Tack för Viralgranskaren!!!

 

I en tid när man nästan förtvivlar om journalistik är Viralgranskaren en frisk och nödvändig fläkt. För er som inte vet vad det är - och det är fler än man tror - är det en del av gratistidningen Metro som riktar in sig på att undersöka och, i förekommande fall, punktera myter, rykten och propaganda som karusellar runt på nätet.

  Och det behövs!!! Alltför många stirrar häpet över nyheter om levande dinosaurier, om utomjordingar på besök (i de mer harmlösa fallen) eller förfaller i raseri över att flyktingar minsann får lyxbilar, åttarummare på Valhallavägen och minst en kristallkrona om dagen bara de ber om det. Eller alla dessa stackars människor som likt pingviner strömhoppar i cyberrymden efter gratis iPhones eller enorma bonuscheckar på ICA.

  Ungefär så.


  Viralgranskaren tar effektivt död på de flesta av de här ryktena. Synd bara att de inte fanns när nationalsången på skolavslutningen, hissandet av svenska flaggan, pepparkaksgubben i luciatåget eller andra populära och idag nästintill outrotningsbara myter började sprida sig. Men vem kunde tro att journalister skulle sluta göra sitt jobb bara för att internet dök upp? Tänk att det skulle till en gratistidning för att påminna oss om vad som är viktigt.

  Nå, nu finns det några som gör det, vilket gläder mig ofantligt. Och om vi läsare bara stannar upp en sekund och funderar om något verkligen kan vara sant - vilket det i såna fall nästan aldrig är - så slipper vi den här sortens vansinnigheter.


  Klicka här för att komma till Viralgranskaren, eller här för att komma till redaktionens Twitterkonto


För läsare av denna blogg som inte är så där ballt uppdaterade kring nätet kan det vara på sin plats att berätta att Viral är en "term som avser snabb (”virusliknande”) spridning av något fenomen mellan individer eller i sociala nätverk"  Eller så kan man kalla det vanlig hederlig undersökande journalistik.





De professionella tyckarnas tyranni





  Somliga tycker saker mer än andra, så har det alltid varit. Somliga har också ett oerhört behov av att få så många som möjligt att lyssna på dem. Så har det också alltid varit. Det är bara tribunerna som ändrats, från en vägkorsning till de största tidningarna, eller till nätplattformar där man lättare än någonsin kan trumpeta ut vad man tycker.

  Har man tur, eller är tillräckligt enveten (rabiat skulle vissa säga), så kan man också få en plats i tyckarsolen, en plats som tycks toppas av att bli inbjuden till något skrikdebattprogram. Hamnar man där är det bäst att man är förberedd för annars kommer man att blåsas bort fortare än kvickt.

  För det är ju inte åsikterna i sig som styr hur väl man ska få höras. Det är mediet. Och vill man upp till en position där man kanske till och med får pröjs så får man allt ta till allt grövre släggor. Man ska ha klart för sig att det är de mätbara reaktionerna på ens åsikter som är det viktiga, inte innehållet i sig. Idag mäter man klick på länkar, och knappast läsarreaktioner.

  Allt detta går att manipulera. Tro mig. Man kan skaffa fram generatorprogram som med blixtens hastighet sprider ut åsikter på de mest märkliga ställen, och som sedan visar att just den åsikten fick en enorm publicitet. Vilket i sig är en nyhet, som sedan ger publicitet.
  Somliga nyttjar naturligtvis det här, i eget syfte. Man slår på stora trumman för en åsikt som passar en, vilket får den som håller platsen där åsikten först syntes att höja på ögonbrynen, och - i synnerhet om det är nån som har ett vinstkrav på sig - därefter publicera fler såna åsikter. Till sist har man, om plattformen är tillräckligt stark, skapat något som kan kallas opinion.

  Som tyckare kommer man att falla som en sten för detta vattenfall av erkänsla. Tro mig, jag har varit där. Och även jag kände att just det här är ett ämne som engagerar, och där jag kan göra skillnad. Ivrigt påhejad av åsiktsfränder givetvis.

  En person bygger en opinion. Sug på den. Hur osann den än är.

  Men vilka är då de här tyckarna? Debattglada? Konfliktsugna?

  Knappast va. Det är inte direkt sorten som åker ut på ett ställe där de kan riskera mothugg. Några har en kort men avbruten politisk karriär, några kan i kraft av sin position på en stor tidning eller i TV strunta blankt i att bemöta kritik. Vill de träffa menigheten åker de ut för att föreläsa - gärna mot betalning - men är osedvanligt bleka om de skulle få mothugg. Om det ens finns tid för mothugg innan det ska ätas bullar och drickas termoskaffe.

  Nej, jag tänker inte peka ut några. Jag generaliserar. Det är lättast så, för de några hundra som kan tänkas läsa det här läser också annat. AB, Metro, tittar på Agenda, läser bloggar. Man vet vilka det är - allt från ledarskribenter till statsvetare.

  Skillnaden från de tyckare som stod i vägskälen för 120 år sen mot tyckarna idag är att tyckarna idag mycket sällan har egna förslag. De kritiserar istället företeelser, som antingen statsekonomiskt döfödda eller omoraliska. Medan de som jagades av länsman på 1800-talet ville ha rösträtt, vettiga villkor och åtta timmars arbetsdag. Konkreta förslag. Jag ser mycket sällan sånt hos dagens tyckare. För det är naturligtvis oerhört lätt att förebrå statsråd för att de inte avskaffar eller ändrar saker (fast det förmodligen finns en uppgjord ordning för hanteringen som tar månader, år eller kräver riksdagsbeslut), eller att avkräva en hög tjänsteman ett svar, som tjänstemannen kanske inte ens har rätt att ge.
  Många gånger ansluter sig de professionella tyckarna till fikarumsdebatten, där nån irriterat vräker ur sig att "det är väl för fan bara att stoppa de som åker till Mellanöstern för att ansluta sig till IS". Utan att behöva ha en tanke på att lagstiftningen kan sätta käppar i hjulet, att såna kontroller blir en angrepp på alla andras frihet att resa var de vill. För sånt behöver man inte tänka på i fikarummet.
  Men man önskar att professionella tyckare kunde tänka på det. Lagtexter, internationella överenskommelser och åtaganden finns där, och sånt ändrar man inte på en natt.
  Vi kan nämna EU, där det fortfarande finns en stor grupp människor som vill gå ur EU, och som emellanåt också för fram det. Vän av ordning frågar sig, hur då? Till vilken kostnad? Vem ska genomföra det? Som lyfter upp Sveriges nettobetalning till EU utan att ens fundera på något så jobbigt som exportvinster. Sånt behöver man inte heller tänka på i fikarummet, men när man tar och får betalt för att skriva exakt sånt så tar sig i varje fall den här byggnadsarbetaren för pannan.

  Och visst, jag är frustrerad över att så mycket av allt detta tyckande drivs på av borgerlig media. Visst, de hävdar med den sårade liberalens ömma hjärta att de visst släpper fram alla åsikter, men det gör de inte. De kommer fortsätta släppa fram de som får flest klick, för det är i slutändan pengarna som styr. Att det skulle finnas nån moral i det hela är bara trams, naturligtvis. På samma sätt är det på den andra, den vänstrare, och mindre sidan, där exakt samma ointresse för lösningar dominerar. Där man redogör för ett problem, ältar det och därefter med varm hand välter över ansvaret för lösningen på - oftast - just de man precis skällt ut.

  Oerhört vanligt är också att man föraktar de grupper som ligger bakom beslut. Man kan till exempel kalla sig för tillhörande ett visst parti, mycket lösligt, (oberoende liberal, vad fan är det?) och därefter i praktiken pissa på de beslut som politikens vardagsarbetare fattat på ett landsmöte eller en stämma eller en kongress. Själv har man inte varit där, knappast krigat i en lokal partiförening eller grupp för en motsatt uppfattning, reserverat sig eller presenterat alternativ. Istället har man förmånen att i mer eller mindre spridd media hugga som en kobra mot den eller de som står för det gemensamt fattade beslutet. Inte sällan påhejad av den som äger plattformen man skriker från. Klick, ni vet.

  Det är märkligt. På sikt är det också farligt.

  En gång i världen bjöd jag in ordföranden i ett av de borgerliga ungdomsförbunden till vårt bygge. Komma klockan sex på morgonen och förklara varför han, för det var en han, tyckte att fackföreningar, och Byggnads i synnerhet, var maffiaorganisationer. Det hade han fått tycka i både tidningar och TV, emotsagd ytterligt blekt av den vanligaste ombudsmannasorten.
  Visst, han skulle komma, men han ville - hör på det här - veta vem som skulle debattera mot honom, hur mycket tid han skulle få och vem som skulle vara moderator. Och klockan sex var ju rätt tidigt...
  Det var inte det saken handlade om. Han skulle få möta just de byggnadsarbetare han kallade mafiosos, få frågor, diskutera över en kopp kaffe. Jag lovade att han inte ens skulle behöva ha livvakt med sig. Vi var snälla men irriterade. Ingen fara. Och klockan sex var när vi hade tid.

  Han backade ur. Han ville ha sina regler. Som den professionelle tyckare han var. Han hade inte tid, och i slutänden handlade det förmodligen om att vi inte var värdiga ens ett samtal innan solen gått upp.


  Professionella tyckare. Att säga saker utan att behöva ta konsekvenserna.






  Jo, jag har varit där själv. Utan större framgång. Och de om nu någon känner sig utpekade - det handlar inte om dig och dig eller dig. Det handlar om debattklimatet. Ni har förmodligen enorma kontaktytor, tar alltid en debatt, känner menigheten bättre än jag, har ett större stöd än jag någonsin kommer att ha. Visst. Men så här tycker jag. Utan att presentera lösningar.










 
 



 

Nej, vi ska inte fira åttonde mars

Nej, jag firar inte åttonde mars. Det är inget att fira. Nån sa "att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen är som att gratulera Jesus på långfredagen", om man nu vet vad långfredagen egentligen har för betydelse.

  Under dagen har jag sett både det ena och det andra - allt från det där vanliga patrasket som hoar om kulturmarxister och utlänningar, till kvinnor som faktiskt ställer sig på patraskets sida. Begrip det den som kan.

  Det handlar inte om feminism, det handlar om människovärde. Bara man lyfter blicken lite ovan en horisont fylld av kommersialiserad sport och realityshower så är det svårt att undvika att se att kvinnor råkar illa ut. Fortfarande. Och är det inte rent påtagliga övergrepp - våld, våldtäkt, exploatering - så är det ett glidande övergrepp över tid, med lägre löner, sämre karriärer, sämre hälsa. Allt ovärdigt samhällen som påstår sig stå för allas lika värden.

  Så varför gör jag en grej av det här? Är det för att få många kvinnliga vänner, för att få ligga lite (som en mörkbrun motståndare påstod, i enlighet med hans egen syn på kvinnor)? Eller för att få pluspoäng hos män med manchesterkostymer, eller för att reta upp stockkonservativa arbetskamrater, eller för att kratta i manegen för en karriär (jo, tjena...).

  Nej.

  Jag har en dotter. Jag har systrar. Jag har kvinnliga vänner. Och alla de ska - SKA! - en gång ha lika villkor, lika chanser, lika trygghet och inte bedömas på minsta sätt utifrån sitt kön. Det handlar inte om att inte se kvinnlig ut, inte skaffa barn, kunna supa och svära och slåss som karlar. Det handlar om allas lika värde. Det är allt.

  Det kommer inte att ske i år, eller nästa år. Det kanske inte sker under min levnad men det ska tammefan inte gå bakåt. Inte nånstans. Människor ska bedömas från sin kompetens, inte sitt kön. Att som karl känna sig hotad av det...ja, jag vet inte vad jag ska säga - väx upp! Blir ni utkonkurrerade av kvinnor så duger ni inte. Punkt. För det är oändligt långt kvar till en punkt när män blir diskriminerade just för att de är män, så släpp det.

  Min dotter ska slippa de erfarenheter kvinnor före henne varit tvungna att göra. Min dotters farmorsmor växte upp i ett land där hon inte fick rösta, äga vad hon ville, ärva eller ens yttra sig utan vidare. Min dotter kommer möta egna svårigheter, upptäcka jävelskap och elände, visst. Men det ska inte bero på att jag tyckte att "saker ändå var ganska bra, så varför bråka så jävligt..."

  En gång om året lyfter vi fram de här frågorna extra. Då är det inte rosor man ska köpa och säga grattis!!!


 

När Gud var närvarande hela tiden, innan klassanalysen



Om jag bland tusentals andra böcker måste välja en favorit blir det nog Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg. Inte bara för att den berättar om Amerika, ett av mina andra favoritämnen, utan för att den förmedlar en bild av tiden, av en epok, om människorna som levde där och då. Man kan faktiskt förstå hur de tänkte, vad de skrattade åt, vad de fruktade, vad de ville ha ut av sina liv. Om man är lagd åt överanalyserande kan man nog påstå att vi får en god inblick i både Karl Oskars och Kristinas känsloliv, och vad som skapade dem.
  Den sturske torparen som vill ha ett bättre liv än sin kuvade fader, den på ytan veka hustrun som ändå offrar sig för familjens och kärlekens skull. Alla de omkring: lillebror Robert, drömmaren, den pragmatiske Jonas Petter, den sökande Danjel. Den myndige prosten i hembyn likväl som den unge predikanten som söker upp sina landsmän i Nordamerika. Alla var de formade av ett samhälle som ännu icke industrialiserats, där näringen kom ur jorden, och där rätt och förmåner kom ur släktskap och tradition.
  Det är inte så länge sen, sviten börjar i mitten av artonhundratalet, och Sverige var ett fattigt land där maktens krig i hundratals år satt djupa spår. Här fanns tiggare, undantagskärringar, halta och lytta. Samt kyrkor.
  Gud är på plats i varje kapitel, och för nutidens människa kan det kanske vara bra att minnas att på den tiden - på den tiden! - kom man inte undan Gud. Tvärtom. Religionen fanns i alla hem, sällan fylld av medkänsla, oftare använd som ett medel för att slå menigheten i huvudet.
  Gud var dessutom sträng och krävande, långt från den veka och förlåtande Jesusgestalt som vi idag kanske ser framför oss, om vi ens ser honom. Gud användes som tillhygge mot minsta avvikelse från den rätta vägen; under ett flertal krig mot katolikerna vrålade svenska soldater "Gott mitt Uns" när de rusade mot fiendens linjer, och på samma sätt röt katolikerna tillbaka. För katoliker, och påven, var avfällingar som skulle hållas kort, och katolikerna såg på protestanterna på samma sätt.

  Men mest användes Gud för att hålla menigheten i schack. Inte bara genom att skrämmas, lika mycket handlade det om att utlova paradiset till den som levde i Guds förlovade gärning. Det är det Marx menar när han talar om opium för folket, och om Marx talas det om väldigt lite idag, för att inte tala om begrepp som exploateringsteori. Däremot talas det en massa om religion, senast i Dagens Nyheter, där Bo Rothstein lyckas undvika klassanalysen i en annars rätt saftig sågning av religionerna.
  Det är han inte ensam om i den dagliga debatten, där tjafs om olika inriktningar av religion (nästintill ner till pilgrimsmål och sakrament) dominerar, ivrigt understödda av stackars människor som ska förklara och reda ut ifrån nåt slags logiskt tänkande vad religion egentligen är. Som om det skulle hjälpa, hur vällovligt det än må vara. Men ordet klass tar de inte i sin mun. Förmodligen för att man får svar man inte vill ha.
  Grunden för religiös tillbedjan, av alla sorter, är samhällets orättvisor. Inte nåt slags stjärnögt sökande efter bekräftelse eller lycka. Det är när man inte kan förstå varför man själv, som hyfsat god människa, inte får det bättre, som religionen blir en tillflykt, en undanflykt. Det är därför religionen i sin mest brutala form, dvs den totala intoleransen, alltid är som starkast fäst hos de som har det sämst.
  Vi vet att med ökad levnadsstandard och utbildningsnivå sjunker kyrksamheten (som är ett begrepp jag använder om frekvensen av religiös tillbedjan). Det finns kort och gott färre fanatiker och fundamentalister i jämlika(re) länder. Man har råd att vara tolerant med lite mer pengar och ett säkrare liv helt enkelt, och behovet minskar av att bli kallad förtappad av nån Bergmansk svartrock med brinnande ögon, eller vad han nu har på sig. För kallas man förtappad av någon som av tradition har en stark ställning i samhället bugar den egendomslöse och tar emot, och lovar bot och bättring med ett par Ave Maria eller en pilgrimsfärd om man har råd.

  Men begreppet opium för folket har också en annan innebörd, där de som sitter säkert använder religionen för att domptera folket. Själva har de emellanåt rysligt svårt att leva upp till de ideal de anser att folkflertalet ska följa, vilket jag själv erfor i London för ett par år sen, när ett av de stora varuhusen helt sonika stängde ner för att några ur den saudiska kungafamiljen skulle ha en liten shoppingrunda bland minkpälsar och rysk kaviar. Det var inte mycket till helig fattigdom där inte, kan jag säga, med tanke på raden av limousiner som stod uppställda utanför. Men de hade inte då, och inte idag, några tankar på att sprida sin rikedom till de som hade det sämst.
  På det viset skiljer sig inte dagens rika från de som styrde under Karl Oskars tid, när Konungen var av Gud utsedd, och kunde göra lite som han ville, även om moderna idéer om folkmakt börjat dyka upp, och i varje fall formellt satte stopp för inträde i krig eller andra galenskaper.
  Genom att strunta i klassanalysen missar religionskritikerna i stort sett hela målet. Det är rent larvigt att ägna tid åt att kräva att religiösa människor ska bevisa att Gud finns, genom att gå på vattnet eller dela på Röda havet, för det är ju inte där religiositeten ligger, när man istället måste prata om orättvisorna och ojämlikheten.
  I tider av oro söker människor, i synnerhet de som har det sämst, trygghet i nånting. Sekulariserade Sverige frossar i materiella egenskaper, man köper ihjäl sig. Är man fattigare ändå kommer man ofelbart att hitta tröst hos en ikon eller hos en predikant, som ytterligt sällan är intresserad av att diskutera makt och kapital (där kom det). Felet ligger hos den som är fattig, och vill den fattige i slutändan nå ett lyckligt tillstånd vid fötterna av Herren (i vilken form som helst) så ska den fattige utföra dåd som är till samme Herre nyttiga. Om det sedan är att spränga sig själv vid en vägspärr eller skicka hatbrev till nån är egentligen oväsentligt.

  Saker hänger nämligen ihop.

  Den osedvanligt brutala (fast vän av ordning kan ju meddela att det nästintill krigsliknande tillstånd som råder i Mexico, som kostat mer än 50 000 människor livet är minst lika brutalt, och minst lika fyllt av vidriga sätt att ta livet av sina medmänniskor på) sammanslutningen IS finansieras av oljepengar. Oljepengar som på irrvägar kommer från Västvärldens materiella standard. IS vill sälja olja, och den som köper ställer inga frågor. Om det sedan är Ryssland, Kina eller Shell är oväsentligt - det är dollar som är det universella smörjmedlet för ett påstått religionskrig. Och kommer det inte direkt därifrån kommer det från andra oljemagnater, men inte ens där är religionen huvudsaken, utan makten och omsorgen om den egna förmögenheten.
  De som blir klämda är de som har det allra sämst, som förmodligen - vilket historien lär - slår sig samman med de religiösa fanatikerna för att det i varje fall är säkrare än att gå emot dem. Det är säkerligen långt mindre religion än överlevnadsinstinkt som driver dem. Därför att de är fattiga, kanske till och med egendomslösa, och de kan med vapen i hand ge sig på verkliga eller påstådda fiender. Men det handlar mycket lite om religiös tro.
  Vi måste, kort sagt, tillbaka till en klassanalys. Roten till det onda, och det är, som jag sagt förr, är fattigdom och ojämlikhet. Den som står utanför trygghet är ett lätt offer för den som vill ha anhängare - det är ditt fel, du har förargat Gud. Men om du skjuter ihjäl lite folk kommer Gud att belöna dig.
 
 För Gud är närvarande hela tiden för de här människorna. Det sa Marx, det sa Mäster Palm, det sa tammefan Palme. Och Gud kommer att vara närvarande så länge de är missnöjda och utan trygghet i tillvaron. Detta oavsett vilken sida de är på - i kriget på Balkan kysste serbiska soldater ikoner, medan bosniakerna vände sig mot Mecka, innan de öppnade eld. Under första världskriget vällde soldaterna upp ur bägge sidors skyttegravar trots att de visste att de skulle stryka med, men de hade en förtröstan om ett bättre liv efter kulans anslag, tillsammans med en nedärvd skräck och respekt för en överhet med galoner på uniformen. Vilket låter helt obegripligt för vilken datorspelsmästare som helst, naturligtvis.
  Mycket av det här är också våra förfäders synder som vi får betala för. Exploatering av naturresurser, godtyckliga dragningar av nationsgränser, en övertro på Den Vite Mannens Överhet för hundra år sen drabbar oss idag. Imperialism. Diktaturer som hållits under armarna för att tillgodose den industrialiserade världens behov av råvaror. Folkmord och terror, medan vi tittat på dokusåpor och reklamTV. Släng in en predikant i den röran och vips har man något mycket obehagligt.

  Inte nog med att religionen, fortfarande talar jag om alla religioner, håller folk på mattan med hot om evig förbannelse; den skapas också av missförhållanden på plats, och av ett pinsamt ointresse av att prata om det. För att inte tala om det paradoxala i att olika religiösa organisationer faktiskt uträttar goda saker. Inte systemförändrande naturligtvis, men man ska inte förakta hjälparbetare eller insamlingar. Inte med automatik i varje fall, som man som medborgare i det sekulariserade Sverige kan tycka. Men så är vi också ett land där ojämlikheten har diskuterats.

  Religiositet ställer klass mot klass. De som är mest hatiska mot muslimer idag är lågutbildade, som påfallande ofta kallar sig kristna (om vi ser till västvärlden som helhet). De som går i täten för IS styrkor är påfallande ofta från fattiga förhållanden. Bägge blir de instrument i en kamp om pengar och makt, som sker långt över deras huvuden. Under tiden dör de, men eftersom grogrunden i elände finns kvar saknas det inte ersättare. Om ens barn dör av undernäring medan grannens barn frodas och man inte ser någon ljusning... så kanske det enklaste svaret blir att plocka upp en bössa.