Rapport från fronten. Det är här kriget pågår

    Jag har haft många tusen arbetskamrater. Man är ett halvår, kanske tre månader på ett ställe. Ibland är vi flera hundra på samma bygge. Ibland bara tre. Nån gång har man varit helt ensam, mitt ute i skogen, med en byggsåg och en driva plank. Håller man så i ett yrkesliv hinner det bli många ansikten att komma ihåg. Röster. Åsikter.
  Jag är ganska typisk. Det finns några byggnadsarbetare som lyckats klamra sig kvar på en firma, och helt plötsligt har de varit där i trettio år, och sitter ganska säkert. Vi andra - bortrationaliserade i nån av de cykliskt återkommande lågkonjunkturerna, eller uppsagda alldeles själva, less på jobb eller ledning eller resor eller pengarna - har hoppat runt en del.

  Man hinner se en del. Usla byggen, usla villkor. Arbetsmiljö så erbarmlig att kompisar från andra branscher fullkomligt tappar hakan. Varje byggstart samma problem - halka, belysning, fall- eller rasrisk. Toaletter som ser ut som bajamajjorna på en rockfestival. Matrum där saker lever sitt eget liv. Leriga åkrar. Utrustningsbrist. Inkörningsproblem.

  Klart man blir förbannad. Samma sak hela tiden. Låglönekonkurrens. Kriminella företagare. Oschysta villkor. Konkurser.

  Den enda tryggheten är facket. För företaget litar man inte på. Vis av erfarenhet - en chokladask till jul betyder inte ett skit när yxan går i nästa uppsägningsvända. Jag har kompisar som aldrig gått på ett julbord, inte tagit emot en enda t-shirt, aldrig följt med på taklagsskivor. För att slippa få det i ansiktet när det börjar kärva - när man förväntas sänka sina löneanspråk för att "rädda jobbet"...

  Motparten är fienden. Och de är verkligen det. En del av arbetsgivarnas företrädare gör bäst i att inte komma ut på somliga arbetsplatser. Diskussionen skulle inte bli civiliserad.

  För motparten är ute efter oss. Med alla medel. Låglönekonkurrens. Motarbeta skyddsombud. Nyttja och utnyttja okunnigt folk. När man är över femtio och utsliten blir man utbytt. Det här är inte en ren och snygg bransch med slipsar och designade fikarum. Här är det svettigt och skitigt och fyllt av smärta och rädsla. Varje dag - varje jävla dag - hamnar jag nån gång i ett läge där ett steg fel betyder elände och sjukhus, eller ännu värre.

  I nån liberal, snäll värld är arbetsgivarna helgon, som bara ser till sina anställdas bästa. Well, välkommen till byggsvängen. Där företag hellre går i konkurs, än betalar för döda eller skadade byggnadsarbetare. Där man alltid kan flytta nån bråkig typ. I skydd av regler och avtal, som är anpassade efter andra branscher, med fasta arbetsställen och låg omsättning av personal. Sånt är byggarbetsgivarna experter - pressa gränser intill det lagligas gräns, och oftast förbi den moraliska.

  Vi drabbades först av EU. The backside. Lönedumpning. Låglönekonkurrens. Något vi varnade för, men våra naiva systrar och bröder i LO-kollektivet kunde bara inte tro att det kunde bli så illa. Det blev värre än så.

  Nu slåss vi för att svenska byggföretag ska ta ansvar för att ALLA företag de nyttjar neråt i kedjan på arbetsplats ska ha schysta villkor, betala vettiga löner, ha ett säkerhetsarbete. Läs mer här

För vi har ledsnat på Den Goda Viljan. Det räcker inte med föresatser och ambitioner. Folk dör under tiden. En i månaden. Alldeles för ofta är de just låglöneimporterade, anställda i mer eller mindre ljusskygga företag. Företag som idag inte alls behöver göra rätt för sig.

  Det är det saken handlar om. Därför bråkar vi. Vi är förbannade. Förbannade på det vis man kan vara när man går ut i vilket väder som helst, för att man älskar sitt jobb, men inte vill dö där. Förbannade på Det Mest Reaktionära gänget på arbetsgivarsidan. Se deras motargument här  (Där de för den som inte orkar glo på det hela, talar sig varma för lösningar som var passé när de kom)

  Jag vill inte säga att jag hatar Sveriges Byggindustrier. Men en debatt mellan dem och mig just nu skulle förmodligen sluta med att de tycker att "det är en tråkig ton". Och det är det. Har man tagit hand om döda eller skadade kamrater har man liksom inte så mycket tålamod. Tonen blir gärna "tråkig" då.

  Inte nånstans ser jag något som skulle förbättra villkoren ute på byggena. Inte nånstans har jag sett - nånsin - att saker blivit bättre på byggena utan att Byggnads tvingats ta till stridsåtgärder. Aldrig nånsin. Svenska byggföretag gör inte ett skit åt vare sig säkerhet eller kriminalitet om de inte tvingas till det.

  Det är den bistra sanningen.

  Det här är fronten. Välkommen till kriget. Vi tänker inte förlora.





Möblerat för 2014!

  


Har möblerat om hemma, och nu går jag vilse. Ideligen glider jag i fel rum, för att under en bråkdel av en sekund bestört undra, var datorn tagit vägen. Innan den mer funktionella delen av hjärnan påminner mig om att den står på ett annat ställe nu. Man sitter fast i rutiner mer än man tror. Vid den här delen av livet går väldigt mycket på rutin - efter en längre ledighet gör jag precis som vanligt, lagar matlådor, drar fram kläder, packar väskan. Väl medveten om att jag antagligen kommer ligga vaken på tok för länge ikväll, därefter vakna otaliga gånger under natten för att vara säker på att inte försova mig, och sedan komma till nån sorts medvetande strax före klockan fem, när telefonen börjar pingla.

  Tisdagen kommer gå lite segt, vi börjar med en tiotimmarsdag, och jag kommer vara hyfsat pigg. Tröttheten kommer på onsdag, tillsammans med smärtan i fötter som ska vänja in sig vid skyddsskorna igen.

  Läst har jag gjort, massor. Ätit har jag gjort, också massor. Rört på mig har jag gjort, men inte alls så mycket som behövts. Det blir ändring på det. Om böckerna ska jag skriva så småningom, det finns en massa att skriva om. Om sånt jag tycker är kul. Det här är min ventil.

  Det har inte blivit så mycket Utsikter från nåt tak under året. Jag har mest jobbat på sulan - dvs bottenplattan. Mycket prefab har det blivit. Nu går jag inomhus och gipsar. Man kan skriva om sånt också. Upp i kranen ska jag också, bilder kommer.

  Det kan säkert bli en del fackligt också. Byggnads driver en kampanj just nu om #huvudansvar (hashtaggen är för de som vill läsa mer på sociala medier). Det innebär innebär i praktiken att det är huvudentreprenören som är ansvarig för att se till att regler om säkerhet, arbetsmiljö, lön, kollektivavtal och arbetsvillkor följs. Oavsett hur långt ner i underentreprenörskedjorna som arbetaren befinner sig.
  Det är inte så idag, vilket gör att byggbranschen fortfarande är ett eldorado för skumt folk med kontoret på fickan.

  Givetvis vill inte vår motpart, Sveriges Byggindustrier, detta. Det beror på att de talar för de gigantiska bolagen. Där bluffutrymmet finns. Småföretag tycker som oss. Mellanstora företag tycker som oss. Om det här kommer det att bli stora bokstäver i media i januari. Då ska jag skriva mer om det.

  Jag kommer säkert att skriva en del om både rasism och fascism. Om människor som tappat hoppet. Om politiskt våld. Om arbetskraftsinvandring. Om bostäder och arbete. Kanske skola. Vi får se.

  De flesta av oss som bloggar blir kommentatorer. Vår egen jävla ledarsida. Till nittio procent fylls bloggarna med observationer, analyser av vad som blev fel, om vem som gjort fel. Några är bättre, några är sämre...

Så gör jag också (förutom när den lille folkbildaren tar överhanden och ni får läsa om indianer och vita, eller om fotvård). Det är oerhört sällan jag läser konkreta förslag från bloggare, eller ens folk på nätet. Det är inte där de verkliga förslagen kommer. De som kan förändra världar. Eller bara kollektivtrafiken.

  Analyserna saknas inte. Men förslagen....

  Jag tror inte man vinner ett val bara på att ständigt tjata om motståndarens uselhet. Oavsett vilket parti man hör. Det fungerar inte så nånstans. Man måste ha något eget. För vem skulle vilja vinna enbart på att motståndaren är kass?
  Det kommer jag garanterat skriva om. Att våga göra sin röst hörd bland människor som faktiskt, hemska tanke, kommer att säga emot, ha egna jävla idéer. Där man inte kan gömma sig bakom en datorskärm eller ett alias.

  Om kropp och själ blir det säkert en del. En åldrande kropp med en barnslig själ. Uppväxande släktet. Om att leva ensam, Om att leva tillsammans.

  Sånt som intresserar mig. Som vanligt alltså.

  Jag vet inte hur många som läser det jag skriver. Det finns räknare man kan titta på, men jag är rätt ointresserad av det. Jag vet inte hur man marknadsför sin blogg, pingar den som det heter. Du som läser det här är hursomhelst varmt välkommen.

  Inte heller vet jag, eller är intresserad av, hur många med makt som läser vad jag skriver. Vad man nu menar med makt. Det har hänt att människor med positioner i samhället säger att de läser vad jag skriver. Sånt gör mig glad. Men jag blir minst lika glad när byggnadsarbetare säger att de läser vad jag skriver. Inte för att de alltid tycker som jag; då vore de inte byggnadsarbetare, men jag är ju kommen ur den myllan.

  Emellanåt får jag skriva små krönikor i tidningen Arbetarskydd. Där når jag jättemånga. Långt fler än på bloggen. Det är jag tacksam för.Och läs gärna den tidningen - det handlar, faktiskt, om livet.

 Som vanligt alltså. Häng på!
 



Bilden? Skaparhörnan!