Världen har blivit mindre och vi kommer inte undan den.

 

Och jag försöker begripa vad som får några svenska män att betrakta världen med sånt hat och tvivel att de ger sig ut i natten för att spöa skiten ur några lika vilsna ungar. jag har läst sida upp och ner och begriper fortfarande inte. Det är lika svårt som att försöka begripa vad som rör sig i huvudet på våldtäktsmän som fostrats i ett svenskt samhälle där man predikat jämlikhet och respekt i åtminstone tjugofem år.

  För om det vore så hemskt som dessa män påstod borde fler ha reagerat. Inte minst borde det finnas klokt folk som kunde visa med siffror att nu, nu är det på väg åt helvete. Nu är vi i den mörka dalen, där milisgrupper börjar ta lagen i egna händer. Men bara viss brottslighet ska tydligen beivras - det var inte tal om att bedriva vaktgång i miljonprogramsområden eller att ta itu med knarkhandel.

  Sverige är faktiskt väldigt tryggt. Visst, det finns en medial hets att skriva upp varenda litet brott som en våg av hot mot liv och lem men det finns ingen statistik som visar på det, om man inte är konspiratoriskt lagd och hävdar att alla statistiker på alla områden ljuger, friserar siffror eller är styrda av en mycket diffus kulturmarxistmaffia (dit jag själv alltså hör, stackars förblindade jävla komunistböghora som ett trevligt mejl löd för ett tag sen. För som yrkesaktiv byggnadsarbetare i produktion har jag tydligen ett enormt genomslag i samhällsdebatten, vilket jag inte visste).

  Statistiken visar att chanserna för att råka illa ut är mindre än någonsin, men däremot är oron för att göra det större än på länge. Kort och gott, många människor är övertygade om att saker kommer gå åt helvete snart, och det med besked. För att stoppa detta måste vi a) stänga gränserna, b) kasta ut alla invandrare och/eller flyktingar (för det är svårt med distinktionen där), c) återinföra skolbön samt d) omskola alla bögar. Ungefär så.

  Visst, jag är medveten om att jag raljerar (googla!) men det är svårt att inte göra det. Ända tills man möter en skränande skock fascister som bussats in från Enköping och Oxelösund, och som inte tänker "ta debatten". Det är svårt att vara skojig då.

  Nånstans har det här att göra med Generation X och Generation Y, och framtidstro. Vi har ju haft en enastående framgångssaga i det här landet och inte bara här. Nästan alla människor i nästan alla länder, som inte ligger i krig emellanåt, nota bene, har med automatik kunnat förvänta sig att få det bättre än sin föräldrageneration. Och nu kanske det är slut. Det är inte alls säkert att nästa kull ungar som flyttar hemifrån, om de kan det, kommer att kunna fylla sina första lägenheter med ännu mer prylar än de hade i pojkrummet, åka ostört på billiga semestrar till diktaturer, och kunna hoppa mellan jobb och ändå ha nån sorts trygghet i socialsystemet i händelse av arbetslöshet.

  Världen ser inte ut så längre. De som har det bra vill inte längre betala för "andra". Fast istället får de som har det bra betala på annat sätt, med galler för fönstren, vaktbolag och terrorhot. Samtidigt som sextiotalisterna, såna som jag, oroar ihjäl oss för våra ungars skull. Kommer de ha jobb, bostad, lön, falukorv och Tipsextra, eller är allt hotat?

  Världen har också blivit mindre, samtidigt som svensken i gemen inte har en aning om hur världen ser ut, eller i varje fall har mindre aning om det än man hade för trettio år sen. Visste ni att man har shoppinggallerior i Ghana och Sierra Leone? Att medelfamiljen i Bangladesh har två barn? Att man kan få mycket högkvalitativ universitetsutbildning i Etiopien? Att tunnelbanor finns lite överallt i världen? Att de flesta syrier inte sett en dromedar i verkliga livet, och än mindre kan rida på den? Att det finns en hiphopscen i Kazakstan? Att det finns mobiltelefoner och wifi nästan överallt i hela världen, med allt vad det innebär av att ha koll på det senaste modet, The Kardashians eller börskurser?

  Världen har blivit mindre och vi kommer inte undan den.

  Man kan inte sätta lås på grinden till landet och argt säga att de jävla utlänningarna kan åka hem till sig. I synnerhet inte om det inte finns nåt "hem" att åka hem till. Man kan inte heller bara vilja ha fördelarna med EU och skjuta över det jobbiga på andra, som Polen eller Ungern (eller Danmark).

Världen är liksom här numera, nära inpå. Det är inte som när jag var liten och såg bilder från svältkatastrofer i Biafra eller Indien. Det var så långt borta, och man kunde bekymrat krypa upp till mamma som sa att jag inte behövde oroa mig mer än nödvändigt - hon sa aldrig att jag inte skulle oroa mig alls, för min mamma var klok - för det var så långt bort.
  Idag är världen inte långt bort längre och det måste man förhålla sig till. Om vi kan ta oss till asiatiska paradis - ja, paradis för oss, knappast för de underbetalda stackare som ska passa upp på oss där - på tolv timmar så tar det inte längre tid att åka hit. Och så var det inte förr.

  Vet man inte det här, utan tror att världen ser ut som för tjugofem år sen så är det nog naturligt att somliga får för sig att det finns enkla lösningar på komplexa problem. Fast då har man inte alls tagit med nästa grej som förändrats, nämligen kapitalismen. Som inte längre är nationell utan global, och som glatt flyttar produktionen dit vinsten blir högst, och som inte respekterar några gränser alls. Behöver man flytta några fabriker och sparka lite folk så är det inga problem.
  Den analysen ser jag extremt sällan hos de främlingsfientliga, om ens någonsin, när de tjatar om att svenska jobb flyttar till Baltikum, och att det skulle vara balternas fel. Eh?

 Vill man koppla ihop det här med den bransch jag är i, och det gör jag ju gärna, så är det inte ovanligt att byggnadsarbetare är förbannade på att det kommer hit balter och polacker (det är inte samma sak) och tar jobben, och att det på något outgrundligt vis skulle vara balternas och polackernas fel. Här vill man ju dra i tutan, och säga att "nej, det är de svenska byggföretagen som kan tjäna ännu ett par miljarder på att ta in underbetald arbetskraft, och låta bli att ställa frågor man inte vill ha svaren på."
  Men då blir det ofta jobbigt för samma byggnadsarbetare som röstat borgerligt och inte tänkt längre än till lönekontot och Thailandsresan, för då blir man generad och då blir man arg. På utlänningarna minsann. I synnerhet på muslimerna, fast man kan inte se skillnad på dem. Olika sorters muslimer? Vafalls???

   Man känner sig helt enkelt hotad, eller åtminstone besvärad. Ingen vill väl höra att bilen man kör drivs med bensin som både håller några av världens värsta diktaturer under armarna, och som också skapat några av världens värsta oroshärdar, varifrån då folk flyr, och sen står de här och har mage att vilja ta del av samma samhälle som - i och för sig rätt ovetande, och ofta med goda intentioner - slurpat i sig samma olja och betalat för den.

  Nu är de här riktigt våldsamma galningarna inte så många, och det finns säkert nån paragraf man kan damma av för att ta luven av dem, men det kommer antagligen att ta tid. Demokratiska länder har ju en tendens att vara lite saktfärdiga och det vette fan om vi har tid med det i en tid när man kan starta ett upplopp på en timme genom att twittra om det.

  Inte heller räcker det med reformer. Skadan är liksom redan skedd och de flesta jag känner som röstar på SD bryr sig inte om sånt. De har fokus, helt ologiskt, på annat. Skulle de få sänkt skatt, eller billigare medicin, eller lägre hyra blir bara svaret att det skulle bli ännu lägre skatt, ännu billigare medicin och ännu billigare hyra bara vi inte tog emot så mycket flyktingar. Det måste till andra saker här. Jobb är oerhört viktigt. För har man jobb har man inte tid att sitta och reta upp sig på att det dräller av andra arbetslösa här på torget (paradoxalt, jag vet). Inte lika mycket tid i varje fall.

  Men då är vi där igen, att kapitalet kommer att snoka reda på fattigt folk från utlandet som kan göra det ännu billigare. Jag hoppas ni noterat att De Nya Moderaterna numera är De Gamla Moderaterna igen och öppet talar om sänkta löner, försämrad trygghet och villkor, och att Herr Åkesson tänker stödja en sån budget. Det kan vara bra för SDanhängare att fundera kring det.

  Nej, det är inte trettiotalet igen. Det är nåt nytt, nåt som drällt upp från Europa, där man dragits med det här ett tag . Det är inte en samhällskris, det är inte ens en socialdemokratisk kris - det är en kapitalistisk kris där moralen och viljan att bygga samhällen fått stryka på foten för penningintresset (jag kommer få beröm för den meningen från folk som fortfarande tror på statliga fabriker och allt åt alla). Men det är så. Världens rika har blivit ännu rikare, och i takt med att klyftorna ökar ökar också behovet av någon att skylla på. Här är det flyktingar från Mellanöstern man ger sig på. I andra världsdelar är det andra grupper som får sitta emellan, men det är fortfarande ungefär samma sorts arga män - jo, det är män - överallt. Som till sist säger att "nu får det vara nog" och börjar längta efter en stark man och mindre tjafs.

 I den gyttjan gror de där som vill slå utlänningar på käften.

 

De stora informationsförlorarna är de som vuxit upp med medier som talade sanning

  Efter att ha sett ohyggliga mängder illa skrivna artiklar under de senaste åren har jag börjat förtvivla om journalister. Och redaktioner. Och ägare. Istället för korrekt information får man hafsigt ihopslängda texter där desperationen över att vara först lyser genom. Då har vi inte ens närmat oss "klick"-hysterin, där intet ont anande, nyfikna ska klicka på en länk för att få sig till livs det senaste om nån filmstjärnas rumpa, någon otrohet, lite våld.

  Det kväljer mig.

  Jag har vuxit upp med tidningar som inte ljög. Journalister som sa "det här håller inte för en story" - undrar om den frågan ens ställs idag? Jag tycker synd om seriöst arbetande reportrar som drivs av ett patos, som vill göra ett bra jobb, ändra världen - och sen drunknar deras reportage i trams och reklam.

  Inte tror jag det finns nån agenda. Det handlar bara om pengar. Jag kan inte tänka mig att det finns något ansvarstänkande hos de stora tidningarna, annat än om de riskerar bli stämda. En gång i världen ville tidningar ändra samhället. Idag vill de bara tjäna stålar.

De som drabbas mest är de som tror att de får sanningen. De som inte fått lära sig tänka kritiskt. De som fortfarande köper tidningen för att få veta...nåt. De är helt i händerna på klickmedierna, de delar okritiskt. De är oftast....inte unga i varje fall, eftersom unga människor är mindre benägna att tro på allt de läser.

Jakten på pengar kommer dräpa all seriös journalistik. Snart finns den bara kvar i de allra minsta, minst spridda bladen. Dränkt av "Du kommer inte tro dina ögon" eller "Du kan inte ana vad som händer sen"



Det är bedrövligt.

Nej, det är bara dumt av Kommunals medlemmar att lämna facket

  Jo, jag förstår att det kokar i leden hos Kommunal. En del av det som "avslöjats" är naturligtvis bara trams, men just nu får vi leva med den maxim som säger att den som avslöjar en skandal kommer ha ett bättre läge än den som som försöker bemöta den. Och det har Kommunal knappast varit bra på. Dessutom, om man ska fundera lite kring det här med skademinimering och skandaler brukar den allenarådande strategin vara att så många som möjligt avgår, det vill säga, man böjer sig för den mediala makten och ger upp alla försök att förklara eller bemöta. Det går liksom inte.

  Men svaret på missnöjet är självklart inte att gå ur facket. Det är tvärtom bara dumt.

  De som nu misskött sig - om de nu har gjort det - är några personer. Men inom Kommunal finns tiotusentals rekorderliga personer på vilka ingen skugga må falla. Det är de som är Kommunal - det är bara hos okunniga människor ett fackförbund är dess ledning. Och svaret på hur man ska undvika såna här pinsamheter är givetvis att fler engagerar, inte färre.

  Jag vet inte om det blir polisutredning, nån stackare kommer säkert att polisanmäla men i slutänden kommer inte brott kunna styrkas. Det här är fråga om stadgar och arbetsordning, och är det nån som ska ha skit för det är det människor som har till uppgift att granska verksamheten. Så funkar det i alla fackförbund.

  Jag har inte ens större synpunkter på att Kommunal, som fastighetsägare, kanske har misskött sig ur ett mycket luddigt knegarperspektiv. Äger man en fastighet och hyr ut till en restaurang så lägger man sig inte i hur krogen bedriver sin verksamhet. Inte heller tycker jag det är orimligt att höga företrädare för fackföreningsrörelsen får sitt boende ordnat av respektive fackförbund. Tvärtom vore det orimligt att avkräva dessa människor att de minsann ska köpa sig en lägenhet dyrt i Stockholm för att de blivit valda av kongressen.

  Nu har det här naturligtvis att göra med nån sorts gammeldags konservativ syn på vad fackföreningsarbete är. Man ska tjäna som ett vårdbiträde, bo i en hyresetta i en förort, jobba som en dåre och alltid vara tillgänglig. Det har jag hört en miljon gånger. Det är också skitargument. Det är en helt annan sak att vara facklig på ombudsmannanivå eller högre än att vara det på sin arbetsplats. Det kräver mer, helt enkelt, och nästan alla såna jag känner jobbar som galärslavar för att den vanlige Medlemmen ska få det bättre. Att de skulle vara överbetalda är bara nys.

 Men. Och det är ett stort men. Vi behöver prata om det här med fallskärmarna. Avgångsvederlagen. Pensionsvillkoren.

  Det hör inte hemma i arbetarrörelsen. Förtroendeuppdrag är just det - förtroendeuppdrag. Det är inga anställningar. Det ingår att man med ett kongressbeslut är av med sin inkomst. Ungefär som ett riksdagsval.

  Visst, det kan finnas skäl att ha en tids omställningsstöd, men än så länge har jag då aldrig hört någon fd förtroendevald som blir av med sin arvoderade post som haft svårt att hitta nåt nytt jobb. Är de inte intill orimlighet usla är de snarast eftertraktade. Och skulle de inte få ett jobb i paritet med vad de duger till får de väl ta ett jobb som oss alla andra. Anders Bergström började sin karriär som maskinist. Jag säger inte att han ska ta ett sånt jobb men han lär inte sakna möjligheter.

  Att han skulle få ett avgångsvederlag är däremot stötande, och jag trodde vi var av med sånt inom facket. Jag skiter fullständigt i om det förekommer i den privata sfären, eller om andra politiska partier blundar och tiger när Reinfeldt tar ut full fallskärm fast han tjänar pengar. Det är deras bekymmer - det rättfärdigar inte att våra företrädare ska göra det. Tjänar man de lönerna - och jag tycker inte att de är överbetalda - får man väl ändå sätta av litegrann själv, ifall det skulle komma några frostnätter.

Kort sagt, det är bara att slå sig själv i huvudet att lämna facket. Istället ska man gå på möten, engagera sig och kräva insyn. Så kommer det också att bli, för ni ska inte tro att de som är facket, alla kontaktombud, lokala förhandlare, skyddsombud etc kommer att hålla käften. Här kommer bli krav på ändring, sanna mina ord.



Dessutom ska ni inte lita på det som står i Aftonbladet, men det är ett ämne för en annan postning.

 

 

Utbilda ALLA om kvinnors rättigheter! Även Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson.

  Varför nöja sig med att utbilda nyanlända om kvinnors rättigheter? Efter att helt liv umgåtts i mycket manliga miljöer kan jag säga att de män - och en del kvinnor - som bott här hela sina liv, vuxit upp här, är födda här minsann skulle behöva utbildas också. Och rejält dessutom.

  Jag behöver det säkert själv också, innan nån påpekar det.

  Inte för att det är en epidemi av kvinnoförakt som svept in, vilket man lätt kan tro när man läser på olika sociala medier, eller i tidningar. Det är samma jävla epidemi som pågått i många hundra år. Läser ni inte hur kvinnor bemöts så snart de dristar sig till att ta plats? Det kryllar av karlar som fortfarande anser att kvinnor kan behöva en snyting emellanåt, att de ska hålla käften, och att de minsann ska våldtas av utlänningar om de har en annan åsikt.

  Hur ska ni som pratar om "utbildning" komma åt dem? För de finns där, det är bara att lyfta på en sten så springer de undan, rädda för konfrontation, gömda bakom pseudonymer. De ger sig på allt, och nästan alltid med kvinnoförnedrande epitet. "Fitta", "luder", "kärring".

  Varför ska endast de som flytt hit behöva utbildas? Jag förstår inte. Lyssna nu - så länge vi inte tar itu med våra egna svinpälsar är det bara larvigt att prata om att utbilda de som precis kommit hit. Snacka om att dela upp folk.














Och innan nån känner sig påhoppad - Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson är de fyra vanligaste efternamnen i Sverige enligt SCB 2014. Mohammed kommer på 71sta plats.

Dejta i vuxen ålder.

  De satt bredvid mig på fiket. Det var första gången de träffades. Jag satt med hörlurar och tjuvlyssnade i lönndom. Jag gör sånt ibland, jag kanske skulle skämmas för det men det var ju inte så att jag trängde mig på. Snarare var det han som trängde sig på alla i närheten, med det där gälla tonfallet hos nån som vill lite för mycket.
  De hade fått kontakt via en dejtingsida, det var alldeles uppenbart, och han malde på om hur mycket knäppskallar det fanns därute. Det var mest han som pratade. Han såg inte illa ut, hyfsat välklädd, i fyrtioårsåldern. Rörde sig sådär energiskt som nån som gillar att sporta. För han gillade sport, det pratade han mycket om.
  Jag kallar det snyggpladdra. Ett tillstånd som uppstår när den man träffar är en pärla, och man blir så intensivt sysselsatt med att göra ett bra intryck. Och så gör man inte det. Vis av egna erfarenheter borde jag kanske ha lagt mig i - fem snabba med coachen - men det finns gränser även för mig.
  Hon såg bra ut. Även om han inte såg illa ut såg hon bättre ut och det gick ut över honom. Han ville för mycket.

  Efter fem minuter visste jag det mesta om honom - att han hade ett skittråkigt jobb som säljare i IT-branschen, att han spelade golf, att han "nästan" spelat hockey i Elitserien, att han gjort lumpen i Gävle, att han bodde i radhus på en ort som - för att inte avslöja honom - låg ganska långt borta men "det gjorde ju inget eftersom han hade en Audi från 2014". Dessutom reste han gärna till Thailand, eller till Miami. Barn hade han - en tjugotvåring som pluggade i Umeå. Han kallade sin före detta fru för "exet" eller "krysset".

  Hon sa inte så mycket men tittade på honom hela tiden. Hon hade snygga naglar som hon trummade med lite lojt mot latteglaset.

  Han hade en kompis som hette Kirre, som - höhöhö - var en riktig galning, och det hela mynnade ut i en poänglös historia om en elefantutflykt i Asien.

  Grundregel ett är att inte bara prata om dig själv. När man träffar nån på riktigt första gången behöver man inte berätta allt. Det är mycket roligare med någon som är nyfiken. Och hon frågade inte mycket, hon hann väl inte. Dessutom kan man inte i ena andetaget säga att man inte dejtar så mycket, för att i andra andetaget veta att det finns många kaninkokerskor därute.

  Jag hade druckit ur mitt kaffe, och började plocka ihop, och tänkte: Lycka till, grabben, det behöver du, när hon frågade honom: tycker du om Munch? Och han svarade: Absolut, jag var på Thielska galleriet före jul.

  Och då blev jag ju tvungen att sätta mig igen.

  Nånstans, på den där nätdejtingsajten, hade de ju naturligtvis konstaterat att de hade några gemensamma intressen. Men efter att ha sett honom kunde jag inte för mitt liv gissa att det var konst han var intresserad av. Så tokigt det kan bli.

  För det där dejtinglivet är fyllt av överraskningar och man måste våga sig ur sitt trygga rede för att se vad som finns där utanför. Nånstans längtar vi alla efter någon att bara hänga med, skratta med, glo på dåliga filmer med. Blir det inte kärleken för resten av livet kan det bli en riktigt bra vän, nån att gå på konstgallerier med.
  Vi slåss ju fortfarande med normen, att man håller ihop som ett kråkpar i hela livet. När det kanske är så att man har olika livspartners under olika delar av sitt liv. Ungdomsförälskelsen behöver inte vara den man blir senil tillsammans med. Även om det naturligtvis är trevligt att det finns såna par också.
  Man behöver inte skämmas för att man dejtar i vuxen ålder. Egentligen var det ju rätt befriande att de där två träffades på ett fik, istället för den där karikatyren med restaurangbesök, blommor och taxi som vi alla vuxit upp med. Och att man kan ta reda på saker om varandra innan man träffas är ju jättebra. Att det skulle vara skamligt är en gåta för mig - det är ju precis tvärtom. Även om det finns en och annan knäppskalle därute så finns ju de även om man dejtar på det "gamla viset".

  Jag tog bort min kopp och vandrade hem, till sambon, och kände mig märkligt upplyft av att han hade varit på Thielska Galleriet, och att hon liksom väntat på det. När jag gick pratade de om andra utställningar, och han hade lugnat ner sig avsevärt. Rösten var mer stillsam, och hon hade slutat trumma med naglarna.

Under 2016 måste vi värva massor med medlemmar till facket

  Under året har jag i vanlig ordning träffat massor med byggnadsarbetare. Stora arbetsplatser, små arbetsplatser. Överallt har jag hört ett evinnerligt gnäll om lönekonkurrensen från östeuropeiska byggnadsarbetare, som alltså jobbar mer och billigare.
  Uppdelningen på arbetsplatserna har varit oerhört klar - i några bodar sitter de fast anställda byggnadsarbetarna. I några andra sitter de inhyrda - både såna som jag, och så de som inte pratar svenskar. Kontakten däremellan än minimal.
  Inte någonstans har de fasta anställda byggnadsarbetarna kommit över till oss och pratat, eller ens ställt den allra mest relevanta frågan, nämligen om vi är med i facket. Ännu mindre har de tagit kontakt med de som inte är svenska. Det har liksom blivit en uppgift för oss andra inhyrda.

  Man kan inte sitta på arslet och vänta på att nån annan ska göra det fackliga jobbet. men så är det idag. Jag kan lova att varenda facklig medlem känner någon som inte är med i facket, som åker snålskjuts på vårt gemensamma arbete för bättre villkor och avtal, men det är oerhört få som gör något åt det.

  Istället hoar man om att Byggnads ska göra något åt saken. Eller, mer allmänt, facket. Trots att facket är vi alla tillsammans - det är inget försäkringsbolag där man är nån avlägsen betalare som inte har ett dugg med verksamheten i övrigt att göra.

  Mycket handlar om lönerna, men det handlar också om arbetsmiljö och arbetstider. Där ett stort rikstäckande företag får ut mer arbete för mindre pengar, till priset av förstörda kroppar och alltför ofta sämre kvalitet. Givetvis utan att den besparingen kommer de boende till gagn. Vi har haft lönedumpning i byggbranschen i femton år utan att det gett minsta effekt på vare sig priser eller boendekostnader, vilket kan vara bra att påpeka när folk påstår att det är våra löner (!) som driver upp byggkostnaderna. Det enda som skett är att byggföretagens vinster ökat närmast raketartat (inte på pappret naturligtvis, för genom så kallade bokslutsdispositioner och revisionell manipulering ser man ju till att det på pappret ser ut som det går hysteriskt illa, innan man tittar på hur mycket aktieägarna tjänar. Det vill säga vinsten.

  Allt handlar nämligen inte om kontroll, vem som nu ska kontrollera att arbetstidslag och utbetalningar stämmer. Det handlar precis lika mycket om att se till att alla på en arbetsplats är med i facket. Det handlar precis lika mycket om att inte acceptera att företaget säljer iväg olika arbetsmoment till en uppsjö av småföretag som dyker in och ut som silltrutar på bygget. För så är det idag - genom att stycka upp bygget i små. små delar kan byggföretagen tjäna pengar - därför att i slutänden är det nån stackars fan som tjänar en tredjedel av avtalad lön som får göra jobbet. Till priset av en närmast livegenskapsliknande anställning, och utsliten kropp.
  Jag har sett många såna. Hört så många historier. Fått veta att det ska jag ge fan i att rota i. Fått höra att jag ska ge fan i att prata rättigheter med anställda i andra företag. Annars så...

  Det här handlar om överlevnad, både för mig och för de som sliter för skitpengar och för de som sitter i sina snygga bodar, tar för länga raster och morrar om att de inhyrda, UE (byggslang för underentreprenör), minsann dumpar lönerna.

För - och det kan inte upprepas ofta nog - en fackförening är inte till för de som har det bäst utan en fackförening är till för de som har det sämst!

  Så ge er ut i bodarna och prata med folk. Jag skulle verkligen uppskatta om någon från ett arbetslag på nåt av de stora byggföretagen, där jag är inhyrd, nån enda gång kom över till oss, frågade hur vi har det, kollar in arbetsmiljön (som brukar vara usel för oss), ser hur vi delar tolv man på en åttamannabod. Eller tar en match med företaget om vilka jobb de ska sälja iväg, och till vilket pris. Om de vägrar berätta vad de betalar ska ni driva det vidare inom företaget.
  En bra ledtråd är att ta timpenningen gånger 1,7, för att få fram vad som är minsta rimliga timkostnad för en inhyrd, och sedan räknar ni hur många de är och hur många timmar de jobbar. Jag har sett exempel där timpenningen är max 90 spänn, och under tiden sitter det fast anställda arbetslaget och gnölar om att de blir utkonkurrerade.
  För vinsten kommer som sagt inte de boende till gagn - den mellanskillnad som uppstår går raka vägen ner i fickan på en mer eller mindre oseriös byggföretagare, eller hos ägaren av ett bemanningsbolag.

  Vi är ett litet byggföretag där alla är med i facket. Det gör att vi inte dumpar varandras löner. Det är inte svårare än så.

  Visst, det kan vara ett helvete med språket, och där kan säkert facket centralt bidra med långt mer, men vi löser ju allt annat på bygget trots språket, så varför inte det här? Fråga vad de tjänar. Vill de inte berätta ska man ana ugglor i mossen. Vågar de inte berätta är det ett ännu viktigare skäl till att vara med i facket. Kolla om de har kollektivavtal - för sin egen skull. Försäkringar som verkligen täcker, och inte bara är luft (mycket vanligt). Är man dessutom nån slags yrkesman brukar det inte vara så svårt att uppskatta hur mycket folk det går åt för ett moment - och är de fler ska man ana samma ugglor i mossen.

  Men jobbet att värva dem är vårt. Bara vårt. Vi kan inte, ska inte, förlita oss på att "samhället" ska kontrollera saker och ting. Det ska vi göra själva. Och värva medlemmar. Ju fler vi är som är med desto starkare är vi. Punkt.