Har möblerat om hemma, och nu går jag vilse. Ideligen glider jag i fel rum, för att under en bråkdel av en sekund bestört undra, var datorn tagit vägen. Innan den mer funktionella delen av hjärnan påminner mig om att den står på ett annat ställe nu. Man sitter fast i rutiner mer än man tror. Vid den här delen av livet går väldigt mycket på rutin - efter en längre ledighet gör jag precis som vanligt, lagar matlådor, drar fram kläder, packar väskan. Väl medveten om att jag antagligen kommer ligga vaken på tok för länge ikväll, därefter vakna otaliga gånger under natten för att vara säker på att inte försova mig, och sedan komma till nån sorts medvetande strax före klockan fem, när telefonen börjar pingla.
Tisdagen kommer gå lite segt, vi börjar med en tiotimmarsdag, och jag kommer vara hyfsat pigg. Tröttheten kommer på onsdag, tillsammans med smärtan i fötter som ska vänja in sig vid skyddsskorna igen.
Läst har jag gjort, massor. Ätit har jag gjort, också massor. Rört på mig har jag gjort, men inte alls så mycket som behövts. Det blir ändring på det. Om böckerna ska jag skriva så småningom, det finns en massa att skriva om. Om sånt jag tycker är kul. Det här är min ventil.
Det har inte blivit så mycket Utsikter från nåt tak under året. Jag har mest jobbat på sulan - dvs bottenplattan. Mycket prefab har det blivit. Nu går jag inomhus och gipsar. Man kan skriva om sånt också. Upp i kranen ska jag också, bilder kommer.
Det kan säkert bli en del fackligt också. Byggnads driver en kampanj just nu om #huvudansvar (hashtaggen är för de som vill läsa mer på sociala medier). Det innebär innebär i praktiken att det är huvudentreprenören som är ansvarig för att se till att regler om säkerhet, arbetsmiljö, lön, kollektivavtal och arbetsvillkor följs. Oavsett hur långt ner i underentreprenörskedjorna som arbetaren befinner sig.
Det är inte så idag, vilket gör att byggbranschen fortfarande är ett eldorado för skumt folk med kontoret på fickan.
Givetvis vill inte vår motpart, Sveriges Byggindustrier, detta. Det beror på att de talar för de gigantiska bolagen. Där bluffutrymmet finns. Småföretag tycker som oss. Mellanstora företag tycker som oss. Om det här kommer det att bli stora bokstäver i media i januari. Då ska jag skriva mer om det.
Jag kommer säkert att skriva en del om både rasism och fascism. Om människor som tappat hoppet. Om politiskt våld. Om arbetskraftsinvandring. Om bostäder och arbete. Kanske skola. Vi får se.
De flesta av oss som bloggar blir kommentatorer. Vår egen jävla ledarsida. Till nittio procent fylls bloggarna med observationer, analyser av vad som blev fel, om vem som gjort fel. Några är bättre, några är sämre...
Så gör jag också (förutom när den lille folkbildaren tar överhanden och ni får läsa om indianer och vita, eller om fotvård). Det är oerhört sällan jag läser konkreta förslag från bloggare, eller ens folk på nätet. Det är inte där de verkliga förslagen kommer. De som kan förändra världar. Eller bara kollektivtrafiken.
Analyserna saknas inte. Men förslagen....
Jag tror inte man vinner ett val bara på att ständigt tjata om motståndarens uselhet. Oavsett vilket parti man hör. Det fungerar inte så nånstans. Man måste ha något eget. För vem skulle vilja vinna enbart på att motståndaren är kass?
Det kommer jag garanterat skriva om. Att våga göra sin röst hörd bland människor som faktiskt, hemska tanke, kommer att säga emot, ha egna jävla idéer. Där man inte kan gömma sig bakom en datorskärm eller ett alias.
Om kropp och själ blir det säkert en del. En åldrande kropp med en barnslig själ. Uppväxande släktet. Om att leva ensam, Om att leva tillsammans.
Sånt som intresserar mig. Som vanligt alltså.
Jag vet inte hur många som läser det jag skriver. Det finns räknare man kan titta på, men jag är rätt ointresserad av det. Jag vet inte hur man marknadsför sin blogg, pingar den som det heter. Du som läser det här är hursomhelst varmt välkommen.
Inte heller vet jag, eller är intresserad av, hur många med makt som läser vad jag skriver. Vad man nu menar med makt. Det har hänt att människor med positioner i samhället säger att de läser vad jag skriver. Sånt gör mig glad. Men jag blir minst lika glad när byggnadsarbetare säger att de läser vad jag skriver. Inte för att de alltid tycker som jag; då vore de inte byggnadsarbetare, men jag är ju kommen ur den myllan.
Emellanåt får jag skriva små krönikor i tidningen Arbetarskydd. Där når jag jättemånga. Långt fler än på bloggen. Det är jag tacksam för.Och läs gärna den tidningen - det handlar, faktiskt, om livet.
Som vanligt alltså. Häng på!
Bilden? Skaparhörnan!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar