Hinneru jobba nåt då???

Man får ju frågan emellanåt. För tydligen är det nåt fel och konstigt om man far omkring som en iller på nätet, skriver och har sig och dyker upp som gubben i lådan på det ena evenemanget efter det andra.
  Hur fan hinner du? frågade en häromdagen. Och svaret är väl att jag inte vet. Jag sover inte så mycket, det har jag aldrig gjort. Omständigheterna har tvingat mig till en viss disciplin, där inspiration är mindre viktigt än transpiration. Och sen, på nåt konstigt sätt, kan jag hålla flera tankar i huvet samtidigt.


  Det kom en del snö i år också, vilket magsurt folk påpekar som nåt slags bevis på att klimathotet är trams. Men jag upprepar det jag sagt tidigare, en snöfattig vinter är inget att oroa sig för - men stigande havsnivåer är det.
Inga mängder hittills - peppar peppar - men halt och jävligt var det, och vi åkte som små feta pingviner över isen i sprängstenen. Fingrarna blir som isglassar när man måste hålla i metall, och det måste vi då och då. Stag eller ett koben eller geckospännaren. Då blir det kallt om tassarna.
 

  Jobbet är superroligt just nu. Brädform mot berg, med passning. Det gör man inte så ofta nuförtiden, men här är kraven så speciella, på grund av vibrationsrisken. Och det är väl ingen som blev byggnadsarbetare för att skruva gips? Här är det spik och såg och virke som gäller. Profilera formen mot berget. Eftersom det är sprängt berg måste det uppställningar och plattformar.

Sen dra slätjärn och spänna precis lagom, sådär att järnet sitter men inte tränger. En sån där kunskap som man bara kan få om man jobbar med det. På några ställen blir det motgjutningar så där måste vi stämpa mot berget.

  Just nu jobbar vi med mobilkranar, men på måndag ska tydligen tornkranen igång. Som monterades under obekväm arbetstid som vanligt - det är tunga bitar som ska dit och då kan det inte vara virriga byggjobbare under.
 Så jo, jag har att göra på dagarna.

Taken rasar. Byggfusket fortsätter. Eller?

Hörde i morgonväkten - jävla ord för övrigt - att taket på köptemplet Kupolen i Borlänge håller på att vika in sig. Eller ner. Trots snöröjande
Kommentarerna vid morgonkaffet var rätt förväntade. Folk räknar infallna tak, och ju mer dess bättre. Där var det en ishall, och där en stormarknad. Jojo, så går det.
Och sen får man sig en skopa av "det var bättre förr" och att "det finns inga yrkesmän längre"....

Nej, det var inte bättre förr. Dagens byggnadsarbetare är både bättre utbildade och snabbare än gårdagens, och gör bättre jobb med högre teknisk skicklighet. Det finns en sak som är annorlunda, och det är tiden.
Tiden, den förbannade tiden, är vår största fiende. Man har inte tid att ifrågasätta konstiga arkitektlösningar, och på många ställen gör man bäst i att inte ens försöka. Det kan bli rejäla konsekvenser för den som sticker upp och vågar utmana arkitekter och arbetsledning. Då finns det massor med undertak i garage som ska sättas. Utan värme.

Därför lyfter man dit takstolar som ser ut som plockepinn, eller lägger halvruttna råspontluckor, eller stålbalkar som ser ut som ugnsfolie i tjocklek.
Jag har hört att en byggnadsarbetare idag producerar ungefär 300% mer än man gjorde för trettio år sen. Maskiner, hjälpmedel, planering, kunskap - allt har förbättrats. Vilket inte är dåligt - undrar om det finns någon bransch där man kan se den sortens framsteg? Givet är att vi inte är lika personalintensiva längre - man behöver inte vara en armé som bygger en fastighet idag, med förfabricerade byggelement. Fyra gubbar lägger ut flera hundra kvadrat bjälklag under en dag, fyra gubbar och en kran monterar upp en villa, med tak, på en dag.
Men nu är det ju så att det som knäcks idag inte är nya kåkar, utan de har ett par år på nacken. Och de har klarat ett par vintrar innan, så vad är problemet.

Miljöministern - och varför han är den som ska yttra sig är en total gåta -ska nu sätta tummen i ögat på byggföretag och fastighetsägare. Här ska det bli skärpning! Hårdare regler!
Ursäkta, men regelverket räcker. Men det följs inte av den som sedan ska ta över fastigheten. För det är ju inte så att taket på Kupolen utformades av två snickare som hade en handskriven papperslapp, och sen kom de överens om vilket cc-avstånd grejerna skulle stå på. Om nu nån trodde det...
Och de som yttrar sig i Svenskan är ju just den sortens folk som beskäftigt kommer efteråt och har synpunkter.
De som ska ha en tumme i ögat är ju fastighetsägarna. Om de tillåter att snölasten på ett tak med råge överstiger vad taket är dimensionerat för så är det deras fel. Inget byggfusk, inga slarviga konstruktörer - bara fastighetsägare som har en mesig lagstiftning att slingra sig undan.
ALLA takkonstruktioner baseras på hållfasthet. Det finns olika klimatzoner i landet, och byggandet är anpassat efter det. Och sen är det upp till den som äger huset, som förvaltar det, att sköta om taket. Skotta, hålla efter istappar, se till att hängrännor inte överlastas.

En riksdagskvinna jag känner höll på att bli inlagd på sjukhus efter att ha klarat sig med ett par decimeter från en längre sjukhusvistelse, efter att en halv kubik snö dråsade ner på Västmannagatan.

Jag tror inte ett dugg på att tak som hållit i trettio år just i år skulle ha drabbats av byggfusk just nu. Däremot drabbas nu de som äger husen av den bittra erfarenheten att det finns en gräns för hur mycket man kan snåla på underhållet. Och att snöskottning inte är nåt man kan ta itu med den dagen det börjar knaka...


Bilden? Två små takskottare längst ner vid kanten....

Ut i snön. Och glad för det.

Snö innanför jackan, kindben som stumnar i blåsten.
Vintersol som fullkomligt bländar och får hela marken att brista ut i gnistrande kristaller. Fingrar som stelnar, fötter som blir kalla och klumpiga.
Ett bultande hjärta.
Köldtårar i ögonvrån
Vinterjobb.


Fridén är tillbaka i produktionen igen, och älskar det!

Sportlov som det SKA firas

Jag är så glad att åren med sportlov är över. Minns ni de där klämkäcka tillropen om att man skulle minsann åka pulka med barnen, bygga snölyktor och göra snöänglar? För att inte tala om de där snögubbarna som inte alls såg fryntliga ut, utan mer som förrymda massmördare ur nån sjuk B-skräckis.
Nä, jag var nog ingen bra pappa när det kom till vinterlekar. Det var inte ens kul att åka till fjälls och försöka få två protesterande små varelser att faktiskt begripa att det ÄR kul med skidor, och att man ska skratta när man släpas runt av ett koppel skällande Siberian Huskeys. Inte gråta hysteriskt som min dotter gjorde.
Jag har själv kartat runt i elljusspår på dåligt vallade skidor, som dessutom var alldeles spruckna, och förstod aldrig tjusningen. Runt omkring stod bara skogen tyst och mörk och det enda som hördes var ens egna astmatiska flåsande. Det var inte heller kul. Det var inte ens kul att åka skridskor - vi hade ett illa tillfruset kärr i närheten, där isen var rejält knögglig och man fick kryssa mellan infrusna buskar. Att spela med puck där var en riskabel sysselsättning eftersom den studsade helt oförutsägbart, och dessutom kunde försvinna totalt i annan växtlighet. Då gick puck-ägaren hem och grät... Enda spänningen med det kärret, som nog inte var mer än meterdjupt var att se hur länge isen höll, innan man plurrade och fick skynda hem, hackandes tänder, med dyblöta kläder
Enda rätta njutningen med sportlovet var ju att vara uppe alldeles för länge. Äta frukost mitt på dagen, och kanske gå och lägga sig igen. Hänga med polare och tömma kylskåpet på allt gott (och ibland på mindre gott också; det berodde på hungernivån). Upptäcka staden. Och vara avundsjuk på bättre bemedlade kamrater som kunde åka till fjälls (fast det var mest det där med resandet vi var avundsjuka på - vintersportandet kunde de ju ha för sig själva). När en klasskamrat och hans familj valde att åka till Kanarieöarna istället var det en stor sensation.

Därför var jag inte så särskilt glad åt det vilda helvetet som vällde ner i helgen, och gav oss vad nån kallar Nordens Ljus. Jo mors...
Istället tycker jag det finns en charm i att möta sonen, på väg i säng, när jag kliver upp. Eller att veta att de två hemmavarande inte gjort ett dyft på hela dagen. Suttit vid datorn, glott på TV och inventerat kylskåpet. Låt dem hållas, säger jag. Jag tar itu med det där i slutet av veckan - men just nu kan de väl få fira sportlov som man ska fira det

Och sen kom snön.... Winterwonderland,,,,

Sen blev det vinter! Och rejält å, som en norrlänning sa. Hårda vindar, snö på tvären och leta efter långkalsonger och hjälmhuvor och vantar och vinterjackor. Precis som vanligt....
Det var en jämn grådager hela dagen kan man säga - inte så kallt men snön blev blöt och letade sig in på otäcka ställen, och det skulle skottas och borstas...
Nånstans på andra sidan skymtar ett hus.... Klickar man på bilden ser man Roger skotta...
Jag vet inte hur mycket snö det föll men där det blåser drevar det ihop ordentligt...

Ny arbetsplats - Nästa Tumba!

PEAB ska bebygga en kulle i Tumba som heter Solhöjden. Alltså skrapar man ihop ett par snickare, några timrisar och lite arbetsledning och sätter igång. Egentligen skiljer sig inte arbetet och genomförandet särskilt mycket från att bygga flerfamiljshus men villkoren blir alltid lite annorlunda. Bland annat för att jag nu blir tvungen att förlita mig på min käre gamle vän SL, och
de första tågen - de vi kallar arbetartågen.

Fast jag byter inte vid Årstaberg - det är bättre att byta vid Centralen. På hemvägen blir det byte vid Älvsjö. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter enkel väg
Så...ännu ett tak. Och snön drev in och förorsakade mäktiga trafikstörningar över södra Stockholm...
De har nämligen tegeltak på kåkarna och nån ska lägga dem. Nån som gjort det förr, som är hyfsat duktig på det men ändå inte särskilt road av det. Det vill säga jag.

Principen är alltså att man bygger det färdiga taket på backen, slår på råspont, papp och läktar och sen lyfter man upp det på huset. Därefter lyfter man på teglet - i det här fallet från Örebro
- som kommer i långa limpor som lyfts med en tegelsax (mer om detta i en annan post). Det kallas för att bysta, som för övrigt är ett bygguttryck som helt enkelt betyder att man kånkar ut material där man vill ha det
Och därefter lägger man ut teglet i överlappande serier. Det låter lätt. Det är det inte. Dessutom blir man i stort sett alltid tvungen att tillkapa bitar i slutet av varje tegelrad.
Så småningom kommer man upp till nock och då får man dunka dit en nockplanka som de speciella nockpannorna ska passa med, och där det också ska spikas nockband
Dagen efter såg samma tak ut så här. Alltså fram med sopborste och spade, för nu blev det skotta igen. Och vinterkläderna kom på, tjocka kängor och vantar. Precis som vanligt med andra ord
Dessutom var vi tvungna att fortsätta bysta ett tak till istället för att få göra färdigt det första, beroende på krantillgång. Alla rycker ju i mobilkranen och då är det bara att foga sig i det.
Under den gröna presenningen har vi ett mellanbjälklag, och bortom den ett tak i tillverkning

Här börjar man lyfta ett färdigspikat tak
Upp på andra våningen - det finns gubbar både ute och inne för att dirigera montaget, som handlar om delar av centimetrar
Och här har vi ännu ett Storsjöhus på plats. Den som är mer nyfiken på projektet kan ju alltid klicka vidare på de olika flikarna här

Vinterjobb...

Det finns en föreställning om att vi skulle ha nån slags nedre gräns för hur kallt det får vara när vi jobbar. Nå, det har vi inte. Det kallaste jag upplevt är rent magiska -24 grader i Rönninge 2005, när jag skapade snö ur tomma intet. Det kan låta som en saga, men det var helt enkelt så kallt att min andedräkt kristalliserades i luften inför mina ögon, och små, små snöflingor förföljde mig vart jag rörde mig under några minuter.
Sanningen att säga är jag kanske inte mer förtjust i råkyla än någon annan, men å andra sidan finns det stackars människor som lider mer av den än jag. I yrket har jag lärt mig klä mig efter temperatur...
Nå, veckan har bjudit på sträng kyla och snö, Ännu mer snö.
Eftersom vi täcker valvet med presenningar klarar vi av av jobba ändå, och dessutom kommer vi att tända gasolbrasor under för att smälta undan inför fredagens gjutning. Och vanligen brukar snö innebära hyfsat mildväder, men inte den här gången...





Det här är vad vi kallar tungpressar - rejäla, styva saker som inte blåser undan eller går sönder för minsta lilla. Nackdelen är att de verkligen är tunga, och än värre när de frusit ihop med snön. Då är det ett måste att ha kran i närheten.
Här blåser det hård vass snö som går genom märg och ben. Landskapet till och mer ser kallt och otäckt ut.



Men snön bara vräkte ner, och en del arbetskamrater ser ut som de
verkligen skulle vilja vara nån annanstans. Med den kassa kamera jag har är det emellanåt svårt att förmedla hur jävligt det kan vara, men här kommer man hyfsat nära sanningen.
Jobbet måste rulla, tidsplanen är pressad till max och från högre instans har man totalt nonchalerat att det tar två man ungefär två timmar per dag att hantera de där presernningarna...




För att inte tala om skottandet... Det är något man faktiskt blir rätt duktig på i vår bransch. Det finns en hel del teknik att lära sig innan man behärskar det - det är inte alls bara frågan om att ösa på, för när det är kallt finns det två grundregler gällande jobbet - att jobba precis så man håller sig varm, men inte bli svettig.

Och det är en svår konst. När man kan det klarar man av att jobba intill nästan vilka köldgrader som helst. Bra kläder är också en viktig förutsättning, men det kommer att bli egna poster så småningom...

Här, i eftermiddagsdagern över Vasavägen söderut, ligger temperaturen kring -11, men det syns inte riktigt på bilden. Man känner det i näsborrar och i kinder. En arbetskamrat hävdar att det känns i ögonen, men det har jag klarat mig från. Det är mest fingrarna som får stryk - det är ett elände med tjocka handskar och småspik.


När solen sedan verkligen gick ner blev det precis råkallt. Alldeles lagom när jag slutade jobba dessutom, så det blev raska fötter till stugvärmen, och sen fullkomligt skenade kvicksilvret neråt. Dagen efter var det som vanligt vänligt palavrande om vem som haft kallast - och de -17 jag hade haft hemma var i vanlig ordning rena sommarvinden mot rapporterna från den Vallentunska tundran...