Jag har tränat så länge att jag inte ens kan minnas ett liv utan det. Och jag har planer på att fortsätta så länge jag lever. Jag mår bra av det, jag tycker det är roligt, det har gett mig så mycket genom alla år.
Jag lyfter alltså vikter. Tränar styrketräning. Och oavsett vad nutiden vill kommer jag ALDRIG kalla det att gymma. Ordet "gymma" ger mig associationer till gossar i badshorts, med tofflor och blonderat hår, som lite halvhjärtat lyfter en stång för att få rutor till sommaren, och en bicepsmuskel att flexa för damerna.
Det är långt från den UltimateWarrior-träning som emellanåt sker på ställen där jag tränar. Dock inte så mycket av mig längre - jag har lyft färdigt på de tyngsta vikterna, och som tack fick jag en del skador. Men det är inget snack om var jag känner mig mest hemma.
Till skillnad från vad gemene man tror blir man mycket tolerant om man styrketränar länge. Jag har då aldrig sett nån rutinerad person som hånflinar åt nybörjaren, som mobbar ut spetten. Däremot har jag sett sånt i andra sporter, men det kan vi ta en annan gång. Jag välkomnar vad jag kallar demokratiseringen av gymen - att alla ska vara välkomna. Ju fler människor som tränar för sitt välbefinnande desto bättre.
Det finns en knäppskalle i Uppsala som heter Stefan Hanna, som tydligen kommit upp med den lysande idén att överviktiga ska betala mer. De kostar mer och därför ska de betala mer.
Utan att gå alltför mycket i polemik kan jag bara säga att han verkar rätt korkad, den där Hanna. Jag vet ju inte riktigt hur han har tänkt sig att själva kontrollen av överviktigheten skulle gå till, men jag har under många år varit rejält överviktig, om man ska gå efter de vanligaste skalorna. Däremot var jag definitivt vare sig mer sjuk eller mindre produktiv än nån annan, vilket sätter fingret på bristen i hans resonemang.
Fast vill man nu vara elak kan man säga att det inte är de fetas problem att de är feta. Det är de vältränades fel.
Jag tycker att vi i såna fall också i rimlighetens namn ska ha en skatt på de vältränade - under tio procent kroppsfett - och på de Genetiskt Gynnade, ni vet de där som kan äta vad de vill utan att gå upp i vikt. Såna HATAR vi för övrigt.
Det finns inget som får en tjockis att äta så mycket som närvaron av folk med magrutor. Det finns inget som ger upphov till så mycket eget godissug som att se grannen kunna äta bara skitmat och inte gå upp ett gram.
Det finns garanterat inget som får mig själv att hata längskidåkning så mycket som att bli medsläpad av Vasaloppsåkare. Eller utlockad på löppass av folk som småvisslande joggar runt och njuter av livet. Som glatt skriker "kom igen NURÅ! BARA den här backen...!"
Det är såna människor som jag vill släpa in i gymet och köra supersets mellan benspark/benpress med. Eller tvinga att se chokladkaka efter chokladkaka passera oöppnad förbi. Eller tömma ut vinboxen för...
Inte heller tror jag att lösningen ligger i några minuter innebandy per vecka i skolgymnastiken. Överätande är ett sjukdomssymtom, och det blir lite skrattretande när borgerliga bloggare tar upp frågan.
Dessutom är jag inte alls säker på att de överviktiga kostar mer. Jag vet att det i en av mina egna journaler stod "Pat. överviktig", vilket höll på att kosta den läkaren ett blåöga. Satans BMI.
För sjuklig övervikt är inte ett så stort samhällsproblem som man vill få det till. Och den som tror att ökade kostnader för den överviktige skulle göra att de vill banta - den har en ovanligt sexårig syn på världen. Det är ju inte så att det är gratis att vara överviktig....
Istället undrar jag om inte den ständiga och ökande jakten på nån slags perfektion är vad som kostar istället. Unga människor som missbrukar både smärtstillande och dopar sig, och som inte mår särskilt bra. Äldre människor som kämpar som djur för att se unga ut. Ett socialt drickande som ökar. Ett glas vin om dagen - skulle inte det vara skadligt? Är inte det saker att fundera över?
I varje fall borde det vara sånt som Stefan Hanna borde tänka mer på.
Ord: Rutor - här magrutor. Spett - här otränad person,
