Jag är så glad att åren med sportlov är över. Minns ni de där klämkäcka tillropen om att man skulle minsann åka pulka med barnen, bygga snölyktor och göra snöänglar? För att inte tala om de där snögubbarna som inte alls såg fryntliga ut, utan mer som förrymda massmördare ur nån sjuk B-skräckis.
Nä, jag var nog ingen bra pappa när det kom till vinterlekar. Det var inte ens kul att åka till fjälls och försöka få två protesterande små varelser att faktiskt begripa att det ÄR kul med skidor, och att man ska skratta när man släpas runt av ett koppel skällande Siberian Huskeys. Inte gråta hysteriskt som min dotter gjorde.
Jag har själv kartat runt i elljusspår på dåligt vallade skidor, som dessutom var alldeles spruckna, och förstod aldrig tjusningen. Runt omkring stod bara skogen tyst och mörk och det enda som hördes var ens egna astmatiska flåsande. Det var inte heller kul. Det var inte ens kul att åka skridskor - vi hade ett illa tillfruset kärr i närheten, där isen var rejält knögglig och man fick kryssa mellan infrusna buskar. Att spela med puck där var en riskabel sysselsättning eftersom den studsade helt oförutsägbart, och dessutom kunde försvinna totalt i annan växtlighet. Då gick puck-ägaren hem och grät... Enda spänningen med det kärret, som nog inte var mer än meterdjupt var att se hur länge isen höll, innan man plurrade och fick skynda hem, hackandes tänder, med dyblöta kläder
Enda rätta njutningen med sportlovet var ju att vara uppe alldeles för länge. Äta frukost mitt på dagen, och kanske gå och lägga sig igen. Hänga med polare och tömma kylskåpet på allt gott (och ibland på mindre gott också; det berodde på hungernivån). Upptäcka staden. Och vara avundsjuk på bättre bemedlade kamrater som kunde åka till fjälls (fast det var mest det där med resandet vi var avundsjuka på - vintersportandet kunde de ju ha för sig själva). När en klasskamrat och hans familj valde att åka till Kanarieöarna istället var det en stor sensation.
Därför var jag inte så särskilt glad åt det vilda helvetet som vällde ner i helgen, och gav oss vad nån kallar Nordens Ljus. Jo mors...
Istället tycker jag det finns en charm i att möta sonen, på väg i säng, när jag kliver upp. Eller att veta att de två hemmavarande inte gjort ett dyft på hela dagen. Suttit vid datorn, glott på TV och inventerat kylskåpet. Låt dem hållas, säger jag. Jag tar itu med det där i slutet av veckan - men just nu kan de väl få fira sportlov som man ska fira det
1 kommentarer:
Smaken är som baken. Tack och lov får jag väl ändå säga!
Du bor på helt fel ställe, jag hör ju det jag ;)I alla fall ur ett sportlovsperspektiv.
Det finns få saker som klår en sportlovsdag på fjället. Med fjället menar jag inte Åre eller någon annan storstadsbotät ort.
Sol, knirrande snö och en kaloririk fikakorg. Mumma för själen!
Skicka en kommentar