Vinterjobb...

Det finns en föreställning om att vi skulle ha nån slags nedre gräns för hur kallt det får vara när vi jobbar. Nå, det har vi inte. Det kallaste jag upplevt är rent magiska -24 grader i Rönninge 2005, när jag skapade snö ur tomma intet. Det kan låta som en saga, men det var helt enkelt så kallt att min andedräkt kristalliserades i luften inför mina ögon, och små, små snöflingor förföljde mig vart jag rörde mig under några minuter.
Sanningen att säga är jag kanske inte mer förtjust i råkyla än någon annan, men å andra sidan finns det stackars människor som lider mer av den än jag. I yrket har jag lärt mig klä mig efter temperatur...
Nå, veckan har bjudit på sträng kyla och snö, Ännu mer snö.
Eftersom vi täcker valvet med presenningar klarar vi av av jobba ändå, och dessutom kommer vi att tända gasolbrasor under för att smälta undan inför fredagens gjutning. Och vanligen brukar snö innebära hyfsat mildväder, men inte den här gången...





Det här är vad vi kallar tungpressar - rejäla, styva saker som inte blåser undan eller går sönder för minsta lilla. Nackdelen är att de verkligen är tunga, och än värre när de frusit ihop med snön. Då är det ett måste att ha kran i närheten.
Här blåser det hård vass snö som går genom märg och ben. Landskapet till och mer ser kallt och otäckt ut.



Men snön bara vräkte ner, och en del arbetskamrater ser ut som de
verkligen skulle vilja vara nån annanstans. Med den kassa kamera jag har är det emellanåt svårt att förmedla hur jävligt det kan vara, men här kommer man hyfsat nära sanningen.
Jobbet måste rulla, tidsplanen är pressad till max och från högre instans har man totalt nonchalerat att det tar två man ungefär två timmar per dag att hantera de där presernningarna...




För att inte tala om skottandet... Det är något man faktiskt blir rätt duktig på i vår bransch. Det finns en hel del teknik att lära sig innan man behärskar det - det är inte alls bara frågan om att ösa på, för när det är kallt finns det två grundregler gällande jobbet - att jobba precis så man håller sig varm, men inte bli svettig.

Och det är en svår konst. När man kan det klarar man av att jobba intill nästan vilka köldgrader som helst. Bra kläder är också en viktig förutsättning, men det kommer att bli egna poster så småningom...

Här, i eftermiddagsdagern över Vasavägen söderut, ligger temperaturen kring -11, men det syns inte riktigt på bilden. Man känner det i näsborrar och i kinder. En arbetskamrat hävdar att det känns i ögonen, men det har jag klarat mig från. Det är mest fingrarna som får stryk - det är ett elände med tjocka handskar och småspik.


När solen sedan verkligen gick ner blev det precis råkallt. Alldeles lagom när jag slutade jobba dessutom, så det blev raska fötter till stugvärmen, och sen fullkomligt skenade kvicksilvret neråt. Dagen efter var det som vanligt vänligt palavrande om vem som haft kallast - och de -17 jag hade haft hemma var i vanlig ordning rena sommarvinden mot rapporterna från den Vallentunska tundran...