Vänner jag inte känner

Man reser tillsammans i flera år men säger aldrig något. Känner ni igen det? Det måste vara en mycket vanlig sak för oss som vardagar tåligt stångar oss in på pendeltåg och tunnelbanevagnar. Och på få andra ställen är våra rutinartade beteenden så märkbara som där. En morgon satt det en vilt främmande kille på min plats. På min plats. Där jag alltid slår mig ner, sveper av mig ryggsäcken med en invand rörelse, placerar in den mellan fötterna och viker upp Metro.
Men inte den här morgonen. För då satt han där och läste Metro. Och han satt kvar när jag klev av, fast jag satte onda ögat på honom. Han borde ha förvandlats till en rykande hög av aska. Nästa morgon var han borta - mina superkrafter fungerade tydligen ändå...

Man skaffar sig märkliga bekantskaper. Jag satt med ett gäng i över ett år, där jag visste namnet på en, men det tog flera månader innan jag klurade ut att där satt även Anders och Lillian. Och då var det inte för att någon presenterade sig, utan han svarade i telefon. Mycket häpet dessutom, eftersom telefonerna brukar vara tysta vid 0540. Och då fick jag veta att han hette Anders...

Det kan ju ha att göra med hur uppmärksam man är, och ibland kan man kanske tangera gränsen för vad som är lämpligt. Jag hade i flera månader sällskap med en kvinna som alltid såg så trött ut, men som en morgon nästan lyste av lycka. Jag tror hon var förälskad, jag hoppas hon var det. Och jag kunde inte hålla tyst, utan var tvungen att säga "vad du ser lycklig ut..."
Det märkliga var att hon vare sig såg förskräckt eller förvånad ut. Hon bara log och sa "visst är jag det", och det räddade den dagen för mig. Och flera dagar till.
Det är klart att det känns lite konstigt när man då träffar på sina medresenärer på andra platser, som på banken eller annan ort. Och man morsar hjärtligt, vilket får familjemedlemmar att nyfiket fråga "vem var det där?" Det känns lite konstigt att svara att man inte har en aning men att han sitter i sista vagnen på knegartåget (som är det inofficiella namnet på första tåget).
Lite kan det bli som den där farsan som träffade sin sons simskolelärarinna på bussen och med hög röst säger "jag kände inte igen dig med kläderna på..."

Men oftast är det bara rutinen, och sen är någon helt plötsligt borta. Det kan vara pension, det kan vara nyrtt jobb, det kan vara flytt - men en morgon kommer inte den där killen skenande i sista minuten längre. Han som vi i stort sett höll dörren åt varje morgon, och som alltid hade öppen rock oavsett väderlek. Han var bara borta, och jag trodde stora Christer skulle tvinga tågvakten att vänta in honom, men vi såg honom aldrig mer.