Politiker måste också kunna fatta tuffa beslut

  Utan att rådda in mig mer än nödvändigt i dagens beslut om flyktingfrågan - här t ex - vill jag bara påminna om något som tycks vara bortglömt idag. Nämligen att politiker måste kunna fatta obehagliga beslut också. Beslut som går på tvärs mot instinkt och övertygelse, därför att verkligheten ser ut som den gör. Realism.
  Alla klarar inte det. Det är därför somliga, ofta populära politiker aldrig blir vare sig ministrar eller partiledare. trots att de ofta - inte minst av motståndarna - utmålas som lysande. Man vill inte sitta och bli överkörd av budgetar eller världsläge. Att skära i sina hjärtefrågor har fått fler än en att gråta sig till sömns på nätterna, men det liksom ingår.

  Man kan inte bara vara snäll som politiker. Snarare tvärtom, man måste vara realist. Det betyder inte att man gör folk förbannade med glädje. Snarare är sorgen störst bland de som tvingas ta de obehagliga besluten.

  Det kan vara bra att komma ihåg det idag.

Nej, det är inga terrorister som kommer som flyktingar

  I svallvågorna efter de vidriga attackerna i Paris är det givetvis diverse bysnillen som öppnar munnen och, på allvar, hävdar att nu minsann, nu kommer terroristerna till Sverige, i flyktingströmmen. Jojo, nu har vi IS här - i fortsättningen kallar jag gruppen Daesh, eftersom det är namnet på gruppen; jag vägrar beteckna dem som en stat eller nation - så nu kommer det minsann att smälla här också.

  Det är möjligt att det kommer att göra det. Det är till och med mycket möjligt, eftersom Sverige tar aktiv del i kriget, med material och utbildning, vilket gör oss till gruppens fiender.

  Men de kommer inte med flyktingarna, och det har rent praktiska orsaker.

  För det första, de här terroristerna är lätt igenkända av andra flyktingar. De kan inte dölja sig, vare sig för flyende eller för olika kontrollmyndigheter. Det krävs en hel del byråkrati för att komma in i det här landet.

  För det andra, de kan inte språket, kan inte samhällets struktur, har förmodligen bara en mycket ytlig uppfattning, om ens en någon, om vad Sverige är. För att de ska kunna agera här måste de ha en basorganisation på plats, kontaktpersoner, pengar. En terroristcell, kort sagt. En sån skapar man inte ur ett lämmeltåg av flyktingar. Om det skulle skapas en sån här kan ni slå er i backen på att den uppkommer bland radikaliserade yngre män som lever i skuggan av välfärden.
   Den skulle dessutom skapas i homogena etniska, religiösa områden, där folk håller käften, där skräcken döljer hemligheter. Oavsett vad som skrivits om problemområden i Sverige har vi inte såna, av den sort som finns i de forna kolonialmakterna. Även i de områden där man skulle kunna frukta såna celler bor det många olika nationaliteter, olika religioner - och man håller inte truten.

  För det tredje måste man ha vapen. Och det är inte lika lätt att få tag i som man kunde tro. En potentiell terroristcell skulle vara tvungen att vända sig till kriminella kretsar för att få fram tillräcklig vapenkraft, och då har man genast att göra med folk som gärna säljer en för en skilling. Risken för upptäckt är stor. Även kriminella kan ha en känsla för heder, tro det eller ej. I andra europeiska länder är tillgången på vapen enormt mycket större, men att som icke-kriminell i Sverige kunna få tag på automatvapen eller sprängmedel är mycket svårt. Och att som nyligen hitkommen falsk flykting kunna genomföra det, utan språk, utan kontakter, är nästintill omöjligt.

  För det fjärde måste de potentiella terroristerna lita på varandra. De flesta av de attacker som genomförts har iscensatts av män som känner varandra mycket väl. Man vill inte ha med nån pratkvarn, nån som missbrukar, nån som har stor familj eller på annat sätt innebär en risk för upptäckt. Även om den franska polisen misslyckades den här gången har de avslöjat ett antal andra planerade angrepp, där deltagarna alltså inte är nyligen anlända flyktingar, utan uppvuxna i landet, och ofta från andra länder än de där kriget förs.

  För det femte måste de ha nån sorts kontakt med varandra, och modern teknik avslöjar långt mer än man kan tro. Människor är bekväma, man använder moderna hjälpmedel så långt det går, för man måste känna till det svenska samhället för att kunna utföra nån sorts angrepp. Det är inte alls så enkelt som att åka över Öresundsbron med en bil fylld med vapen och dynamit och därefter gå loss på något - bilen ska nämligen i såna fall genom andra länder, där misstänksamheten är stor. Har man mer än en ryggsäck med sig kommer man bli stoppad och undersökt.

  Att alla dessa fem ovanstående punkter skulle uppfyllas av någon som kommit över havet med i stort sett kläderna han - för det är män - bär är mycket osannolikt. Nästintill otroligt. Och ett angrepp skulle dessutom också kräva kunskap om polis, utryckningshastighet, kompetens etc.

  Om vi ska vara rädda för ett angrepp, och det ska vi eftersom vi i Daeshs ögon för krig mot dem, ska vi frukta de som varit här länge, som står utanför samhället. Det är därför jobb och bostad och utbildning är de bästa motmedlen. Inte heller ska vi acceptera miljöer som är radikaliserande - vare sig det är kyrkor eller moskéer eller föreningar. Minsta lilla hets mot folkgrupp ska ge omedelbara konsekvenser. Och det gäller givetvis åt andra hållet också - i Sverige har vi all anledning att frukta militanta högergrupper, och dess avarter.

  Nu är jag rätt övertygad om att man har hyfsat bra polisiär koll på platser och personer som skulle kunna vara grogrund eller inspiratör för den här sortens vansinnesdåd, men det hindrar inte att det bästa skyddet mot terrorn är att bekämpa fattigdom och ojämlikhet.
 

Jag är stolt över min pappa

  På Fars Dag är vi många som skriver en rad om våra farsor. Antingen de finns där, inte finns där längre, eller kanske aldrig har funnits där. Och sen käkar vi en bit mat, snackar och minns.
  Man kan inte jämföra farsor. Alla är olika, har gjort olika saker. I sämsta fall har de varit frånvarande, kanske aldrig funnits där, eller så har de haft det jobbigt själva och inte varit några praktfarsor. Och jag kan lova att de flesta av dem - liksom vi, deras barn, som nu är pappor själva - alla haft dåligt samvete för att inte ha funnits där tillräckligt. Jobbat för mycket, varit borta för mycket, kanske strulat med både det ena och det andra.
  Och alla älskar inte sina pappor, långt ifrån.

  Men jag har en bra pappa, en pappa modernare än de flesta, som bytt blöjor, lagat mat, som uppmuntrat och tröstat. Bättre än bara så gott han kunnat, för han tillhör den generation pappor för vilka jämlikhet och jämställdhet inte var konstigt, utan naturligt. Det kan vara bra att komma ihåg det.
  Han och hans generationskamrater valde - valde - att inte bli som sina pappor. De valde att förstå att i ett bra samhälle är det ingen skillnad på män och kvinnor, det ska inte finnas skillnad. Många av dem gjorde det utifrån en ideologisk livssyn, andra gjorde det för att det bara kändes rätt. Toleranta, bra farsor som gick på föräldramöten, engagerade sig i föreningsliv och politik. Inga mesar, ånej, långt därifrån - även min pappa har tampats med obstinata tonåringar. Och de slogs inte. Tvärtom - män som slog sina partners sågs med förakt.
  De delade på ansvaret, så gott de kunde - man måste minnas att jämställdhetskampen inte drevs av kvinnor bara, utan det fanns massor med bra killar som både stödde kampen, och ställde upp. Utan de här männen hade landet sett ännu märkligare ut.

  Visst, folk med usla historiekunskaper angriper gärna den här generationen, för att de inte gjorde tillräckligt, men då har man dålig koll på hur cementerade könsrollerna var under sextio- och sjuttiotalet. Det var inte bara att öppna en dörr och sen var allt bra. Det var ett jädra brytande på den dörren, och man öppnade den millimeter för millimeter. Reformer, beslut, anslag. Barnomsorg, VAB, likalönkamp - har faktiskt varit saker som också angått många män. Liksom att ryta ifrån mot den andra sortens män, de där som anser att kvinnor hör hemma i köket och hemmet, mot sexualiserad reklam eller könsstereotypa leksaker.
  Samtidigt som de älskade fotboll, fräckisar och musik. Till exempel.

  Min pappa var med om det.

  Det är jag stolt över.