Men låt ungarna vara ifred. För de vill det!

Ibland tror jag att vi vuxna skjuter oss i foten när vi ska skydda våra barn så förbannat. Vi ska ha insyn i hela deras liv, varna dem för farliga saker, se upp åt dem, tala om för dem hur de ska leva sina liv. Cykelhjälm i sängen, kondom vid kyssande.

Tror fan att de blir trötta på oss. En av grabbarna jag träffat suckade och sa att det var skitjobbigt att hans morsa och farsa tydligen levt rövare när de var unga, för idag skulle de ha maximal insyn i hans liv. Privatliv? Inte en chans. Han vill åka till Roskilde i sommar, vilket inte direkt får mor och far att jubla - för de var ju där själva.
I Aftonbladet skriver man idag att "Barn och ungdomar upplever ofta att vuxna inte har kunskaper om deras nätvanor och den bilden bekräftas av flera experter", No shit? Men sa samma ungdomar att de verkligen ville att mamma och pappa skulle veta allt om deras liv?

Jag är rätt övertygad om att unga människor klarar av mer än deras föräldrar tror, och nånstans måste man kapa navelsträngen. Kompisar till mig är hysteriska över att deras ungar inte vill vara deras kompisar på Facebook - bra där, ungar!
Men hör det inte ungdomen till att inte vilja vara sina föräldrar till lags? Ska de vara som karriärpolitiker från början?

En av de mest tidsödande och energikrävande sysselsättningarna jag själv hade i tonåren var att hitta fläckar där man kunde få dricka sina ljumma folköl ifred, utom synhåll för någons morsa eller farsa (farsorna var värst - de kunde knepen), även om det innebar att man satt i en lekstuga i skymningen med regnet smattrande mot taket. Och föräldrarna anordnade telefonkedjor för att spåra en - det var som Hjemmefronten mot Gestapo! Och jodå, vi var mycket medvetna om att tre folköl skulle få oss att sluta på en parkbänk, utan tänder och jobb!

Jag hoppas att vi ändå lyckats fostra våra arvingar så bra att de klarar sig ändå. Nä, jag vet att vi gjort det. Fast de måste ändå få göra sina egna misstag. Det kommer svida i skinnet, det kommer vara en och annan som råkar illa ut men vi kan inte rädda dem hela tiden.

I vår strävan att skydda dem undrar jag om vi inte pressar dem till de riktigt farliga grejorna - eftersom vi isolerat bort de mindre farliga sakerna. Alltså, är det nån som tror att unga som testar droger skulle vara omedvetna om riskerna??? Mina ungar kan rabbla nackdelar med narkotika i sömnen, precis som alla andra i deras ålder.

Att vara vuxen och mena väl är en sak, men det behöver inte vara de som som menar välast (hehe) som är de bästa vuxna. Att istället visa respekt och låta dem leva sina egna liv känns som en mycket bättre grej. Eller att vi tar itu med det som verkligen är viktigt för ungdomar - bostäder och arbete! Nehe, här ska tas itu med oansvarigt knullande (den såg ni ja!), rökning av cigariller och skvaller.

Är det så att vår egen ångest - vi som är födda på sextio- och sjuttiotalet - över att inte längre vara unga spiller över på våra barn? Så länge vi inte låter dem bli vuxna är vi ju själva inte vuxna, eller hur. Eller gamla, hemska tanke.

Unga vill inte ha vuxna överallt - hur gammal är man inte, om man inte begriper det?

Låt de vältränade betala mer!

Jag har tränat så länge att jag inte ens kan minnas ett liv utan det. Och jag har planer på att fortsätta så länge jag lever. Jag mår bra av det, jag tycker det är roligt, det har gett mig så mycket genom alla år.
Jag lyfter alltså vikter. Tränar styrketräning. Och oavsett vad nutiden vill kommer jag ALDRIG kalla det att gymma. Ordet "gymma" ger mig associationer till gossar i badshorts, med tofflor och blonderat hår, som lite halvhjärtat lyfter en stång för att få rutor till sommaren, och en bicepsmuskel att flexa för damerna.

Det är långt från den UltimateWarrior-träning som emellanåt sker på ställen där jag tränar. Dock inte så mycket av mig längre - jag har lyft färdigt på de tyngsta vikterna, och som tack fick jag en del skador. Men det är inget snack om var jag känner mig mest hemma.

Till skillnad från vad gemene man tror blir man mycket tolerant om man styrketränar länge. Jag har då aldrig sett nån rutinerad person som hånflinar åt nybörjaren, som mobbar ut spetten. Däremot har jag sett sånt i andra sporter, men det kan vi ta en annan gång. Jag välkomnar vad jag kallar demokratiseringen av gymen - att alla ska vara välkomna. Ju fler människor som tränar för sitt välbefinnande desto bättre.

Det finns en knäppskalle i Uppsala som heter Stefan Hanna, som tydligen kommit upp med den lysande idén att överviktiga ska betala mer. De kostar mer och därför ska de betala mer.

Utan att gå alltför mycket i polemik kan jag bara säga att han verkar rätt korkad, den där Hanna. Jag vet ju inte riktigt hur han har tänkt sig att själva kontrollen av överviktigheten skulle gå till, men jag har under många år varit rejält överviktig, om man ska gå efter de vanligaste skalorna. Däremot var jag definitivt vare sig mer sjuk eller mindre produktiv än nån annan, vilket sätter fingret på bristen i hans resonemang.

Fast vill man nu vara elak kan man säga att det inte är de fetas problem att de är feta. Det är de vältränades fel.
Jag tycker att vi i såna fall också i rimlighetens namn ska ha en skatt på de vältränade - under tio procent kroppsfett - och på de Genetiskt Gynnade, ni vet de där som kan äta vad de vill utan att gå upp i vikt. Såna HATAR vi för övrigt.

Det finns inget som får en tjockis att äta så mycket som närvaron av folk med magrutor. Det finns inget som ger upphov till så mycket eget godissug som att se grannen kunna äta bara skitmat och inte gå upp ett gram.
Det finns garanterat inget som får mig själv att hata längskidåkning så mycket som att bli medsläpad av Vasaloppsåkare. Eller utlockad på löppass av folk som småvisslande joggar runt och njuter av livet. Som glatt skriker "kom igen NURÅ! BARA den här backen...!"
Det är såna människor som jag vill släpa in i gymet och köra supersets mellan benspark/benpress med. Eller tvinga att se chokladkaka efter chokladkaka passera oöppnad förbi. Eller tömma ut vinboxen för...
Inte heller tror jag att lösningen ligger i några minuter innebandy per vecka i skolgymnastiken. Överätande är ett sjukdomssymtom, och det blir lite skrattretande när borgerliga bloggare tar upp frågan.

Dessutom är jag inte alls säker på att de överviktiga kostar mer. Jag vet att det i en av mina egna journaler stod "Pat. överviktig", vilket höll på att kosta den läkaren ett blåöga. Satans BMI.
För sjuklig övervikt är inte ett så stort samhällsproblem som man vill få det till. Och den som tror att ökade kostnader för den överviktige skulle göra att de vill banta - den har en ovanligt sexårig syn på världen. Det är ju inte så att det är gratis att vara överviktig....

Istället undrar jag om inte den ständiga och ökande jakten på nån slags perfektion är vad som kostar istället. Unga människor som missbrukar både smärtstillande och dopar sig, och som inte mår särskilt bra. Äldre människor som kämpar som djur för att se unga ut. Ett socialt drickande som ökar. Ett glas vin om dagen - skulle inte det vara skadligt? Är inte det saker att fundera över?
I varje fall borde det vara sånt som Stefan Hanna borde tänka mer på.



Ord: Rutor - här magrutor. Spett - här otränad person,

Är vår nationella identitet Östen Warnerbring?

Sätt inte kaffet i fel strupe nu, men av olika anledningar har musik varit på tapeten på sistone. I form av olika listor - umgänget kräver sånt! - och jag är faktiskt rätt road av det. I synnerhet av de där listorna över låtar man önskar att man inte kunde texten till.
För vi var alla lättlurade då det begav sig - och även övervintrade rockers med kajal och leopardtights har setts gnola med i Yes sir I can boogie. Fast bara när de tror att de är osedda. Redan på den tiden - yngre delen av stenåldern som Arvtagarna föraktfullt kallar det - pumpades vi fulla av slagdängor. Eller rättare sagt, det var på den tiden då detta verkligen skedde. Idag sker det ju inte på samma sätt - vi samlas inte kring Svensktoppen, eller Tio-i-topp, eller Kvällstoppen (och det gjorde knappt jag heller; det hör en äldre generation till, precis som Radio Luxemburg eller Radio Nord) eller Discorama och Poporama, med Kaj Kindwall.

Man kunde helt enkelt texterna - för det var inte mycket musik på radion på den tiden. Inte riktigt så där som med Grammofontimmen, men nästintill. Det hette Melodiradio, där nån hårt prövad person satte ihop en fullständigt sanslös spellista, med Erik Frank och Novelty Accordion, följt av Big Noise From Winnetka (som INTE låter som nåt annat från trettiotalet; världens första drum'n'base månne) och därefter något outhärdligt med James Last Orchestra.
Och vi präglades av detta - vi, i meningen generationen född i början av sextiotalet. Vi är en viktig generation, eftersom det är vi som brutit med konvenansen, och gör saker som femtiotalisterna inte gör. Det är vi som inte vill bli vuxna, remember?
Ta vilket karaokeparty som helst - jävlar vad det ska sjungas Vad har du under blusen Rut, eller Det bultar och det bankar, eller Jag vill vara din Margareta. Och det är där Tyrolerhatten kommer in. Den som sitter i ryggmärgen - när alkoholhalten stigit förbi texten till Born to lose, när man snubblar i Stairway to heaven - då är det bara Östen kvar....
Vi kan de där texterna - även om vi sätter upp dem på Skämslistan när vi gör Spotifylistor (fast det är mest mest skämmigt om man hade köpt skivan själv). Jag minns grannfamiljer som hade samling med kaffe och kakor kring Svensktoppen. På samma vis som Fridéns gjorde med Schlagerfestivalen, när det faktiskt var Schlager det handlade om.

Dansbanden ska vi knappt tala om - det uppväxande släktet kan bara föreställa sig hur illa det faktiskt var, hur illa det lät och hur hemskt det såg ut. Det blir dessutom inte häftigt i backspegeln, hur gärna en del lantisar än vill det...
Och sen tog det slut. Nånstans i mitten av åttiotalet slutar man sjunga med i svensktoppslåtarna. Helt plötsligt suddas gränsen ut mellan banaliteter och hårdsatsande rockers. Man får sjunga på engelska i schlagerfestivalen (dålig engelska är för övrigt Sveriges näst största språk...) och det blir helt enkelt inte lika kul att kunna grötrim och nödrim utantill - för vi är inte bra nog på engelska för att garva ihjäl oss åt Gessles hemkokade, eller ens åt Rolling Stones nödlösningar.

Tack vare Melodiradion - och en del andra radioprogram, som Sveriges Bilradio (!!!!) eller Hallå Trafikant, med blandade "musikaliska godbitar -kan man ju också tyvärr ett par strofer på I en roddbåt till Kina, eller Jag är ute när gumman min är inne (jag älskade att min mormor tyckte Ernst Rolf var larvig, och att hon hade dansat charleston istället), och får flashbacks till ett stugkök i Katrineholmstrakten, där kaffehurran stod på, och radiomöbeln hade spännande stationer som man kunde veva fram till på AM-bandet. Lukten av såpa, trasmattor, och krattad grusgång, med en fet katt som låg och jäste på förstukvisten.
Faktum är att det musikaliska arvet är långt mer viktigt för oss än vi kanske vill tro, och kanske också långt mer generationsskiljande än vi skulle vilja veta. När jag nån gång - motsträvigt naturligtvis - tittar på Allsången, är det uppenbart att från trettiofem och uppåt kan man slagdängorna. Man vet att man sjunger "dig" i Calle Schewen för att det ska rimma på "blig" (sjung för h-e inte "dej" - då måste man ju böla "blej" i rimmet...), och man vet när man ska andas i Tyrolerhatten.
De som är yngre försöker följa med i textbladet, men faktum är att de knappt kan Dover-Calais. Försöken att få fram nya örhängen verkar gå lite hackigt dessutom - men det ska bli spännande den dagen 800 grader stäms upp av husbandet på Solliden...
Idag kommer de undan Den Svenska Sångskatten, och det vette fasen om det är så bra. Det är faktiskt rätt charmigt att sitta i en större församling medelålders män och kvinnor och veta att alla i varje fall kan refrängen.
Vi är ju rätt många badrumssångare i landet - vi som bedömer badrum utifrån sångbarheten, en funktion som byggföretagen totalt nonchalerar vid byggnation. Akustik och resonans är viktiga för själens välbefinnande, vilket man kanske inte alltid kan säga om de där låtarna som man inte vill erkänna att man kan.
Jag satt häromveckan och vidgick (se där ett ord som inte används så ofta) en del musikaliska synder, till glada skratt. För vi hade alla en hel del i bagaget som inte var så snyggt. Typ minne från Ålandskryssning eller Folkpark med Dans I Kväll... Och ändå är det ju sånt som liksom limmar ihop oss - som ger oss våra gemensamma referensramar. Hur gärna vi än vill fortsätta vara odödliga, tatuera oss och skaffa tung motorcykel i femtioårsåldern, eller envisas med korta kjolar trots åderbråcken...

Efter ett tag var det ju naturligtvis nån som var tvungen att harkla sig och säga - det här var ju egentligen rätt bra.. Och så var det ju - vi var lika unga och prestigebundna då som Arvtagarna är idag, och då är det svårt att erkänna att ABBA faktiskt hade kvaliteter, medan Slade knappast hade det. Fast vilka som var häftigast då var det ju liksom inte nåt att snacka om. Coolhetsfaktorn mäts som bekant i kvalitet.
Som gemensam nämnare kan knappast musiken överskattas - den binder samman generationen, vare sig det är Owe Thörnqvist - och han är totalt underskattad som bärare av tidig svensk rock'n'roll - eller Sweet. Man hörde det samtidigt, ingen kom undan. Och så hade vi det fram till reklamradion dundrade in, nischade sig och gjorde urvalet smalare och dummare.
Jag vet inte om jag tycker det är bra att man kan stänga ute allt som inte passar. Risken är ju alldeles överhängande att vi bara väljer det som är bekvämt och hemtamt och lättsmält - nånstans behöver man kasta in nån sorts tuggmotstånd. Vilket mina Arvtagare naturligtvis gör när de spelar - på för hög volym, bara en sån sak - en del låtar som jag betraktar som skräp.
Vårt nationella arv finns ju där - djupt ner i Dans på Brännö brygga, eller i Trollmors Vaggsång eller till och med Häng med på party. För att inte tala om Idas Sommarvisa. Och i Yellow Submarine eller i Brown Sugar. Och nån som inte hört Rosen....
Listor är bra - man upptäcker att man faktiskt har ett gemensamt förflutet, något som kanske kan snudda vid en slags identitet. Gemensamma minnen är långt bättre för gemenskap än hudfärg eller dammiga reliker eller en flagga. Och mycket roligare. Faktum är att töntlåtarna, de där på skämslistan är bra mycket roligare än de där som var populära. Vem fan vill erkänna att man kunde mima med i They Call It Puppy Love? Och att man fortfarande kan det . För det var ju den och Seasons in the sun som gällde vid stelsvettig tryckare vid mellanstadiets klassfest -stunder som format i varje fall mig till den jag är (nåja, nån annan stund också). Och förmodligen rätt många andra också...
Så här är det överallt - våra gemensamma minnen är mycket mer banala än vi kan tro. Det kan räcka med att säga "IQ Fiskmås" eller "Herr Larsson kan inte reglementet" för att generationer ska dra lite på smilbanden, och samtidigt stänger man effektivt ute de som inte minns detta.

Kort sagt - man ska kunna gnola på Tyrolerhatten, och känna att det äntligen är okey....


Videon? När Trio me' Bumba spelade i Sporthallen, den 29:e oktober 1963, i Eskilstuna hade de, det då mindre kända bandet, Beatles som förband... Det ni!

Nej, ni är inte unga - ni är medelålders. Och jag med!

Läser lite roat Peter Anderssons postning om hur viktigt det är att ha unga representanter inom socialdemokratin. Han har naturligtvis helt rätt, men det blir också lite parodiskt när man betraktar "under trettiofem" som ungt.
Lol, kunde man skriva....
Ungdomshysterin breder givetvis ut sig även i partihierarkierna - trots att vi alla vet att det sämsta man kan göra för att accepteras inom politiken är att komma i trasiga jeans och Converse. Och vara under tjugofem - för är man över trettiofem är det bara coolt, tycker de andra över trettiofem...
Tiderna förändras, och vi med dem, och det fulaste man kan vara idag är medelålders. Ja, och så infödd svensk man med varselkläder - sånt vill man bara ha i demonstrationstågen. Där duger det inte ens att vara ung.

För ung är man under trettio. Sen spelar det ingen roll vad partikongressen har sagt - en trettiofemåring som klarade halva sitt liv utan internet är inte ung. Han eller hon är lika medelålders som jag är.
Nu har jag inga förhoppningar om att kunna vända skutan, men man måste ändå sätta upp ett varningens finger. De rödgröna har idag ett lika massivt stöd bland de unga - under trettio!!!! -som högern har bland pensionärerna. Men minns då att det var de pensionärerna som i mitten av sjuttiotalet blev borgare, och har fortsatt vara borgare. Radhusägarna, utlandsresenärerna, de som protesterade mot sin äldre syskons vänsterval under 68-perioden. De som testade proggen litegrann.
Poängen är att den generationen fick ett politiskt genomslag - var har vi genomslaget från de som idag väljer rödgrönt bland de unga? Inte på listorna i varje fall. Man kan naturligtvis klappa sig på bröstet över hur många under trettiofem man har på listorna - men hur många är under trettio, under tjugofem???
I min egen kommun är det rent bedrövligt. På samma vis är det inom mitt eget fackförbund. Och den här diskussionen får aldrig tystna.
Partiet och fackföreningsrörelsen befolkas idag av män i Dressmankavajer och smårutiga skjortor, och kvinnor med etnosmycken i öronen och scarfar - VARFÖR dessa scarfar??? - som har ganska stora barn, eller till och med barnbarn. Och det är de som sätter agendan. De vill inte vara gamla - det finaste man kan säga till nån idag verkar vara "men så ung du ser ut!"

Inte heller förvaltar min egen SSU-generation sitt ideologiska arv. Varför är inte våra ungar med i SSU? För min egen del hade jag knappt nåt val - jag skulle med i ungdomsförbundet, vilket jag är innerligt glad för idag. Varför har jag och andra låtit våra egna barn smita undan? Är vi så jädra rädda för att prata politik på fritiden numer? Det kan vara ganska upplyftande med en hetsig frukostdiskussion om det moraliskt riktiga i att äta apelsinmarmelad med råvaror från Israel, kan jag meddela. Även om jag knappast vinner just då...
Jag umgås dagligen med unga yrkesarbetare - unga ogifta män med unga ogifta mäns intressen. Ja, de har ju varselkläder och äter matlådan klockan nio så de kommer ju inte in i politiken naturligtvis, men när jag hör de matbordsdiskussionerna kan jag meddela att att jag är på Mars när de cirkulerar kring Venus (en ovanligt bildad liknelse, om jag får säga det själv).
Frågan är om generationsklyftan varit större nånsin än den är idag, fast det är på ett annat sätt - killarna säger att de är avundsjuka på mig som hade föräldrar som inte ville vara mina kompisar (och som jag inte behövde riskera träffa på krogen...) Jag kan förstå det, även om de svider i själen att de tycker sjuttiotalet är lika avlägset som jag tyckte om min ömma moders femtiotal.
Man löser inte frågan om att få in nya generationer i politiken genom att döpa om medelålders män och kvinnor till unga.

Jag ska nog odla mustasch igen, för att verkligen betona att jag är medelålders. Och rätt tillfreds med det!

Ha en trevlig Valborg alla ni som råkar läsa det här!



Översta bilden: Ungdomskandidater valet 2018. Understa bilden: Gammalt tjänsteleg. Hånfflin accepteras!