Jag måste ta itu med videobanden. Ni vet vad jag menar - timtals med hemmainspelade band med barn, med bröllop och fester. Egentligen ointressant för alla utom de allra närmaste, och de som är inblandade, men jättekul som bildbevis på att folk faktiskt hade hockeyfrilla, kavaj med enorma axelvaddar och uppkavlade ärmar. För att inte tala om vita loafers med tofsar...Eller att nån en gång var smal - vilket överraskar barn som inte sett detta, vilket kan få en att önska att samma barn inte alltid var så talföra....
Särskilt gäller ju detta filmerna på barnen. Jag har ju lovat att inte skriva om dem på bloggen, men å andra sidan skriver i vart fall en av dem om mig. Trots mina protester.
Det finns ju hemmaprogram för att ordna allt detta, om man har tid, Det har inte jag och därför funderar jag starkt på att lämna in ett par av de mest ankomna banden till en firma som ordnar överföringen. Frågan är om de också kan reparera redan uppkomna skador.
Jag, och många med mig säkert, skaffade inte de där allra bästa banden när vi skulle föra över inspelat material till vanliga videokassetter. Det blev nåt sånt där 4 för 100 spänn på bensinmacken, och efter tjugo år är det både grynigt och raspigt. Vilket ger en mysig målbrottsröst åt treåriga flickor och en förskönande hinna åt numer avlidna tanter, som var urgamla och skrynkliga.
Anledningen var ju att man skulle kopiera över till band som skulle spridas till folk som inte kunde försvara sig, vilket oftast ledde till att man lämnade över "lite sommarminnen" inslaget i ett paket, vilket betydde att man hade en kvart med familjen Persson på ett tretimmarsband...
Redan då det begav sig fanns det ju folk som påstod att det där bara skulle bli skräp, och att man lika gärna kunde hålla på med familjens Super8. Minns ni den? Det måste finnas miljarder meter med gultonad semesterfilm i landet, utan ljud och med sanslösa panoreringar. Och de verkar vara ungefär lika dåliga nu som förr, till skillnad från VHS-banden som bara blir sämre. Men jag minns också det där mekandet med projektor och duk, som föll ihop och klämde fingrarna av en.
Det är helt underbart att skåda sina ättlingar kila omkring en oklädd gran, eller baka bullar med enorma mängder mjöl, eller plaska i galonkläder i en vattenpöl. Och lika illa är det ju att ju vackrare och stiligare de blir, desto mer kan man skönja sitt eget tilltagande förfall.
Det här hör ju också ihop med alla dessa okatalogiserade familjefoton som alldeles för länge fått ligga i nån låda. När hade han såna glasögon? När var vi på Gotland? När sålde de den där bilen?
Och oftast slutar det med att man ger upp, lägger tillbaka eländet i samma låda och förväntar sig kanske att få tid, eller lust, nån annan gång. Men efter vad jag hittills sett är inte foton lika känsliga för tiden som de förbenade banden. Alltså får de vänta - förmodligen tills jag absolut inte kommer ihåg namnet på det där paret som flinar med oss, eller på semesterkrogen där jag åt...
Men just nu måste jag rädda filmerna.
Bilden föreställer de som får ta hand om mig, och kungariket, när jag blir gammal. Och det är hemskt att det finns en generation som knappt minns en hederlig videobandspelare
0 kommentarer:
Skicka en kommentar