deras glädje och sorg blir bara djupare om man varit med från början. Annars kan det bli som en jämnårig sa till mig "farsan är som en främmande människa". Och det här är något man ska ta sig rätten till.

Men låt det fortsätta upp i åldrarna - vi behöver våra ungar mer än vi tror, och att vara hemma med en skock är både lärorikt och roligt (fråga min pappa, fråga mig!). Väldigt många frånskilda pappor borde fajtas mer för att få vara med barnen! Sen är det ju som en kompis sa häromdagen - är man hemma med ungarna när de är små, kanske man själv kan få vara gammal tillsammans med dem.

Nånstans känns det också rätt bra att kunna säga - min pappa var en hjälte. Jag hoppas att fler barn kommer kunna säga det i framtiden.

Sista bloggposten


Det blev tusen poster - sen blev det inte mer. Verkligheten kommer ikapp.

Jag började blogga för att berätta om mitt yrkesliv, och så långt var allting frid och fröjd. Men eftersom jag är den jag är kom det mer och mer bli fackliga och politiska frågor. Jag fick beröm, upptäckte att jag tyckte det var roligt att skriva, och dessutom var jag duktig på det (något jag alltid velat vara men inte varit så säker på).

Mest har det varit beröm, alltid har det varit jättekul.

Men sen vände det. I samband med att jag blev arbetslös fick jag vid sidan höra att arbetsgivaren inte var så där jädra jättelycklig över mitt bloggande. När jag därefter har sökt arbeten har jag - faktiskt - i klartext fått veta att de googlat mitt namn och därefter tackar de nej till mig. Jag betraktas som en bråkstake - och såna vill man inte ha. Vare sig på ett privat företag eller inom arbetarerörelsen.
Jag kanske skulle varit smartare och bloggat under psuedonym, eller undvikit konflikter, eller bitit mig i tungan ibland men då hade ju Utsikt från ett tak inte varit jag.

Jag är inte dummare än att jag inte talar om vilka företag det handlar om, eftersom det är ett bra sätt att ännu mer stänga dörrarna till trevliga uppgifter. Att vara provanställd och skriva provocerande om arbetsgivare, skyddsfrågor eller inflytande, eller om bögar, invandrare eller jämställdhet - är inget som premieras i den värld där jag befinner mig 0630-16 må-to, samt 0630-1315 fr. Då blir man inte anställd.
Botrygg vinner, skulle man kunna säga med ett snett leende...

Jag mår inte särskilt bra av det här, tvärtom. Jag är fostrad att misstänka makten och avsky auktoriteter, men jag är snart femtio år och har inte råd att inte få de där jobben. Det är en ekvation som uppenbarligen inte funkar - jag vet inte om det är något unikt för mig; det finns säkert andra som tvingats göra samma val men som inte skriver om det. För mig handlar det om att blogga och kanske inte få jobb, eller att sluta blogga och få dem.
Enkel matematik alltså. Jag har ingen fallskärm, eller fast anställning att luta mig mot. Jag har bara en viss yrkesskicklighet och goda yrkesreferenser, och då har jag inte råd med Googlandet...

Tack för de här åren. Vi ses kanske i kommentarerna till andras bloggar.



Ni är ett par hundra som brukar titta in här emellanåt - kolla in mina blogglänkar, där finns det bra folk som skriver intressant

Ledarvalet och frikyrkan

För en massa år sen var jag och min familj i en liten baptistkyrka i förorten. Det skulle barnvälsignas, och vi var upprymda och glada. Allt gick bra tills man släppte fram en lekpredikant - som tog sats ända från Jerusalem.
När han sa: Jesus kommer snart, och sen tittade på klockan, så bröt jag och min yngre bror ihop. Vi fnissade så vi skakade - vilket fick systrar och annat att bli ytterligt upprörda, fast inte lekpredikanten som nog trodde vi fallit in i nån slags sfärisk upplevelse, och att vi säkert skulle börja tala i tungor snart. Vi skrattade inombords så vi höll på att omkomma, och det spred sig inom familjen - det som skulle bli en glädjens stund höll på att ta död på oss...
Ärligt talat var det nog en av de sämsta predikningar jag hört, han är säkert KD-politiker idag eller värre, men varje gång jag och familjen nalkas nån slags gemensam eufori tittar vi på varandra och påminner oss om galningen för trettio år sen (tjugoåtta för att vara exakt).

I eftermiddag ska Juholt koras till partiledare. Jag önskar honom lycka till - han kommer ha förväntningar motsvarande ett världsrekord i knäböj på sina axlar. Och jag kommer inte vara där - jag skulle förmodligen bara börja garva högst opassande under talet. Som jag dessutom inte kommer kunna undgå, ens om jag försöker. Det här talet kommer spridas riket över, och analyseras sönder av tråkiga människor. Och mitt politiska intresse ligger inte där, även om det finns ett antropologiskt intresse i att se varför vuxna människor så förtvivlat längtar efter en räddare.
Jag blir bara räddare, jag.
Är jag inte för trött efter veckans arbete kanske jag tittar till det hela på lördagen.

Återigen - jag tror Håkan Juholt kan bli bra. Det är folket som väljer honom jag är skraj för. Mona Sahlin fick aldrig chansen - tack för det socialdemokrater i Skåne och lite varstans - och deras förväntningar är tunga. Inte heller tror jag att "vi kan lägga saker bakom oss" - istället ska saker upp på bordet, och det kan bara inte vänta till 2013.

Men sitt inte för länge Juholt!


Det är bara monarker och påvar som har sitt jobb på livstid. Och vissa socialdemokratiska ledare. Det är inte riktigt bra, för att uttrycka det milt.
Redan amerikanerna bestämde efter Franklin Roosevelts död att deras president bara kan sitta i två perioder - därefter ska det in nytt blod.

Visst, det låter säkert skitjobbigt för konservativa sossar, men det finns ett annat parti som redan gör så och det har gått rätt bra för dem. Vi skulle få en aktiv rörelse, det skulle kunna vaskas fram efterträdare att välja mellan eftersom det skulle bli naturligt, och vi skulle slippa höra att nån blivit gammal och trött.
Och det skulle bli modernt - för i ett modernt parti ska företrädarna kunna resa sig och säga att "nu ska jag göra något annat". Så Håkan Juholt - när du nu väljs i Partiledarfestivalen på lördag - tala om att du tänker sitta i tio år - och sen ska du göra något annat.


Bilden? Vad påven borde göra istället....

Den politiska faghagen och politiskt nörderi

Det finns ju de där som lever för politik, som lever. andas, pratar politik hela tiden. Och sen finns det politiker, och de där två behöver inte alltid vara samma sak.
Idag finns det rätt många, såna som jag, som faktiskt har det politiska skvallret som livsluft, som vill kunna spekulera, vara med, kanske t o m få känna att man haft betydelse. Men ytterst sällan behöver man ta de faktiska konsekvenserna av det politiska arbetet.
Jag vet inte vad man ska kalla såna människor. De är nån slags korsning mellan fanatiska kalenderbitare, faghags och de där som drog med Greatful Dead jorden runt - the Deadheads...

Väldigt ofta handlar det om namedropping - dvs vem som känner vem - och om att kunna redogöra för korridorspel. Veta hur de strategiska planerna lades upp, vem som la upp och när det skedde (inom socialdemokratin är ju myten ett rum på nån kursgård, med fickljummen whisky i tandborstglas). Och att de politiska bloggarna är nån slags ytterst essens av den här sortens kompis-med-kompisarna är självklart. Däremot kan man ju glädjas åt att det gudskepris inte finns nån politisk nörd-look. Eller finns det?

För de där som bestämmer är sällan inne i den här sortens politiska nörderi - Arvtagaren knäckte trött koden "du pratar om nördar, pappa". De håller på att förändra saker, och de tar också baksidorna, med debatter med levande människor, kvällssammanträden och tsunamis med handlingar som ska läsas in.

Politik är nämligen alltför ofta skvaller - ofta illasinnat, ibland bara naivt. Fast när information är otillgänglig återstår bara skvallret tyvärr. Vem sa vad, vem gjorde vad, vem fan åt lunch med vem - det är politiskt nörderi. När det också innefattar att springa på kongressfester, dricka öl med makthavare och hamna på bild med partiledare är det lite faghag över det hela (och jag är mycket medveten om att jag nu rör mig med begrepp som är främmande för avsevärda delar av bekantskapskretsen - jag ser framför mig pensionerad fackklubbsordförande som irriterat tänker "men pratar han om ombudsmän?")

Jag är en politisk nörd - hur många av er som läser det här vågar erkänna att ni också är det? Att ni faktiskt tittar på Youtubeklipp på Palme, eller ser om Obamas tal om och om igen? Eller att ni kommer betala dyra pengar för att få titta på Håkan Juholt på socialdemokraternas kongressfest på lördag?

Klockan är nu 0455 på morgonen och det säger en del om mig att jag skriver sånt här innan jag strax ska springa iväg till jobbet....

Rösta fram Juholt och åk hem.

Nästa fredag är det en sån där elitträff i Stockholm igen. Det är inget förolämpande i det hela - jag var också nominerad. Och jag hade nog åkt dit med min vanliga diplomatiska inställning och förmåga att pissa i garderober.

Vad ska man då göra i Stockholm? Förutom att genomföra en röstboskapsomröstning kring Håkan Juholt och Carin Jämtin? Aboslut ingenting.
Där ska inte fattas några beslut - istället ska ett antal av våra främsta företrädare få "prata politik".

I helvete heller.

De ska åka på kompiskalas, klia varandras ryggar, skylla på andra för valförlusten och missa två dagar då de kunde göra nytta på hemorten. Att de tyngsta företrädarna skulle ha behov av att få "prata av sig" är bara trams - de ska dit för att visa en enad fasad. Kulissbyggande helt enkelt. Och efteråt kommer alla att bita ihop och säga att "nu kan vi blicka framåt".

Skit i det där. Utlys en extrakongress i höst istället och ta itu med politiken. Då kommer det nog att visa sig om vi "lagt saker bakom oss."



Postat från min iPhone

Kollektivavtalets dag!!

Idag är det kollektivavtalets dag - något som tidigare år samlat en massa folk. Så icke i år. I Stockholm är en av orsakerna att Byggettan inte orkar vara motorn i det hela. Visst har det varit häftigt att se flera tusen byggnadsarbetare i arbetskläder samlas på Sergels torg för att visa hur viktigt vi tycker det är med kollektivavtal. Men varje år har vi frågat oss var de andra har varit?
På något sätt belyser det vad vi står framför. De traditionella metoderna är på väg bort, folk väljer sommarstället framför Första Maj, och det blir allt svårare att få medlemmar att ta uppdrag - men samtidigt tycker jag att man helt plötsligt diskuterar politik vid fikaborden igen. Och då finns det hopp.
Det är alltid tystnaden som är vår värsta fiende.

Annars är det också Irlands nationaldag - vilket fått delar av umgängeskretsen att få spader; de ska klä sig i grönt och vackla omkring på stan. Själv har jag ett ansträngt förhållande till irländare - de är katoliker, irländska författare skriver trista skrönor som alltid innefattar minst en originell gammal farfar som borde ha låsts in för länge sen (något de för all del delar med judiska författare), och de dricker äcklig öl.
Men ni som firar det kan ju alltid skänka en tanke åt personalen på puben där ni är - har de kollektivavtal, får de pension, är de försäkrade? Det är värt nån krona i varje fall den 17de mars...

Postat från min iPhone