Allt färre arbetare är med i facket - så vad gör vi?

  Okey, siffrorna är entydiga. Det är allt färre av de som arbetar i LO-yrkena som är med i facket. Läs Arbetet här. Däremot är det allt fler tjänstemän som går med. Det här är inget nytt, utan en trend som pågått rätt länge. Visst, det fick sig en extra skjuts när borgarna 2007 chockhöjde avgiften, men när den återställdes blev det ingen rusning tillbaka.
 
 Det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om ett sätt att beskriva verkligheten, och hur man driver fackliga frågor. I viss mån handlar det också om en växande klyfta mellan de som sitter i toppen, och de som finns längst där nere. Men det beror också på att vi - facket - varit duktiga. Så duktiga på att föra in våra krav i lagar, eller i avtal, att vi mer eller mindre avskaffat behovet av oss själva för ganska stora grupper.

  Jag finns inom Byggnads. Där har det inte hänt mycket med arbetsformerna sen 1979 typ. Basen i verksamheten bygger på stark facklig anslutning på företagen, och på att det finns fackliga förtroendemän. Men det var länge sen man hade nån gubbe som kunde knalla runt och skriva in ovilliga lärlingar. Vi har ett allt högre arbetstempo, och prestationskrav, och den där tiden - kanske en kvart, en halvtimme - för att övertala någon att gå med, finns knappt.

  Inte heller finns det några extra förmåner att tala om. Vi har varken inkomstförsäkring eller hemförsäkring i medlemskapet. Nästan allt - ALLT! - som medlemmar får får också ickemedlemmar, under förutsättning att företaget har kollektivavtal. De har samma lön, samma rätt till ledighet, arbetskläder eller fikarum. Det var länge sen man kunde förpassa ickemedlemmar till en bod utan toalett och värme, och fnysa "förhandla med chefen om ni vill ha det bättre då!"

  En fyrtiotalsmodell för att möta 2010-talet helt enkelt. Och därför går man inte med i föreningen. Mötesformer och procedurer som är stela, formella. Jag vet att jag inte värvar någon genom att dra med dem på ett medlemsmöte. Snarare tvärtom.

  Vi är många som efterfrågat informationsmaterial på andra språk. Vi har ohyggligt med utländsk arbetskraft här, som vi inte ens kan värva eftersom vi saknar språket. Man kunde ju tro att man kunde bli medlem i Byggnads på engelska i varje fall, men nehejdå. Don't mention polska liksom.

  Dessutom har man ju numera möjlighet att vara med i bara a-kassan, hur usel den nu än är (tack för det borgarna och SD), vilket också tar bort en viktig del av det fackliga medlemskapet.

  Åsikter jag hört ute på byggena är att de som inte är medlemmar inte skulle få åka med på löneökningarna. Låt pengen stanna hos de som betalar för förhandlingen. Om folk vill ha kollektivavtal får de bli medlemmar - och den värdeökningen av medlemskapet skulle inte vara svår att locka med. Gå med i facket, ha kollektivavtal och var försäkrad och få pension, liksom.

  Jag tror nog inte heller att det här skulle öppna för nån slags låglönekonkurrens, att det skulle dumpas timpenningar så det stod härliga till. Företagen är smartare än så, och gubbarna också. Om ickemedlemmar var tvungna att förhandla om lönen själv skulle de förmodligen komma lommande och be om hjälp rätt snart, för oavsett hur kaxiga byggjobbare än kan vara, så är de rätt spaka om de hamnar i en sån situation.
  Visst skulle det finnas buskföretag som skulle försöka, självklart. Men det är ju farao det vi har facket till. Kom an bara! Tjäna uselt utan facket, tjäna bra med facket. Svårare än så är det inte. Men om man får bra pröjs utan att ens peta sig i ändan faller liksom grejen med att vara med.

  Det är på samma sätt hos flera andra fackförbund, det vet jag. Och i samma fackförbund finns det också ett missnöje bland de som är medlemmar, med de här fripassagerarna.

  Man möter det inte med nya broschyrer, med nya appar, Inte heller med att tjata på lagbasar eller skyddsombud eller vad som helst om att de måste värva medlemmar. Världen funkar inte så. Och det kan vara dags för fackförbunden inom LO att ta det här på allvar. Skippa fredsplikten, ta inte konflikter åt ickemedlemmar, som går med den dagen den får bekymmer, och sen lämnar så snart de fått hjälp, efter att ha kostat saftiga summor pengar.
 
  Jag är less på det här. Jag är less på att betala uppemot 9000 spänn om året till mitt fackförbund när andra flinar åt mig, och har samma nytta. Jag är less på formaliamöten - där vi sällan hinner med nån sorts fri diskussion om villkor och ideologi.  Jag är less på att ha dåligt samvete för att jag inte hinner med mina fackliga åtaganden eftersom min arbetsgivare förväntar sig att att jag ska producera en daglig kvot, och då finns det ingen tid för resonemang eller ens eftertanke. Eller för att jag är för trött i kroppen för att ens lyfta telefonen när jag kommer hem.

  Och vad händer när vi inte vill längre? Återväxten är inte strålande direkt, eftersom medlemstalet sjunker. Var är den fackliga idén för 2010-talet och därefter? Var finns LO-medlemmarna ens i regeringen? I Rosenbad? Det är knappt vi har folk med LO-bakgrund i LO-borgen tammefan (läs en platsannons därifrån så förstår ni vad jag menar).


Men oroa er inte. Det kommer säkert ett seminarium, en hearing, en utbildning om ett par månader. På dagtid.
När vi andra jobbar.







Kommer mer






 

 
 

Den gamla högern lever kvar i byggsektorn

  Okey, så Fredrik och Anders och Per och några till lyckades ge Moderaterna ett ansiktslyft, och blir De Nya Moderaterna. Det gick rätt bra 2006. Och jag tror säkert att det mesta är ärligt menat. Folk som svarta i synen sitter och ylar om att En Gång Moderat Är Alltid Moderat, och drar upp den gamla högerns motstånd mot semester och rösträtt och barnbidrag - till er vill jag bara säga, väx upp, ägna er åt nåt produktivt istället för att avslöja högern.
  Ibland tror jag att de här moderathatarna faktiskt behöver nyliberaler och nattstånden konservatism för att leva. När de inte har hatobjekt blir de vilsna. Lika vilsna som gammalhögern. Vill ni läsa in er på skriet från artonhundratalet kan ni väl köpa Axess magasin. Där frodas kvinnoförakt, bildningsmotstånd och hyllas Konungen, Fanan, Fosterlandet samt Gotland.

  Eller så tittar ni in till den pågående byggkonflikten, där saker har hänt. Det mest remarkabla är att di som bestämmer, Svenskt Näringsliv (SAF på begriplig svenska), lessnade på Sveriges Byggindustriers valhänta försök att motsätta sig en modern lagstiftning för att undvika kriminalitet i byggsvängen. Så SN tog över resolut. Nu sitter det inhyrda anonyma PR-proffs och skriver kampanjer mot Byggnads.

  Det går sådär. Om man vill vara snäll.

  Det här är nämligen en strid som vi kommer att vinna, där vi har medvind. Vilket gör Svenskt Näringslivs annonser ganska patetiska. Mannen på gatan är rent frågande till vad det är för fel på att ha ordning och reda på arbetsplatser? Varför det skulle vara fel att dra in mer pengar till statskassan - för det handlar givetvis om det också. Finska Skatteverket drog in 200 miljoner EURO på en enda riktad kampanj mot byggbranschen i Finland. Det är två miljarder, det. Den svenska byggsektorn är avsevärt större, antalet utländska aktörer är fler, penningflödet är större.

  Det är pengar som skulle göra nytta. I resten av samhället.

  Byggnads har svarat på Svenskt Näringslivs kampanj. Det kan ni läsa här. Och ta med er det ut och berätta det för andra människor. För här är det just den Gamla Högern, brukspatronerna, som tar ton. De som fortfarande blir bindgalna när man inte böjer nacken och är tacksam för att man har jobb. Somliga av er, med moderna arbetsplatser där man har personalpolitik och utvecklingssamtal och blommor i fönstren, skulle bli skräckslagna över hur det kan gå till ute på ett byggföretag. Kvinnosyn, jämställdhet, främlingsfientlighet - vill ni se femtiotalet kan jag räkna upp ett par företag där det fortfarande är 1956.


  Det är inte särskilt modernt att tjafsa om huruvida döda byggnadsarbetare ska räknas. Räcker det liksom inte med att byggnadsarbetare fortfarande dör på jobbet?

  Jag har sagt det förr, och säger det igen: Byggarbetsgivarna har ALDRIG frivilligt gått med på några som helst förbättringar för byggnadsarbetarna. Än mindre föreslagit några.

  Det är inte särskilt modernt det heller, utan bara stockkonservativt, unket och nattsvart. Precis som den gamla högern. Så vill ni se dem är ni välkomna till vår värld.




 

Men det får vara nog nu! Om döden på jobbet

  På väg hem hör jag om en arbetsplatsolycka där två män drunknat i tjära i Luleå. Förutom själva vidrigheten i döden, så långt från att somna in i stillhet omgiven av sina närmaste, tänker jag bara, jaha, nu igen.

  Oavsett omständigheterna kring den här olyckan så slår jag mig i backen på att den hade kunnat förhindras. Om företaget hade haft intresse av det.

  Efter alla dessa år har jag lärt mig: Det enda som fungerar för att få företag att göra sitt yttersta är hot, övervakning och repression. Närhelst jag hör att arbetsmiljöarbete ska baseras på "ömsesidigt förtroende" och "frivillighet" så blir jag vild och galen och vill slå sönder saker.

  Det ENDA som fungerar är att VD vet att om en - en! - gubbe dör på mitt bygge så åker han i fängelse. Och företaget ska betala miljoner i skadestånd. Sånt svider nämligen.


  Att bara ens tro att god arbetsmiljö och förebyggande arbete skulle fungera enbart av snällhet är så jävla korkat att den som säger det inte borde få vara i närheten av en arbetsplats. Och att människor som har den inställningen kan få arbeta med just arbetsmiljö och arbetarskydd är horribelt.

1.  Det enda som fungerar är att företagets ägare och VD vet att de har ett personligt ansvar för arbetsmiljön. Inte platschefer eller arbetsledare. VD och ägare.

2. Det enda som fungerar är att företag vet att de när som helst kan få besök av arbetsmiljöinspektörer, som ska ha befogenhet att stänga ner ett företag, skicka hem de anställda. Ett konkret hot.

3. Man måste höja bötesbeloppen och ersättningsnivåerna vid arbetsplatsolyckor. Det ska kosta som fan om en anställd mister livet, eller skadar sig därför att arbetsmiljön är undermålig. Om det skulle ta död på företaget? Det vore bra i såna fall - vi behöver inte arbetsplatser där folk dör eller skadar sig.

  Två män drunknade i tjära. En rent helvetisk död. Släng VD i fängelse då. Och bötfäll företaget med 100 miljoner.

  Så de lär sig. Så andra lär sig. Så någon slipper dö.

 

 
 

Gästarbetarnas villkor och den Fackliga Kampen!

 
Det här är inte ett litet mysigt inlägg om husvagnssemester. Det här är ett inlägg om gästarbetare och facklig kamp. Vilden visar hur de kan tvingas bo.


Under ett par dagar har jag läst en del om villkoren för utländsk arbetskraft i Sverige. Det är inte roligt. Det kan inte heller vara nån överraskning för någon, vilket gör att man blir lite förvånad över reaktionen från vissa håll. Nämen, kan det vara så... Ungefär.
  Och även om det är typiska sommartorkenyheter är det bra att det kommer upp.

  Billiga priser kommer inte gratis. Vare sig det är städtjänster, bostäder eller billiga TV-apparater. I slutänden är det någon som får betala med sitt slit, sin kropp, eller med att vara borta från familj och vänner i åratal.

  Som byggnadsarbetare är man inte förvånad. Vi har levt med lönedumpning i många år, där företag anställer i flera olika led, där man inte är intresserad av att veta om killarna får rätt lön eller inte. Där man, med den vanliga enögdheten, tycker att det är "en fråga för facket" eller "det är EUs fel"
 
  Ja, det finns en jämra massa nackdelar med EU. Om detta kan man läsa i rapporten Vinnare och förlorare, klicka här, som LO lagt fram. Vilket givetvis har fått en del byggnadsarbetare, med den vanliga enögdheten, att återigen börja yla om Den Hemska Unionen, och kräva utträde.
  OK. Säg mig hur många byggnadsarbetare som egentligen, när de får tänka lite, skulle vilja ha tillbaka gränskontroller, visumtvång, stopp för att fylla bilen med billig öl och sprit i Tyskland, eller att allt blev dyrare? För det måste man ha med i tankebanan innan man börjar kräva utträde ur unionen. Och det är bara några av de mest omedelbara konsekvenserna av ett EU-utträde.
    För mig är inte det realistiskt.

  Inte heller är jag förtjust i att den fackliga rörelsen hela tiden ska kräva juridik eller statliga ingripanden. Det vill säga, låta oppositionen driva det här - även om syftet är gott. Det här är jävlar i mig en facklig fråga, och den ska vi sköta själva. För när vi låter oss hamna i juridiken spelar vi genast på motpartens planhalva. Vad de tycker kan ni ju se här, i Sveriges Byggindustriers svar på LO:s rapport. Man blir mörkrädd.

  Det funkar ju så här - vi har idag kollektivavtal som reglerar saker på jobbet som inte styrs av lagar. Det kan röra löner eller försäkringar. Och vi har valt att ha normerande kollektivavtal. Det betyder att kollektivavtalet gäller alla på arbetsplatsen, oavsett om man är medlem i facket eller inte. Alla får fördelarna. Om företaget inte vill teckna kollektivavtal kan facket ta till stridsåtgärder.

  Det här är liksom facklig grundkurs, men rätt många som läser här har inte en aning om detta. Ursäkta ni ombudsmän som också läser här, men det här är inte allmänt känt. Alldeles förtvivlat många vet inte alls om skillnaden mellan att jobba med kollektivavtal eller inte. Det är knappt att alla politiker vet det.

  Anledningen till att vi ens har kollektivavtal är för att arbetsgivare inte drivs av en ädel strävan om att förbättra samhället. När man hör vissa nyliberaler kan man nämligen tro det. Att det skulle finnas en sorts ideologi som heter kapitalism, där vissa spelregler ska respekteras. Nå, så är det inte, kan man lugnt säga. Arbetsgivare vill tjäna pengar, och finns det inga regler kommer de att vilja tjäna pengar med alla till buds stående medel.
  Därför har vi avtal.

  Och det är den vägen vi måste gå för att hantera arbetsmiljö och villkor för utnyttjat folk. Därför att då visar vi värdet av det fackliga medlemskapet. Så ut och gör det fackliga grundjobbet. Som inte är att kräva att nån i ett arbetsmarknadsutskott ska kräva av regeringen att de skärper sig!! Tycker man det är man antingen lat, eller ointresserad, eller oinsatt. Eller alla tre.
  Det här är fackligt arbete. Inte bara för anställda eller arvoderade förtroendevalda, utan för alla som är med i facket. Och det kan handla om så små saker som att inte handla i butiker som vill teckna avtal, eller inte ta in en ROT-avdragare som inte kan visa schysta papper.

 
  I nästa ände måste vi däremot fråga oss hur vi ska ställa oss till den "fria rörligheten för varor och tjänster". Som idag innebär att det väller in lågavlönat och lågutbildat folk från jordens alla hörn, se rapport här. För det är inte raketforskare eller hjärnkirurger som kommer hit, vilket var ett underförstått påstående från den borgerliga regeringen. Det är byggnadsarbetare, städare, kioskbiträden och bärplockare.
  De kommer ofta från förtvivlade förhållanden, är helt okunniga om vilka rättigheter de har i Sverige, och nyttjas brutalt. Samtidigt anställs de, billigt, i branscher och yrken som rimligen vore första steget för arbetslösa infödda ungdomar, eller legalt komna flyktingar som vill söka sig ut i arbetslivet. För det är inte alls så att det är flyktingar som tar jobben för svenska ungdomar.
  Det är lågavlönade EU-medborgare som tar jobben.
  Frågan är om vi kan ha det så mycket längre till.

  Ingen vet idag hur mycket utländsk arbetskraft vi har i Sverige. Som EU-medborgare kan du jobba här rätt länge utan att hamna i något register. Vi har tusentals byggnadsarbetare från Baltikum och Polen som är här, länk här. Det finns anledning att tro att det är så i andra sektorer också - restaurang, städ, transport.
  Och de betalar inte här. De avlönas nån annanstans.

  Emellanåt exploateras de direkt, som här, eller så är exploateringen smartare och på längre sikt, när de efter ett helt yrkesliv blir ytterst fattiga pensionärer, därför att arbetsgivaren inte ens behövde - vi har ju olika lagstiftningar i EU - sätta av sociala avgifter i tillräcklig omfattning. Är man polack och anställd i ett bemanningsföretag med säte på Irland handlar det dels om många tusen kronor som arbetsgivaren tjänar på ett år, dels om att både pension och trygghet för polacken blir sämre på gamla dar.

  Och ska vi verkligen ha länder inom EU som har människor som främsta exportkälla? Det känns inte särskilt friskt ens i ett nationalekonomiskt perspektiv. Där kan och ska vi använda oss av politiken.

  Men främst är det här en facklig fråga, där facket måste agera. Inte sitta och vänta på en ointresserad och, i vissa fall, naiv regering. För hos motparten kommer i varje fall inte Byggnads att få nån hjälp - ni kan ju roa er med att glo i Sveriges Byggindustriers nyhetsarkiv om avtalsrätt. Det är inte mycket där som står på löntagarens sida.
  De är för övrigt inte på småföretagarnas sida heller - det är därför min kompis ventkillen, med eget företag och tre anställda. inte är med där. "De pratar bara om storfirmorna" säger han. Och sen pratar han skit om flyktingar. Enögt. Hans problem är ju inte om nån brud badar i slöja på stranden - när hans verkliga problem är att stora svenska byggföretag tar anbud från suspekta ventilationsfirmor som anställer folk på usla villkor.
  Eller att ROT-avdraget går till folk som inte ens pröjsar skatt i Sverige.

  Vi måste kunna förhålla oss till det här, och inte blanda ihop saker, inte minst för att hålla tillbaka extremhögern. Det här är inte en fråga om ras eller religion, kom ihåg det, och jag blir vansinnig när jag hör enkelspårigt folk försöka koppla ihop äppelplockare i Skåne med asyl- och flyktingfrågan. Det är är arbetsmarknadspolitik, och den som tror att extremhögern någonsin stått på knegarnas sida ska nog fundera både en och två gånger. I synnerhet om man tänker rösta på ett parti som leds av ett gäng fd medlemmar hos Moderaterna. Och då menar jag inte de Nya Moderaterna, utan de gamla Moderaterna. Arbetarhatarna.

Men framförallt måste vi kämpa fackligt för villkoren hos alla som arbetar i Sverige, och inte låta det glida över till politikerna.


Bilden?  Här








 
 

 

Spretande analyser....

För övrigt måste jag säga att jag blir alldeles vindögd av alla analyser av valet. Än är det för lite vänsterpolitik, än är det tidningarnas fel, än är det företrädarna. Vem vet, det kanske var fel på analyserna som gjordes före valet....

Efter politiken då? Dystopi eller utopi?

"Att sända dokument över telefonledningarna är i princip möjligt,
men utrustningen som krävs är så dyr
att det aldrig kommer att bli realistiskt i praktiken"

Dennis Gabor, brittisk fysiker och
författare till Inventing the Future, 1962

Demokratin som vi känner den är inte särskilt gammal. Finns det något som säger att den eller politik kommer se likadan ut i framtiden? Kommer demokrati och politik utvecklas på samma sätt som kommunikation? Kommer vi få se massrörelser igen, eller kommer vi hamna i nåt annat? Och vad? Hur mycket kommer människan att kunna påverka om hundra år? Om fem år? Mer eller mindre?

Vad kommer efter politiken? Vad kommer efter demokratin? Kommer ens begreppet politik finnas om femton år? Att det kommer finnas en demokratisk tanke är jag övertygad om, men frågan är om den ser ut som den gör idag. Jag fruktar ju en personfixering, att varje val blir en Idol-omröstning, att utseende och privatliv kommer bli allt mer avgörande. Att de politiska partierna kanske mer blir en språngbräda för olika starka individer, och att olika samhällsfrågor kanske drivs av intresseorganisationer eller tillfälliga nätverk.
Jag vet inte. Att gissa om sånt är nog svårare än något annat. Ska vi se till utvecklingen inom ämnet kommunikation -internet that is, fool - kunde ingen för tio år sen förutspå hur det skulle se ut 2010, så lär ingen kunna säga hur det ser ut 2014. Vare sig det handlar om teknik eller bostäder eller utbildning.
När jag var liten - på medeltiden, säger nu de jävla ungarna - var en favoritsysselsättning att läsa farsans NärVarHur. Där fanns det ett år med en framtidsvision som idag verkar helt förryckt, men som på något vis speglar den tidens optimism. Det var flygande bilar, DickTracy-klockor med inbyggd TV, fred på jorden och näringspiller som ersatte hela måltider.
Men det alltomövergripande var att det handlade om saker.
Väldigt lite handlade om hur man mådde, vad man ville. Eller om ekonomiska system.

Det konstiga är ju att i de mer seriösa framtidsvisionerna dominerar optimismen, medan det istället är domedagsstämning i de som skapas av nöjesindustrin. På något sätt var ju Bladerunner eller Mad Max de som skapade en bredare bild av framtiden, än de trista människor som förutspådde låg inflation och fungerande mobiltelefoner. Dystopier mot utopier ungefär. Men visst flinar man när man ser en datering - New York 1997 i Flykten från New York till exempel.
Jag vet inte hur politik eller demokrati kommer utformas om fem år. Jag kan ha föraningar, en del dystra, andra glada. Och jag önskar att man kunde öppna för det perspektivet i samhället. Lite för ofta ser jag idéer som sätts i sjön ett år för sent - när verkligheten redan sprungit förbi. Just att vara flexibel och snabb att ändra sig kommer bli allt viktigare - statiska organisationer kommer säkert vara de som förlorar i framtiden, vare sig det är politik eller affärer.
Nå, varför är det här så viktigt då? Framtiden är ju något som verkar ödesbestämt. De flesta jag känner är lite uppgivet övertygade om att det som sker det sker. I bästa fall är man rädd, i värsta fall skiter man i det. Bara lönen kommer, bara ungarna mår bra, bara det blir sol på semestern.
Fast framtiden kanske inte är en tidpunkt. För när vet man att man är där?

Kunskaps- och informationssamhället ställer ju helt nya krav, både på vad man får veta, och också hur man kan påverka. Playahead-generationen runt mig drabbas av spasmer när de hamnar i sina första "Du-behåller-din-plats-i-kön" i kontakterna med vuxenlivet. Och sen väljer de bort det företaget. Bara för det. Att sitta fast i ett artonmånaders kontrakt på vad som helst fyller dem med avsmak, och de kommer göra något åt saken, tro mig.
Inte heller tänker de köpa ett helt partiprogram bara för att de gillar en del. Men dyker det upp ett enfrågeparti känns det lockande.
Det är just därför jag är nyfiken - finns det en framtid för vårt sätt att organisera oss? Finns det baksidor som vi inte vill tala om? På något sätt går samhällsutvecklingen på tvärs mot etablerade ekonomiska teorier, därför att politik handlar så mycket mer om känslor än om rationella beslut. Och det går fort.


Jag vill inte sitta om tio år och se Aktiebolaget Alliansen lansera nya idéer i en okritisk press, ägd av ett annat aktiebolag. Men jag vill inte heller se en trög fackföreningsrörelse reflexmässigt förkasta alla förslag som inte luktar sextiotal.
Idag är det få som vågar vara tvärsäkra när det gäller internet. Vad som kommer sen är en fråga som inte har något svar. För när svaret är färdigt är det dags för en ny vision. Nån som tror att inte det gäller resten av vår värld också? Eller att utvecklingen går fortare? Det enda man kan vara säker på att de som siar om framtiden oftast har fel.
Det är hög tid att ha rätt nu.



I rättvisans namn ska sägas att Dennis Gabor, som så tvärsäkert yttrade sig om framtiden också sa: The future cannot be predicted, but futures can be invented. It was man's ability to invent which has made human society what it is...

En anständig nivå...

Okey, jag är byggnadsarbetare. När jag slår mig på tummen, vilket har hänt, säger jag inte Jösses eller Fy attan. Jag kan säkert också ha en hyfsat tuff attityd både ansikte mot ansikte, och i skrift.
Men jag kommer aldrig att falla så lågt som till CUF:s nya kampanj - "Knulla facket för alltid!"


Jag blir inte ens förbannad. bara beklämd över att vuxet folk (?) tycker att en debatt ska föras på det sättet. Det är tragiskt. Och åter väntar jag på reaktioner från de där bekymrade borgerliga bloggarna som var så rädda för att debatten skulle hamna på en för låg nivå.... Och vad tycker partiledningen?


Mer hos Alliansfritt

Nej, ni är inte unga - ni är medelålders. Och jag med!

Läser lite roat Peter Anderssons postning om hur viktigt det är att ha unga representanter inom socialdemokratin. Han har naturligtvis helt rätt, men det blir också lite parodiskt när man betraktar "under trettiofem" som ungt.
Lol, kunde man skriva....
Ungdomshysterin breder givetvis ut sig även i partihierarkierna - trots att vi alla vet att det sämsta man kan göra för att accepteras inom politiken är att komma i trasiga jeans och Converse. Och vara under tjugofem - för är man över trettiofem är det bara coolt, tycker de andra över trettiofem...
Tiderna förändras, och vi med dem, och det fulaste man kan vara idag är medelålders. Ja, och så infödd svensk man med varselkläder - sånt vill man bara ha i demonstrationstågen. Där duger det inte ens att vara ung.

För ung är man under trettio. Sen spelar det ingen roll vad partikongressen har sagt - en trettiofemåring som klarade halva sitt liv utan internet är inte ung. Han eller hon är lika medelålders som jag är.
Nu har jag inga förhoppningar om att kunna vända skutan, men man måste ändå sätta upp ett varningens finger. De rödgröna har idag ett lika massivt stöd bland de unga - under trettio!!!! -som högern har bland pensionärerna. Men minns då att det var de pensionärerna som i mitten av sjuttiotalet blev borgare, och har fortsatt vara borgare. Radhusägarna, utlandsresenärerna, de som protesterade mot sin äldre syskons vänsterval under 68-perioden. De som testade proggen litegrann.
Poängen är att den generationen fick ett politiskt genomslag - var har vi genomslaget från de som idag väljer rödgrönt bland de unga? Inte på listorna i varje fall. Man kan naturligtvis klappa sig på bröstet över hur många under trettiofem man har på listorna - men hur många är under trettio, under tjugofem???
I min egen kommun är det rent bedrövligt. På samma vis är det inom mitt eget fackförbund. Och den här diskussionen får aldrig tystna.
Partiet och fackföreningsrörelsen befolkas idag av män i Dressmankavajer och smårutiga skjortor, och kvinnor med etnosmycken i öronen och scarfar - VARFÖR dessa scarfar??? - som har ganska stora barn, eller till och med barnbarn. Och det är de som sätter agendan. De vill inte vara gamla - det finaste man kan säga till nån idag verkar vara "men så ung du ser ut!"

Inte heller förvaltar min egen SSU-generation sitt ideologiska arv. Varför är inte våra ungar med i SSU? För min egen del hade jag knappt nåt val - jag skulle med i ungdomsförbundet, vilket jag är innerligt glad för idag. Varför har jag och andra låtit våra egna barn smita undan? Är vi så jädra rädda för att prata politik på fritiden numer? Det kan vara ganska upplyftande med en hetsig frukostdiskussion om det moraliskt riktiga i att äta apelsinmarmelad med råvaror från Israel, kan jag meddela. Även om jag knappast vinner just då...
Jag umgås dagligen med unga yrkesarbetare - unga ogifta män med unga ogifta mäns intressen. Ja, de har ju varselkläder och äter matlådan klockan nio så de kommer ju inte in i politiken naturligtvis, men när jag hör de matbordsdiskussionerna kan jag meddela att att jag är på Mars när de cirkulerar kring Venus (en ovanligt bildad liknelse, om jag får säga det själv).
Frågan är om generationsklyftan varit större nånsin än den är idag, fast det är på ett annat sätt - killarna säger att de är avundsjuka på mig som hade föräldrar som inte ville vara mina kompisar (och som jag inte behövde riskera träffa på krogen...) Jag kan förstå det, även om de svider i själen att de tycker sjuttiotalet är lika avlägset som jag tyckte om min ömma moders femtiotal.
Man löser inte frågan om att få in nya generationer i politiken genom att döpa om medelålders män och kvinnor till unga.

Jag ska nog odla mustasch igen, för att verkligen betona att jag är medelålders. Och rätt tillfreds med det!

Ha en trevlig Valborg alla ni som råkar läsa det här!



Översta bilden: Ungdomskandidater valet 2018. Understa bilden: Gammalt tjänsteleg. Hånfflin accepteras!

Tidig morgon i Sundbyberg

Tidig decembermorgon i Sundbyberg. Vid nya Pressbyrån huttrar de i snålblåsten, med en pappmugg kaffe i handen. Några i varselkläder, några i egna varma jackor. Alla har de arbetsbyxor av skiftande kvalitet (och renhet). De flesta har billigaste sorten arbetsskor, men många får nöja sig med gymnastikskor. Det är de här grabbarna som åker tåg och tunnelbana i arbetskläder, och ger branschen rykte som skitgrisar.

Trötta ansikten. Yrvakna. De pratar knappt med varandra, men många röker. Säger de nåt är det på språk jag inte kan. Baltspråk, polska, arabiska - några är antagligen somalier eller eriteaner. Två män har pashtunernas klassiska huvudbonad.

Vartefter svänger bilar in i taxislingan, och en eller ett par killar kliver in. Bakom ratten uttryckslösa svenska ansikten. De säger inte hej eller godmorgon. Bara kör därifrån. Genom rutorna kan man skymta verktyg, hinkar, regnkläder.

Det här är vår osynliga svans - de som jobbar längst ner i min bransch. De som inte kommer i närheten av våra löner, eller vår trygghet. De har faktiskt ungefär samma betalning idag som för tio år sen - medan den som förmedlar deras tjänster har ökat priset med trettio procent, och mer. Här kommer de som bär och städar, de som bygger om villor i fashionabla förorten, de som ramlar och slår sig men som inte får berätta att det hände på en arbetsplats.

Säg att du blev rånad, fick Ali höra när han ramlat i ett mörkt trapphus, och blev avsläppt framför akutintaget. Säg för fan inte att du jobbade hos mig.

Många har också "skadat" sig i fotbollsmatcher. Vi har till och med sett de som fått sätta på sig en fotbollströja för att inte dra uppmärksamheten till företaget där han jobbade. För han jobbade svart naturligtvis. Åt en på pappret mycket hederlig firma med många år i branschen och oklanderligt yttre.

De är papperslösa, ibland asylsökande - de behöver mat på bordet, de behöver pengar för att kunna betala sina människosmugglare (för det är ju inte så att de hade råd att betala sin resa till Sverige - de har tagit den på kredit, och nu ska det betalas). De är rädda och gör alltid ett mycket blygt intryck när man vill prata med dem. Man ser att de söker ögonkontakt med landsmannen bakom min rygg "snälla, ställ inte till det för mig"...

Att säga att de exploateras är en underdrift - de tjänar skitdåligt, och måste dessutom från samma usla lön betala både sin smugglare och arbetsförmedlare (inte sällan samma person). Och de har alla tänkt sig att kunna skicka hem pengar. Vart det nu är, och hur ska man kunna vara säker på att pengarna kommer dit.

Den som säger att de har ett fritt val är välkommen att välja deras liv - i samma sekund man kliver över gränsen till deras värld är valet inte så frivilligt längre. Pest eller kolera, och myndigheter och fack är inte att lita på - den ende som kan hjälpa dig är fixaren. Smugglaren. Förmedlaren. Kom ihåg det.

Någon tappar en fimp på sin gymnastiksko. Inte för att det lär göra skon mindre snygg, den var billig och usel från början. Man ger inte sina svartjobbare arbetsskor - ett par slitna blåbrallor kan man alltid langa på honom, men ett par bra skyddsskor kostar onödiga pengar.

Vi vet ungefär var de finns, när de dyker fram i den tidiga morgonen. Vid mackar, kiosker, busshållplatser. Vi ser dem när vi själva åker förbi, på väg till våra ombonade - och framförhandlade under hårt motstånd - bodar och etableringar. De har alltid funnits - förr i världen i form av tandlösa alkisar som gärna tog ett påhugg med att städa eller bära inredning. Men idag är det unga killar, som gömmer ansiktet under kepsen när man går förbi.

Arbetsgivarna bromsar skyddsutbildningar

Mitt i det tragikomiska mediebruset om Anna Anka, dyker det upp saker som verkligen är allvarliga, och som borde få uppmärksamhet. Som att arbetsgivarna inom Svenska Arbetsgivarföreningen (Svenskt Näringsliv, i enlighet med nysvenskan) inte tänker skynda på arbetsmiljöarbetet.

Förra året dog 67 människor på sina arbetsplatser, i arbetsplatsolyckor. Antalet skadade är flera tusen. Det har varit rätt tyst ett tag om det - trots att Byggnads och andra försökt höja rösten. Men dödandet fortsätter - och alldeles för ofta för att man inte kan tillräckligt på arbetsplatserna, för att det fortfarande kostar för lite att slarva med skyddet. För att det förebyggande arbetet inte får ta den tid som behövs.

Nu begär arbetsgivarna hos Arbetsmiljöverket att de nya förordningarna ska få dröja ett år. Vet ni vad det innebär? Att folk kan få fortsätta DÖ i onödiga olyckor i ett år till. Det är cyniskt och kallt, och sänker ytterligare min respekt för de där typerna.

Det värsta är att de säkert kommer få bifall - eftersom det är regeringen som har sista ordet i frågan, och gissa vems knä de sitter i?

I det nya klassamhället kan du få dö på jobbet trots att det kunde ha förhindrats. För det är inget snack om vilka som dör...

Bilden? Från den tragiska olyckan vid Älandsfjärden.

Om en kantrad debatt. Gör en Zlatan

Så här en bit före riksdagsvalet är det väl naturligt att strategerna börjar dra upp riktlinjerna för hur de tror att valet ska vinnas. I mitt fall innebär det att en del människor som uppnebarligen hade fel valet 2006 och under EP-valet får det stora förtroendet att lägga upp taktiken igen.

Jag kan säga att jag är rätt tveksam till det.

Valet kommer naturligtvis att avgöras i storstäderna, och på en ny arena, där kampen står på mittfältet (jag ska försöka låta bli sportmetaforer, men det är ju svårt ibalnd). Och jag hör ju till de som tror att analysen är fel. Valet kan inte enbart handla om att locka medelklassen, eller om att fortsätta med klassbegreppet.

Vi kan ju vara allt möjligt idag - våra klassmarkörer är så olika. Jag kan i ett avseende, som kroppsarbetare, vara arbetarklass, men samtidigt tjäna bra med stålar, och då är det medelklass. Jag har föga inflytande över mitt arbete, vilket indikerar arbetarklass, men jag kan åka på utlandssemester, vilket känns medelklassigt. Och jag kommer ha jävligt ont i kroppen när jag blir gammal, vilket är en gigantisk knegarindikator, men å andra sidan har jag en hyfsad pension, och där är jag medelklass. Och så vidare.

Vad jag menar är att när man tror att hotet om högre skatt skulle skrämma medelklassväljaren så tror man fel. Ingenstans i hela världen finns det en sån acceptans för skattefinansierade trygghetssystem som i Sverige - under förutsättning att det funkar. Ingen vill betala för dåliga varor. Därför måste vi tala om varan och varorna. Precis som Nalin Pekgul skriver här.

På ett flertal ställen har jag nu sett folk som säger att det är dags att prata med väljarna. Lyssna. Såpass. Och vad har ni gjort under de senaste åren?

För det är ju i mötet med varandra som tycke uppstår. Därför kommer LO-distriktet i Stockholm att genomföra något vi kan kalla Stockholmsmodellen (kalkerad på den framgångssaga man använde i Trondheim). Man ska fråga en massa människor - och jag menar en massa människor - vad de tycker i olika frågor, och därefter kolla hur partierna svarar upp.

Givet är att det är LO som ställer frågorna, och gör det utifrån LO:s och fackföreningsrörelsens perspektiv. Och från de svar man får kommer man att rekommendera sina medlemmar att rösta si eller så.

Jag vet att det finns partikamrater som sätter kaffet i halsen nu - och välkomna till 2000-talet. Jag är inte alls säker på vilka svar vi får - men det jag är säker på är att man måste sluta betrakta fackföreningsrörelsen som röstboskap. Och i ett läge när medelklassen betraktar socialdemokratin som ett arbetarparti, och arbetarklassen misstänksamt ser socialdemokratin glida åt höger, kan det vara dags att sätta ner foten.

Jag är kanske inte så skraj för det förtroendegap som påstås finnas mellan Stockholms politiska elit och de grupper som borde ligga dem närmast, men gudarna ska veta att det finns andra som är mer rädda. Intresset borde ju ligga i att hitta de lösningar som är bra både för medelklass och arbetarklass, eftersom så många av oss är bägge delarna. Man behöver helt enkelt göra en Zlatan.

JohannaGraf om saken, Kielos i Aftonbladet om det, Peter Andersson om saken. Och där finns fler åsikter. Läs dessutom Leif Nyberg i LO-tidningen

Bilden: Att göra en Zlatan innebär att bollen ska in i mål. På lämpligaste sätt.

Tilly skriver brev till Anders Borg

Byggnads ordförande Hans Tilly skriver öppet brev till finansminister Anders Borg med anledning av hans uttalanden i Ekots Lördagsintervju (29/8) om Byggnads och Byggavtalen. Och det är på tok för bra för att inte spridas vidare.

"Hej Anders!

Jag blev förvånad när jag hörde dig i Ekots lördagsintervju (29/8). Inte mindre än två gånger tog du upp Byggnads och det byggavtal som gäller mellan parterna i vår bransch. Bland annat sa du, apropå de höga a kasseavgifterna som byggnadsarbetarna tvingas betala, att Byggnads har ett mycket komplicerat kollektivavtal som drar ner sysselsättningen driver upp kostnaderna. De höga a-kasseavgifterna skulle alltså enligt dig bero på Byggnads kollektivavtal. Det stämmer givetvis inte. De höga a kasseavgifterna beror på de förändringar som genomfördes efter regeringsskiftet.
Det är två parter – Byggnads och arbetsgivarorganisationen, Sveriges Byggindustrier (BI) - som har skrivit under det kollektivavtal som gäller i byggbranschen. Det är alltså inte endast Byggnads kollektivavtal.

Kollektivavtalet är inte speciellt komplicerat. Däremot finns det vissa delar som kan förenklas och förbättras för att skapa mer ordning och reda. Det är därför vi sa upp avtalet 1 september 2008 och presenterade ett nytt förenklat Byggavtal, som BI inte accepterade. Vi sitter dock idag i en gemensam arbetsgrupp för att förenkla två avtal till ett nytt Byggavtal.

Nuvarande kollektivavtal driver inte upp kostnaderna eller drar ner sysselsättningen. Att påstå något sådant är både dumt och okunnigt. Du bör veta att lönekostnaderna endast står för cirka tolv procent av de totala produktionskostnaderna i byggsektorn. Snarare är det lågkonjunkturen som dragit ner sysselsättningen och ökat arbetslösheten i byggbranschen.
Det finns en hel del att göra för att förbättra byggsektorn, vilket inte minst Statskontoret tydliggör i sin utredning Sega Gubbar som ligger på finansdepartementets bord. Av utredningen framgår att lönekostnaden inte har ökat snabbare än inom industrin. Det är därför tråkigt att du väljer att sprida myter om Byggnads och kollektivavtalen inom byggsektorn, istället för att hålla dig till fakta. Av utredningen Sega Gubbar framgår istället att byggbranschen bl.a. är dålig på att ta till sig ny kunskap och att vidareutbilda och fortbilda sina anställda. Här ligger de stora framtidsutmaningarna inom branschen. Jag föreslår att du läser utredningen så att vi slipper fler olyckliga uttalanden i fortsättningen.

Vårt förslag till effektivare byggbransch är integrerad planering, vilket innebär att alla aktörer är med tidigt i planeringen av byggprojekten.
Jag lyfte frågan om integrerad planering på finansdepartementets hearing om Sega gubbar. Där pekade jag på ett par rapporter som visar på fördelarna med integrerad planering, vilket väckte statssekreterare Dan Ericssons intresse. Tyvärr är arbetsgivarna i denna del inte lika intresserade att förbättra byggbranschen.

I Lördagsintervjun säger du också att Byggnads är ett av de fackförbund som inte är samarbetsorienterade. Vad menar du med det? Jag är den första att medge att vi kunde ha bättre relationer med vår motpart, men att vi inte skulle vilja samarbeta är direkt felaktigt. Som du säkert känner till så krävs det två för en tango. Jag har redan nämnt den arbetsgrupp i vilken vi tillsammans med BI ser över Byggavtalen.
Jag antar att du med samarbetsorienterad avser att Byggnads och andra fackförbund ska vara mer lyhörda för arbetsgivarnas krav. Det är inte vårt uppdrag. Vårt uppdrag och ansvar är att arbeta för bra villkor för våra medlemmar. Bra villkor tillsammans med ekonomiskt ansvarstagande är ledord för hela fackföreningsrörelsen.

Det är min förhoppning att du i fortsättningen avstår ifrån att sprida myter om byggsektorn och Byggnads fackliga arbete. Byggbranschen och Byggnads medlemmar har större nytta av en öppen och rak diskussion som grundar sig på fakta.

Hans Tilly

Ordförande Byggnads"

Fast det är väl mycket begärt att Borg ska erkänna att han vet för lite. Eller att han krupit upp i byggarbetsgivarnas knä.

Är det politik att tala demokrati?

På Världsmiljödagen skulle Byggettan besöka ett JM-bygge i Frösundavik i Solna. Tidigare under dagen hade vi tagit med oss Byggnads vice ordförande Thomas Gustavsson till PEABs stora bygge i Sollentuna, och där hälsats välkommen av platschefen. Målet har ju varit att prata om varför man ska rösta, och vilka frågor som är viktiga för oss byggarbetare. Att tala om hur viktigt det är för demokratin att vi deltar, att man inte gynnar någon med att avstå från att rösta.

Och på PEAB var det då inga problem.

Men det blev det på JM. Dit kommer vi med Byggettans ordförande Johan Lindholm och Solnas oppositionsråd Johanna Graf, men fick tvärnobben av platschefen. Detta trots att förhandsbeskedet varit att allt var klart - ta ett par minuter av grabbarnas rast, dela ut lite av Byggnads material, och uppmana alla att gå och rösta. Samma upplägg som vi haft på alla dessa arbetsplatser vi hunnit med under de här galna veckorna.

Det är inte utan att man funderar lite på hur man tänker hos byggföretagen - vad tror man att man uppnår genom att förbjuda oss att tala politik på arbetsplatsen? Tror man att man kommer tala mindre politik vid fikabordet, när man ser hur företaget bär sig åt? Vi talar om varför man ska rösta. Varför man ska utnyttja sin demokratiska rättighet att rösta. Att man har en skyldighet att rösta. Att demokrati inte alls är naturlag, utan något vi får slåss för hela tiden.

Som hos JM i Frösundavik. Att stå i regnet och lyssna på Mona Sahlin, Åsa Westlund och Jan Eliasson inne på PEABs bygge i Sundbyberg var uthärdligt. Att stå i snålblåst och regn utanför JM blev man bara förbannad av. Jag hoppas innerligt att det här inte är en korrekt bild av hur JM ser på demokrati och deltagande - då har de en del kvar att lära. Är det politik att tala om att utnyttja demokratiska rättigheter så hoppas jag verkligen att vi fortsätter prata politik!

Jag vet att man hävdar att man inte vill ta ställning för något parti - nå, men då kan ju JM bjuda in de andra partierna. Eller låta de bjuda in sig själva. Vi har då inget emot att de också kommer ut och ser hur det är på byggena. I den moderna världen har man begripit att man inte kan tysta demokrati och yttrandefrihet - det kan gärna JM också fundera på.

Bilden. Johan Lindholm, ordförande för Byggettan (le patron du syndicat, som han så klatschigt beskrevs i Le Monde häromdagen) uppflugen på fundamentet. Johanna Graf och grabbarna lyssnar

Demonstrera 17 mars. Sergels torg klockan 12

Samling på Sergels Torg för att visa vårt stöd för den svenska modellen. Kom dit. Även om du inte vill eller kan stå mitt i smeten får du gärna vara där ändå. Ta en sväng förbi vid lunchen - en lagom promenad sådär. Förra året var vi många - hoppas vi blir fler i år

Nonchalerad. Om att skrika i mörkret

Idag var det inte kul att komma till jobbet. Efter att verkligen ha försökt få folk att ta sig iväg till den utlovade manifestationen, fick man idag istället ta gliringar om vilken lakej man är, om varför man ens orkar försöka engagera sig, när det är så uppenbart att det man säger inte spelar någon roll.
Idag har jag träffat tre personer som på fredag kommer säga upp sitt medlemskap i socialdemokratiska partiet, och ytterligare två som kommer lämna sina uppdrag inom partiet. Ännu fler uttrycker sin oro över vad det här kommer betyda för framtiden.

Det värsta är inte att vi inte vinner debatten, utan att så få velat debattera med oss. En av de få som gjorde det var Christina Axelsson, som vågade komma på Socialistiskt Forum och debattera. Hon fick duktigt med spö av sina mot-debattörer, och vann inte över nån, men hon vågade i varje fall.
För många tusentals medlemmar inom fackföreningsrörelsen är frågan om Lissabonfördraget faktiskt såpass viktig att den kommer vara avgörande för deras framtida röstande. Dessutom en allt starkare känsla av att ingen vill lyssna på oss. Det känns respektlöst, minst sagt.
Jag tänker inte gratulera dem som i morgon tänker bifalla regeringen Reinfeldts proposition. Det här är ingen jävla fotbollsmatch där man kan ta revansch i ett senare läge; det här är ett definitivt svanhopp ut i en mycket oviss framtid. Och än värre blir det när man vet att man hade chansen att påverka men struntade i det.
Vad man kan hoppas på är att det trots allt finns tillräckligt många socialdemokratiska riksdagsledamöter som kommer att rösta Nej på torsdagen för att partiledningen ska begripa att den här frågan kommer att fortsätta leva sitt egna lilla liv. Den kommer inte begravas nu, den kommer att återkomma under hela EU-valet.
Till stor glädje för borgarna naturligtvis - det är ju underbart med en splittrad arbetarrörelse.

Nej, jag tänker inte ta till överord om att det här blir fackets död, eller att det är typiskt när partiet glidit åt höger, eller att så kan det gå när man ska vinna marginalväljare. Eller att det var bättre förr, för det var det inte - de som säger så ljuger för sig själva. Men jag tror att det finns en bristande insikt om hur lätt det är idag att byta parti, eller att bara skita i det.

Mest handlar det om att det kommer tystna i bodarna. Varför ska man jobba för något när man inte ens blir tagen på allvar????


Bilden heter Fortvivlan och är målad av den norske konstnären Edvard Munch, som inte heller hade mycket att skratta åt....

High-steel workers. Om skyskrapor

Satte mig på motionscykeln på lördageftermiddagen - så kul kan man också ha det! - och fick se ett avsnitt av Extreme Engineering på Discovery Channel. Det är en kille som springer i vägen på olika byggen, ställer naiva frågor och ber att få testa alla grejor som finns. Det är rätt kul.
Nu hamnade han i Shanghai, på ett megabygge, och fick följa med en glidform uppåt. Han stod knappt ut med oljudet, och dessutom var han höjdrädd. Men man fick en rätt bra inblick i hur de jobbade där - utan hörselskydd, med handkraft. De handnajjade armeringen - både i väggar och i valv -, släpade slangar och bockar, skruvade bult med spärrskaft, klippte armering med bultsax och verkade jobba dygnet om. För att inte tala om att de vacklade omkring på formkanten utan skydd, på sextiofjärde våningen eller nåt liknande.
Det var beklämmande. Man funderar på om de ens hört talas om maskiner, eller om deras arbetsgivare ens med en tanke funderar på hur de här killarna kommer att må på sin ålderdom. Men det är klart, det var lämmeltåg till arbetsplatsen - den bristande tekniska rationaliteten ersattes av mänsklig förbrukningsvara.
Jag vill minnas att det var tolv man som byggde Kista Science Tower - också ett bygge med glidform, liksom t ex Turning Torso i Malmö. De hade hur som helst en friggebod som manskapsbod inne i formen! Hade de byggena skett i Dubai eller i Shanghai hade det varit hundratals gubbar, sanna mina ord.
Vi bygger ju inte så högt i Sverige - vi lägger skyskraporna på tvären som en arkitekt sa en gång. Och hus över tjugo våningar anses som höga. Det finns hursomhelst nu en växande opinion för att faktiskt bygga högre, framförallt i Stockholm, och det finns drömmar om en rejäl skyline.
I USA byggdes många av de första skyskraporna av mohawkindianer; de blev nära nog synonyma med high steel workers. Det påstods att de skulle ha saknat genen för svindel, men det är nog snarare en fråga om kultur. Och i de kretsarna har säkerligen också frodats en hel del machismo och tävlingsinstinkt.

Numer använder man faktiskt säkerhetslinor och fallskydd (fast jag kan fortfarande inte begripa deras förkärlek för privatkläder i jobbet) och har en stark fackförening. Och det byggs fortfarande skyskrapor i USA och i resten av världen; markpriserna tvingar ju fram expansion på höjden. Nya tekniker gör det också möjligt att bygga ännu högre - vi kommer snart att få se den första skrapan som blir över en kilometer hög.
Det finns ju två huvudsakliga sätt att bygga högt - det ena är att bygga ett rejält skelett i stål - the steel frame; det andra är att gjuta en allt högre kärna med valv. De amerikanska byggjobbarna är i stor utsträckning byggsmeder, eller montörer. De stoltserar med en blocknyckel istället för hammare. Kärnväggsmodellen är mer den modell vi har i Norden, med timrisar och grovisar.
Stoltheten sticker man inte under stol med - det här är hardhats, kroppsarbetare med yrkeskänsla.


Naturligtvis är dödligheten hög, knallar man omkring på balkar hundratals meter upp i luften kommer några så småningom att ramla ner, och de har svårt att få vettiga försäkringar. Därför förhandlar de också fram sig till bra löner - man måste kunna leva även efter en olycka, och familjen måste ha en trygghet.


Nedersta bilden föreställer Chicagos skyline - mindre än den mest berömda i New York, men fortfarande imponerande!

Konstitutionen kan bli partiets FRA-fråga...Om strategi

Även om jag vid flera tillfällen, och även hos andra bloggare, framfört åsikten om att de borgerliga protesterna mot FRA-lagen näppeligen kommer att få dem att byta sida - det finns väl ingen som tror att Birgitta Ohlsson eller Federley, den kraken, skulle kunna tänkas stödja ett vänsterförslag om FRA, oavsett det var identiskt med deras egen åsikt (ta dessutom och läs hos Fokus om hur hanteringen av FRA gått till - innan ni börjar hoa om att det minsann var Bodström som satte igång det hela) så kan det vara värt att påminna om en annan effekt av den debatten.
En debatt som är mycket allvarligare för regeringen - nämligen att många av de som under förra valet talade sig varma för alliansen nu förmodligen kommer att knipa igen. I varje fall hotar de med det. Det kommer helt enkelt att bli tystare. Vi får se om den effekten kommer redan till EU-valet eller om de är lika ryggradslösa som vanligt.
Arbetarrörelsen har ett liknande problem - nämligen en ledning som vill skynda på den svenska ratificeringen av Lissabonavtalet, utan att invänta konsekvensbeskrivningar för den svenska modellen, utfallet i den svenska Arbetsdomstolen av Lavalmålet, utan att ta upp en diskussion om undantag eller avsteg, eller ens invänta det förslag som regeringens utredare Claes Stråth kommer att lägga. Och det kommer osvikligt att få till följd att de som borde tala för saken kommer att tystna.
Jag har en gruvlig känsla av att våra ledande EU-parlamentariker är i otakt med rörelsen; överhuvudtaget känns det som misstänksamheten mot EU snarare ökar än minskar, även om man kommit till insikt om att ett utträde är politiskt omöjligt. Det finns en risk för att EU-valet kommer att bli en ren katastrof för arbetarrörelsen, långt större än den kan bli för röstningstrogna borgerliga partierna.
Det har naturligtvis att göra med att svenska väljare fortfarande är ovana vid att inte kunna påverka makten - en känsla som uppenbarligen är mer vanlig i andra länder. Man rycker helt enkelt på axlarna åt knäppskallarna i Bryssel och Strasbourg, och sen fortsätter man med sina dagliga sysslor, väl medvetna om att den inhemska administrationen inte kommer att bry sig.

Ingenstans är den känslan starkare än hos socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, där i synnerhet facket under många och långa år vant sig vid att betraktas som en viktig samtalspartner för alla regeringar. I Bryssel är det en annan atmosfär - vilket åtskilliga kamrater fått erfara när de varit med vid uppvaktningar och känt sig som nåt katten dragit in.

Skillnaden är fortfarande att i vårt land - med en platt byråkrati, där det fortfarande går att se en generaldirektör komma cyklande till jobbet i jeans och gymapdojor (kan ni se det framför er i Frankrike? Fransmännen kan det inte!) eller där en vanlig arg medborgare kan få tala med arbetsmarknadsminstern i telefon på direkten (när jag berättar det för brittiska bekanta tro de jag ljuger!) - gör man som överheten säger. Om EU förbjuder en sorts bottenfärger på båtar kan man slå sig i backen på att de är utsorterade, dödskallemärkta och ersatta på angivet datum.
Min grekiske vän kan fortfarande köpa totalförbjudna bekämpningsmedel på många platser, trots förbud sedan flera år. Likadant tycks det vara på många platser i Europa - det är ingen hemlighet att i Sverige är vi lydiga, och nu får vi lida för det.
Reaktionen kommer då förmodligen inte att bli att vi bränner däck på Sveavägen, tömmer gödsel framför Rosenbad eller låter schaktmaskiner störa morrontrafiken. Vi blir tysta istället. Vi säger ingenting. Vi visar det yttersta föraktet genom att nonchalera idiotin.
För många av oss kommer det att bli resultatet av den förhastade processen med Lissabonavtalet - hallå, vi ville faktiskt folkomrösta. Och vi - jag och många andra - tycker inte om att betraktas som mindre vetande.
Ett annat alternativ är ju att börja pumpa våra fackliga kamrater som sitter i riksdagen så de röstar nej. Byggnads har sex ledamöter - det vore rent skamligt om de inte tog fajten. Deras mejladresser och hemsidor framgår av länken. Mejla dem gärna!!!!

Att såga av grenen man sitter på. Om EU-valet och Lavaldomen

I likhet med Byggettans ordförande Johan Lindholm - läs här - är jag irriterad och oroad av hur fyra av de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet i en debattartikel i Aktuellt i Politiken talar om hur de vill att Sveriges riksdag ska ställa sig till en ratificering av Lissabonfördraget.
Det var en jävla mening. Vi får ta det igen.
Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm hävdar där att ett nej till den nya EU-konstitutionen skulle ge oss ett sämre utgångsläge för att kunna hantera Vaxholmsdomen. Såpass. Och att många fackliga företrädare säger nej till Lissabonfördraget av bekvämlighet. Tyvärr finns det en hel rad med tveksamheter kring Lissabonfördraget som i varje fall inte dessa fyra låtsas om...
Man är kort sagt oroliga för att vi ska vara lika olydiga som Irland, där det uppenbarligen inte räckte med enorma penningsinsatser för att övertala folket. Om detta har Bo Widegren skrivit bra.
Jag vänder mig mot den höga svansföringen i deras inlägg. Varför ska vi vara de som följer resten av Europas arbetarrörelse? Har det överhuvudtaget varit en debatt om vart vägen ska gå i den socialdemokratiska partigruppen i Bryssel? Jag har då inte sett några referat där polacker eller italienare eller nån annan kräver att Sverige ska rätta in sig i ledet. De enda som sagt detta är våra egna partikamrater. Flera gånger.
Jag har inte heller sett kamrater i resten av Europa hävda att den svenska modellen är skräp och måste monteras ner. I själva verket är de extremt avundsjuka på hur vi lyckats, och vill gärna se den införd i sina egna länder. Inte nån gång har jag hört letter eller polacker klaga över att de fått ännu bättre lön med kollektivavtal...
Men Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm har säkert annan information, som det vore trevligt att ta del av.
Därför att det är viktigt att spela med helt öppna kort här. EU-valet är viktigt men EU är och kommer under lång tid att förbli en irriterande avlägsen faktor som bara medför elände och krångel - och utgifter! - för svensken i gemen (för såna är vi) och det behövs inte mycket för att andra grupperingar ska kunna "äga" frågan.
Både Junilistan och Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att profitera på den socialdemokratiska tvehågsenheten i frågan, och en framgång där ger dem en språngbräda till riksdagsvalet. Platser i EU-parlamentet är billiga, med tanke på det oerhörda ointresse som finns kring det valet.
En smula tydlighet skulle behövas, och svar på en mängd frågor. Vi kan börja med hur det kan komma sig att ett Ja till Lissabonfördraget skulle vara bra för fackföreningarna i Sverige, när samtidigt SAF anser att samma Ja skulle hjälpa till att sänka oss. Förklara det den som kan!
Eller varför det tar sån jävla tid att skaka fram en kollektivavtalsmodell som är "EU-säkrad". I Danmark - av alla länder! - har man redan ett färdigt förslag som gott och väl skulle kunna fungera i Sverige med vissa modifikationer.
I takt med att länderna inom EU växer sig allt starkare kommer de också att svämmas över av billig arbetskraft. I Polen och Lettland ramlar det in vitryssar och ryssar och ukrainare- och i många av dessa länder saknas regler för arbetsmarknaden överhuvudtaget. Hur går det med att exportera den svenska modellen? Som Littorin själv skrev: Arbetsdomstolen (AD) behandlade 2006 drygt 400 ärenden, detta kan jämföras med cirka 100 000 i motsvarande tribunaler i Storbritannien.
Ett scenario som inte är ointressant ens för den mest extreme marknadsliberal - arbetsfred är lönsamt nämligen...
Och snälla - Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westerlund och Göran Färm - sluta behandla oss som ovetande. Man behöver inte sitta i Bryssel för att begripa juridiken och dess konsekvenser. Passa er för att hamna i otakt med folket (här!) - förra gången lyckades vi kryssa in Anna Hedh; sånt kan ske igen. Det som är verkligt oroande är ni applåderar samma sak som nyliberalerna applåderar. Det brukar inte båda gott....

Låg facklig aktivitet ger låga löneökningar. Om solidaritet.

Egentligen är det en ramsa man borde trycka upp i mängd och sprida på arbetsplatserna - dålig facklig uppslutning ger dålig löneutveckling för yrkesgrupper med lägre utbildning. Samma sak gäller inte för läkare eller advokater eller arkitekter - de är inte så många, de har en mycket bredare basutbildning, och de utbildas inte i flockar. Alltså kan de också förhandla i ett läge där de kan ställa högre krav.
Men för oss som finns i drivor, och med ivriga skockar som gärna tar våra jobb till en lägre penning, är det viktigt att komma ihåg att ju färre som organiserar sig, desto mindre trovärdighet har vi i förhandlingar.
Det finns många som bara glider med, som låter andra göra arbetet, och som nöjer sig med att betala medlemsavgiften (och gärna skälla lite om att det är för dyrt och att man får för lite för pengarna). Den fackliga rörelsen får faktiskt ta på sig en hel del av skulden för detta -eftersom man under många år försökt värva medlemmar genom att jämställa ett fackligt medlemskap med en försäkring.
Och har man en försäkring behöver man ju faktiskt inte göra mer än att betala premien. Fortfarande idag kan jag höra fackliga förtroendemän som motiverar medlemskapet just genom att jämföra med en försäkring, trots att det inte alls är svårt att värva medlemmar genom att istället hänvisa till det fackliga löftet.
Fackligt medlemskap är inte en försäkring, även om just försäkringsbiten är en del av verksamhet.
Graden av aktivitet kan naturligtvis variera, men nog bör man kunna ta sig iväg till ett medlemsmöte eller två på ett år. Annars är det skräp - och ju färre vi sitter på våra möten desto mindre trovärdighet har vi. Fortsätter den nedåtgående trenden hamnar vi förr eller senare i samma sits som syndikalisterna, ett litet förbund som måste ta till överdrivna åtgärder i enstaka fall för att kunna få något resultat. Och det klarar de så länge de representerar så få - men skulle Byggnads bara representera trettio procent av yrkeskåren skulle vi vare sig kunna förhandla effektivt, eller ha muskler nog för att agera i alla de ärenden som skulle komma på bordet.

Framtidens fackliga arbete kommer kanske t o m kräva ännu högre organisationsgrad än vi har idag, och inte ens det kommer att räcka. I en alltmer konkurrensinriktad omvärld kommer många att ställas inför det mest fruktade hotet av dem alla - sänk din lön eller bli arbetslös, något som är en realitet i många andra länder.
Och då räcker det inte med att ha betalat sin medlemsavgift och fortsätta sitta bakåtlutad. De fackföreningsfientliga har vädrat morgonluft och driver på för det de kallar förändringar, vilket är försämringar för de som utsätts för det. Den som trodde att striden var avgjord har haft gruvligt fel.
Därför är det bra att Byggettan förhandlat upp lönerna för de som utnyttjades på bygget vid Liljeholmen. Det är synd bara att det är en never-ending story med utnyttjad arbetskraft.
Jag undrar om Expressens ledarskribent då tycker att det är tråkigt att de fick ett lönelyft på 300 %. Jag tycker ledarredaktionen kan lyfta på arslet, åka dit och fråga om de är mycket missnöjda med Byggnads....
Vi ser nu en vikande trend inom byggindustrin, och det är nog ingen som ska känna sig alltför säker på sin anställning. Det börjar precis som det alltid gjort, med att egnahemstillverkarna börjar varsla folk (länk här och här), och att nyproduktionen minskar samtidigt som ROT-jobben ökar. Till råga på allt har vi också en regering som inte begripit att folk också behöver bostäder i lågkonjunkturer, och att skuldsättning för 1 500 000 för en nittonåring för att kunna få en egen lägenhet inte är aktuellt - eftersom regeringen prioriterat bort byggande av hyreslägenheter.
Och det är precis nu som Byggnads måste börja visa musklerna - vi har alltid varit duktiga på att gå i spetsen, ta smällar, vara uppkäftiga, men vi kan inte vara det utan ett massivt stöd av medlemmarna. Och det får vi bara om man går på mötena.
Facket är ingen försäkring. Det är det enda sättet vi har för att få en löneutveckling som inte bygger på arbetsgivarens godtycke.

Bilden föreställer Kronblom, en god representant för de som inte orkar engagera sig, utan som är nöjda med att nån annan gör jobbet. Att sedan se sambandet mellan ständig fattigdom och sitt eget ointresse är en helt annan sak....

Idrotten och facket har samma problem

I senaste Fokus har man en intressant förklaringsmodell till varför den svenska medaljskörden - blev så mager. När andras förklaringar, på sportsidorna ( som jag numer läser ytterligt sällan), tenderar att tangera rent själväckel önskar man att någon faktiskt kunde sticka upp sitt huvud över resultaten och fundera mer övergipande på idrottens roll i Sverige. Och i Fokus gör man ett hederligt försök.
Till skillnad från de som har till jobb att skriva om sport. Skulle en politisk eller ekonomisk kommentator ha lika mycket fel (och lika ofta!) som sportjournalister skulle de förmodligen få sparken.
Slutsatsen i Fokus är att så länge en femtedel av befolkningen - invandrarna - inte tar del av idrotten kommer också urvalet att vara för litet för att producera annat än enstaka fixstjärnor, och följdaktligen kommer också medaljerna att bli mer sällsynta. Därefter kan man naturligtvis också ha egna personliga åsikter om saken men det ska jag bespara er.
Faktum är att en oproportionerligt stor del av de pengar som idag satsas på idrott går till grupper som redan är väletablerade i samhället. Det är inte konstigt att ishockey reducerats till en radhus- och villasport, där föräldrar måste ha två bilar och god inkomst för att kunna hålla - företrädesvis - killar i ett lag. Och har man två blir det ännu dyrare - och det lär dröja innan det blir ett alternativ för en familj i Rosengård eller Tensta.
Man ska komma ihåg att idrottsrörelsen med fog räknas till folkrörelserna, på samma vis som nyktersiter, frikyrkor eller arbetarerörelser. Men just från arbetarerörelsen har det länge funnits ett märkligt ointresse för idrotten, annat än som förströelsemekanism. I själva verket ska man nog inte underskatta idrottsklubbars betydelse för att riva klassbarriärer och skapa utrymme för gemenskap - till skillnad från hur idrott bedrivs i större delen av världen, där organiserad idrott är en plånboksfråga.
Det har också funnits, och finns, ett inte så litet mått av snobbism från mer teoretiska delar av vänstern. Jag vet att min egen nästintill maniskhet sportintresserade pappa på sextiotalet var ganska sällsynt i sina kretsar med att öppet diskutera allsvenskan. Och det finns kvar - viss idrotter ses som mer accepterade av vänstern - boxning, fotboll, brottning etc. Min egen nisch - kraftsport - har alltid tyvärr setts med misstänksamhet, men det beror mer på dess smala nisch än ren misstro.
Däremot ses ju fortfarande golf, segling, tennis och ridning som överklassporter, oräknat att både golf och ridning är verkliga massrörelser. Fast jag är övertygad om att det beror på klädseln - grenar med dresscode SKA man vara misstänksam mot. Tennisen har kanske kommit en bit på väg, men det lär dröja innan man får lira golf i trasiga jeans och undertröja, och innan dess kommer den här misstänksamheten att bestå, oavsett Golfförbundets goda vilja
Oavsett idrottens bevisade sociala och folkhälsopolitiska effekter ligger även den under belägring - och här måste man kanske börja diskutera VAD man vill med idrotten.
Jag är inte så säker på att man måste ha separata elitsatsningar, men man måste ta sig en funderare på vilka idrotter som ska räknas om man vill producera medaljer. I Sverige har vi till exempel både bandy och innebandy som får stora resurser. Och de är inte ens olympiska idrotter. Det är tvärtom rätt små - internationellt sett rena pygméerna - och de konkurrerar på mindre orter om samma pengar och sponsorer som de olympiska idrotterna. För att inte tala om att de snor talanger.
Nu menar jag inte nödvändigtvis att man ska kapa bort de idrotter som inte är olympiska - vilket en kommunalpamp i en av våra mest hockeytokiga orter krävde vid ett internt möte för inte så länge sen (rykte men säkert sant!) - men man måste bestämma sig. Det verkar trots allt som det kommer att komma till en konflikt mellan folkrörelse och elitsatsning så småningom, och där har vare sig regeringen eller oppositionen någon beredskap.
Det finns också en intressant likhet mellan idrottens kris och den kris som nu rasar inom fackföreningsrörelsen, och som inte på långa vägar är avklarad än. En del av denna kris består för Byggnads del i att vi inte vill se att den typiske svenske byggnadsarbetaren inte kommer heta Micke om femton år.
Istället blir man förbannad när man läser Byggnadsarbetaren, om avhoppen från bygglinjerna, om hur lärlingar med utländsk bakgrund tas emot ute i bodarna. I själva verket tycker jag tidningen går alldeles för löst fram mot smygrasismen i branschen - även om man inte lyckas ändra attityder vore det föredömligt om de olika byggförtagens etiska koder kunde sippra ner hela vägen, och att de i varje fall höll käft.
Ska vi klara av att behålla jobben i Sverige ska vi vara tacksamma för att det finns killar och tjejer som vill jobba här, och då menar jag inte alla dessa spirande plattsättare och golvläggare som bara ser pengarna. Finns det inte träarbetare och grovisar kommer de här plattsättarna och golvläggarna inte ha några jobb.
Pensionsavgångarna inom Byggnads är gigantiska under de närmaste åren, och jag ser oroligt på en allt mattare konjunktur - eftersom jag vet att om det åter blir massarbetslöshet kommer åtskilligt yrkeskunnande att försvinna precis som vid de stora krisåren. Med tanke på hur a-kassan ser ut är det ingen som kommer att vänta på att det vänder. Men det var ju så borgerligheten ville ha det, eller hur?

Bilden föreställer den svenske höjdhopparen Linus Thörnblad efter hans misslyckande. Fr Sydsvenskan