Rapport från fronten. Det är här kriget pågår

    Jag har haft många tusen arbetskamrater. Man är ett halvår, kanske tre månader på ett ställe. Ibland är vi flera hundra på samma bygge. Ibland bara tre. Nån gång har man varit helt ensam, mitt ute i skogen, med en byggsåg och en driva plank. Håller man så i ett yrkesliv hinner det bli många ansikten att komma ihåg. Röster. Åsikter.
  Jag är ganska typisk. Det finns några byggnadsarbetare som lyckats klamra sig kvar på en firma, och helt plötsligt har de varit där i trettio år, och sitter ganska säkert. Vi andra - bortrationaliserade i nån av de cykliskt återkommande lågkonjunkturerna, eller uppsagda alldeles själva, less på jobb eller ledning eller resor eller pengarna - har hoppat runt en del.

  Man hinner se en del. Usla byggen, usla villkor. Arbetsmiljö så erbarmlig att kompisar från andra branscher fullkomligt tappar hakan. Varje byggstart samma problem - halka, belysning, fall- eller rasrisk. Toaletter som ser ut som bajamajjorna på en rockfestival. Matrum där saker lever sitt eget liv. Leriga åkrar. Utrustningsbrist. Inkörningsproblem.

  Klart man blir förbannad. Samma sak hela tiden. Låglönekonkurrens. Kriminella företagare. Oschysta villkor. Konkurser.

  Den enda tryggheten är facket. För företaget litar man inte på. Vis av erfarenhet - en chokladask till jul betyder inte ett skit när yxan går i nästa uppsägningsvända. Jag har kompisar som aldrig gått på ett julbord, inte tagit emot en enda t-shirt, aldrig följt med på taklagsskivor. För att slippa få det i ansiktet när det börjar kärva - när man förväntas sänka sina löneanspråk för att "rädda jobbet"...

  Motparten är fienden. Och de är verkligen det. En del av arbetsgivarnas företrädare gör bäst i att inte komma ut på somliga arbetsplatser. Diskussionen skulle inte bli civiliserad.

  För motparten är ute efter oss. Med alla medel. Låglönekonkurrens. Motarbeta skyddsombud. Nyttja och utnyttja okunnigt folk. När man är över femtio och utsliten blir man utbytt. Det här är inte en ren och snygg bransch med slipsar och designade fikarum. Här är det svettigt och skitigt och fyllt av smärta och rädsla. Varje dag - varje jävla dag - hamnar jag nån gång i ett läge där ett steg fel betyder elände och sjukhus, eller ännu värre.

  I nån liberal, snäll värld är arbetsgivarna helgon, som bara ser till sina anställdas bästa. Well, välkommen till byggsvängen. Där företag hellre går i konkurs, än betalar för döda eller skadade byggnadsarbetare. Där man alltid kan flytta nån bråkig typ. I skydd av regler och avtal, som är anpassade efter andra branscher, med fasta arbetsställen och låg omsättning av personal. Sånt är byggarbetsgivarna experter - pressa gränser intill det lagligas gräns, och oftast förbi den moraliska.

  Vi drabbades först av EU. The backside. Lönedumpning. Låglönekonkurrens. Något vi varnade för, men våra naiva systrar och bröder i LO-kollektivet kunde bara inte tro att det kunde bli så illa. Det blev värre än så.

  Nu slåss vi för att svenska byggföretag ska ta ansvar för att ALLA företag de nyttjar neråt i kedjan på arbetsplats ska ha schysta villkor, betala vettiga löner, ha ett säkerhetsarbete. Läs mer här

För vi har ledsnat på Den Goda Viljan. Det räcker inte med föresatser och ambitioner. Folk dör under tiden. En i månaden. Alldeles för ofta är de just låglöneimporterade, anställda i mer eller mindre ljusskygga företag. Företag som idag inte alls behöver göra rätt för sig.

  Det är det saken handlar om. Därför bråkar vi. Vi är förbannade. Förbannade på det vis man kan vara när man går ut i vilket väder som helst, för att man älskar sitt jobb, men inte vill dö där. Förbannade på Det Mest Reaktionära gänget på arbetsgivarsidan. Se deras motargument här  (Där de för den som inte orkar glo på det hela, talar sig varma för lösningar som var passé när de kom)

  Jag vill inte säga att jag hatar Sveriges Byggindustrier. Men en debatt mellan dem och mig just nu skulle förmodligen sluta med att de tycker att "det är en tråkig ton". Och det är det. Har man tagit hand om döda eller skadade kamrater har man liksom inte så mycket tålamod. Tonen blir gärna "tråkig" då.

  Inte nånstans ser jag något som skulle förbättra villkoren ute på byggena. Inte nånstans har jag sett - nånsin - att saker blivit bättre på byggena utan att Byggnads tvingats ta till stridsåtgärder. Aldrig nånsin. Svenska byggföretag gör inte ett skit åt vare sig säkerhet eller kriminalitet om de inte tvingas till det.

  Det är den bistra sanningen.

  Det här är fronten. Välkommen till kriget. Vi tänker inte förlora.