Federleys fanatism förskräcker...

Egentligen skulle jag lägga upp nya bilder från bygget men efter att ha hört på radio kände jag mig tvungen att skriva av mig en smula rörande centerpartisten (?) Frederick Federley och den barnatro på människans inneboende godhet, som han och ett antal ytterligare till helt uppenbarligen har.
Istället för att haka upp mig på för mycket på hans person - han, Wolodarski och ett par till, stöpta i samma form, är rent avskräckande exempel på en ny tids politisk streber - tänkte jag resonera lite kring ett par av Federleys uppenbara teser. Han rabblar nämligen upp dem med en kulsprutas monotoni.
Hans tro på marknadsekonomin som den enda saliggörande mekanismen har sina rötter i en rent rövarkapitalistisk tradition. Det är för övrigt också en maxim som lever kvar i avsevärda delar av världen, där medlemskap i fackförening innebär reellt dödshot, där uppkäftighet omedlebart belönas med sparken. Där yttrandefrihet inte råder.
Federleys enögdhet innebär naturligtvis att inte att han inte vet detta. För det gör han, men det skiter han i. Det finns massor med exempel på företag i Sverige där hyggliga arbetsgivare tar hand om sina anställda - ett uttryck som han faktiskt använder, till vilket vi strax ska återkomma - men där kollektivavtal saknas och där facket använder blockad som ett medel för att segra. Man kan ju fråga sig varför han inte lika gärna engagerade sig i Träfackets blockad mot Plymouthbröderna. Nå, läser man på om den lilla kristna gruppen "med mycket starka familjevärderingar" blir det ett ganska självklart svar på frågan - den öppet homosexuelle Federley kan väl knappast engagera sig för de som avskyr honom. Detta säger något om hans idealism.
Det är just det där uttrycket "tar hand om" som visar hur lite Federley och hans gelikar begriper av hur arbetsmarknaden fungerar. Förmodligen känner han inte till vilken historisk bakgrund den inställningen har, men den beskrivs alldeles utmärkt av t ex Peter Englund i Ofredsår. Det handlar om ett patriarkalt synsätt på de man har anställda - ytterligt långt från en modern syn på arbetslivet.
Jag vill faktiskt inte bli omhändertagen av min arbetsgivare - jag vill ha självklara rättigheter att påpeka fel och brister utan att riskera reprimander. Jag vill inte ens ha ett personligt förhållande till min arbetsgivare - det är ett förlegat sätt att se på mig som arbetare; ett sätt som doftar trettiotal och strejkförbud.
Federley har också en mycket idealiserad och inte minst ritualiserad bild av hur företagandet fungerar, eller hur en företagare - entreprenör! - fungerar. I hans perfekta värld - där man tar hand om sina anställda - finns det ingen gräns för hur mycket man kan expandera. Och alltid utan att någon offras.
Nu behöver jag kanske inte slösa med Marx på Federley, men elementa säger oss att företagare är som folk är mest, och att de skulle sätta de anställdas intressen före sina egna existerar nog bara i en dröm. Egenintresset ljuger aldrig - se där en sentens från gamle Karl!
För varje Wild'n'Fresh finns det tio som inte sköter sig - där lönen kommer som den känner för det, där arbetsmiljön är för jävlig och där de anställda faktiskt lever med direkta hot över sig.
Federley väljer att se bort från det, och påminner på det viset om Frihetsfronten - en samling oerhört naiva extremliberaler med Christian Gergils och Mats Hinze i spetsen - som försökte sig på samma populistiska trick som Federley under tidigt nittiotal. Om en del av det kan jag berätta, ty jag var med. Om än inte i rök och damm så nära på.
Frihetsfronten skulle välta samhället - det förhatliga socialdemokratiska - överända genom att protestera mot spritmonopolet. Av alla symbolfrågori hela Sverige var nu detta den viktigaste, så man serverade sprit på Drottninggatan och hade svartklubb - eftersom folk inte behövde några förmyndare som avgjorde serveringstillstånd. Jag behöver knappast påpeka att de betraktades som kufar och töntar...
Nå, jag jobbade som vakt på ett mer legalt, fast knappast mer städat ställa, och fick telefon på nattkröken från en desperat kompis som just bevittnade hur Frihetsfrontens svartklubb gick i atomer när några av de där som inte behövde förmyndare beslöt sig för att servera sig själva, vilket då var själva idén. Men det blev konflikter.
Så vi dit och tittade på eländet. Det skulle aldrig ha fallit mig in att hjälpa till. Det lämnade vi med varm hand åt polisen som blev ditringda och fick hjälpa de rebelliska nyliberalerna till sjukhus. Några av de där figurerna sitter nu i regering och riksdag.
Federleys släktskap med det anhanget är slående - men de hade lika fel då som Federley har nu.
Det mest skrämmande är hans fanatism, som närmast är att beskriva som jesuitiskt. Vissa av dem var oerhört lärda, men samtidigt kapabla till både grymhet och dumhet. De inlärda kunskaperna kan inte kopplas ihop med den verklighet vi ser. Inte nån gång ser jag honom ha minsta förståelse för varför svenska arbetare helt enkelt inte litar på att de kommer att bli "omhändertagna". I grunden tror jag det finns ett slags småstadsförakt för den arbetande människan, i kombination med en dos dryghet och omognad.
Som jag skrev på Per Westerbergs blogg Kyrkoordnaren - jag har egna ytterligt handfasta erfarenheter av hur det är att jobba i avtalslösa företag, och det är en företeelse som växer - ett fenomen som man verkligen inte vill se mer av.
Nej, jag vet inte vem Frederick Federley är - han är egentligen rätt ointressant, men jag kan ju hoppas på att han fortsätter sänka centerpartiet.