Till den manliga fåfängans försvar



En mig närstående kvinna påstår att jag är mer fåfäng än hon är. En gång i världen hade jag förmodligen blivit upprörd över detta - på det viset unga män blir upprörda över småsaker - men idag tar jag det med ro.
  Det är nämligen sant, och jag lutar mig på årtusenden av manlig fåfänga när jag säger det.

  Idag har vi av nån märklig anledning, synkron med bildmediernas utveckling, kommit att betrakta fåfänga som något feminint, något kvinnor använder för att behaga männen. Lockigt hår, höga stövlar och spetsblusar är idag något som kvinnor bär - trots att det under många hundra år varit manliga attribut. De Tre Musketörerna hade knappast varit samma sak om de varit så där Stallone-aktigt orakade och väderbitna.


Verklighetens d´Artagnan


  Det är också en modern vanföreställning att fåfänga på något vis skulle betyda att man är mindre maskulin, mjukare, kanske till och med lite vek.

  Så icke!

  I själva verket kryllar historien av råbarkade sällar som utan att tveka red ner hela tyska byar under trettioåriga kriget, slaktade barn och flådde åldringar, för att därefter pudra sig lite i ansiktet, eller stänka på lite parfym mellan blodfläckarna. Att pudra sig var ju på den tiden både fåfängt, och ett sätt att hålla tillbaka orenlighet. För på den tiden, sextonhundratalet, var man livrädd för att tvätta sig med tvål och vatten. Hygien var något man aktade sig för, helt enkelt. Johan Banér, den svenske fältmarskalk som räddade svenskarna i trettioåriga kriget, var så komplett okänslig för civilbefolkningens lidande att han av sina samtida beskrevs med en sorts skräckblandad fascination, vilket får ses som en smärre bravad, för trettioåriga kriget var då rakt inget för de veka eller kräsmagade.
  Men efter sina slakter pudrade han sig, och såg till att spetsarna var i ordning.

Gustav den tredje
 

På samma vis med de förment effeminiserade adelsmännen i slutet av 1700-talet, med sina vitpudrade ansikten och peruker, klädda i vitt. De må ha talat franska med varandra, njutit teater och poesi, men oj vad de kunde dräpa folk och ödelägga landsdelar om det behövdes. Och de var stolta över det.



 
I själva verket finns det en rak linje från naturfolkens prålande med fjädrar och pärlor - titta på vilken prärieindian som helst, med fjäderbuskar och krigsmålning - till dagens fixande med hårgelé och att skorna passar till byxorna. Att som Quanah Parker, en ovanligt ovanlig comancheindian, bära en sån fjäderskrud var långt mer än bara för att det skulle se snyggt ut...


Quanah Parker


  Det är kort sagt manligt att vara fåfäng. I varje fall om man vill se manligt som synonymt med att kriga och leva rövare - vilket vi nog i ett historiskt perspektiv får göra. Det är männen som varit de fåfängaste - eftersom fåfänga och modenycker båda hör ihop med könsroller och klass.

  Det kostar nämligen på att vara fåfäng. Det kan ta tid, det kostar pengar, och kräver mer energi än man kan tro. Beau Brummell, som är sinnebilden för dandyn, hade ett elände med att tänka ut hur han skulle vara unikast just varje dag, och skulle han nån enstaka gång träffa nån som hade samma byxor som han själv - och det här var på den tiden långbyxor ansågs chockerande - rusade han iväg till skräddaren och gav honom ett kok stryk, för att han vågat sy byxor åt nån annan...

Åh, det finns massor med exempel genom historien - där hjältarna var både sminkade och fåfänga, och de var verkligen hjältar. Mot dessa förde nämligen prelaterna, i synnerhet de protestantiska, en ständig kamp. I det gråa Norden skulle flärd och glamour förnekas, och så var det lite här och var i Europa. De här hårt bemålade snobbarna var nämligen också nästan alltid överhet, eller karriärister, och med hyfsad regelbundenhet gjorde det arbetande folket uppror, dräpte några av snobbarna, men blev snart nedridna av andra fåfänghetens riddare.

  I stort sett alla symboler vi har som vi idag förknippar med fåfänga - stort hår, guld, smycken, tatueringar, vackra kläder, smink - var från början manliga attribut, burna av män för att i första hand visa andra män att här - här! - kommer det nån som räknas! Vår manliga fåfänga har mycket lite med det motsatta könet att göra.
  I naturen spelar nämligen orrar, drar påfågelhanar sina enorma skrudar, ryter lejonen, för att få till det med honorna. Nånstans har där honan en smula makt över hanen, vilket alla vi som försökt hålla ordning på en hanhund när det finns löpande tikar i närheten väl vet om. Men så har det inte varit med människan.
  Spelet mellan man och kvinna är en relativt ny företeelse, där kärlek nog helt visst har funnits med på sina håll, men där ekonomiska realiteter varit långt mer viktiga. Och då spelade mannens puder och guldgehäng liten roll, annat än för att visa den tilltänktas anhöriga att här! fanns det resurser...

  Men i första hand har det varit fråga om att imponera på andra hannar. Därför att fåfänga kostade. Den stiliga munderingen utstrålar pengar, makt, inflytande, rika vänner eller familj med kontakter. Och i alla samhällen har män pysslat med detta.
  Ofta vill man också kasta in rondör som en av dessa saker att imponera med, vilket jag är lite tveksam till. Att äta sig tjock, eller ännu hellre dricka sig tjock, på sjuttonhundratalet var ingen större bedrift, när folk hällde i sig åtta-nio liter öl varje dag från låg ålder. Att däremot äta dyrbar mat var ett välkänt knep. Vid hoven på sextonhundratalet hände det att de besuttna bjöd in patrasket som åskådare, att sitta en bit från matbordet och se de rika gå loss på pastejer och tårtor och pajer med levande duvor i, eller annat som luktade exklusivt, som peppar eller saffran.
  Att som idag stoltsera med rutor på magen är ett helt nytt påfund. På artonhundratalet hade det setts som ett fattigdomstecken, och inget att skylta med. Tänk så det kan bli. Fast med tanke på att en vältränad kropp numera är en inkomstfråga är det väl helt naturligt. Liksom att de där magrutorna främst är till för att imponera på andra män.


Fattiglapp?


Så därför väljer jag i garderoben. Vägrar rutigt med prickigt. Beundrar män med stil. Väl medveten om att fåfänga inte är något att skämmas för. Trimmar skägg och hår, och tränar litegrann. Just för att jag är fåfäng, och gammal nog att stå för det.

Kommer mera.....

Saker jag inte begriper. Arbetslöshet

Emellanåt förfaller jag till den där sortens förenklingar som jag egentligen föraktar. Men när jag hör vänner i barnomsorg, skola, äldreomsorg berätta om ständig personalbrist, om ett skriande behov av fler som ser och bryr sig, och samtidigt också ser människor som går arbetslösa - så får jag inte ihop det.
  Jag får bara inte det.
  Hur i hela faderullan kan det vara billigare och bättre för en nation att ha många tusen människor i arbetslöshet än att skapa arbete för samma människor, så de kan klara sig själva, och konsumera?
  Jag begriper det bara inte.
  Och då har jag inte ens räknat in de mänskliga värdena, känslan av att ha arbetskamrater, veta att man är behövd. Känslan av att stå på egna ben.
 Att ha ett arbete är så oerhört viktigt - även om klockan är obeskrivligt tidig, även om vädret är för jävligt. Att få sitta med arbetskamrater och skratta, svettas i sommarhetta, känna att man gör ett bra jobb.
  Att räknas. Att vara någon. För nästan alla är det viktigt att stå på egna ben.  Och att kanske i en framtid ha en liten buffert, kunna unna sig något, inte alltid ha ångest för om a-kasseersättningen kommer, eller ännu värre, vara tvungen att förnedra sig på socialkontoret.

  Jag begriper inte hur det kan vara mer lönsamt för ett land att betala ut ersättningar som a-kassa eller socialhjälp, än att sätta människor i arbete.
  Jag begriper det inte.

  Och jag föraktar - jo, det är rätt ord - de som lite hånfullt hävdar att det alltid finns jobb, att det är lata jävlar som bara vill suga ut trygghetssystemen. Jag föraktar de som ärligt tror att jobbskatteavdraget gett fler jobb, som hellre ser till sin egen plånboks vinning än till andras misär.

Jag föraktar er. Och jag begriper er inte.

 Civilisation kostar pengar. Det smartaste och effektivaste sättet att hålla tillbaka barbari är att tillsammans betala för civilisation, antingen det handlar om äldreomsorg eller om rent vatten. Och att se till att ingen hamnar utanför. Människor som inte är trygga hittar på saker, och inte alltid bra saker. Människor som är arbetslösa är inte trygga. Och då hänger helt plötsligt civilisationen på en skör tråd.

 Jag begriper bara inte. Hur kan det vara mer lönsamt för ett land att ha människor arbetslösa än att sätta dem i arbete, där det behövs.

Jag begriper det inte.