Men låt ungarna växa upp ifred

    Jag tänker inte tjata så mycket om PISA-undersökningen. Född obstinat är jag inte alls särskilt säker på att en vänsterregering hade lyckats så mycket bättre, även om jag nog hade haft större förhoppningar på en sån än på en liberal/marknadsorienterad dito.

   Jag tror att frågan är större och mer opolitisk än så, och mer handlar om hur vi ser på barnen, på oss själva och det samhälle vi lever i.

   För de är ju så små när de kommer till oss. Så oerhört efterlängtade, så önskade, så förknippade med våra drömmar och föreställningar. Och vi kommer därför att vilja skydda dem mot en illvillig värld så mycket vi bara kan. Från att ha varit ett krasst kvitto på släktets överlevnad, över en period där de skulle bidra till hushållet, har våra barn kommit att bli nån slags kvitto på vår - just det, vår - framgång.
  Då måste man ta hand om dem.

  Cykelhjälm i sängen, sa en kompis lite vanvördigt. Nåt ligger det i det. Vi vårdar ihjäl den uppväxande generationen, fixar och donar. Och gör vi det inte själva så har vi sett till att det finns ett batteri av insatser och åtgärder som kan sättas in så snart en stackars femtonåring är lite less på plugget och avviker hem för att få lite lugn och ro.

  Jag hör om föräldrar som sätter smygprogram i sina kidz mobiler för att alltid ha hundraprocentig koll på var de är. Jag hör föräldrar som, till min förvåning, beskriver landet där vi lever som ett osäkert tillhåll, gränsande till anarki, fyllt med våld och brott och elände. En dystopi. Vilket ter sig en smula märkligt när jag i nästa ögonblick träffar flyktingar från diktaturer värre än ni kan tänka er, som beskriver samma Sverige som ett paradis.

  Återigen, det är en mix av vår egen önskan att ALLTID servera det bästa möjliga för våra barn, och vår extrema längtan efter att vara unga. Och man kan inte göra bägge delarna. Vill man vara ung kan man inte ha vuxna barn - för då är man gammal. Punkt. Då är det lättare att se sin tonåring som en kompis, fortsätta leka själv, och därefter förlita sig på att ett alltmer diffust, och onekligen skadeskjutet samhälle, ska gripa in och uppfostra.

  Nu senaste läste jag om en undersökning från nåt så märkligt som Statens Ungdomsråd - bara en sån sak - där man frågat ungdomar mellan 17 och 26 om saker. Ursäkta mig, men tjugosex????? Hur fan tänkte de där? För ungdomar var de bara från 17. Därunder var de barn.

  Såpass. Det kan finnas en hel del studerat folk som tycker det är en korrekt definition. Jag gör det inte. För i takt med att vi - deras föräldrar - förlänger deras barndom och ungdomsår, kommer ungarna inte till insikt om vikten av att studera. Sånt har nämligen med mognad att göra - och vi, deras föräldrar, låter dem inte bli vuxna.

  Tro mig, de klarar sig jättebra. De är kloka, mogna, roliga och plikttrogna. När de får. I resten av världen anses de faktiskt både kunna bo själva, ha ett jobb, gå i krig och påbörja familjebildande. Men inte här. Den som tror att en sån uppväxt inte skulle ge utslag i en skolundersökning behöver inte räcka upp handen.

  Jag vet att vi vill våra barn väl. Och vi vill dem så väl att vi kväver dem. Balla föräldrar som rökt på, luffat i Asien, skaffat sig könssjukdomar, åkt på festivaler och haft skitjobb, och som vill vara "polare" med sina barn - kommer att få ungar som deppar ihop. De kommer inte att revoltera, för både morsan och farsan var rediga rebeller i sin ungdom, och stolta över det; och i den månskuggan blir den enda revolten att skita i saker.

  I umgänget är det ett ständigt snack om hur man ska få den ovillige/ovilliga till skolan. Precis som min egen föräldrageneration också kämpade. Tja, man kan ju börja med att vara vuxen själv. Sluta vara så förbannat ego, inte bli polare med sina barn på Facebook och sluta gilla deras grejor på Instagram. Eller så får man acceptera att de, precis som vi, gör galna val, väljer fel pojk/flickvänner, slutar stadiga jobb för att spela gitarr, flyttar till eländiga trakter norr om Dalälven.

  Men det är allvarligare än så när de inte sköter skolan. Precis som vi pratar om att kommande generationer kanske inte med automatik, över det breda spektrat, kommer att få det bättre än sina föräldrar - så riskerar vi faktiskt att få generationer som är sämre utbildade än sina föräldrar. Som kommer att vara chanslösa på arbetsmarknaden. Som kommer att hänga fast vid sina poppiga föräldrar in i medelåldern.

  Dagens unga behöver inte plugga. De klarar sig ändå, Tror de. För de är så väl kokongerade redan från späda år. Behöver man stålar, bostad så fixar nån det. Nån. Någon anonym. Ett system som vi skapat för att vi ska slippa bli vuxna och göra vuxna-saker. Vad är väl ett föräldrasamtal på skolan mot ett vin på ett singelställe en fredag?

  Och de medelålders kommer fortsätta ta hand om sina barn, skydda dem, hjälpa. För de är ju så små. Så hjälplösa...

 

Om anonymitet och respekt

  Jag har undvikit att blogga de senaste dagarna. Inte för att det saknats saker att skriva om, tvärtom, utan mer för att jag lärt mig att inte skriva när jag är förbannad. Jag tänker inte rationellt, blir elak i onödan och gör misstag. Alltså låter jag blodtrycket sjunka.

  Senaste dagarna har saker handlat - återigen - om rasism och främlingsfientlighet. Om detta har jag skrivit och tyckt mycket. Mina ståndpunkter har inte ändrats. Däremot har plötsligt fokus hamnat på en av mina käpphästar, den debatt som förs på sociala forum. För det är ju där debatten har hamnat, i takt med att bloggar som den här mer eller mindre spelat ut sin roll.

 Några aktiva människor gav sig på att med rätt enkla medel avslöja några av de mer frekventa hat-skribenterna på Avpixlat. Det visade sig att det var ganska okunniga tyckare som inte begrep att deras digitala tassavtryck fanns över hela internet. De får stå där med skammen. Om de nu skäms.

  Runt detta har det dykt upp en obegriplig debatt om huruvida detta var lagligt, eller när inte det räcker, moraliskt försvarbart. Jag tycker att begreppet anonym har urvattnats till den milda grad att anonyma tyckare idag stryper den öppna debatten. Idag finns det gott om både kunnigt och duktigt folk som tystnar för att de inte orkar med, eller räds, de anonymas hat och intriger.

  Mot detta hävdar vissa, för det mesta bleksiktiga liberaler som gärna ställer upp för det fria ordet så länge de själva inte hamnar i skottgluggen, att det är en demokratisk rätt att vara anonym. Kanske det. Men demokrati och yttrandefrihet kräver också respekt för den andres åsikt. Kan man vara anonym OCH samtidigt respektera andras åsikter må det vara hänt - men det är inte så. På i stort sett alla nätforum jag besöker finns det alltid ett visst mått av hot mot den som har en annan åsikt. Inbyggt, undermedvetet.

  Det här skapar rädsla.

  Johan Westerholm som driver bloggen Mitt-i-steget, blev i veckan av Aftonbladet kallad hatsajt. Guilt by association. Han låter anonyma nättroll komma till tals, utan att redigera dem.

  Jag tycker han gör fel. Att upplåta ännu en plats för maskerade tyckare kommer inte att tysta dem, så att säga. Istället kommer de att stärkas i sin uppfattning, och förr eller senare fylls inläggen med länkar till diverse rent monstruösa sajter. Tro mig. Det hände mig när jag lät vem fan som helst kommentera utan att jag kollade det - det var länkar till videos med massakrer, våldtäkter och tortyr.
  Allt upplagt av rent jesuitiskt övertygade människor enligt devisen att ju hårdare man slår desto längre går spiken in.
  Man hamnar där, tro mig. Och i den rätt vridna värld som dessa anonyma skribenter hamnar i, kommer de i takt med att de får publiceras, stärker de varandra. De präglar varandras språkbruk, ord blir deviser och slagord. I slutänden börjar de avhumanisera hela etniska grupper genom att bara referera till dem som pack eller mångkultur eller annat.

  Inte heller kommer man åt dem med sakargument. På det viset är de väldigt lika djupt fundamentalistiska religiösa rörelser, för vilka evolutionen eller sexuell läggning eller annat är en fråga för en Gud. Sen spelar det ingen roll om vi hittar spår av dinosaurier eller kan härleda jordens uppkomst till The Big Bang - för fundamentalisterna är blockerade för sakargument. Och de skolar varandra.

  Sen finns det alltid människor, ofta högutbildade, som "ska reda upp saker". De anser att man måste tala även om obekväma saker, i nån slags akademisk nit. Därför kan de - trots att de kanske både är demokrater och begåvade - låna sig till att gå de extremas ärenden. Senast i form av två godtrogna män som stod bakom en annons i Dagens Nyheter.

  Deras problem är klassiskt. De tror att de ska föra debatten åt rätt håll, de tror att de kan kontrollera hur deras argument används. Och de har så fel. Lika fel som enstaka kloka - nåja - människor jag känner som röstar på, eller till och med representerar Sverigedemokraterna, därför att de drivs av en oro för framtiden. Människor som faktiskt inte är rasister, eller homofoba, och som försöker vara goda medborgare.
  De lyckas inte heller.

  Därför att man kan inte åka i en tunna nedför Niagarafallen bara litegrann.

  Nån av dem sa att Sverigedemokraternas problem är att de inte kunnat hålla rent till höger. Problemet är ju snarare att toppen i Sverigedemokraterna är just så långt till höger att det inte finns nånting att hålla rent mot. Det är därför samhällsklimatet idag helt plötsligt ser stridsklara nazister attackera fredliga demonstrationståg, och som ett brev på posten, en lika våldsam och hotfull reaktion från ett lika föraktligt vänstergäng. När en liberal bildad medelklass ska tillåta extremisterna att yttra sig får samma liberala medelklass också räkna med att de inte kommer kunna stoppa tidvattenvågen i första taget.

  Till detta kommer också en ren ovilja från borgerligheten att konfrontera rasisterna - för det är det saken handlar om. Jag tammefan anklagar moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater som inte offentligt visar sitt förakt för den öppna rasismen. Istället drabbas vi av ett helt obegripligt inlägg från Svenskt Näringsliv och Moderaterna, där de hävdar att den fackliga kampen för en ordnad arbetsmarknad skulle vara "ett fiskande i grumliga vatten". När det egentligen bara handlar om att kunna dumpa löner och villkor för fattigt folk. Och ett inlägg som bara gav de anonyma trollen vatten på sin kvarn.

 Nej, jag tycker inte anonyma tyckare ska ha spelrum överallt i samhället. Hur många av oss skulle vilja debattera med nån som har en mask över ansiktet? Som avslutar sina argument med att väsa "vi vet var du bor..."?

  Den fackliga rörelsen i världen drabbas varje år av att företrädare mördas. Skjuts ner helt sonika, för att de tar strid, vågar stå för sina åsikter, vägrar tystas. De väljer ändå inte att vara anonyma.

  Demokratin och yttrandefriheten kräver faktiskt att man står för vad man tycker. Röstar i val, har åsikter.  Att kriga under falskt namn skadar allt vad demokrati heter.

 

 

Norman Rockwell och hans Amerika



  Det här är "the Connoisseur", en målning av den amerikanske konstnären Norman Rockwell 1961. Det blev ett jävla liv om den. Den föreställer kort sagt en äldre man, uppenbart med pengar, och med stil, som betraktar en målning som avsiktligt påminner oerhört mycket om verk av den likaledes amerikanske konstnären Jackson Pollock, som hör till de som brukar kallas moderna. Och som retade upp de där som ofta och högljutt tycker att konst - "det ska vara något som föreställer något" samt att "det där hade en apa kunnat göra"

  Rockwell själv tyckte om Pollocks konst, och Pollock tyckte om den här målningen. Det är lite av Rockwells hemlighet att inte ge pekpinnar - målningen föreställer en man som betraktar en målning. Vi vet intet om vad mannen tycker - men den amerikanska menigheten, dvs de som "fortfarande får tycka något i det här jävla landet" hade sin uppfattning klar - den här sortens "konst" var förbehållet nån sorts rikare kulturelit



Men Rockwell var inte intresserad av en rik överklass, annat än som bollplank för humor. Bilden ovan, marinsoldatens hemkomst, föreställer jobbare. Blue-collar America. Mekaniker, en busschaufför. Den är oerhört rik på detaljer - är man lagd åt det hållet kan man säkert från släpbandet på soldatens skjorta lista ut vilka medaljer han fått. Att han slagits i Stilla Havet är uppenbart. Det fanns en oerhörd igenkänningsfaktor i det här...



Norman Rockwell
kallade sig inte konstnär. Han var illustratör och tecknare, och häromveckan gick ett av hans verk, Saying Grace, för 299 miljoner kronor; den högsta summa som betalats på auktion för ett amerikanskt verk.

  Om Norman Rockwell kan det sägas mycket. Allt från att han målade beställd Hötorgskonst, till att han hittade den amerikanska själen. Och visst, han var illustratör med ett näranog fabriksmässigt tempo, och han målar och ritar sitt Amerika. Men precis som Carl Larsson fångar han något som gått på djupet hos alla amerikaner - de känner igen sig.
  Precis som med Carl Larssons idylliska interiörer från ett välbärgat hem, med bakning och jul. Stämningar som även gått hem hos svenskar som aldrig varit i närheten av en egen gård, eller haft hembiträden, eller gott om pengar. Och det är ju så Carl Larsson blir ihågkommen - för fryntliga romantiska skildringar, och hans andra akvareller har hamnat i skymundan.
  Så även med Norman Rockwell, som inte alls undvek kontroversiella ämnen, men som gjorde det med en slängig, lite karikatyraktig stil, full av humor och igenkännande. Visst, han tog inte öppet ställning, han tecknade så att "man begrep", men han var inte utan åsikter...

  Konstnär? Kanske inte. Men ohyggligt populär, och med mängder av efterföljare, i synnerhet i MAD (osökt tänker jag på Jack Davis) och de tidiga årgångarna av Playboy (där åtskilligt med hög kvalitet publicerades).

Nedan följer några av de bilder av Norman Rockwell jag gillar mest. Att han inspirerades av fotografier var ingen hemlighet, även om vissa i vanlig ordning försökt använda det som ett argument för att så att säga nedvärdera honom. Själv tog han det med ro...


Vad som händer när det flyttar in nya barn i området...


 Tidens tecken. Kvinnan i huset gör inte alls längre som mannen säger. Det här är den inflammerade presidentkampanjen mellan Thomas Dewey och Franklin Roosevelt 1944, och något har hänt.
 Titta på ansikten i bakgrunden. Titta på den unge killen som kallas ut för att slå - jag undrar vilken historia som ligger bakom.

 Just en av de bilder som inspirerades av ett fotografi. Och som också retade upp folk - såhär öppet fick man absolut inte visa sin kärlek. Och inte ha fötterna på sätet...



  En av mina favoritbilder. Hon har slagits, hon har fått spö, är inkallad till rektorn men det obehaget är en småsak jämfört med triumfen att ha stått på sig. Vi känner igen den här bilden i klanen, kan jag säga...

 Norman Rockwell anklagades ofta för att ha ett snävt medelklassperspektiv. Det kanske var så, han ritade vad han såg. Men det hindrade honom inte från att ta ställning.
 En av de mest klassiska. Skvallret går.


 En helt tidlös bild från femtiotalets Amerika. Rockwell tog här helt avstånd från den gängse normen om att svarta enbart skulle framställas som tjänare eller clowner. På väggen syns KKK och Nigger. En bild som idag betraktas som en av de mest betydelsefulla för att beskriva den framväxande medborgarrättsrörelsen. Och också för att Rockwell i nästan femtio år nästan varit synonym med konservatism och traditionella värderingar.



Polisen som lugnt och förståndigt pratar med den lille killen som är på rymmen. I en ûbermaerikansk miljö, the Diner. Kolla cigarretten i biträdes mun.



Klicka på bilderna för större detaljer....