Om valfusk i Amerika och de politiska maskinerna

Jo, det har förekommit valfusk i USA sedan urminnes tider, till den milda grad att anklagelser om det får räknas som en ingående del i valet. Allt från kommunal hundfångare till presidentskap tillsätts via allmänna val, vilket också gör att ämbeten som i Europa alltsomoftast går till personer med formell kunskap om det, i USA ofta istället hamnar hos fullkomliga dilettanter.
  Nu avser jag inte bara renodlade politiska tillsättningar, i Sverige motsvarande landshövdingar eller generaldirektörer (som ytters sällan ändå är okunniga om sina respektive tilldelade ansvarsområden, eller i varje fall har rudimentär kunskap om byråkratin), utan om polischefer, ansvariga för katastrofmedicin, ansvariga för teknisk service i städer, bibliotekschefer (i ett känt fall tillsattes en bibliotekschef i St Paul som inte ens kunde läsa, men som levererade röster till den skumme borgmästaren, och fick en kommunal tjänst som tack för hjälpen).

  Politik på regional och lokal nivå i USA drivs ytterst sällan fram av bestående gräsrotsrörelser. Istället skapas det politiska plattformsorganisationer som inte sällan blir mäktigare än den ledamot de ändå stöder. I vissa fall transmogrifieras samma gräsrotsrörelse till just en sån plattform, det amerikanerna kallar en "machine". Mest kända är ju Tammany Hall i New York som liks en bläckfisk trasslade in, och i annan form fortfarande trasslar in sina tentakler i allra minsta kommunal verksamhet, och Den Demokratiska Maskinen i Chicago, där det stundtals varit svårt att hålla isär organiserad brottslighet (the Outfit)  från de som ändå i valmanifest lovar att bekämpa brottsligheten.

  På presidentiell nivå har vi - kanske - varit besparade detta senaste åren, om vi ser till en plattform som faktiskt haft rent kriminella syften. Vi får gå tillbaka till George W Bush som, oavsett han var en rätt hygglig och inte alls så oduglig karl själv, i sin andra period hamnade helt i händerna på Det Militärindustriella Komplexet och Oljeindustrin, på en nivå som fick pionjärerna i Tammany Hall att se ut som just fattiga småbönder, och som också såg till att han blev omvald, efter samma sorts juridiska krumbukter som vi ser nu.
  Skillnaden var och är naturligtvis att George W Bush inte var ett egocentriskt arsle. Som dagens fall.

  I den tidiga demokratin i USA var det viktigt att ha makt - därför att makt gav pengar. I ett land som fortfarande var främmande för de flesta, och där det inte fanns en sedan hundratals år skapad samhällsryggrad som i Europa, eller i Asien också för den delen, som upprätthölls av kungamakt och/eller kyrka, och definitivt ingen samhällsapparat i övrigt - blev det viktigt att höra till rätt läger. Och den som samlade flest aningslösa irländare, judar, italienare eller annan folkgrupp och marscherade dem i flock för att rösta in Rätt Kandidat, kunde räkna med att gynnas av industriägare som behövde arbetskraft, plantageägare som behövde bomullsplockare, eller gangsters som vill hålla sig undan den gryende nationalstaten.


  Alltså fuskade man om man kunde. Och man fuskade i stor skala. Städer som St Paul och Kansas City, under ledning av den minst sagt skumme Tom Pendergast och Pendergastmaskinen ( som alltså fungerade som mentor och fixare till USA:s blivande president Harry S. Truman, ända tills Truman bröt med honom för att kunna gå i allians med Roosevelt) var ökända som "öppna städer" där efterlysta bankrånare kunde promenera helt öppet, medan maktlösa poliser från centralmakten satt och gnisslade tänder. Just i St Paul kom gangsters helt sonika överens med borgmästare och polischef om att sköta sig i staden, medan resten av delstaten Minnesota även fortsatt var lovligt byte. Så efter sina bankrånarräder drog de sig tillbaka till barer och bordeller i St Paul, och spenderade sitt byte frikostigt bland stadens handlare - som i sin tur naturligtvis hyllade Den Öppna Stadens princip, och därför stöttade den korrupta administrationen vid varje val.

  Bilderna: Den riktiga Ma Baker, Alvin Karpis, John  Dillinger


  Det här var inte alls sällsynt. Det förekom mer eller mindre i alla städer som låg tillräckligt långt bort från centralmakten, och som allmän företeelse överlevde det in till depressionen, då samhällets kollaps tvingade storstäder och stökiga delstater in under ett federalt tak, där man reviderade domstolsväsendet, började avkräva juridisk examen för domare (som före detta också hade kunnat utses i allmänna val, eller få delegation att verka som domare av nån mindre laglydig högre uppsatt domare som hade kvalifikationerna), och där Washington - i detta fall synonymt med centralmakten - villkorade stöd till konkursmässiga administrationer mot att de blev laglydiga. Det var en av de mindre kända, men oerhört viktiga, delarna i Roosevelts New Deal, som på kort tid bröt upp många av de lokala politiska maskinerna.

  I synnerhet blev detta en grym realitet när de färgade i Södern skulle rösta, och de stabila politiska maskinerna satte klackarna i backen, där över tusen färgade röstande i en av Montgomerys valketsar blev TRE i sluträkningen, och den lokale KKK-ledaren satt säkert kvar. Mycket av medborgarrättsrörelsens mål var ju att modernisera och revidera just valsystemet, som till råga på allt kunde se olika ut i delstat och county. Lite som att ha en valprocess i Jämtland och en annan i Härjedalen liksom, eller mellan Östersund och Åre.

Bilden: Martin Luther King och marschen mellan Selma och Montgomery 1965

  Till det kom naturligtvis också att alltfler affärsmän insåg att ett korrumperat system faktiskt var skadligt för alla. Det var kort sagt bättre för ägaren av en sopbil att veta att han förlorade kontraktet med staden därför att den som fick det hade fått det på lagligt sätt, istället för att automatiskt misstänka mutor och korruption. 


  Historierna om hur döda röstade, hur påhittade väljare dök upp var många, och ingår i den amerikanska folkloren. En överlevande mafioso från Chicago berättade hur han röstat tio gånger i ett av borgmästarvalen, varav en gång som kvinna ( "I put on lipstick and Giovanni grabbed me by me arm, and said , yes, she's ugly but she's mine"). 


  I takt med att människor faktiskt fick det bättre minskade också behovet av att lösa saker på egen hand. I de nordiska och tyska horder som emigrerade var också Luther hårt inpiskad - man ljög inte, man fuskade inte. Ändå förekom det att landsmän övertygade hela församlingar (för organiserade sig religiöst gjorde de, de som tämligen ofta flytt sitt hemland av religiösa skäl) och sedan travade man lydigt iväg för att rösta.

  Så. Att anklaga andra parten för fusk är en amerikansk tradition som skandinaver är rätt oförstående till, vilket märks också i de svenska analyserna. Att Trump tjoar om det här ÄR förväntat, och jag tror att han mer eller mindre måste göra det för att stötta de som stöttat honom. Målet är kanske inte ens att få Bidens seger att verka illegitim, utan det kan helt enkelt vara så att han ansluter sig till en djupt rotad amerikansk tradition, där en sån som Donald Trump inte får vara förlorare.
  Just därför kommer han obstruera, vara - i våra ögon - barnslig och tjurig, inte vilja samarbeta. Den absolut största risken, och kanske de primära orsaken till hans ovilja att lämna Vita huset, är ju att hans förtrogna kommer radera dokument och inspelningar.

  Jag tror också att även Donald Trump till sist kommer inse att människor röstade MOT honom primärt, och inte primärt FÖR Joe Biden, och den tuggan är nog fruktansvärt svår för honom att svälja, om han någonsin kommer kunna det. Men då är det också oerhört rimligt, och förväntat, att han och hans allierade (som kommer distansera sig från honom, lita på det; eftersom de inte har ett parti i nordisk form som låser fast dem) vill beskylla "andra sidan" för fusk.

  För att stävja det här måste en väljare idag registrera sig i förväg. Man måste finnas. Det finns överhuvudtaget en trave säkerhetsspärrar för att kunna motverka eventuellt fusk. Som säkert ändå kan förekomma i avkrokar, med liten väljarbas. Det största problemet är ju annars att stora grupper helt enkelt inte röstar.

  Att däremot på nationell nivå organisera fusk är helt orimligt. För det första måste det i så fall involvera tusentals människor, som ska hålla tyst. För det andra måste fusket stå i paritet till nån sorts rimlighet, dvs inte vara så flagrant att man riskerar åka fast. För det tredje måste det vara konsekvent. För det fjärde kräver det att delstatliga och kommunala tjänstemän, som ofta är politiskt tillsatta, spelar med, och detta trots att de kanske är tillsatta av den sida som i ett eventuellt fusk skulle förlora. Allt detta faller in under reglerna om konspirationer - ju fler kockar, desto offentligare soppa.


  USA  har en historia fylld med fullkomligt bisarra valresultat, och som också emellanåt slutat med skottlossning och ond bråd död. Helt i enlighet med den amerikanska traditionen. Det har funnits mängder med storskaligt fusk - men det är länge sen (även om det säkert kan finnas enstaka lokala härvor just nu, är jag väl tvungen att gardera mig med - just i socioekonomiskt utsatta grupper kan man misstänka det). Men att idag som sittande president påstå att valresultatet är fixat är både bisarrt och tragiskt. Att hota med våldsamheter manifesterar liksom bara hur lite Donald Trump kan om både det politiska och det juridiska systemet i USA.

  Det farliga hade ju varit om han direkt, från golfbilen uppmanat sina anhängare att "ge sig ut på gatorna", men genom att istället dra igång en krånglig rättsprocess tog han luften ur Proud Boys och diverse andra miliser; de har åkt hem med sina vapen och väl hemma kommer de ha svårt att mobilisera igen. Han lyckades alltså slå krokben på sig själv. Igen.

I slutänden kommer juridiken att ge oss ett valresultat som visar att Donald Trump fick stryk. Och det ordentligt.



 
 
 


0 kommentarer: