Målning av Howard Terpning
Costners Horizon* är inte en västernsaga. Det är bara en saga
Som den konnässör jag är drog jag naturligtvis öronen åt mig när Kevin Costner satte sitt omtalade västernprojekt i sjön. I intervjuer sa han att han ville berätta en historia större än bara en film - han ville göra flera. Som Star Wars eller Jakten på den försvunna skatten ungefär. Parallella handlingar, men också i ett sammanhang för att berätta Hur_Västern_Blev_Vunnen. Ett koncept som andra tidigare prövat och det brukat sluta med Hur_Västern_Blev_Uppfunnen. Vi har liksom sett det förr.
Den amerikanska Västern, eller rättare sagt myten om den amerikanska Västern, är en bestående del av den amerikanska identiteten, och vårdas ömt och argsint av både höger och vänster i amerikansk politik. Det handlar om starka män och kvinnor som betvingade vädrets makter, indianer, banditer, svält och elände för att bygga sig en framtid alldeles själva, utan hjälp från nån okänslig statlig byråkrati.
De byggde städer, skapade förmögenheter. järnvägar, uppfinningar och också en formlig störtflod av skurkar och hjältar. Det har inte upphört än, lika lite som vår tids fascination för det. av vilken jag alltså är en, med tusentals sedda västernfilmer och hyllmetrar av facklitteratur (samt drivor av mer lättläst). Antalet påhittade skjutna skurkar, massakrerade indianer, räddade kvinnor i nöd och ärrade men godhjärtade hjältar som rider mot solnedgången överstiger det faktiska antalet med många miljoner.
Det här är alltså inget man skojar om när man har med amerikaner att göra. Trots att det inte alls var så västern vanns.
Efter en stagnation i produktion, både antalsmässigt och kvalitetsmässigt, har då västernfilmen återkommit med besked. Det görs många såna numera, men kvaliteten har då inte höjts nämnvärt. Det är fortfarande ganska platta manus, filmen hängs ofta upp på nån jättekändis som äntligen får göra en västern, det ska innehålla diverse opåkallat våld, det ska finnas fala kvinnor, robusta skollärarinnor, åldrade eller korrumperade (eller och) sheriffer, nån halvskojig gubbe med konstigheter, en diktatorisk lokal storbonde (ofta med halvdebila brutala söner), det vanliga uppbådet av stadsbor och affärer, samt gärna nån något perifer angelägenhet av typen järnväg eller indiantrakter. Och en hjälte.
I genren pratar man om "revisionistiska filmer", det vill säga de som vill "berätta som det var (kanske)" - det är filmer som De skoningslösa, Meeks Cutoff, Ulzanas Raid med flera.
Icke-revisionistiska filmer är t ex Butch Cassidy och Sundance Kid, 3.15 till Yuma, den alldeles ovanligt usla Sju vågade livet
Vi ska återkomma till rollistan, men börjar med att nuförtiden är rekvisitan allt viktigare, sedan nätet fyllts av de verkliga fanatikerna, som argt påpekar att Dancerevolvern i den scenen som ska utspelas våren 1862 minsann inte såldes i den landsänden vid den tiden, och att filmen därmed saknar ALL TROVÄRDIGHET.
Detta gäller även klädsel, uniformer, verktyg, kikare, remtyg, fjäderbuskar, bufflar - ja, ni förstår. I True Grit (nyinspelningen av bröderna Coen) gjorde fanatikerna en stor grej av att tåget som syns är en EXAKT kopia av det tåg som de facto gick i området vid den aktuella tiden. Eller att Den Enögde Sheriffen har en puffra av rätt årsmodell.
De sitter alltså och fryser bilden för att detaljstudera sådant, och påpeka det. Skulle man drista sig till att tycka att det kanske inte har så stor betydelse för filmen, får man hålla i hatten kan jag säga. För så viktigt är det - de skulle ha älskat de tidiga västernfilmerna från 20-talet där man hade äkta prärieskonare, vagnar, som rekvisita, och indianer som var med när det begav sig. I flera indianstammar sitter man idag bänkade framför repriser av västernserierna från femtio- och sextiotal för att se morbror störta omkull på sin ponny, eller se att farfars bror satt vid lägerelden.
Allt det här vet Costner naturligtvis, och han gör nog så gott han kan, men autenticiteten haltar naturligtvis - eftersom då hade det inte blivit någon film. Ungefär som att påpeka att StarWars-filmerna minsann innehåller företeelser som är fullständigt omöjliga, sett ur ett fysik- eller till och med byggnadsarbetarperspektiv.
Alltså är många av männen i Horizon mer råge äldre än vad de hade varit på 1860-talet - det var unga män och kvinnor som reste västerut, knappt några femtioåringar. De beridna soldaterna är både äldre och fetare än vad dåtidens kavallerister hade varit (strängt taget vore det bättre om Costner tog kvinnliga ryttare istället, klädde dem i uniformer och satte dit lösskägg). Överhuvudtaget var både skurkar och hjältar i Vilda Västern småvuxna - av den enkla anledningen att de skulle rida. Länge.
Kavalleriet ville inte ha de som var längre än 178, och de fick inte väga mer än 72 kilo - John Wayne, känd för många roller som kavallerist, hade inte haft en chans, än mindre James Arness (över två meter lång), som hade huvudrollen i Gunsmoke. De nötte ner hästarna helt enkelt, och de var för gamla. Kavallerister var unga män, och att ha en snart femtioårig Sam Worthington som löjtnant, i rollen som Trent Gephardt, är lite vemodigt - han ser inte ens ung ut, i en tid när löjtnanter var högst tjugofem
Här finns givetvis också en vagnkaravan, dragen av hästar, fast i verkligheten var det ju oxar som drog, tåligare och lugnare, och hästarna användes av de som tagit på sig att leda karavanen. Prärievagnar i vilt sken, jagade av indianer över stock och sten, är ju också ett dramaturgiskt grepp - precis som att ha samma sorts jakter nattetid, där man inte såg ett smack och varje steg kunde sluta i en präriehunds håla.
För att inte tala om svårigheten att skjuta från en häst i galopp, och träffa - det kan ni ju pröva: sätt er i hammocken på landet och be nån rycka och slita i den samtidigt som ni försöker skjuta prick med luftgeväret. Det går, kanske, om man är en extremt duktig skytt men de flesta som tog sig över prärien hade inte haft råd att skjuta de tusentals skott det krävde.
Då det begav sig klev man av sin häst, tog noga sikte och svor när man missade. Inte ens när sjuhundra comancher, kiowas och arapahoer och andra gjorde en beriden frontalattack mot en gäng förskansade buffeljägare vid Adobe Walls 1874 träffade man särskilt bra, trots att indianerna bara var meter ifrån.
Allt detta vet Costner också, men han kan ju också hantverket - den här sortens petimäterpåpekande lyfter ingen film. Det man behöver är drama, lagom doser med våld som inte detaljstuderas, ett antal hyfsat starka personligheter, och givetvis fantastiska omgivningar. Allt detta har Horizon. Därför får man leva med anakronismerna - som att svarta och vita minsann hjälpte varandra, eller att en ensam vandrare av typen Pasquinel i Centennial (om någon minns den) skulle lägga tid på att gräva gravar åt vilt främmande lik han hittar i indiantätt område, eller ens ha med sig en spade, eller att man tar med sig sin häst alldeles inpå ett indianläger man tänker överfalla (lukt och gnägg), eller att den personliga hygienen skulle vara prioriterad i en kåkstad i guldgrävatrakter, eller att prostituerade i samma städer är modellsnygga.
Så där kommer då det grymma ansiktet i fönstret, där öppnas dörren av någon som har onda avsikter, där ligger ett antal krigsmålade indianer bakom åsen när drönarkameran glider över, där lyckas indianer tända eld på nybyggarnas tak utan att de märker det - ja, ni förstår, där bygger man fort med träpalissad i skogsfattiga områden. Hantverk.
Men Costner måste göra en film som kan ses i USA utan att uppröra, därför annars ger den inte pengar. Han har ju gjort Dansar Med Vargar, en alldeles utmärkt om än polerad och tillrättalagd film om prärieindianer, han har ridit i Open Range och Silverado, han har skjutit i Wyatt Earp och Hatfields & MacCoys, han har jagat Bonnie and Clyde i The Highwaymen - i stort sett har han ju skjutit och jagat elakingar i alla sina filmer, med några få undantag,
Han vet vad som krävs. Alltså låter han White Mountain- apacherna faktiskt prata apache, till en viss gräns (för övrigt är just den fysiska beskrivningen av apacherna lysande, som taget från målningar av Howard Terpning, som rekvisitören garanterat sett). Han hämtar friskt från andra i genren klassiska scener, från Lonesome Dove, från Familjen Macahan, från John Fords filmer, eller från böcker, som Blodets Meridian av Cormac McCarthy, eller nån massproducerad av Louis L'Amour, eller någon annan av alla dessa säkert hundratusentals böcker av olika kvalitet som skrivits.
Som helhet kommer den säkert bli något av en klassiker - jag ser redan artiklar i fanatikernas tidningar där de dissekerar handling och rekvisita, precis som de gör med ovan nämnda Wyatt Earp, eller Lonesome Dove, eller Yellowstone 1883 - men just nu är det ett antal tablåer som inte alls glider in i varandra, där persongalleriet spretar lite för mycket, där det blir svårt att ta kärlekshistorier - eller sex - på allvar. Och framförallt - Kevin Costner är snart sjuttio år gammal, och det märks. Det hoppas inte lika raskt upp på hästar längre (filmas från fel sida så vi inte ser pallen), mustaschen är lite för svart, han går inte ens spänstigt längre.
Det blir lite grann som att börja titta på nån avläggarserie till Star Wars - där man inte alls vet vilka det handlar om, hur de hänger ihop med varandra, och när kommer Darth Vader? Men det är bra action, och personligen kan jag ta rätt mycket dålig handling bara för att miljöerna är så bra.
Det är ett gäng rutinerade filmmakare som står bakom det hela, så det finns gott hopp om att de kommer knyta ihop säcken på slutet, och har vi otur blir det spinoff-serier av det här också. Eftersom det ska gå hem i USA
Man kan titta på Max för att få se det hela
*Horizon är alltså namnet på en påhittad ort, som i broschyrer sprids som ett trevligt litet samhälle i Arizona, dit nybyggare tar sig efter att ha betalt svindlaren. På plats möts de av apacher som inte alls vill ha nåt samhälle där.
Det är en historiskt belagd företeelse som Vilhelm Moberg också beskriver i Nybyggarna, men utan indianer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar