Arga unga män är farliga unga män. Om Romarios död

Jag måste erkänna att rättegången mot de unga män som åtalats för Romarios död har engagerat mig långt mer än rättegången mot grabbarna bakom PirateBay. För att börja från slutet tycker jag det är helt knäppt att man kallar PB-rättegången för en fråga om yttrandefrihet. För mig och väldigt många handlar det om stöld – i synnerhet som det verkar som om de själva gjort sig en skaplig hacka på andras material. Jag har mycket svårt att se hur det skulle kunna bli helt fritt att gratis ”kopiera” andras verk. Jag har också svårt att se hur man försvara företeelsen med att det skulle ha med yttrandefriheten att göra – vad har yttrandefrihet att göra med att man lägger ut obduktionsbilder på döda barn? Eller barnporr? Det är symtomatiskt att rättegången sorteras in under "kultur-nöje" i DN.

Frågan om vad yttrandefriheten är värd att debattera, och det ska vi göra – för alldeles för sällan kopplas den till moral och ansvar – men det blir en annan dag.

Romarios död är istället en bättre termometer på samhället. Jag har läst vad DN.s reporter Ulrika By skriver om det och jag känner även hennes frustration. Ung man som sticks ner med kniv i ett gängbråk vid motorvägen. Unga arga män från fattiga förorter är sköra och farliga. I avsaknad av kunskaper eller bakgrund höjer de sin status på samma vis som arga unga män alltid gjort, genom att vara aggressiva. Jag må vara fattig men jag är farlig. Ha respekt för mig!

I ett modernt land må det vara en märklig inställning – vi vill inte gärna tro att det kan vara så – men det kanske också är så att vår polityr är ganska tunn och gärna ramlar av. Det finns ett behov av att sluka elände, att ha ett ställföreträdande lidande att gotta sig i. Morden på Arboga-barnen, eller Anders Eklund eller Toni Allden är väl bara alltför tydliga tecken på det. Som sedan glatt effektueras av en tjänst som The Pirate Bay, och i sin förlängning också dramatiseras av de här ganska skrämmande grabbgängen.

Det handlar inte om vilken etnisk bakgrund man har – det handlar om helt andra saker. Om att växa upp i slitna förorter med allt vad det innebär. Man är mycket naiv – och okunnig – om man tror att det här är nya företeelser. Det är det inte. Slum har alltid genererat brottslighet och elände, och så var det faktiskt för trettio år sen också, med de som då bebodde miljonprogrammet. Det kan vara bra att komma ihåg det. Man kan inte ens säga att det skulle vara en specifik utveckling just i de områdena – istället har vårt civiliserade samhälle kanske tappat en smula av anständighet och omtanke. Våldet är förekommande i helt andra samhällsklasser också idag – vi har de här välartade barnen som i brist på annat ger sig ut på stan och slåss, och det är barn vi talar om, vi har våld och hot även i finare områden idag.

Tyvärr dras jag också med en oroande känsla av att det var mycket som gick fel i början av utredningen av Romarios död. Att hans döda kropp sågs slentrianmässigt, för han var bara en grabb från förorten. Jag hoppas jag har fel

Det är därför det är viktigt att komma ihåg Romarios död. Det kommer att ske igen, det kommer att dö fler unga män i onödan, nerstuckna för skitsaker, men vi får inte sluta tala om det. Det är just tystnaden och glömskan som är farliga.

....så vad gör du på dagarna? Egentligen?




0615 Anländer arbetet
0616 Får säkerhetsdiskussion med kranis samtidigt som jag byter om. Löser detta
0622 Diskuterar risken för utebliven avtalshöjning
0625 kaffe + frukost och morronMetro
0645 konfererar med kollegor om dagens arbete. Planerar krankörning
0650 konstaterar att några saknas
0651 löser detta
0655 fyller kaffebryggaren till nästa rast
0700 Börjar arbeta
0702 Låser upp verktygscontainrar + hämtar ut den trogna walkietalkien
0711 Upp på platskontoret och kollar av gårdagens lista + efterfrågar kranschema + informerar om personalläget + efterfrågar dagens lista + resterande katastrofer
0712 Telefonsamtal. Kris nånstans. Löser detta
0713 Tar emot materialleverans
0714 Inleder snöbollskrig
0716 Tar emot sjukanmälningar
0719 Konstaterar att det är FREDAG
0722 Letar efter folk
0730 Hittar folk. Börjar leta efter nästa
0736 Hittar denne
0745 Får kontraorder från kontoret. Börjar leta efter den första gubben
0751 Hittar honom. Förklarar situationen och lugnar ner honom
0756 Talar oavbrutet i telefon, i walkietalkie och skriker över halva bygget
0801 Kommer på att jag ska träffa jobbcoach
0806 Träffar jobbcoach. Stänger av walkietalkien
0859 Lunch. Kycklingfilé m wokade grönsaker och bön- och tomatsallad m lök. Vatten + kaffe
0912 Telefonen ringer
0916 Telefonen ringer
0922 Planerar för mer jobb
0926 Telefonen ringer
0930 Förbereder kaffet till 1130-rasten
0932 Städar upp efter ställningsbyggarna
0955 Städar upp efter ventilationsmontörerna
1012 Släpar virke. Pratar i radion
1013 Telefon. Staplar plank
1017 Pratar i radion. Löser problem.
1019 Letar folk
1022 Letar material
1025 Pratar i radion
1027 Pratar i telefon
1031 Slänger sopor. Pratar i radion
1059 Har städat en avsevärd yta
1106 Pratar i radion
1108 Bär fram återfunnet material
1110 Kontrollerar att gjorda beställningar också är avklarade
1115 Bär fram mer material. Pratar i radion
1117 Letar efter andra gubbar. Pratar i radion
1125 Muggen
1130 Rast. Kaffe, vatten, sallad, äggvitor
1135 Telefonen ringer
1137 Löser problem. Pratar i radion
1139 Planerar för nyuppkommen siatuation
1145 Rasten slut. Dricker upp kaffet och förbereder för 1345-fikat
1151 Har längre samtal med huvudskyddsombud i telefon
1159 Diskuterar kransäkerhet med behörig ombudsman på Byggettan
1202 Ner i garaget för att städa ur för målarna. Pratar i radion
1203 Överläggning med andra basar
1210 Släpar überdammig isolering i kolsvart lokal. Pannlampa på
1211-1310 Telefonen ringer inte! Saknar täckning därnere visar det sig....
1312 letar efter ställningsbyggare
1315 River kvarsittande virke på ett dumt ställe. Pratar i radion
1316 Telefonen ringer
1322 Kollar ritningar
1325 Telefonen ringer. Pratar i radion
1330 Städar bort plast som hotar fara ut i vägbanan. Korrigerar staket
1332 Löser problem
1336 Löser mer problem. Pratar i radion
1340 Blöt om fötterna
1345 Rast. Ägg och kaffe, vatten och en nektarin
1349 Telefonen ringer. Mer problem att lösa
1401 Veckomöte.
1528 Veckomöte slut
1531 Konfererar om måndagen
1536 telefonen ringer
1548 Påbörjar omklädning och tvätt
1602 Lämnar arbetsplatsen

+ ytterligare säkert tusen saker som löstes eller glömdes.
Sen finns det ju andra dagar när jag också hinner ta fram hammaren. Idag var inte en sån dag


Personerna på bilden har inget med texten att göra. Kanske lite då...

Tulpaner. Och en lektion i ekonomi


Är det konstigt att ensam man köper tulpaner i sin alldeles utmärkta Coopbutik? Man kunde tro det efter att ha sett reaktionerna bland grannarna i kön - det var allt från uppskattande leenden från några (aha, han köper blommor till nån), lite tveksamma leenden (han köper blommor till nån men hur romantiskt är inplastade industritulpaner??), nollställda män som tittade in i väggen (en karl - och han köper TULPANER), till nollställda kvinnor som också tittade in i väggen (han köper blommor - vad har han hittat på då....)

Nå, jag köper blommor till hemmet emellanåt för att det är trevligt. Och jag har levande blommor hemma som mot alla odds överlevt i snart åtta år, och de ska jag hålla vid liv om det så betyder att jag måste köpa nya när de gamla dött, och sen ljuga om att det är samma blommor.

Men tulpaner är intressanta, och de där är inte rosa, utan mer åt det vinröda hållet fast belysningen tufsar till dem. I ekonomiska historien kan man lära sig hur tulpaner på 1600-talet gav upphov till en riktig finansbubbla, och inte har världen lärt sig nåt av det...

Byggkrisen. Om strategi och taktik




Byggindustrier - BI - släppte idag en illavarslande rapport om hur dåligt det kommer att gå för den svenska byggsektorn. De spår en arbetslöshet på upp mot 20.000 personer i branschen, och att investeringarna sjunker med åtminstone 5%. Detta skulle betyda att vi går mot en kris helt utan motsvarighet i modern tid. Kan man då lita på det?
Själv blev jag idag intervjuad av Aktuellt - och cirkusen kring det numret skulle fordra en egen post! - men det jag sa om rapporten kom inte med. I och för sig var huvudnumret att prata om arbetslösheten och varslen och det är jag nöjd med, men....
Jag är misstänksam mot BI. Jag tycker inte att de spelar schyst, och jag tror att de friserat sanningen en hel del för att komma i ett bättre förhandlingsläge. Vi ska ju, som de insatta i varje fall vet, förhandla fram ett nytt huvudavtal snart, och oj så praktiskt att byggindustrin nästan blöder till döds då. Då kan ju ingen tycka att stygga, stygga Byggnads har rätt att kräva saker i avtalet. Av samma industri som gjort mångmiljardvinster under senaste åren.

Det finns ganska många saker i BI:s rapport som måste vägas ihop, och jag är nästan säker på att man överdriver. Det får man ju göra med statistik.
Mer intressant är ju att BI inte heller kan låta bli att kasta skit på sin motpart i en rapport som sägs vara en analys av hur framtiden för byggandet i Sverige kommer utvecklas. De skulle också kunna ställa upp på Byggnads krav, på statliga insatser för att stimulera byggandet, men det passar sig inte heller. Istället är det sänkta skatter, sänkta löner och avregleringar som är modellen. Har vi hört det förrut?
Det kommer att bli ett par jävliga år, men man får inte låta arbetsgivarnas taktiska spel ta överhanden

Varslade blir uppsagda. Det är verkligheten


Alldeles oavsett vad Sveriges mest flexible statsminister i Sveriges mest flexibla regering än påstår (dvs att varsel inte är samma sak som uppsägningar), så leder varsel till uppsägning allt oftare. Och till elände och otrygghet. Nu har Unionen siffror på saken, för de som tvivlat. Länk här.
Frågan är då - vad tycker statsministern om det? NÄR kommer de satsningar som är enda vägen ur krisen? Satsningar på utbildning, stöd till framtida företag, förenklade regler och minskad byråkrati? NÄR tänker Anders Borg använda statens ohyggliga överskott till att faktiskt stimulera inhemsk efterfrågan? NÄR tänker regeringen bita i det principiella äpplet och göra det som fungerar - nämligen att satsa offentliga medel istället för att invänta en feg privat sektor?


Bilden från ett av LO-tidningens utmärkta reportage om krisen - den här gången från Arvika

Blogghjälp

Hur gör man för att få mer mellanrum mellan inläggen. Jag är inte människa att fixa det. Tacksam för hjälp...

Sportlov som det SKA firas


Jag är så glad att åren med sportlov är över. Minns ni de där klämkäcka tillropen om att man skulle minsann åka pulka med barnen, bygga snölyktor och göra snöänglar? För att inte tala om de där snögubbarna som inte alls såg fryntliga ut, utan mer som förrymda massmördare ur nån sjuk B-skräckis.
Nä, jag var nog ingen bra pappa när det kom till vinterlekar. Det var inte ens kul att åka till fjälls och försöka få två protesterande små varelser att faktiskt begripa att det ÄR kul med skidor, och att man ska skratta när man släpas runt av ett koppel skällande Siberian Huskeys. Inte gråta hysteriskt som min dotter gjorde.
Jag har själv kartat runt i elljusspår på dåligt vallade skidor, som dessutom var alldeles spruckna, och förstod aldrig tjusningen. Runt omkring stod bara skogen tyst och mörk och det enda som hördes var ens egna astmatiska flåsande. Det var inte heller kul. Det var inte ens kul att åka skridskor - vi hade ett illa tillfruset kärr i närheten, där isen var rejält knögglig och man fick kryssa mellan infrusna buskar. Att spela med puck där var en riskabel sysselsättning eftersom den studsade helt oförutsägbart, och dessutom kunde försvinna totalt i annan växtlighet. Då gick puck-ägaren hem och grät... Enda spänningen med det kärret, som nog inte var mer än meterdjupt var att se hur länge isen höll, innan man plurrade och fick skynda hem, hackandes tänder, med dyblöta kläder
Enda rätta njutningen med sportlovet var ju att vara uppe alldeles för länge. Äta frukost mitt på dagen, och kanske gå och lägga sig igen. Hänga med polare och tömma kylskåpet på allt gott (och ibland på mindre gott också; det berodde på hungernivån). Upptäcka staden. Och vara avundsjuk på bättre bemedlade kamrater som kunde åka till fjälls (fast det var mest det där med resandet vi var avundsjuka på - vintersportandet kunde de ju ha för sig själva). När en klasskamrat och hans familj valde att åka till Kanarieöarna istället var det en stor sensation.

Därför var jag inte så särskilt glad åt det vilda helvetet som vällde ner i helgen, och gav oss vad nån kallar Nordens Ljus. Jo mors...
Istället tycker jag det finns en charm i att möta sonen, på väg i säng, när jag kliver upp. Eller att veta att de två hemmavarande inte gjort ett dyft på hela dagen. Suttit vid datorn, glott på TV och inventerat kylskåpet. Låt dem hållas, säger jag. Jag tar itu med det där i slutet av veckan - men just nu kan de väl få fira sportlov som man ska fira det

Nu är vi inte med i matchen - om lobbyister


Årets byggförhandlingar kommer att avgöras i media, och av hur parterna sköter media. Det kan man konstatera efter fredagens stora möte i Stockholm, när Byggettans lagbasar samlades med kort varsel för att uppdateras om hur förhandlingarna kring det nya huvudavtalet går.
Vi har en motpart som - ivrigt påhejad av Svenskt Näringsliv, SN i fortsättningen - gett sig fullständigt fanken på att nu ska Byggnads trängas tillbaka. Och nu nöjer man sig inte med att ta det via förhandlingsbordet - nu finns det extremt resursstarka lobbyister på arbetsgivarens sida.
Stora byggföretag låter nu reklambyrån KREAB producera företagsmaterial, som pytsas ut i bodarna, och som på ett mycket försåtligt sätt får det att låta som om Byggnads är sina medlemmars värsta fiender och att allt vore mycket bättre än det. Byggindustriers VD, Bo Antoni, har kallat det svenska kollektivavtalet inom Byggsektorn för det "sämsta avtalet i världen", vilket inte är att förvåna. Ni kan ju själva läsa hur BI beskriver förhandlingssituationen här - smart och bra beskrivet. men inte särskilt sant...
Det finns en djupt gående principiell spricka i den här förhandlingen - vår motpart kräver i stort sett att vi lägger oss ner och blottar strupen. Det handlar om att vi ska överge prestationslönen som huvudform, för att ersättas med tidlön. Det handlar om att BI vill att förhandlingsrätten ska övergå från Byggnads funktionärer till arbetsplatsklubbar. Det handlar om att BI inte tänker betala ut den överenskomna avtalshöjningen. Det handlar om att de inte vill stärka avtalen för våra mindre yrkesgrupper.
I grunden handlar det dessutom att kväsa Byggnads - ett agerande som ligger helt i linje med Lavaldomen och andra ärenden, där SN drivit frågor åt företag som de inte ens har som medlemmar. Det är också en modell som vi sett från andra länder - ge sig på de uppkäftigaste motståndarna, och med stöd av en borgerlig regering förändra villkoren

Sen finns det rena larvigheter - som att de inte vill diskutera en ny lägstanivå för hur våra byggbodar ser ut. Och då ska man veta att den senaste lägstanivån är från 1970!!!! Det blir extra löjligt eftersom en hel massa bodar också ser ut som de är från 1970. Varför ska inte byggjobbare ha vettiga omklädningsmöjligheter???
Inom Byggnads finns det en stark övertygelse om att de passar på nu - i dåliga tider passar de alltid på. Vad som är nytt är att de väljer att föra så mycket av debatten via nätet och media. Det är nytt men inte så förvånande, eftersom Byggnads är så rent bedrövliga på att föra den debatten.

På basmötet presenterades Byggnads ståndpunkter i en bra pedagogisk form, men tror ni den presentationen därefter görs tillgänglig för medlemmarna via hemsidan? Icke då. Det vill inte förbundet... Man tar sig för pannan.
Det är enbart genom att acceptera och ta till sig de nya formerna som vi kan föra kampen vidare. Idag kan vi inte bedriva facklig kamp utan att ha en fungerande webstrategi. Men det betyder ju också att funktionärerna kommer få lämna ifrån sig informationsövertaget - och vad är fel i det? Är man rädd för att medlemmarna kommer få veta för mycket.
Jag har faktiskt hört folk i ledande ställning som tror att Byggnads medlemmar inte använder internet, vilket är så dumt att man nästan tappar andan. Gudskelov är inte medlemmarna lika konservativa som vissa funktionärer.

Motståndaren har enorma resurser, och vet hur de ska använda dem. Inom Byggnads kommunicerar vi fortfarande med röksignaler. På arbetsgivarsidan har man för länge sen begripit att man måste vara i Bryssel med rejäla resurser för att kunna påverka. Vi åker dit nån gång om året. De använder sig av proffs för att marknadsföra sin strategi - varför gör inte vi det? Jag vägrar tro att det handlar om pengar - att satsa pengar på att marknadsföra sig proffsigt måste ju ses som den vettigaste investeringen fackföreningsrörelsen kan göra idag.

Åsa Westlund om regeringen och löntagarna


Ta chansen att lyssna på kloka Åsa Westlund här. Och ta chansen att nyttja Sveriges Radios alldeles utmärkta webb-service. Den är nämligen satt under press - privata aktörer vill att den ska minska. Visst, vi behöver mer dumhet i etern. Framförallt behöver vi fler radioprogram där tre dösnackare dösnackar med varandra...

Vänner jag inte känner


Man reser tillsammans i flera år men säger aldrig något. Känner ni igen det? Det måste vara en mycket vanlig sak för oss som vardagar tåligt stångar oss in på pendeltåg och tunnelbanevagnar. Och på få andra ställen är våra rutinartade beteenden så märkbara som där. En morgon satt det en vilt främmande kille på min plats. På min plats. Där jag alltid slår mig ner, sveper av mig ryggsäcken med en invand rörelse, placerar in den mellan fötterna och viker upp Metro.
Men inte den här morgonen. För då satt han där och läste Metro. Och han satt kvar när jag klev av, fast jag satte onda ögat på honom. Han borde ha förvandlats till en rykande hög av aska. Nästa morgon var han borta - mina superkrafter fungerade tydligen ändå...

Man skaffar sig märkliga bekantskaper. Jag satt med ett gäng i över ett år, där jag visste namnet på en, men det tog flera månader innan jag klurade ut att där satt även Anders och Lillian. Och då var det inte för att någon presenterade sig, utan han svarade i telefon. Mycket häpet dessutom, eftersom telefonerna brukar vara tysta vid 0540. Och då fick jag veta att han hette Anders...

Det kan ju ha att göra med hur uppmärksam man är, och ibland kan man kanske tangera gränsen för vad som är lämpligt. Jag hade i flera månader sällskap med en kvinna som alltid såg så trött ut, men som en morgon nästan lyste av lycka. Jag tror hon var förälskad, jag hoppas hon var det. Och jag kunde inte hålla tyst, utan var tvungen att säga "vad du ser lycklig ut..."
Det märkliga var att hon vare sig såg förskräckt eller förvånad ut. Hon bara log och sa "visst är jag det", och det räddade den dagen för mig. Och flera dagar till.
Det är klart att det känns lite konstigt när man då träffar på sina medresenärer på andra platser, som på banken eller annan ort. Och man morsar hjärtligt, vilket får familjemedlemmar att nyfiket fråga "vem var det där?" Det känns lite konstigt att svara att man inte har en aning men att han sitter i sista vagnen på knegartåget (som är det inofficiella namnet på första tåget).
Lite kan det bli som den där farsan som träffade sin sons simskolelärarinna på bussen och med hög röst säger "jag kände inte igen dig med kläderna på..."

Men oftast är det bara rutinen, och sen är någon helt plötsligt borta. Det kan vara pension, det kan vara nyrtt jobb, det kan vara flytt - men en morgon kommer inte den där killen skenande i sista minuten längre. Han som vi i stort sett höll dörren åt varje morgon, och som alltid hade öppen rock oavsett väderlek. Han var bara borta, och jag trodde stora Christer skulle tvinga tågvakten att vänta in honom, men vi såg honom aldrig mer.

Stegbock 2000 - nyaste modellen

Ibland orkar man inte skena runt och leta efter stegbockar som "nån" lånat och glömt lämna tillbaka. Den där "nån" har en hel del att förklara på Hamnen i Sundbyberg. Så idag lessnade jag och löste det hela snabbt. Det blev en provisorisk bock....

Klicka på bilden så ni ser helheten...

Talk radio,,,,



Varje morgon plockar jag på mig en walkie-talkie. Och sen sprakar den och låter under mest hela dagen - det är anrop kors och tvärs, och folk som av nån anledning ringer mig på telefon (för det händer ju) slutar aldrig förvånas över ljudnivån...
Nu är det inte de mest avancerade radioapparaterna vi har; det är därför man kan se tre byggnadsarbetare stående i ring. Och alla tre har handen för hjärtat, som om de skulle fira amerikanska flaggan. Så är det inte...
Det är rundgången man vill undvika. Vet ni inte vad rundgång är ska ni vara glada för det - det kan verkligen vara ljudet som förlamar...

Genom åren har man ju hört en del konversationer över radion, som borde ha sparats till eftervärlden. Det kan nämligen bli rätt öppenhjärtiga samtal ibland. En gång för länge sen vrålade jag åt en kranförare som var mer än lovligt långsam, och frågade om han var trött på livet. Han svarade att hans kärring kört ihjäl sig dan innan, och att han inte var så glad. Vad svarar man på sånt???
Här kommer en aktuell transkription. Jag har slingat ett jättelass med blandat virke och nu ska hela pinnhögen köras bort från huset...

CalleFridén: Okey, kranis. Du kan hissa och gå höger, och köra bort lasset till Strandpromenaden.
Kranis: Finns det nån där som kan ta emot det då?
CalleFridén: Kör ut skiten dit så får de väl ta emot det.
ParisHilton (på Strandpromenaden): Nej, för helvete. Vi vill inte ha det där gamla skiten...
Kranis: Calle säger att ni ska ta det.
ParisHilton: Nej, för helvete. Vi tar inte emot det. Ni får slänga det i nån balja på Hamnen...
Kranis: Ånä, nu kommer det. Jag ser sju timrisar som sitter i snickarverkstan och spelar kort. Nån av dom får ta emot det...
CalleFridén: De spelar säkert skitgubbe
ParisHilton: Men fan då. Jag vill inte ha det... Men fy fan vilket raggarsling. Är det Calle Fridéns jävla skit det här???
Kranis: Japp. Var vill du ha det?
ParisHilton: Jag VILL inte ha det. Bara massa skit. Orensade reglar och spräckt...nä, fy fan.
CalleFridén (stolt): Jag sparade ihop det till dig.
ParisHilton (med avsmak): Jo, jag kunde tänka mig det. Du orkade inte ta hand om det själv din late fan. Helvete, det är ju hur mycket som helst. Och bara skit...
CalleFridén (lycklig):Japp. Vi har ingen plats.
Kranis (skadeglad): Ni kan väl släppa det där framför verkstan och börja rensa...
ParisHilton: Men för helvete...och på fredag eftermiddag...

För känsliga läsare kan jag meddela att de flesta svordomarna har rensats bort. Men annars är det i stort sett ordagrant en normal radiokonversation. Jag har försökt spela in vid nåt tillfälle, och det finns en njutning i att lyssna på hur uttråkade folk kan låta när de kommenderar ett dubbellyft med massor av ton, avspärrningar och vetskapen om att om det går ner på fel plats så kan man inte lyfta...


Bilden: Grovisbasen håller för radion....

Moderaterna fiskar i grumliga vatten


Det man kan säga om moderaternas senaste utspel är att de mer och mer bekräftar två saker - att de dels är pressade av en dov opposition bland sina kärnväljare, dels att de skräms av att de trots alla sina satsningar - vilka frågar då vän av ordning men det kan vi ta nån annan gång - inte får det gensvar i opinionen som de vill ha. Dessutom börjar de nog inse att Sverigedemokraterna inte är en problem för vänstern, lika mycket som det är ett problem för högern.

Alltså tar man skeden i vacker hand och landar en rapport som är både populistisk och farlig. man ägnar sig åt de allra enklaste förenklingar som finns, och föreslår lösningar som tangerar lynchjustis. Anledningen är ju att det redan idag finns ett straffsystem som fungerar, men istället väljer man den allra enklaste vägen - ta ifrån busarna sitt medborgarskap.
Tonårsmorsa skriver bra om detta, och jag delar hennes upprördhet. Det är för jävligt att dela upp folk i vi och dom från början, och det finns inte heller något som visar på att deportationer skulle vara effektivt. Herregud - är man EU-medborgare behöver man inte ens söka svenskt medborgarskap för att vara delaktig i systemet, och då funderar man ju hur dessa EU-medborgare i såna fall borde bestraffas.
Folkdomstolar? Lynchningar?

Bilden föreställer Billie Holiday, som här sjunger Strange Fruit, en sång som är långt, långt mer än bara en slagdänga.

Friskvård? Rättighet eller handelsvara?


De flesta av oss ser nog utbildning eller sjukvård som rätt grundläggande rättigheter - inte ens inom det borgerliga lägret finns det så många som på allvar hävdar att sånt ska vara självfinansierat. Alla ser värdet av att så många som möjligt kan få en hyfsad utbildning eller bra läkarvård, utan att behöva skuldsätta sig själv, pantsätta huset och jobba ihjäl sig...
Men hur ser vi på det avsevärt lösare begreppet friskvård?
Är det lika självklart att alla ska få må bra?

Jag tänker på det när jag åter trampar omkring i gymet, och vet hur mycket det kostar att träna där jag tränar (och där det är tveksamt om jag skulle träna, om inte min arbetsgivare hade ett fördelaktigt avtal). Det är rader av hyfsat vältränade motionärer, en och annan extremt muskulös person - men var är de som jag vet borde finnas där? De som har ont, de som är överviktiga, de som är trasiga?
Väljer de bort de här ställena av nån slags skamkänsla, eller är det plånboken som styr?

Man kan idag få MotionPåRecept, det finns en allt större insikt hos företag om att man genom att satsa pengar på friskvård kan tjäna igen det mångfalt genom minskad frånvaro etc. Det vill säga - mår man bra jobbar man bra.
I stort sett hela den hälsoindustri som idag växer upp i Sverige är privat. Det finns en del kommunala anläggningar, ofta kombinerade med badhus, eller enstaka atlektklubbar som drivs av eldsjälar - men på det hela taget är det en privat sektor.

En privat sektor som svartsjukt också ser till att kommunala inrättningar inte får en krona extra mer än det kostar att hålla sig fria från miljöförvaltningens synpunkter. Där det finns privata alternativ ska kommunen inte anstränga sig - det är ett mantra som upprepats och upprepas.
Men vänta här nu - vi talar inte om taxirörelse eller restaurangverksamhet, eller om gräsklippning. Vi talar om att människor har rätt att må bra. En mycket grundläggande rättighet, som i varje fall jag anser kan jämföras med rätten till god utbildning eller bra sjukvård.
Och den är helt bortsåld.
Det finns ingen övergripande samhällsstrategi för friskvård idag, det finns knappt med som begrepp i politiken, och ändå är de här förhatliga gymen platser som idag lockar människor som inte tar del av den istället så understödda idrotten. Gymträning i någon form är den största enskilda idrotten för svenska kvinnor, vid sidan av cykling och promenader. Och vill man ha utbyte av det får man också betala för sig. Rejält.
Redan idag är det så att de som har det sämre tränar mindre och mår sämre. De äter och presterar sämre. Rätten att må bra håller på att förvandlas till en klassfråga.

Därför kommer det i framtiden behövas en politisk syn på friskvården. Ska vi acceptera att det måste kosta mycket pengar för att få må bra? Eller finns det andra vägar...

Jag ska nog skriva en motion.



Bilden föreställer en bodypump-klass. Det är inte världens bästa träningsform men måste allt vara så bra? Huvudsaken är ju att folk rör på sig.

Regeringens gratisförtroende minskar


Man ska nog ha klart för sig att det ökade gapet i opinionen som idag presenteras i media inte enbart har med socialdemokratins egna förtjänster att göra. Fast naturligtvis har ett ökat opponerande från oppositionen också gett fart. Mediautrymmet i samband med partidagarna..förlåt, framtidsdagarna i Västerås har i varje fall inte skadat. Komma överens med vänstern och miljöpartiet var ingen dum grej.
Men mest av allt är det regeringens eget fel. De har en rutten politik som inte ger de effekter de lovat och det börjar synas nu.
Det är ett välkänt fenomen att trauma i världen eller i nationen alltid gynnar den sittande regeringen, vilket gav dem lättköpta siffror. Men allt har en baksida, och jag är rätt övertygad om att regeringens agerande hittills i krisen - eller rättare sagt, avsaknad av agerande - får rätt många att ta sig en funderare på om de egentligen duger något till. Just nu väntar vi på att Maud Olofsson ska ta över Göran Persson slogan om att "jobben kommer". Och gråta lite kanske?


När varslen dessutom övergår i arbetslöshet - vilket inte slagit genom fullt ut än - kommer regeringen opinionssiffror att rasa ytterligare, lita på det. Är man arbetslös i Sverige idag är man bland de sämst lottade inom OECD. I många kommuner - företrädesvis borgerliga - finns det inte en kommunal samordning för att ta hand om de som blir arbetslösa. Det finns garanterat inte personal inom socialtjänsten som räcker till för de nya klienter som kommer.
Och mitt i alltihop ska vi vräka skattepengar villkorslöst över bankerna?
Hmmm, det känns som Sveriges mest flexibla regering kommer behöva göra fler helomvändningar för att lyckas. Under tiden kommer vi att få se borgerliga ledarredaktioner syssla med skademinimering, var så säkra.


Bilden föreställer Medusas skeppsbrott, en av de mer klassiska allegorierna för att beskriva tapp i opinionen. vi kan vänta till efter 2010 med att fundera på vem av de sorgliga figurerna som är vem i regeringen

Göran och Lars-Olof. Två gubbar som inte vill bli bortglömda


DN Debatt får Göran Johnsson, fd ordförande för Metall, och Lars-Olof Pettersson, som presenteras som chef för konsultföretaget Unionkonsult, skriva av sig lite tankar om hur de ser på samarbetet mellan socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet. Exakt varför de gör det framgår inte, men man kan ju trots vissa förskönande omskrivningar se att de inte är förtjusta i Mona Sahlin.
Nå, de drar i varje fall rätt hårresande slutsatser, som de alltså får presentera vare sig utan underlag eller hänvisningar, på Sveriges mest lästa debattsida, till stor skadeglädje för en stukad borgerlighet som tar varje tillfälle att baktala de röd-gröna. Till saken hör ju att idag verkar alla ha glömt bort att socialdemokrater, vänster och miljöpartiet redan har en gemensam historia bakåt när det gäller att kompromissa sig fram till hållbara lösningar. En historia som faktiskt är avsevärt längre än den som ministären Reinfeldt har gemensamt... S+mp+v har lagt fram 18 gemensamma budgetar hittills, vilket Göran Johnsson och Lars-Olof Pettersson verkar ha missat.
Men allvarligare är att Jonsson och Pettersson drar slutsatser som de knappast har belägg för, och får de stå oemotsagda blir det svårt att ta debatten där den borde vara.
Deras grundtes är att Mona Sahlins val av samarbetspartners skulle skrämma traditionellt socialdemokratiska väljare in i en borgerlig famn istället. Och att detta redan skett. Såpass.

Och givetvis skulle då energipolitiken vara en bidragande orsak. Hur den nu kan ha blivit det huxflux? Frågan blev politiskt brännbar för ett par veckor sen, och kärnkraften kommer, om den ska byggas ut, inte att kunna ge några jobbeffekter på femton år i varje fall. Vilket författarna noga undviker att att ta upp
En annan orsak skulle vara miljöpartiets och vänsterns ambivalenta EU-politik. Som om det inte skulle finnas en högljudd och livaktig EU-kritik inom socialdemokratin.
Dessutom vill man hävda att friårsfrågan skulle vara en viktig sak, som fått väljare att välja borgerliga partier. Göta Petter - att vi inte tänkte på det! Friåret har ju alltid varit en jättefråga för väljarna...

För, precis som de själva skriver, så har åtskilliga försämringar för LO-medlemmarna inte fått samma LO-medlemmar att överge borgarna. Men då tycker jag att man ska fundera på vad det beror på, och inte lägga en massa tid på skitprat som ännu mer gynnar borgarna... Herrarna verkar ju helt bortse från alla de saker som regeringen genomfört just för att smörja dessa grupper - jag brukar rada upp saker som hushållsnära tjänster, ROT-avdrag för villor, och inte minst försäljning av allmännyttan till hugade spekulanter. I många kommuner kan en sån försäljning raskt kasta även renläriga socialdemkorater i en borgerlig famn - för vem tackar nej till att kanske få bli miljonär?

Istället är det två herrar som inte kan förlika sig med att de förpassats ut ur rampljuset och som nu förtvivlat vill tillbaka dit. Nå, ni är välkomna, men då får ni hitta på något bättre

Kulturpolitik eller kultur och politik


Idag lade kulturutredningen fram sitt betänkande. Det är dryga nio sidor att plöja genom, vilket låter som en lämplig sysselsättning om man skulle bli sjuk igen, men det lär väl finnas andra som kommer läsa den. Och tycka.
Det ska tyckas här också. Senare i kväll. Lita på det.
På en blogg nära dig....

Åttio år sen Al Capone tog makten i Chicago

Jag är inte så förtjust i de här nytillverkade krämardagarna, men nu är det dags igen. Min vana trogen skjuter jag av den raketen ett par dagar för tidigt.
I avdelningen morbida historieåterblickar kan det vara värt att ta en titt bakåt till den 14 februari 1929, i ett garage på 2122 North Clark Street, i det som kallas Chicagos North Side. Där stannade två bilar, av vittnen beskrivna som civila polisbilar. Två män i polisuniformer eskorterade två män ner för garagerampen. Strax efteråt hördes ett antal torra hårda smällar, och därefter kom samma män upp, men nu såg det ut som polismännen hade arresterat de två andra.
I garaget låg sex män döda, och en sjunde döende. En schäferhund skällde hysteriskt och vägrade släppa någon nära sin döde husse.
Det var den slutliga demonstrationen av vem som bestämde i Chicagos undre värld. Al Capone. Visserligen förekom det under kommande åren smärre gerillautbrott mot hans makt, men i stort sett hade han knäckt sina konkurrenter och kunde ägna sig åt att konsolidera sig. Vilket han gjorde till den milda grad att han faktiskt blev ett problem för samhällsklasser som annars inte hade minsta orsak att bry sig, och det blev också hans fall.
Frågan är om det funnits någon stad som så till den milda grad varit händerna på en person som Chicago var under tjugotalet.
St Valentines Day Massacre är beryktad och också återskapad i en mängd olika filmer. Jag minns själv med glädje gräddkanonerna i Bugsy Malone. Den symboliserar också på något sätt slutet och höjdpunkten på den ohämmade gangstereran under tjugotalet.
I smaband med Valentindagen brukar man alltid rabbla upp det här, men faktum är att det finns - minst - en till liknande händelse som också skedde i Chicago.
Den som med största sannolikhet planerade och genomförde attacken på det konkurrerande Moranbandet var Machine Gun Jack McGurn ( i själva verket ur-sicilianare men de hade en förkärlek för irländska alias) tillsammans med ett par andra skumma individer. McGurn hörde också till de som efter Capones fängslande försökte hålla fanan högt, men det lyckades han inte något vidare med, utan han var rätt utfattig när överlevande medlemmar ur Moranbandet fick tag på honom, exakt sju år senare, den 14 februari 1936.
Och mejade ner honom utan pardon, inne i en bowlinghall.
De lämnade en traditionsenlig Valentine-vers på hans kropp:
"You've lost your job, You've lost your dough, Your jewels and handsome houses, But things could be worse, you know, You haven't lost your trousers."




Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.


I morgon ska jag förutom allt annat också försöka hinna kila iväg och folkbilda mig. Föredrag är en gammal fin tradition som kanske blivit en smula bortglömd, men som ändå lever ett mycket aktivt liv, vid sidan av internetvärlden. Äldre generationer kan fortfarande tala drömskt om hur Sten Bergman höll radioföredrag om främmande länder, om kannibaler och huvudjägare. Och varenda Folkets Hus och bygdegård i landet har genom åren belamrats med artefakter, med diabildsprojektorer och talarpodier för att upplysa menigheten om socialismen, nykterheten eller om missionsarbetet i Kina...

I morgon kommer Annette Kullenberg till Jakobsbergs Folkhögskola kl 1830 för att berätta om sin bok om Marianne Höök.

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.
Marianne Höök var en enastående skribent och modeikon under femtio- och sextiotalen, känd för sina dräpande krönikor och sin eleganta framtoning. Hon skrev för tidningar som Veckojournalen,
SvD och Aftonbladet och utmärkte sig genom sin kvickhet, ironi och säkra stil.
ARR: Jakobsbergs Folkhögskola och ABF Norra Stor-Stockholm

Marianne Höök förtjänar att uppmärksammas, eftersom hon var en av få kvinnliga reporterstjärnor i Sverige, på den tiden när enskilda reportrar faktiskt kunde vara storheter på ett sätt som knappast går idag. Hon, Barbro Alving och kanske nån mer hade ett direkt inflytande på dagliga debatten och klimatet i Sverige som man har svårt att inse idag.

Hon var smart, rolig och bitsk. I boken ges ett av de bästa argumenten mot barnaga som jag hört "men kalla det inte aga. Kalla det våld, så alla begriper vad det handlar om." Hon ansåg att om kvinnor skulle kunna förändra sin situation skulle de gå in i ett politiskt parti. Samtidigt slogs hon mot en motsträvig grabbkultur som kände sig inte så lite hotade av henne (killar är alldeles väldigt ofta skrämda av kvinnor som både är snygga och smarta), men det hindrade henne inte från att i slutet av sin karriär bli en mycket rakryggad politisk skribent.

Det är ett tragiskt öde som Annette Kullenberg skriver om, men jag ska vänta med mina egna synpunkter på boken tills jag hört föredraget


Bilden föreställer Marianne Höök, som också var stilbildare - tid efter annan var det hon som var den ouppnåeliga ikonen i dåtidens Stockholm.

Tjejerna vinner i blogg-kampen. Men vem förlorar?


Nyhetssajten e24 rapporterar att kvinnorna är vinnare på bloggfronten. Vän av ordning frågar sig då raskt hur de kommit fram till det? Jo, eftersom de tjänar mest pengar på sina bloggar. Man funderar en smula på varför artikelförfattaren väjer för ord som "kommersialisering", "skyltfönster" och "produktplacering". Jag känner faktiskt långa rader med kvinnor som inte alls skulle vilja vara i toppen av den där listan, som hellre använder bloggen för att framföra sina egna åsikter, istället för att alltid misstänkas för att vara köpt.
Däremot tycker jag att resonemanget är intressant - man kan uppenbarligen använda bloggen till flera saker. På det viset finns det en likhet mellan bloggarna och tidningar, där en del tidningar idag mer och mer ersätter det renodlade nyhetsinnehållet med det mer svårdefinierbara begreppet "livsstil".
Men det här betyder ju också att bloggen kommer att bli en färskvara - ju fler som vill dela på kakan, desto mer desperata kommer naturligtvis bloggskaparna bli för att få besökare, vilket kanske kan ge en helt ny innebörd åt själva ordet "bloggkrig". Och vad gör en sån bloggare när hennes besökskrets åldrats, eller när hon själv åldrats?
Jag skriver hon eftersom tjejerna har ledningen här - go girls! - men det kommer snart att växa fram en allt större marknad av samma bloggtänkande fast för killar. Skälet är enkelt - unga killar slösar mer än unga tjejer, eftersom de oftast har en högre lön (FY!), och de lägger pengar på riktigt dyra saker, som hemelektronik, biltillbehör etc. Statussymboler. Stora pengar, som får det att vattnas i munnen på varumärkeskonsulterna.
Och fortfarande är det ingen som kommer skrika särskilt högt om vare sig "kommersialisering", "skyltfönster" och "produktplacering". Men framgången kommer mätas i besökssiffrorna, i hur mycket pengar bolaget bakom bloggen - och bara det där bolagsbegreppet borde få få i varje fall några att dra öronen åt sig - eller hur många som länkar dit.
Just den här utvecklingen av bloggosfären behöver det funderas över mer. Jonas Morian gör det ofta - här - liksom flera andra, men jag saknar ett samlat grepp över hur vi ska använda nätet för att påverka samhället, om det är det vi vill.
Vad gör vi när modebloggarna fylls med budskap från borgerligheten? Och då menar jag inte bara värderingar, utan lika mycket annonser. Bloggen är idag lika mycket ett reklammedie som något annat, så självklart kommer det annonser och filmer. Och kanske t o m ensamrätt på att få lägga upp sånt material.
Vad gör vi den dag de tre största modebloggarna alla lägger upp reklam för den borgerliga regeringen? Som kommer att läsas av tusen och åter tusen besökare? Det är en utveckling som både skrämmer och lockar. Ska vi själva hoppa på det tåget eller ska vi - igen - stå vid sidan och tycka att vi är för fina? Har vi ens pengarna?
Vad jag vet finns det inget krav på balans eller opartiskhet när det gäller bloggar, så det är inte ens säkert att vi skulle välkomnas. Hur möter man detta? Var det ens nån av de som omfamnade Obamakampanjen som funderat på det? Talades det om saken på socialdemokraternas framtidsdagar?

Kenzas har över femtiotusen unika besökare varje dag. Vad gör vi den dagen hon - som Blondinbella redan gjort länge för övrigt - börjar tala sig varm för politiska idéer?


Bilden föreställer Elin Kling, som har bloggen Style By Kling, och som utsågs till årets Modebloggare... Och Aftonbladet har tagit nacksving på henne - vilket också kan få symboliera en framväxande symbios mellan medier och de mest lästa bloggarna. En tanke som kan bli rätt skrämmande om man drar ut dess fulla konsekvenser...

Prinsessan, prinsen och resterna av kungariket


Jag måste ta itu med videobanden. Ni vet vad jag menar - timtals med hemmainspelade band med barn, med bröllop och fester. Egentligen ointressant för alla utom de allra närmaste, och de som är inblandade, men jättekul som bildbevis på att folk faktiskt hade hockeyfrilla, kavaj med enorma axelvaddar och uppkavlade ärmar. För att inte tala om vita loafers med tofsar...Eller att nån en gång var smal - vilket överraskar barn som inte sett detta, vilket kan få en att önska att samma barn inte alltid var så talföra....
Särskilt gäller ju detta filmerna på barnen. Jag har ju lovat att inte skriva om dem på bloggen, men å andra sidan skriver i vart fall en av dem om mig. Trots mina protester.
Det finns ju hemmaprogram för att ordna allt detta, om man har tid, Det har inte jag och därför funderar jag starkt på att lämna in ett par av de mest ankomna banden till en firma som ordnar överföringen. Frågan är om de också kan reparera redan uppkomna skador.
Jag, och många med mig säkert, skaffade inte de där allra bästa banden när vi skulle föra över inspelat material till vanliga videokassetter. Det blev nåt sånt där 4 för 100 spänn på bensinmacken, och efter tjugo år är det både grynigt och raspigt. Vilket ger en mysig målbrottsröst åt treåriga flickor och en förskönande hinna åt numer avlidna tanter, som var urgamla och skrynkliga.
Anledningen var ju att man skulle kopiera över till band som skulle spridas till folk som inte kunde försvara sig, vilket oftast ledde till att man lämnade över "lite sommarminnen" inslaget i ett paket, vilket betydde att man hade en kvart med familjen Persson på ett tretimmarsband...

Redan då det begav sig fanns det ju folk som påstod att det där bara skulle bli skräp, och att man lika gärna kunde hålla på med familjens Super8. Minns ni den? Det måste finnas miljarder meter med gultonad semesterfilm i landet, utan ljud och med sanslösa panoreringar. Och de verkar vara ungefär lika dåliga nu som förr, till skillnad från VHS-banden som bara blir sämre. Men jag minns också det där mekandet med projektor och duk, som föll ihop och klämde fingrarna av en.

Det är helt underbart att skåda sina ättlingar kila omkring en oklädd gran, eller baka bullar med enorma mängder mjöl, eller plaska i galonkläder i en vattenpöl. Och lika illa är det ju att ju vackrare och stiligare de blir, desto mer kan man skönja sitt eget tilltagande förfall.
Det här hör ju också ihop med alla dessa okatalogiserade familjefoton som alldeles för länge fått ligga i nån låda. När hade han såna glasögon? När var vi på Gotland? När sålde de den där bilen?
Och oftast slutar det med att man ger upp, lägger tillbaka eländet i samma låda och förväntar sig kanske att få tid, eller lust, nån annan gång. Men efter vad jag hittills sett är inte foton lika känsliga för tiden som de förbenade banden. Alltså får de vänta - förmodligen tills jag absolut inte kommer ihåg namnet på det där paret som flinar med oss, eller på semesterkrogen där jag åt...
Men just nu måste jag rädda filmerna.


Bilden föreställer de som får ta hand om mig, och kungariket, när jag blir gammal. Och det är hemskt att det finns en generation som knappt minns en hederlig videobandspelare

Strandpromenaden växer fram


Det här en bild tagen med webkamera från en av kranarna vi har på bygget. Och om jag står på det här taket så kan jag ta följande bild:
Det är alltså projektets andra del - det som heter Strandpromenaden. Det är fortfarande ett Riksbyggeprojekt, och därför är det ju lite kul att länka till den här sidan, där diverse högdjur minglar med grabbarna som bygger. För oss som är lite bekanta med Sundbyberg förknippas ju annars Hamngatan med ett rätt sjaskigt litet industriområde.

Om man vill kan man ladda ner ett fotomontage av byggnationen, där det går med en jäkla fart.

Nu vet vi ju inte hur bostadsmarknaden utvecklar sig men kan ju utan att förta sig påstå att de stora bostadsproducenterna allihop målade in sig i samma hörn - dyra bostäder som riktade sig till ungefär samma grupp, och helt plötsligt hamnade den gruppen i ekonomiska bekymmer.
Jag skulle vilja - vilket jag också framfört på annan plats - att de stora byggbolagen verkligen satte press på regeringen om att införa ett ROT-avdrag för hyresbostäder. Just nu känns det som det bara är Byggnads som driver den frågan.

Sonny, Jonny, Conny och Ronny.

De här ringa-in-programmen överträffar sig själv ibland. Och finns det verkligen nån som kan hävda att TV-programmen blev så mycket bättre med reklam? Om nu nån kommer ihåg att det var ett av Anders Björcks främsta argument för att öppna etern för reklamfinansiering.

Y-namn på bilden, vilket får i varje fall mig att fnissa vilt....

Vårdbiträdena får föra sin egen kamp...


I senaste numret av Fokus skriver Martin Ådahl, som är chef för nån slags neongrön tankesmedja, Fores, lite spydigt om LO:s rapport om den ökande klyftan mellan arbetare och direktörer..
" För övrigt publicerade LO i veckan sin årliga studie på DN Debatt om att klyftorna ökar i samhället. Fem sidor bort i samma DN kan man läsa att soparbetarna i Stockholm tjänar 32 000 kronor för att jobba fram till lunch. Vi ser fram mot LO-utredningen som förklarar varför sopgubben tjänar dubbelt så mycket som vårdbiträdet som har likaledes tungt och illaluktande jobb och dessutom jobbar heltid."

Man tycker ju att en såpass etablerad person som Ådahl skulle kunna låta bli att falla i slaskdebattdiket, men det är väl Stureplanscentern som smittar av sig. Nå, vi får väl ta det igen då, så att även Ådahl begriper.

Jag tillhör också en relativt högavlönad grupp kroppsarbetare, och vi vet mycket väl hur lönen är för vårdbiträden. Vi bor med dem, eller med barnskötare eller lokalvårdare. Men vår relativt sett höga lön baserar sig på stenhård facklig kamp under många år, och Ådahl ska ha klart för sig att utslitningsfrekvensen fortfarande är gigantisk även för oss. På samma sätt är det för soparbetarna - stark facklig solidaritet har gett bra villkor. Är det nåt fel på det? Eller tycker Ådahl att det ska finnas nån slags statlig rättvisekonsensus när det gäller lönenivåer? I såna fall kan man ju fråga sig hur han ställer sig till de direktörslöner som LO-rapporten tar upp. Eller sin egen...
Det finns ett samband mellan låg facklig aktivitet och låg lön, så om vårdbiträdenas löner behöver höjas får de öka sitt fackliga arbete. Att det är eftersatt finns det historiska orsaker till, men lita på vår solidaritet om de skulle ta strid för sina löner och villkor. Men vi kan inte föra kampen åt dem.
Jag har nämligen svårt att tro att Ådahl egentligen skulle vilja höja lönen för vårdbiträdena. Han vill sänka den för oss. Så enkelt var det.

Jag och Mona och Sven-Erik...


På senaste repskapet utsågs en liten delegation att ta kontakt med både LO och socialdemokratiska riksdagsgruppen för att på allvar diskutera genom frågan om Lavaldomen, om Strååtutredningen, och om hanteringen av LO:s kongressbeslut. Den gruppen bestod av Johan Lindholm (ordförande för Byggettan), Kent Renen Andersson (fr JM Stomme), Stefan Slottensjö (lagbas Skanska), och jag. Dessutom förstärkta med Byggnads ordförande Hans Tilly (trevligt att ses!) träffade vi alltså idag Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg.
Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften.
Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap.
Fortfarande handlar det om tågordningen. Vi kan inte begripa varför man inte tog den enda chans man hade, nämligen att genom att hota stoppa ratificeringen av fördraget fått Reinfeldt att lova att göra i varje fall NÅT. I dagsläget gör han INGENTING. Han framför inte ens våra synpunkter, och inte Littorin heller. De är skrämmande tysta i frågan om det är svenska kollektivavtal som ska gälla i Sverige.
För oss som är vana att förhandla med rätt tjurigt folk är det konstigt att man inte tog den enda chans man hade. Vad som helst hade ju varit bättre än ingenting alls, eller hur? Och det är där frågan om sveket ligger - vilket vi inte fick något svar på idag heller. Till Monas och Sven-Eriks försvar ska erkännas att de mycket väl kan ha fått annan information av Wanja Lundby-Wedin, men henne har vi kvar att grilla.
Dessutom kan man inte nog poängtera faran med en ökande arbetslöshet bland svenska byggjobbare och allt fler utländska jobbare på våra byggen. Gissa vilka som kommer kunna profitera på det? Erfarenheterna från Storbrittanien är inte muntra...
Nå, ur det här samtalet kom en del nyttigt som förmodligen kommer att spridas i större kretsar, men jag kan ärligt säga att jag fortfarande saknar den verktygslåda som kan hjälpa mig i debatten med grabbarna. Det räcker inte med att lova att slåss för svenska kollektivavtal, när man inte gjorde det med all till buds stående medel när man hade chansen.
Vi väntar precis som Eric Sundström i AiP på den stora fråga som kan få lite eld och glöd i debatten, för innan dess kommer sveket mot Byggnads att fortsätta spöka.


Bilden: Uppsagda brittiska arbetare demonstrerar mot att företagen istället tar in billigare utlänsk arbetskraft

Stora bloggpriset


Det är bara att erkänna, även jag var på Bloggalan. Det är med flit jag skriver "erkänna" för jag tycker nog det finns en viss högdragenhet i många läger mot vad bloggandet innebär. Inte minst politiska bloggare, men det kanske beror på att många såna har en bakgrund som skribenter i lite fiiinare medier, och kanske har lite svårt för att känna sig jämlik med alla dessa modebloggare.
Som för övrigt fanns i mängder, såg ungefär likadana ut och inte åt av buffén. Nå, det gjorde jag - när man för en gångs skull får frottera sig, och äta gratis, ska man göra det. Jag drack gratis alkohol också, och tuffade försiktigt runt och kikade efter bekanta bloggare. Några såg jag - HBT-sossen, JohannaGraf, Erik Laakso, Kulturbloggen, AlliansfrittSverige - jag och Björn får starta en portal för alla som heter Fridén som bloggar - JonasMorian, och några till. Och sen var där naturligtvis en större skock av de vanligaste liberalerna.
Årets Politiska Blogg blev Opassande.se - i mina ögon en rätt blek blogg, med ungefär samma inriktning som sina medtävlare. Föga opassande med andra ord. Nära på likriktat skulle man kunna säga. En deltagare på galan påstod att det säger en del om vilka som läser Aftonbladet, eftersom det är den blaskan som ligger bakom priset. Fast liksom Laakso måste jag ju gratulera alla som vann, eller som nominerades.
Jag gratulerar även Hanna Fridén, som nominerades i kategorin mode, vilket förnärmade henne såpass att hon skrev om det. Hanna hade velat bli nominerad som politisk blogg, för att på så sätt höja statusen på alla dessa modebloggar. Bra där! Man behöver inte vara korkad för att man är modeintresserad, fast något säger mig att det kommer behövas mer än så för att vända trenden.

Familjen och den heliga måltiden. En klassfråga


Den tilltagande övervikten i riket är tydligen ett problem, och uppenbart är det i vanlig lågutbildade och underbetalda som är de största skurkarna. De ger sina barn snabbmat, låter dem inte motionera, och tillbringar alldeles för mycket tid mellan chipspåsar och läskflaskor. Ungefär så.
Det finns en del att säga om den saken, men visst har vi ett problem här. Dock är jag inte alls övertygad om att vi står inför samma sorts fetmaepidemi som man ser i t ex USA eller Storbrittanien. Inte heller är jag övertygad om att det är just en påstådd underklass som skulle vara värst drabbad.
Naturligtvis äter folk på tok för mycket i landet. Man lassar in som vore man skogshuggare, och det är mycket få som är det idag. Traditionens makt är förmodligen en större skurk än eventuell tillgång på onyttig mat, för faktum är att ur ett strikt näringshänseende är det inga större fel på vare sig hamburgare eller kebab. Inte heller är färdiglagad mat så illa som den var förr.

I Sverige har vi skattefinansierad skolmat, ett fenomen som inte alls är särskilt vanligt i världen, och definitivt inte i USA eller Storbrittanien, där man länge fått klara sig med medhavda smörgåsar, eller med hart när oätlig sörja i en cafeteria (där det kostar pengar!). Och dessutom har vi bra skolmat - oavsett vad den växande generationen påstår. Jag har rätt många gånger avätit mina barns skolmat och tyckt det varit riktigt gott, medan ungarna samtidigt ser på samma mat med avsky. Förklara det den som kan. Det betyder att alla barn har möjlighet att kunna äta sig rejält mätta i varje fall en gång om dagen, vilket genast minskar risken för den amerikanska varianten av fetma..
Men sen har vi ju det här med att man ska umgås. Mycket ofta hör jag föräldrar - kvinnor - som trumpetar ut att de i varje fall en gång per dygn vill träffa hela sin familj, och därför äter man middag ihop. Man får förmoda att det är medan barnen inte kan försvara sig, eftersom de med åldern får tillräckligt med fritidsaktiviteter för att försvinna från matbordet i förtid.
Middagen är en kvarleva från bondesamhället - och den åts efter arbetets slut. Jag tror knappt den hade den sociala funktion som många idag vill ge den, i varje fall inte förrän på 1900-talet. Och dessutom äts den vid en tidpunkt när vi inte behöver den - om vi inte ska jobba kväll eller natt.
Det mesta tyder också på att vi lägger grunden för övervikt i den tidiga puberteten, det vill säga under den tid då vi äter stadiga middagar med familjen.
Nu menar jag inte att man ska avskaffa familjemiddagen, men man måste naturligtvis ändra innehållet i den. Det äts på tok för mycket ris, pasta, potatis och spannmålsprodukter. Och att äta sånt på kvällen är att be om tilltagande övervikt.
Jag är inte heller säker på det påstådda sambandet mellan låg inkomst/låg utbildning och övervikt. Det finns väldigt många välbärgade människor som är skapligt överviktiga. Hur förklarar man det? Jag upplever inte heller att det skulle finnas en skriande okunskap om överviktens orsaker bland några samhällsgrupper. Vi kan inte enkelt lägga ett kalkerpapper över de amerikanska och brittiska erfarenheterna, vilket bl a Claude Marcus och Stephan Rössner påtalat.
I själva verket kanske det är så att övervikten är störst i de familjer som har de starkaste familjetraditionerna, där man äter klassisk husmanskost (inte särskilt nyttig) och där man samlas till en familjematning.
Att det sedan naturligtvis finns andra orsaksamband är ju naturligt - folk som inte motionerar
är i allmänhet fetare än de som inte motionerar, grabbar i puberteten kan äta hur mycket som helst utan att bli feta (fast fortsätter de så blir de feta, tro mig), kvinnor över fyrtio är mer kostmedvetna än män i samma ålder etc...
Men min poäng är att vi måste se över hur vi umgås med maten. I stora delar av världen är det ett enormt enahanda, men förhoppningsvis näringsrikt intag. Det är en enorm lyx att kunna variera sig, men kroppen har inget behov av det - i själva verket är smakupplevelsen något som mycket länge var förbehållet en mycket exklusiv grupp, och är fortfarande så utanför ekonomiskt starka regioner. Kroppen klarar sig på samma mat varje dag - resten är psykologi.
Jag anser ju att hälsa kommer bli en klassfråga i framtiden, men frågan är om maten kommer ligga där. Det kanske kan bli så om man också börjar räkna in tiden som det tar att laga mat - gynnade grupper kommer alltid att ha tid att laga mat, så frågan är varför de inte gör det, för de gör det inte. Däremot upplever folk med underklassanknytning att de ofta är mycket trötta efter dagens arbete,vilket kan ge inköp av färdiglagat.
Det sämsta man kan göra är att ge folk dåligt samvete. Jag tror inte folk är lata. De är bara trötta, och man gör sämre val när man är trött. Men på sikt är det ett av de sämsta val man kan göra att strunta i vad man äter...


Bilden från alltombarn.se