Efter politiken då? Dystopi eller utopi?



"Att sända dokument över telefonledningarna är i princip möjligt,
men utrustn
ingen som krävs är så dyr
att det aldrig
kommer att bli realistiskt i praktiken"

Dennis Gabor, brittisk fysiker och
författare till Inventing the Future, 1962


Demokratin som vi känner den är inte särskilt gammal. Finns det något som säger att den eller politik kommer se likadan ut i framtiden? Kommer demokrati och politik utvecklas på samma sätt som kommunikation? Kommer vi få se massrörelser igen, eller kommer vi hamna i nåt annat? Och vad? Hur mycket kommer människan att kunna påverka om hundra år? Om fem år? Mer eller mindre?

Vad kommer efter politiken? Vad kommer efter demokratin? Kommer ens begreppet politik finnas om femton år? Att det kommer finnas en demokratisk tanke är jag övertygad om, men frågan är om den ser ut som den gör idag. Jag fruktar ju en personfixering, att varje val blir en Idol-omröstning, att utseende och privatliv kommer bli allt mer avgörande. Att de politiska partierna kanske mer blir en språngbräda för olika starka individer, och att olika samhällsfrågor kanske drivs av intresseorganisationer eller tillfälliga nätverk.
Jag vet inte. Att gissa om sånt är nog svårare än något annat. Ska vi se till utvecklingen inom ämnet kommunikation -internet that is, fool - kunde ingen för tio år sen förutspå hur det skulle se ut 2010, så lär ingen kunna säga hur det ser ut 2014. Vare sig det handlar om teknik eller bostäder eller utbildning.
När jag var liten - på medeltiden, säger nu de jävla ungarna - var en favoritsysselsättning att läsa farsans NärVarHur. Där fanns det ett år med en framtidsvision som idag verkar helt förryckt, men som på något vis speglar den tidens optimism. Det var flygande bilar, DickTracy-klockor med inbyggd TV, fred på jorden och näringspiller som ersatte hela måltider.
Men det alltomövergripande var att det handlade om saker.
Väldigt lite handlade om hur man mådde, vad man ville. Eller om ekonomiska system.

Det konstiga är ju att i de mer seriösa framtidsvisionerna dominerar optimismen, medan det istället är domedagsstämning i de som skapas av nöjesindustrin. På något sätt var ju Bladerunner eller Mad Max de som skapade en bredare bild av framtiden, än de trista människor som förutspådde låg inflation och fungerande mobiltelefoner. Dystopier mot utopier ungefär. Men visst flinar man när man ser en datering - New York 1997 i Flykten från New York till exempel.
Jag vet inte hur politik eller demokrati kommer utformas om fem år. Jag kan ha föraningar, en del dystra, andra glada. Och jag önskar att man kunde öppna för det perspektivet i samhället. Lite för ofta ser jag idéer som sätts i sjön ett år för sent - när verkligheten redan sprungit förbi. Just att vara flexibel och snabb att ändra sig kommer bli allt viktigare - statiska organisationer kommer säkert vara de som förlorar i framtiden, vare sig det är politik eller affärer.
Nå, varför är det här så viktigt då? Framtiden är ju något som verkar ödesbestämt. De flesta jag känner är lite uppgivet övertygade om att det som sker det sker. I bästa fall är man rädd, i värsta fall skiter man i det. Bara lönen kommer, bara ungarna mår bra, bara det blir sol på semestern.
Fast framtiden kanske inte är en tidpunkt. För när vet man att man är där?

Kunskaps- och informationssamhället ställer ju helt nya krav, både på vad man får veta, och också hur man kan påverka. Playahead-generationen runt mig drabbas av spasmer när de hamnar i sina första "Du-behåller-din-plats-i-kön" i kontakterna med vuxenlivet. Och sen väljer de bort det företaget. Bara för det. Att sitta fast i ett artonmånaders kontrakt på vad som helst fyller dem med avsmak, och de kommer göra något åt saken, tro mig.
Inte heller tänker de köpa ett helt partiprogram bara för att de gillar en del. Men dyker det upp ett enfrågeparti känns det lockande.
Det är just därför jag är nyfiken - finns det en framtid för vårt sätt att organisera oss? Finns det baksidor som vi inte vill tala om? På något sätt går samhällsutvecklingen på tvärs mot etablerade ekonomiska teorier, därför att politik handlar så mycket mer om känslor än om rationella beslut. Och det går fort.


Jag vill inte sitta om tio år och se Aktiebolaget Alliansen lansera nya idéer i en okritisk press, ägd av ett annat aktiebolag. Men jag vill inte heller se en trög fackföreningsrörelse reflexmässigt förkasta alla förslag som inte luktar sextiotal.
Idag är det få som vågar vara tvärsäkra när det gäller internet. Vad som kommer sen är en fråga som inte har något svar. För när svaret är färdigt är det dags för en ny vision. Nån som tror att inte det gäller resten av vår värld också? Eller att utvecklingen går fortare? Det enda man kan vara säker på att de som siar om framtiden oftast har fel.
Det är hög tid att ha rätt nu.



I rättvisans namn ska sägas att Dennis Gabor, som så tvärsäkert yttrade sig om framtiden också sa: The future cannot be predicted, but futures can be invented. It was man's ability to invent which has made human society what it is...