Vissa kvällar behöver man Korv stroganoff



 Ibland skriver jag om mat. Jag gillar att laga mat. Inte sådär att jag haft funderingar om att börja yrkesmässigt med det, men det lilla beröm jag får av utbildat folk suger jag givetvis i mig. I botten ligger att jag alltså äter matlåda. Vi har trettio minuters matrast, och det gör ätandet till ett effektivt intag av energi, där de kulinariska detaljerna ofta inte är så viktiga. Man vräker ner resterna av gårdagens middag i matlådan - numera allt oftare gjord för micro, istället för den klassiska plåtlådan som förutom att den blev glödhet också hade en irriterande ovana att öppna sig i väskan, alldeles oavsett hur många spännband man satte om den; jag hade länge en ryggsäck där dofterna av fisk, kalops och grillade revbensspjäll blandades till en... inte så angenäm doft. Men vad gjorde det - vad skulle man ner med näsan i ryggsäcken att göra.

  Fast givetvis är god mat att föredra. Och som varande en liten kemist i botten har jag alltid roat mig med att blanda ihop saker för att se om de kan explodera eller ätas. Jag har nästan alltid varit min egen försökskanin, och herregud vilka katastrofer jag med påtvingad god min tvingat i mig. Sill med vaniljsås glömmer min gomme aldrig...

  Men visst, jag har också rullat ner mamma Scans köttbullar i lådan, blandat med pulvermos på varmvatten direkt ur kran, eller haft föga tinade fiskpinnar med lika illa tinad spenat, eller tagit fram något jag trott varit en fryst matlåda på morgonen i juni och därefter, på jobbet, upptäckt, att det var Arvtagerskans sparade snöbollar (vi har våra egenheter i den här familjen). Det går säkert ner med lite ketchup, som kollegan Arne raskt påpekade....

  Dessutom äter jag det mesta. Dels för att det mesta är gott, dels för att jag alltså har en ådra av äventyrslystnad, som gett mig både smakminnen, magsjuka och blåsor. Och korv gillar jag.

  Ikväll är det ett jävla väder. Det blåser rent oktobrigt, lamporna på gatan svajar och regnet kommer stötvis på tvären. Nån snö har jag inte sett, men det kanske man inte ska förvänta sig så mycket av i framtiden. Och då blev jag sugen på korv Stroganoff. Då menar jag riktig korv Stroganoff, inte den där avarten som mest är korv i tomatsås, utan nu ska vi göra det på riktigt.

  Tilläggas bör att jag inte är så förtjust i matsnobbarna, som med näsan i vädret ratar allt vad halvfabrikat heter, och som med näsan i vädret påpekar att de minsann gör sin egen fond (surdegsbröd, pepparkaksdeg, bearnaise, har skjutit ett vildsvin och stoppat korven själv). Så efter att ha grävt ner matsnobben bakom knuten kan jag mycket väl ta en påse halvfabrikat och därefter skrämma upp den till högre höjder.

  Det man ska vara noga med är korven. Ju högre kötthalt desto bättre. Inte under 68%, hör ni det? Vill ni sedan använda lammkorv eller kryddstarka korvar från utomrikes så varsågoda. Själv vill jag nog ha en klassisk falukorv här, med sin mjälla, lite söta smak. Det här är inte en rätt där chili eller tabasco har en förädlande uppgift; då blir det nåt helt annat.

  Så fram med

  500 g fin falukorv
 1-2 gula lökar
Ett par matskedar smör elller margarin eller olja
150-200 g champinjioner
2-3 matskedar tomatpuré
1 matsked paprikapulver
1 kryddmått kumminfrön
1 lagerblad
ett par stänk vitt vin
lite vatten
ett par matskedar oxfond (kalvfond funkar också; det finns utmärkta färdiga fonder att köpa)
Ett par deciliter grädde
Salt och peppar

  Måtten är ungefär, jag är bara noga med kumminet som kan ta över heeelt, och då blir det bara jag som äter och håller god min.

  Därefter gör man så här:

  Man slår en bottenskyla vatten i en gryta, häller på en skvätt köttfond (kalvfond är också gott), och lite vitt vin, det går bra med citroniserat vatten om man vill. Är man lite rutinerad i köket har man redan strimlat korven, hackat löken och skivat ett par champinjoner. Man kan strimla ner en paprika också, om man känner för det. Sen slänger man det i grytan, men vänta med korven. Nu ska det här koka ihop en stund.
  När champinjonerna dragit i sig vätskan - man ser det - skickar man i korven, och låter den puttra med ett tag. Rör om litegrann så det blandas. Salt och peppar (det står alltid nymald peppar men skit i det, ta det som finns).
  Sen rör man ner tomatpuré, paprikapulver, kummin och ett smulat lagerblad och låter det hela sjuda ett par minuter. Slå i lite grädde.
 Om man kör på pulvermix blandar man i ordning den och häller i nu, tillsammans med kryddorna. Och sen på med ett par deciliter grädde, kaffe eller vanlig. Jag känner då ingen skillnad men de där matsnobbarna håller ju på kaffegrädden.
  Man låter det sjuda tills såsen är smidig och lite simmig, den ska inte koka ihop till stuvning. Smaka av, men kom ihåg att om det är för varmt känner man inte smakerna. Det kan behövas mer salt eller peppar eller tomat. Ta det varligt med tomatpurén, för övrigt.

  Servera vad du känner till det hela. Det finns de där som förordar crème fraiche, men det går lika bra med gräddfil. Vill man sätta matsnobbarna på plats säger man lite högdraget - Per Morberg - att "egentligen ska det ju vara smetana, men okey då..."

  Vill nån sen förstöra det hela med ketchup så gör det. Har man dragit i sig salt sill med vaniljsås är man nog inte rätt man att ha synpunkter på vad folk äter...

Politiker måste också kunna fatta tuffa beslut

  Utan att rådda in mig mer än nödvändigt i dagens beslut om flyktingfrågan - här t ex - vill jag bara påminna om något som tycks vara bortglömt idag. Nämligen att politiker måste kunna fatta obehagliga beslut också. Beslut som går på tvärs mot instinkt och övertygelse, därför att verkligheten ser ut som den gör. Realism.
  Alla klarar inte det. Det är därför somliga, ofta populära politiker aldrig blir vare sig ministrar eller partiledare. trots att de ofta - inte minst av motståndarna - utmålas som lysande. Man vill inte sitta och bli överkörd av budgetar eller världsläge. Att skära i sina hjärtefrågor har fått fler än en att gråta sig till sömns på nätterna, men det liksom ingår.

  Man kan inte bara vara snäll som politiker. Snarare tvärtom, man måste vara realist. Det betyder inte att man gör folk förbannade med glädje. Snarare är sorgen störst bland de som tvingas ta de obehagliga besluten.

  Det kan vara bra att komma ihåg det idag.

Nej, det är inga terrorister som kommer som flyktingar

  I svallvågorna efter de vidriga attackerna i Paris är det givetvis diverse bysnillen som öppnar munnen och, på allvar, hävdar att nu minsann, nu kommer terroristerna till Sverige, i flyktingströmmen. Jojo, nu har vi IS här - i fortsättningen kallar jag gruppen Daesh, eftersom det är namnet på gruppen; jag vägrar beteckna dem som en stat eller nation - så nu kommer det minsann att smälla här också.

  Det är möjligt att det kommer att göra det. Det är till och med mycket möjligt, eftersom Sverige tar aktiv del i kriget, med material och utbildning, vilket gör oss till gruppens fiender.

  Men de kommer inte med flyktingarna, och det har rent praktiska orsaker.

  För det första, de här terroristerna är lätt igenkända av andra flyktingar. De kan inte dölja sig, vare sig för flyende eller för olika kontrollmyndigheter. Det krävs en hel del byråkrati för att komma in i det här landet.

  För det andra, de kan inte språket, kan inte samhällets struktur, har förmodligen bara en mycket ytlig uppfattning, om ens en någon, om vad Sverige är. För att de ska kunna agera här måste de ha en basorganisation på plats, kontaktpersoner, pengar. En terroristcell, kort sagt. En sån skapar man inte ur ett lämmeltåg av flyktingar. Om det skulle skapas en sån här kan ni slå er i backen på att den uppkommer bland radikaliserade yngre män som lever i skuggan av välfärden.
   Den skulle dessutom skapas i homogena etniska, religiösa områden, där folk håller käften, där skräcken döljer hemligheter. Oavsett vad som skrivits om problemområden i Sverige har vi inte såna, av den sort som finns i de forna kolonialmakterna. Även i de områden där man skulle kunna frukta såna celler bor det många olika nationaliteter, olika religioner - och man håller inte truten.

  För det tredje måste man ha vapen. Och det är inte lika lätt att få tag i som man kunde tro. En potentiell terroristcell skulle vara tvungen att vända sig till kriminella kretsar för att få fram tillräcklig vapenkraft, och då har man genast att göra med folk som gärna säljer en för en skilling. Risken för upptäckt är stor. Även kriminella kan ha en känsla för heder, tro det eller ej. I andra europeiska länder är tillgången på vapen enormt mycket större, men att som icke-kriminell i Sverige kunna få tag på automatvapen eller sprängmedel är mycket svårt. Och att som nyligen hitkommen falsk flykting kunna genomföra det, utan språk, utan kontakter, är nästintill omöjligt.

  För det fjärde måste de potentiella terroristerna lita på varandra. De flesta av de attacker som genomförts har iscensatts av män som känner varandra mycket väl. Man vill inte ha med nån pratkvarn, nån som missbrukar, nån som har stor familj eller på annat sätt innebär en risk för upptäckt. Även om den franska polisen misslyckades den här gången har de avslöjat ett antal andra planerade angrepp, där deltagarna alltså inte är nyligen anlända flyktingar, utan uppvuxna i landet, och ofta från andra länder än de där kriget förs.

  För det femte måste de ha nån sorts kontakt med varandra, och modern teknik avslöjar långt mer än man kan tro. Människor är bekväma, man använder moderna hjälpmedel så långt det går, för man måste känna till det svenska samhället för att kunna utföra nån sorts angrepp. Det är inte alls så enkelt som att åka över Öresundsbron med en bil fylld med vapen och dynamit och därefter gå loss på något - bilen ska nämligen i såna fall genom andra länder, där misstänksamheten är stor. Har man mer än en ryggsäck med sig kommer man bli stoppad och undersökt.

  Att alla dessa fem ovanstående punkter skulle uppfyllas av någon som kommit över havet med i stort sett kläderna han - för det är män - bär är mycket osannolikt. Nästintill otroligt. Och ett angrepp skulle dessutom också kräva kunskap om polis, utryckningshastighet, kompetens etc.

  Om vi ska vara rädda för ett angrepp, och det ska vi eftersom vi i Daeshs ögon för krig mot dem, ska vi frukta de som varit här länge, som står utanför samhället. Det är därför jobb och bostad och utbildning är de bästa motmedlen. Inte heller ska vi acceptera miljöer som är radikaliserande - vare sig det är kyrkor eller moskéer eller föreningar. Minsta lilla hets mot folkgrupp ska ge omedelbara konsekvenser. Och det gäller givetvis åt andra hållet också - i Sverige har vi all anledning att frukta militanta högergrupper, och dess avarter.

  Nu är jag rätt övertygad om att man har hyfsat bra polisiär koll på platser och personer som skulle kunna vara grogrund eller inspiratör för den här sortens vansinnesdåd, men det hindrar inte att det bästa skyddet mot terrorn är att bekämpa fattigdom och ojämlikhet.
 

Jag är stolt över min pappa

  På Fars Dag är vi många som skriver en rad om våra farsor. Antingen de finns där, inte finns där längre, eller kanske aldrig har funnits där. Och sen käkar vi en bit mat, snackar och minns.
  Man kan inte jämföra farsor. Alla är olika, har gjort olika saker. I sämsta fall har de varit frånvarande, kanske aldrig funnits där, eller så har de haft det jobbigt själva och inte varit några praktfarsor. Och jag kan lova att de flesta av dem - liksom vi, deras barn, som nu är pappor själva - alla haft dåligt samvete för att inte ha funnits där tillräckligt. Jobbat för mycket, varit borta för mycket, kanske strulat med både det ena och det andra.
  Och alla älskar inte sina pappor, långt ifrån.

  Men jag har en bra pappa, en pappa modernare än de flesta, som bytt blöjor, lagat mat, som uppmuntrat och tröstat. Bättre än bara så gott han kunnat, för han tillhör den generation pappor för vilka jämlikhet och jämställdhet inte var konstigt, utan naturligt. Det kan vara bra att komma ihåg det.
  Han och hans generationskamrater valde - valde - att inte bli som sina pappor. De valde att förstå att i ett bra samhälle är det ingen skillnad på män och kvinnor, det ska inte finnas skillnad. Många av dem gjorde det utifrån en ideologisk livssyn, andra gjorde det för att det bara kändes rätt. Toleranta, bra farsor som gick på föräldramöten, engagerade sig i föreningsliv och politik. Inga mesar, ånej, långt därifrån - även min pappa har tampats med obstinata tonåringar. Och de slogs inte. Tvärtom - män som slog sina partners sågs med förakt.
  De delade på ansvaret, så gott de kunde - man måste minnas att jämställdhetskampen inte drevs av kvinnor bara, utan det fanns massor med bra killar som både stödde kampen, och ställde upp. Utan de här männen hade landet sett ännu märkligare ut.

  Visst, folk med usla historiekunskaper angriper gärna den här generationen, för att de inte gjorde tillräckligt, men då har man dålig koll på hur cementerade könsrollerna var under sextio- och sjuttiotalet. Det var inte bara att öppna en dörr och sen var allt bra. Det var ett jädra brytande på den dörren, och man öppnade den millimeter för millimeter. Reformer, beslut, anslag. Barnomsorg, VAB, likalönkamp - har faktiskt varit saker som också angått många män. Liksom att ryta ifrån mot den andra sortens män, de där som anser att kvinnor hör hemma i köket och hemmet, mot sexualiserad reklam eller könsstereotypa leksaker.
  Samtidigt som de älskade fotboll, fräckisar och musik. Till exempel.

  Min pappa var med om det.

  Det är jag stolt över.

Varför inte ta in flyktingarna på byggena istället för gästarbetarna?

  Jag har länge funderat på hur det kan vara mer lönsamt för stora byggföretag att plocka in personal som kommer utanför EU än att plocka in arbetslösa svenskar. Varför är det billigare med colombianer eller uzbeker, eller män från Burundi för att göra en del av de, inte oviktiga för alla sysslor räknas på ett bygge, men inte så kvalificierade arbetsuppgifter, än att erbjuda jobb åt långtidsarbetslösa? Så jobbade vi ju förr? Det är många, många som haft ett påhugg på ett bygge över en sommar eller ett år, för att sedan göra nåt helt annat, eller kanske till och med bli kvar, och skaffa sig kompetens, gå lärlingsutbildning, få yrkesbevis.

  Nu i dagarna bråkar Byggnads och vår motpart Sveriges Byggindustrier om hur en inslussning av flyktingar skulle kunna ske på våra arbetsplatser. Länk här

Jag är part i målet. Så det brakar om det. Det har aldrig kommit nåt gott från arbetsgivarna, och när de talar stort och ädelt om "ansvar" och "integration" hör jag bara "billig, lydig arbetskraft". Som jobbar, inte tjafsar och aldrig hört talas om säkerhet eller kollektivavtal.

 Skatteverket uppskattar att det finns flera hundratusen gästarbetare i Sverige. Länk här De flesta med uppgifter som inte kräver långvarig utbildning eller erfarenhet. I det hålet försvinner en bit över 500 miljarder utan att redovisas. Smaka på det. En halv biljon. I restaurangkök, lastbilar, städföretag och på byggen. Till exempel. Givetvis har arbetsgivarnas lydiga kreatur försökt skjuta beräkningen i sank, men vi pratar fortfarande hundratals miljarder. Som i sin tur skulle generera välfärd. Skatter. För att inte tala om att konkurrensen skulle bli mindre snedvriden. För visst finns det företag som sköter sig, både för att de faktiskt vill och för att de måste, men de slås tammefan ut av andra mindre seriösa entreprenörer, som blundar och betalar och påstår sig inte veta nånting.

  Gästarbetarna spenderar minimalt i landet där de är. Handlar på Lidl, kvartar tie man i en tvårummare som de betalar hutlösa svarta pengar för - där också - och arbetar tills de stupar. Sen skickar de hem stålar, tillräckligt mycket för att deras hemland gladeligen förmedlar gästarbetet för att de vet att förtjänsten ändå hamnar i just hemlandet, och konsumeras där.
  Så funkar gästarbete överallt. De bildar etniska kluster, beblandar sig inte med ortsbefolkningen och lever på det hela taget ganska erbarmliga liv. Ofta är de också hårt hållna av sin arbetsgivare, och av killen som förmedlat jobbet. Även om de på pappret har avtalsenliga löner är det sällan de får ut vad de ska - det är många som ska dela på kakan.

  Många av dem kommer dessutom från länder som inte alls tar emot flyktingar, som inte alls stramat upp sin ekonomi eller demokrati eller mänskliga rättigheter på det vis de förväntades när de kom med i EU, om det är såna länder vi talar om. De exporterar människor, punkt slut, och de hemskickade pengarna är enklare än att ta itu med ett medeltida jordbruk eller arbetsmiljö.
  Kommer de från länder utanför EU är det ännu värre.

  Jag förväntar mig inte moral från byggföretagen, jag har varit med tillräckligt länge för att veta att när tidplanen kör ihop sig, inflyttningen närmar sig och miljonvitena tornar upp sig - jadå kastar man sin etiska policy över bord och greppar det billigaste. Och påstår att man inte hade en aning.
  Det ligger liksom inbyggt i systemet, och det är ingen hemlighet för någon med minsta insyn. Jag är övertygad om att det är likadant i andra branscher.

  Så. Här finns uppenbarligen en marknad som behöver folk, som idag fylls med illegal arbetskraft. Hur svårt skulle det vara att skapa ett system som faktiskt hade lika bra koll på utländsk arbetskraft som de har på den inhemska? I min värld är det inte en omöjlig uppgift. Visst, arbetsgivarna kommer ju att skrika ihjäl sig, och säkert en del av deras debattkreatur också, men det är vi vana vid.




Avtalsrörelse 2016. Är ni intresserade?

  Just nu jobbar jag som fan. Mer än heltid. Det är ett enormt tryck i Stockholm just nu, och yrkeskunnigt folk räcker inte till. Det dyker upp alla sorter, om man så säger, vilket det kommer att återkommas till här på bloggen.
  Inte hinner jag skriva mycket heller - eller "du har ett liv" som en bakåtsträvande sextiotalist som bara använder internet till att surfa porr uttryckte det. En av de där som gärna vill höra till den gamla stammen, som drömmer om de dagar när man kunde hänga runt rensbacken och prata skit istället för att producera.

  Nej, det är inte ett liv. Det är ett jobb.

  Jag har frågat en massa kollegor om vilka frågor de tycker Byggnads ska driva i avtalsrörelsen, och hör och häpna, de flesta har ingen åsikt alls. Jo, de tycker att vi ska förbjuda bemanningsföretag (vilket inte är en fråga för oss), att vi ska minska stressen på byggena (hurdå?), att vi ska förbjuda utländska företag att ta hit yrkesarbetare (vilket inte heller är en fråga för oss), samt givetvis bort med biltullar, fri sprit och högre lön.

  Det är fruktansvärt, hemskt få som har en åsikt, annat än att lönen ska bli högre och företagen ska hålla käften.
 
  Jag är inte särskilt förvånad.

  Men jag vill gärna höra vilka frågor Du, käre läsare tycker är viktiga. Arbetstid? Löneform? Skyddet? Bodar? Arbetstidsförkortning? Utvecklingsavtalet?

Nej, jag vill inte ha nyval. Det tar för mycket tid.

 Jag tänker inte tjata om Kristdemokraterna. Det gör så många andra självutnämnda experter (och vissa som har betalt också, som Lena Mellin, som numera nafsar Niklas Svensson i hasorna som sämsta politiska kommentatorerna i modern svensk historia).
  För man har ju möjlighet att fundera kring saker och ting när man jobbar ensam, vilket jag rätt ofta gör. Både för att jag trivs med att få bestämma själv, och för att jag kan sätta på P1 i hörlurarna - medhörning givetvis, kollegor - för det är i stort sett det enda stället där bevakningen är balanserad. Så också nu, när vi har ett större gipsjobb. Jag har tid att fundera när jag stålar och reglar. För den oinsatte kan det verka som jag inte koncentrerar mig på vad jag gör, men det här är automatiserade rörelser, jag har gjort det så ofta att det sitter i ryggmärgen.



  Den fd moderate partisekreteraren Sven- Otto Littorin skrev nyss att han saknade de gamla rutinerade stötarna i politiken. De där som såg att världen var större än intrigerna, och man riktigt förstod att han själv tyckte sig höra hemma där. Såpass. Själv tyckte jag alltid att han var jävligt studentikos och omogen, så visst har vi lite olika bilder av oss själva...
  Tidningarna var inte sena att haka på, intervjua diverse uvar på gubbhyllan, och smeta in nittiotalets krisöverenskommelser i ett rosa skimmer. Och sånt får mig att bli förbannad, när jag monterar OSB-plyfan - hemskt skitmaterial som är nån slags symbol över byggföretagens smått omoraliska jakt på rävören. För det var inte så. Man var precis lika förbannad då som nu. I synnerhet inom fackföreningsrörelsen, om nu nån minns det. jag gör det, och jag var en av dem som försvarade både Sahlin och Persson, därför att det var nödvändigt.Sånt minns man.




 
  Det handlar om förhandlingar, vilket väldigt många inte alls har erfarenhet av. Där bägge parter måste vinna något, annars är det värdelöst. Det handlar om personkemi. Det handlar om grundläggande värderingar, och där skiljer det sig från en löneförhandling med personalchefen. Det måste man komma ihåg när man ser diverse folk på högerkanten som rätt oblygt numera flirtar med extremhögern. Med lite - bara lite givetvis, för i det här jävla landet får man tydligen inte ha synpunkter på saker med mindre än att man har minst en magisterexamen i exakt det ämnet - kunskap om historia kan man påminna sig om att den riktigt gamla konservativa högern alltid trott att de kunnat hantera extremhögern, och det har slutat med katastrof nästan jämt. Men är man driven av något jag inte kan kalla annat än hat mot arbetarrörelse och demokrati, så blir det ju så.
  Det kan vara bra att komma ihåg det.

  Visst, det kan säkert komma blocköverskridande överenskommelser, men frågan är om medicinen kan sväljas av alla. Kristdemokrater av det brunare slaget - abortmotstånd, psalmer i skolan, homofobi - kunde inte svälja decemberöverenskommelsen. Frågan är om moderater kan svälja vinstförbud, eller fackföreningsrörelsen försämringar i arbetsrätten. Tveksamt va. För sånt kommer att dyka upp - alla måste vinna något för att orka förlora något.

  Sånt tänker jag när jag inser att takkassetterna tandar mot varandra så jag får en sned glipa högst upp på skivan. Målaren blir väl glad, men hans pengar där tas från min ackordspeng. Lite som politiken - alla kan inte vinna allt alla gånger, och emellanåt är det fel folk som drabbas av det. fast det finns ju alltid några som vinner, sanna  mina ord.




 Jag tänker inte se på Agenda. Jag tycker det är ett vanskött program, som också visar hur snett den politiska bevakningen hamnat i landet. Det handlar om saker istället för visioner, om att sossar tydligen inte ska få tjäna pengar, för att anspela på ett argsint troll på högerns avgrundskant, något som är så dumt att jag, som medlem i en lönekartell (jojomän!) knappt fattar det. Eller att partiledare bevakas som Paradise Hotel-kändisar, medan det vardagliga trälandet för att förbättra folks villkor knappast får en rad. Sånt öppnar upp för den där sortens kaxiga karlar som alltid tar ton i ett i övrigt tyst fikarum, men som stammar och skrapar med foten när de får mothugg - det finns många såna.

  Saker kommer att lugna ner sig, vare sig borgerligheten eller Kristdemokraterna vill ha något nyval, och sen kan man börja förhandla. Det finns nämligen ett tryck underifrån om att vi måste fixa det här, den här gången också. Det kommer bli julafton för kremlologerna, och på Expressens förstasida kommer Löfvén att få skulden för allting, i enlighet med deras lama kampanj för att få honom framstå som svag och orutinerad. Med ett medialt underläge för vänstern, och folk som aldrig haft ett jobb utanför rörelsen men som ändå ska sköta "marknadsföringen" blir det rätt tuffa förhandlingar - alla stirrar på opinionen, som ändå svarar som man frågar.

  Under tiden har jag fler gipsväggar att resa, fler skruvar att dra i. På kvällarna värker axlarna litegrann, det gjorde de inte förr. På våningen under hör jag de inhyrda polackerna svära över samma takkassetter, över samma OSB-skivor. Medan de där som har evighetsanställningarna på de stora byggföretagen tar en kopp kaffe till fast rasten är slut.



 
 

Nej, det går inte att hjälpa flyktingarna från Syrien på plats




 Jag hör det allt oftare. Besvärade människor, för att inte tala om regeringar, som talar om att man måste hjälpa de syriska flyktingarna "i närområdet". Vad nu det är. Turkiet, Jordanien antar jag. Israel är oftast undantaget i den diskussionen, För att inte tala om Ungern eller Danmark, trots att Turkiet ligger väldigt nära ett Grekland som tydligen ändå är "närområde".

  Problemet med den här sortens tanke är att den är fjärran från verkligheten. När mannen på gatan säger det kan jag stå ut med det, när ledande partiföreträdare eller statsmän säger det vill jag skrika rakt ut.

 Det är totalt kaos i Syrien just nu, där ingenting fungerar. Det finns inte elektricitet, det finns inte vatten, det finns inte säkra vägar. Det finns bara ett rasande krig som inte ens har klara fronter, eller ens tydliga sidor - grupper byter sida hela tiden, rena banditgäng ger sig in i striderna för att bära hem plattTVapparater och bilar, och människor. Det är löst sammansatta styrkor, där det inte alls är ovanligt att soldaterna valt att gå med för att det är säkrare som soldat än att vara civil.
  Det finns ingen administration, det finns inga bilar - för de som finns konfiskeras hela tiden av de stridande - det finns hur som helst inget drivmedel att få tag på. Det finns kort sagt ingen som helst civil hjälp att få - för att komma fram till de desperata flyktingskarorna måste man kohandla och muta sig fram mellan milisgrupper, samtidigt som man riskerar sitt eget liv.


  Hjälporganisationer gör sitt bästa, men så länge kriget pågår är det nästintill barnsligt att prata om "hjälp på plats" som nån slags broms mot flyktingarnas längtan efter lugn och ro. Och fred. De vill bara därifrån, gärna så långt bort som möjligt. Man kan inte förvänta sig att någon som flytt undan IS, eller Assadregimen också för den delen, ska sitta lugn tjugo mil från striderna. Tror man det har man förmodligen missat det mesta av hur moderna krig förs.



  Visst, hjälporganisationerna behöver all hjälp de kan få; vi ska minnas att det fortfarande är en bråkdel av de som flyr som lyckas ta sig till Europa, Men det löser inte flyktingfrågan alls.

  Efter att världen suttit på händerna när Baathregimen i Damaskus slaktade det demokratihopp som den arabiska våren innebar, och skapade tillväxtmöjligheter för Islamiska Staten, är det här nu vad vi får i knät. Ett folk som flyr, medan stormakterna spelar Svarte Petter med varandra, för att få kontroll över oljekällor och mineralfyndigheter. Det geopolitiska spelet är helt känslofritt. De syriska oljekällorna producerar nästan lika mycket olja idag som för sju år sen, trots kriget, liksom de som finns under IS kontroll i Irak. Och någon köper samma olja, och finansierar det fortsatta vansinnet, medan vanligt folk samlar ihop sina ägodelar och flyr så fort de kan.

  Man kan inte dra paralleller med vare sig Marshallhjälpen eller naturkatastrofer, som i sig är riskabla - det vi ser är ett misslyckande av rent afrikanska mått, där flyktingströmmar i miljoner länge varit vardagsmat, så vanliga att flyktinglägren mer har blivit permanenta bosättningar, för människor som lever i misär, som ser sina barn växa upp i skuggan av barbari.

  Nu har jag ändå ett visst hopp. Flyktingar organiserar sig, något de delar med de som migrerat frivilligt, och ur det kommer det garanterat växa fram en exilrörelse. Den kommer att hotas av inre splittring och även av regimen - mord på oliktänkande i exil pysslar alla totalitära regimer med - men de syriska flyktingarna har nästan alla en anknytning till de europeiska länder dit de nu vill; det finns redan exilorganisationer som sliter med det här.

  Men återvända snart? Aldrig i livet. Bli hjälpta i närområdet? Inte en chans. Inte så länge bomberna faller, inte så länge man får höra att grannar, släkt och vänner slaktats.
  Först måste kriget stoppas, och hur ska det gå till i den obegripliga värld där - häng med här nu - USA och Turkiet och Iran (!) med flera idag bombar IS i Syrien, ett IS som finansieras av Saudiarabien, samtidigt som USA i Jemen är partner med samma Saudiarabien och bombar rebeller understödda av Iran... Medan både Ryssland och Kina flinar i smyg och eldar på brasan med vapen, som de får olja för.

  Det kommer ta åratal att bygga upp Syrien igen, och kosta ohyggliga pengar. Det kommer ta generationer att läka såren. Det kommer ta lång tid att ersätta den välutbildade klass som nu är de som flytt, för givetvis är det de välutbildade som haft resurserna att fly, och mest orsak - Syrien var ett av de mest sekulariserade länderna i Mellanöstern, och att tro att kvinnliga tandläkare eller advokater eller lärare skulle stanna kvar i IS-dominerat territorium är okunnigt. För att inte tala om det hat fundamentalisterna har mot civilsamhället och de som representerar det. Alltså flyr man.

  Så min fråga till de som nu vill "hjälpa i närområdet" är: Hur då? Ungern vill skänka tre miljarder euro till länderna i just närområdet - det är vad en veckas krig kostar. De som i Sverige pratar om samma sak pratar om miljoner. Några pratar om att stödja ärkebusen Assad. Ingen pratar om de som tjänar pengar på kriget








Fäderneslandet - dåtidens Avpixlat


Edit// Jag vore ju inte klok om jag inte passade på att länka till Mattias Hesserus oerhört mer initierade text i Svenska Dagbladet. En text som jag inte hade en aning om när jag skrev om Fäderneslandet tio dagar tidigare, och som fick mig att flina belåtet när jag läste den vid fikat 0610 på morgonen.../Calle
http://www.svd.se/hatsajternas-strategi-ar-inte-ny/om/kultur

  För sju år sen satt jag på min kammare och var upprörd över den tilltagande publiceringen på nätet av namn på eventuellt misstänkta, för att inte tala om att lagda domar med blixtens hastighet genast lades upp på då - 2008 - mer eller mindre obskyra nätforum.
Och det var inte bara det - det fanns europeiska exempel med en fullständigt vidrig tabloidpress som inte skydde några medel för att skandalisera, och därmed sälja tidningar, kändisar, offentliga personer, idrottsmän eller till och med helt vanliga människor. News of the World-historien var i uppsegling, där journalister glatt hackade andras mobiltelefoner för att komma över snaskigheter, även om det fullständigt krossade de som drabbades. som Sarah Payne
  I Sverige satt vi och var chockade över hänsynslösheten, trots att det inte var så många år sen man även här frejdigt publicerade både namn och adress på både offer och förövare, även här i jakten på lösnummerköpare med den sämsta av moral. Men det fanns här en viss återhållsamhet påstås, i varje fall med dåtidens mått mätt, där man aktade sig för att störa en vresig polismakt innan domen fallit.
  Jag skrev en post om det, och idag känns det aktuellt, efter att ha tagit del av detta från Expressen, att lägga upp den igen, en smula modifierat.
  Min förhoppning om att empatin och klokheten skulle få råda kom på skam. Att jakten på namn och adresser skulle upphöra.

  Så är som bekant inte fallet idag. Idag är man ett par klickningar från att kunna ta del av grannens elände, skaffa sig ett smörgåsbord av skvaller, och bli centrum för fikarumssnacket.

  När jag skrev den här texten fanns inte Avpixlat, eller en uppsjö av sidor med rasistisk bas - kolla in här, och håll er uppdaterade för de ynglar av sig i samma takt som de avslöjas som just rasistiska. De har en agenda, men döljer den torftigt och är man utan källkritiskt tänkande kan man säkert hamna fel emellanåt. Eller så är man bara en människa med dålig moral som vet vad man får. Ungefär som de stackars varelser som lystet kunde samlas kring spetsgården för att beskåda avrättningar eller häxbål.
  Bristen på kritiskt tänkande, och avsaknaden av vett och sans hos den skränande pöbeln - jag har svårt att beskriva det som något annat - kan på sikt utgöra ett hot mot rättssäkerheten. Lynchmobbar är en fara för oss alla, inte minst för att det helt plötsligt dykt upp nåt slags "rättvisetänkande" hos mobben, som kräver just "rättvisa" för begångna brott, alltsomoftast i form av öga för öga.

  Det är inte den samhälleliga nyttan hos straffsystemet som ska uppnås, utan blödtörsten som ska tillfredställas. Skjut den jäveln, tortera honom till döds etc. Gärna offentligt. Utan att samma mobb verkar förstå att de faktiskt ansluter sig till de totalitära religiösa system som de i nästa andetag påstår sig förakta och ta avstånd från.
  Just vårt rättssystem är ju en av de största skillnaderna mellan totalitära och demokratiska samhällen. Man är oskyldig tills dess annat bevisats, och föreligger det tvivel om någons skuld skall man icke dömas. Rättssäkerhet.
  Och sen kan man ju bara ta sig för pannan när det gäller exponeringen av "kändisar", där vi nu kan få veta intill minsta vårta vad olika prominenta personer pysslar med. Medan vi själva försmäktar i nån sorts grådaskig tristess, långt från champagne och flärd. Men det är en annan historia.


Fäderneslandet hette en svensk tidning som utkom en smula oregelbundet mellan 1830 och 1933, med ett avslutande försök i början av femtiotalet. Med tanke på den mängd tryckfrihets-, förtals-, ärekränknings- och diverse andra mål som både tidningen och dess ägare och medarbetare drogs till rätt för, är det märkligt att ingen på senare år brytt sig om att forska kring den. Under en lång tid var Fäderneslandet faktiskt mer förekommande som begrepp än som tidning
På många sätt förebådar Fäderneslandet en utveckling som vi kanske ser idag - att ingenting skall förtigas, att inget är heligt och att alla har rätt att säga vad de vill, och ta del av allt. Precis som med alla andra såna stolta formuleringar visade det sig snart att männen bakom tidningen - det var företrädesvis män - inte heller drog sig för att idka utpressning mot skvalleroffer, eller låta publicera rena lögner. Idag sker det till stor del i rent politiska syften, där etnicitet, eller religiös tillhörighet tycks vara de primära incitamenten.



Fäderneslandet

Fäderneslandet var en svensk tidning som under ett antal år - 1830–1954 - hyfsat regelbundet ägnade sig åt skvaller och förtal, kort sagt. Ofta rent lögnaktigt, alltid spekulativt. I grunden fanns säkert nån slags ursinne över att överheten - ack denna överhet - kunde bedriva sitt syndfulla leverne som de ville, oåtkomliga för folket, och med goda förbindelser med både lag och kyrka. Det fanns ju inget som påminde om pressfrihet eller yttrandefrihet, överheten makt var stor, vilket inte minst Aftonbladets ägare fick erfara, med fängelse och böter, för att ha kritiserat just denna överhet,

Men i Fäderneslandet kläddes de av, namngavs och skandaliserades. Problemet var att när överheten inte räckte till så gav man sig på tunnbindare, slaktare, värdshusvärdinnor och fallna kvinnor. Ni förstår typen.
  Ju snaskigare desto bättre. Barnamord var mumma, otrohet ännu bättre. Man spekulerade i mänskligt lidande helt enkelt, alldeles oavsett vilka miljöer det handlade om. Fattigdom som orsak var okänt, människans liderliga natur och oförmågan att kontrollera den var alltid det som var orsak. Och på det sålde man. Tjänade man inte tillräckligt kunde man frankt kräva grosshandlare A-son om ett bidrag för att inte avslöja att han gjort hembiträdet med barn, eller att greve S-n-g hade en son som setts på bordell, eller att prästen W-ström minsann hade lite för täta kontakter med unga gossar.
  Många betalade.

Men det ledde också till en reaktion, för Fäderneslandets redaktion var  nog inte medvetna om vilka de retade upp. När de började närma sig hovet blev det hett om öronen, och tidningen riskerade att förbjudas, kort sagt. Då återgick man till ge sig på de som inte kunde försvara sig.

Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion

Så heter en liten märklig pamflett som jag kommit över, utgiven 1871, som inte är annat än Uppdrag Granskning modell äldre. Sida upp och sida ner ger man sig anonymt på de som dels var ägare och redaktion, men också de som var huvudsakliga uppgiftslämnare. Vem som ligger bakom den här pamfletten är för mig okänt, men det är väl inte orimligt att det är en annan tidnings medarbetare, med något högre moral, som producerat den. Man kan ju också tänka sig att det kan vara någon utpekad som ger tillbaka med besked.



Här kan man t ex lära att tryckeriägaren Hagström, som ledde och ägde Fäderneslandet, "hafver haft en mängd rättegångar, förutom tryckfrihetsmålen, och alla af den mest smutsiga beskaffenhet." Man drar sig inte för personangrepp kan man lugnt säga. "Vi tveka verkligen om vilken af alla hans rättegångar som varit den skamligaste".
Den innehåller också en noggrann genomgång av alla de släktförhållanden som tidningens medarbetare har. Och konstaterar kallt att en bror till en skribent är upptagen i "kyrkoboken såsom tjuf" Älskarinnor, buksvågrar, oäkta barn - inget missar den upprörde skribenten.

Och efter det är man ju rätt nyfiken på vad Fäderneslandet egentligen ställde till med. Wikipedia ger bara rudimentär information, och jag har hittills bara läst ett nummer - i och för sig fyllt med smaskigheter för 1860-talets tidningsköpare kanske, men jag vet inte hur mycket information det egentligen ger att "demimonden Frk A-n, som tidigare erhållit så kallat underhåll av speditören Hr W-holm, kunde av Stockholms Rådhusrätt icke annat än dömas till böter för missfirmelse av sin rival, den kända skådepelerskan Frk R-g...." Å andra sidan var Stockholms kändisvärld på den här tiden inte särskilt stor, så det var säkert inte så svårt att identifiera de inblandade.

Förmodligen satt flertalet av Fäderneslandets skribenter ofta i rätten och antecknade - det här var ju i början av det vi kan kalla boulevardpressens era, och det fanns naturligtvis då som nu, ett stort sug efter att frossa i andras elände och missdåd.
Man måste komma ihåg att avrättningar och andra straff ofta skedde med publik. Våldet och skammen var mer vanligt förekommande då, och framförallt mer offentlig. Tyvärr känns det ju som den sortens beteende är på väg tillbaka idag.

Jag hör till dem som kan känna vämjelse inför namnpubliceringar eller fotografier av dömda missdådare. Jag har svårt att se ett eventuellt värde i att veta exakt vem pedofilen eller mördaren var - inte minst för att det idag, på nätet, betyder ett omänskligt gatlopp för den dömdes närmaste. Även här har jag svårt att förstå poängen - det är ju inte de som dömts, men det är de som får ta smällen. Har man dessutom ett mer ovanligt efternamn kan man ju tänka sig hur det blir.

Fäderneslandets saga slutade med att de uteslöts från distributionskedjan; ett öde som rätt mycket kan påminna om vad som skulle kunna hända diverse mer eller mindre obskyra internetsajter. Att de stoppas från webhotellen måste ju idag vara samma sak. Då skedde det genom att kloka människor genomskådade redaktionen, och inte minst för att delar av Fäderneslandets metoder och stil redan hade inkorporerats i den tabloidpress som dyker upp i början av 1900-talet, men också för att intresset faktiskt dog.

I takt med en ökad bildningsgrad försvann behovet av att frossa i andras elände. Inte helt men delvis. Detta kan också spåras i den kampanj mot skräplitteratur som kom att symboliseras som Nick Carterböcker. Faktum är att kampen mot de här kulturyttringarna stod högt upp på arbetarrörelsens agenda. Vilket kan vara värt att påminna om för de som emellanåt tjatar om att de saknas "gamla tiders sossar..."


Det skapades en förståelse för att det måste finnas en privat sfär, vilket också gjort att svensk veckopress generellt varit snällare än t ex brittisk eller tysk, där absolut inget betraktas vare sig som heligt eller hemligt. Vad vi nu ser, i den heliga konkurrensens namn, är att den gränsen luckras upp, och givetvis också till följd av att vi idag har nåt vi kan kalla kändisindustri.

 Fäderneslandets metoder dog aldrig på riktigt. De tog bara en paus. Man får hoppas att det kommer finnas kloka människor i framtiden som säger ifrån en gång till, eller i varje fall frågar sig om yttrandefriheten alltid är den heligaste av friheter, eller om den också kräver ett ansvar.



Tidigare upplagd här 

Jag är jävligt missnöjd med den socialdemokratiska opinionsbildningen

Hej mediestrateg på Sveavägen 68!

Bara så ni vet, jag har lite synpunkter.

  Inte för att jag tror att ett blogginlägg har nån praktisk betydelse men det kan vara skönt att få skriva av sig lite, eller hur.
 För fortfarande tycks människor i arbetarrörelsen - eller "rörelsen" kanske vi ska säga i fortsättningen med tanken på avsaknaden av LO-medlemmar - tro att politik bedrivs mellan 8-17 måndag till fredag, och så anpassar vi opinionsbildningen till det.

  Eller så är det bara att det finns fel folk på fel plats, men säkert släkt eller barndomskamrater till rätt människor. Hur är det med den saken egentligen? Är det rätt person på rätt plats? Inom fackföreningsrörelsen är det då rakt inte så.

  Jag är en av de som fåfängt försöker skapa nån slags jävla motpol till rasistdårarna, och då skulle det vara alldeles lysande om man kunde få lite hjälp på traven. Visst, saker händer - akassan, bättre pensioner, etc - men se det vet inte fölket ute i bygdera. För de läser inte papperstidningar och tittar inte på Agenda. De läser väl guschelov inte Lena Mellin heller. och ett kedjebrev av nån pressassistent eller vad det kan heta är inte heller till nån hjälp.

Minns ni Nisse från Hökarängen? Det var en fiktiv person som så att säga lite fördomsfullt skulle representera den person som Aktuellt på 70-talet gjorde nyheterna för. Eller rättare sagt, väldigt fördomsfullt. Men ändå. Man satte en nivå.

  Ute på arbetsplatserna för vi en oerhört ojämn kamp mot högerbladen - jo, det är en rent skrämmande övervikt för borgerliga tidningar nuförtiden och kom inte med att Aftonbladet skulle vara nån slags vänster, annat än på ledar- eller kultursidan (som Nisse i varje fall inte läser) - där de bra nyheterna drunknar i nån gyttja av klicklänkar. Att hänvisa till nån slags arbetsplatsorganisation är rena skämtet - när LOs ledning pratar om sånt brukar jag sluta lyssna. Här finns ingen jävla organisation - det finns ett antal eldsjälar, och de börjar tröttna.

  Det skulle vara sååå trevligt att fika tillsammans med människor som läst DNs ledarsida, som nämner Wolodarski som vore han en nära vän - har du läst Wolodarski idag? - och som vet vem Magnus Linton eller Daniel Suhonen är. Som kilar på teater ibland och gör spännande weekendresor, till vindistrikt, eller har hus på Gotland.

  Inget ont om såna människor, men det är inte bara där den viktiga politiska debatten måste tas. Det är inte humanisterna, liberalerna - de där som debatterar om hur debatten ska föras - som behöver övertygas. Jag behöver svar på vilka som ska bygga 100 000 bostäder. Eller om varför den jävla järnvägen aldrig repareras. Eller om jag törs bli gammal i det här landet. Utan att - och det här är viktigt! - att behöva gräva upp svaren ur nån utredning eller protokoll, för det är så det känns just nu.

Att hänvisa till ett trevligt tal av Stefan räcker liksom inte.

  Så den som har ansvaret för hur man för ut politiken kan ta och avgå. Nu. Du, ni, sköter inte ert jobb.

Med vänlig hälsning

Calle Fridén
Alldeles vanlig byggnadsarbetare

Jag ska minsann inte våldtas stup i kvarten





  Häromdagen vidarebefordrade jag en grej på twitter. Ingen särskild grej, utan bara en halvkul, lite sorglig tweet om att Sverigedemokrater numera inte behöver skämmas för att de umgås med skumma rockband. En av de som följer mig, ett anonymt troll, besvarade den re-tweeten med en sur, och förväntad, kommentar. Och med det borde det ha varit bra.
  Det var också en kvinna som re-tweetade det här. Och hans svar till henne var "Hoppas du blir våldtagen tills du skriker efter nådaskott, din jävla muslimhora". Som svar till samma re-tweet. Med samma innehåll.

  Jag är sällan på twitter, som mest är en giftgrop, men råheten från vissa är beklämmande. Och det har också spridit sig över nätet i övrigt. Jag ser i mina sparade inlägg att jag själv också var långt mer tolerant, och snäll, mot de elaka för sju år sen, än jag är idag. Råheten deformerar oss, precis som i ett krig, där även de snällaste blir hårdhudade. Men även om jag lovats nackskott, hudflängning och landsförvisning (hallå!!!) så har jag hittills aldrig behövt höra att jag borde få "en kilometer araballe  i mig" (jodå, felstavat) av någon som är anonym, eller bara figurerar under något falskt namn.
  För det är ju så de gör. Talar om att de minsann vet var man bor. Att man ska passa sig. Att en mörk natt etc.

  Och värre blir det. För nu har det gått så långt att kvinnohatet, för det är ju det saken handlar om, sker inför öppen ridå. Nu skäms man inte ens för att man kallar kvinnor för "fittor", och man kan få dunkar i sin virtuella rygg av andra grabbgrabbar. Jag har till och med hört män i levande livet som flinande visade varandra på mobilerna hur de minsann "satt den lilla horan på plats."

  De är män. Sägs det. Jag känner inget släktskap med dem. Blanda inte ihop mig med dem.

  Inte heller ser jag mig tvungen att i det här inlägget behöva ta ställning till alla andra sorters påhopp; annars är det nästintill ett krav idag verkar det som - att i samma andetag fördöma våld och hot mot precis allt annat. Läs nu det här noga: Den som ställer de kraven ska man skita i att debattera med. Det är ett av de mest frekventa debattricken som finns, och den som drar det kortet har - kanske - befunnit sig för länge i det traumatiserande debattklimatet på nätet.

  Det här handlar om män som hotar kvinnor med sexuellt våld för att kvinnorna ska hålla käften. Punkt.

  Man kan inte vara mot det bara ibland. Inte ens liberaler, fast placerade i tomma luften, kan vara det. Man kan inte åka nerför Niagarafallet bara litegrann, som en berömd analogi säger.

  När vi hör sånt, ser sånt, läser sånt ska vi säga till. Den som stillatigande ser sånt passera är bara värd förakt. Anmäl, rapportera, bemöt - för vi är fler än trollen tror. Jag är av den fasta övertygelsen att många tillsammans kan ordna saker. Anmäl. rapportera, bemöt.

  Tills dess: ni män som hotar kvinnor. Ni är inga riktiga män.








Gör nåt antirasistiskt själva då, lata borgare

  Under en period har jag nu blivit mer och mer irriterad på diverse borgerliga koryféer (googla!) som tydligen anser att deras främsta uppgift är att påpeka fel som "anti-rasisterna" gör. Man kan inte ställa upp på kritik mot a-arslena därför att då måste man samtidigt kritisera b-arslena lika mycket, för att inte tala om c-arslena som kommer lindrigt undan.

  Det handlar om kvinnor - givetvis - som attackeras av medelålders gubbar och kvinnor i obestämbar ålder för att de inte gör tillräckligt för kvinnor i förorten. Det är HBTQ-rörelsen som inte gör tillräckligt för bögar i förorten. Det är inte tillräckligt avståndstagande mot IS, och andra med dem förknippade rövhål. Sen är det kvinnor i allmänhet som borde tänka mer eller mindre på andra kvinnor, socialister som ska skämmas tammefan för allt vad Sovjet gjorde, miljöpartister som ICKE får yttra sig om klimatfrågan innan de lever exemplariskt själva.

Etc.

  Till er, ni vet vilka ni är vill jag säga:

Men gör nåt själva då för helvete.

  Det är fullt möjligt för alla dessa borgare att samlas i nån förort och ha återkommande möten till stöd för precis vad som helst. Sätt igång bara. Jag kan till och med tänka mig att komma själv, eftersom jag anser att flera av de här frågorna är för viktiga för att låsas in i partipolitiskt tänkande, och jag har länge saknat borgare i leden. Dessutom, förorten är vare sig farlig eller hotfull.

  Och kan ni inte, vet inte, vågar inte så kan ni väl höra av er. Så ska jag berätta. Men jag tänker inte göra jobbet åt er - det är liksom inte det som är antirasistiskt arbete eller motstånd mot homofobi eller att vara uppkäftig mot fundamentalister. Det är när man gör det själv.  Är ni inte nöjda med valfri antirasistisk företrädare får ni väl kliva fram själva då. Samlas till en mäktig manifestation som alla, precis alla, får vara med.
  Långa tåg med fanor och banderoller, hoppborgar, blommor och frisläppta duvor. Ni kan säkert få nån lobbyfirma att ordna det hela, och Svenskt Näringsliv kan väl betala.

  Men att bara sitta och gnälla är patetiskt. Ynkligt, Fegt.

  Fast det blir väl som vanligt - några skriver en debattartikel där man saknar diverse saker i den antirasistiska rörelsen, i den fackliga rörelsen, i HBTQ-rörelsen, och sen kan man nöjd och glad få dunkar i ryggen av gissa-vilka. Några förvirrade sossar hoppar på gnälltåget, och vid sidan står di bruna och vill vara med. Det låter väl kul. Not.


  Så kom igen nu va.

Att ha åsikter på nätet är inte politik på riktigt

  Det kan vara bra att komma ihåg det, i dessa dagar av bandhundsliknande skällande på de som tar politiska uppdrag. Jag brukar fräsa det åt folk som slentrianmässigt gnölar om värdelösa politiker: ta ett uppdrag själv då, om du tror att du duger till det. Leta upp ett parti som du kan känna dig hemma i - har du tur är det ett parti som saknar folk till mandaten så det är enkelt att få plats.

  Därefter blir du säkert vald, får gå på introduktioner i kommunal eller landstingspolitik (för till riksnivå lär du inte komma), och fullständigt överösas av papper, rapporter, handlingsplaner, budgetförslag. Och ansvar.

  Och motståndare. Som inte alls är så lätta att tampas med. I synnerhet när du inte kan gömma dig bakom en signatur, eller i tryggheten i fikarummet eller vardagsrummet. Som avkräver dig svar, och som alldeles för jävla ofta är långt mer pålästa och vana och - faktiskt - duktiga.

  Inte heller är ärendena särskilt spännande. Det är cykelvägar, öppettider, kommunala avloppsledningar och regionplaner. Inte alls säkerhetspolitik, eller feminism i det globala perspektivet, eller invandring, eller kärnkraft. Det är tvärtom bara väldigt vardagsnära och konkret.

  Du kommer möta besvikna, förbannade människor. Väljare. Emellanåt kommer du känna dig obehaglig till mods, kanske till och med rädd. För att möta människor som är precis som du var, innan du tog ditt ansvar och tog ett politiskt uppdrag. Arga och förbannade, och hyfsat ovetande om vad politik egentligen är.

  Du kommer möta en partikultur du inte visste fanns. Ibland hysteriskt konservativ, nästan alltid informell. Här finns människor som bestämmer fasligt mycket utan att vara valda. Här finns tjänstemän, tunga av erfarenhet, som kommer förkasta dina förslag efter trettio sekunder med ett smått hånfullt "hur ska du få råd med det där då?"
  Här finns också en icke obetydlig del ryggdunkare och falska vänner.

  Men det hör till. Uppbokad varje kväll vissa veckor, och inte alls med betalning. Största delen av Sveriges politiska liv är fortfarande ideellt, på fritiden, på kvällar och helger. Människor som har helt vanliga jävla jobb vid sidan av. Utan att skriva om det, utan att jaga "klick" på nätet. Som inte kräver en parad varje gång de haft en åsikt hemma på kammaren.

  Politik är faktiskt inte något som bara sker på nätet. Vilket jag egentligen inte borde behöva skriva 2015, men det är tyvärr inte så.

  Du kan ju tänka på det, nästa gång du delar nån idiotartikel på nätet. Nästa gång du drar alla politiker över en kam. Nästa gång du efterlyser att "nån" ska agera, göra något, säga ifrån. Om du själv skulle vara så jävla mycket bättre? Hemma i soffan, framför datorn?

  Kom inte med "jag röstar i varje fall". Det duger inte längre. Det gör faktiskt inte det. Vi lever inte på femtiotalet längre, du har alla möjligheter att påverka, om du bara orkade.






Och jo, jag säger sånt här i verkliga livet också. Till folk som har rösträtt. Jag har skrivit om det också - här till exempel


När brukarna blev kunder gick det åt helvete med skolan

 

Tidsmässigt håller det ihop - att skolresultaten störtdök och det allmänna tjoandet om valfrihet, privata utbildningsföretag etc kommer in in på banan. Plötsligt ramlade pedagogerna ner från sina irriterande piedestaler, och skulle ställas till svars för att de inte levererade barn som kunde lika mycket som de borde kunna.

  Jag är säker på att det nu finns en massa valfrihetsförespråkare som reser sig upp och börjar rya om utvärderingar, forskning och annat, men det här är en högst personlig reflektion, baserad på åratals gnäll från lärare i bekantskapskretsen.

  Lärare som berättar hur de idag måste uppfostra barn, till enkla saker som att lämna plats, visa hänsyn, göra uppgifter de blivit tillsagda att göra. Saker som innan föräldrarna blev kunder, halleluja, var sånt som just samma föräldrar förväntades klara av. Man lämnade en uppfostrad krabat vid skoltrappan, och under nio plus tre år slipade man på de värsta bristerna efter samråd med skolan, eller i värsta fall annan inblandad myndighet (för gudarna ska veta att det inte var ett perfekt system, inte alls), och strax före tjugo hade man en ung självständig individ med acceptabel kunskap om metriska systemet, Asiens geografi eller hur man bankar ihop två träbitar till ett hus.

 Typ.

  Nå det är inte så. Allt fler lärare i min bekantskapskrets, men även annorstädes, berättar om elever som lämnas vind för våg av sina föräldrar när det gäller skolarbetet. Själv har jag en magkänsla av att dagens föräldrar lägger mindre tid på läxhjälp åt sina barn än tidigare generationer. Det finns säkert forskning om det också, men bara det faktum att det finns en marknad för läxläsningsföretag stöder nog den tesen. Och inget ont om den sortens företagsamhet, men att plugga glosor med morsan ger mer än bara ordförrådet. Socialt samspel, emotionella kopplingar, ömsesidig bonding (för att använda ett sånt där ord som Dansk Folkeparti vill skattebelägga).

  Kollegan står för tonårsdöttrarnas mobilräkningar. Den ena skickar 100-150 sms varje dag, under skoltid. Den andra skickar typ 10 i veckan. Den ena har bra betyg, den andra har det inte. Gissa vem som är vem? Andra faktorer oräknade. Folk som säger att det är en icke-fråga borde ta sig en funderare, i synnerhet folk som har betalt för att tycka om de här sakerna.

  Förskollärare i bekantskapskretsen berättar om barn som efter att ha gjort nåt dumt, bara stirrar pedagogen tomt i ansiktet och travar därifrån. Ibland efter att slentrianmässigt ha sagt förlåt, men oftare utan att säga nåt alls. Där konsekvensen är ytterligt långt från fyrtiotalisternas "vänta tills pappa kommer hem!!!" eller sextiotalisternas "gå in på ditt rum!!!". Om det ens finns en konsekvens.

  Själv är jag av åsikten att man ska lära sig saker i skolan. Och då menar jag saker som står i studieplanerna. Skolan ska INTE lära ut att komma i tid, bete dig som folk och gör dina läxor. För det har dagens pedagoger fan inte tid med.
För allt det här kringjazzandet med ouppfostrade barn, till ouppfostrade medleklassföräldrar, tar fokus från de barn som verkligen behöver skolan. De resurssvaga, för att använda ett ord det borde vara skatt på, de ensamma, de osynliga. Att du anser att du är kund, eller att den borgerliga kommun  du bor i också betraktar dig som kund är bara skitsnack. Ni är primärt föräldrar och ska tammefan ta föräldrars ansvar, och inget kund-beställar-utförare-snack  (en av de hemskaste språkliga konstruktioner jag vet) kan ändra på det.

  Jag har inget emot privata skolor, inte alls. Däremot är jag militant motståndare till att stat och kommun inte ska lägga sig i. Här ska ställas krav, här ska utvärderas. Ungar är inte industriellt skapade vinstobjekt, och därför ska vinster i den här branschen kontrolleras jävligt noga.

 Jag är övertygad om att nationens framtid - sedär, där fick vi in det - ligger i god utbildning. Det begriper alla. Nästan alla, måste man säga. Det finns ett parti som faktiskt skriver rent ut att högre utbildning är överskattat, vilket säger en del om bildningsnivån i det partiet. Ni får själva gissa vilket.

  Nästan alla lärare jag känner, och en del andra också, vill främst ha arbetsro. Göra sitt jobb i fred. Men de måste också ges förutsättningar för det. Sluta riva i läroplaner eller kommendera skolor. Men - och det här är ett stort men - om lärarna tror att politikerna ska sluta engagera sig så tror de fel. Den tiden är guschelov över och kommer aldrig tillbaka.
 
  Nej, det är nästan aldrig skolans fel om dina ungar inte får bra betyg. Det är nästan alltid ditt fel. Fundera en gång till om du måste kolla mobilen under utvecklingssamtalet. Om du vet vad klasskamraterna heter. Om du vet vad lärarna heter. Vet du inte det, eller inte vet vilka ämnen ditt barn läser så ska du skämmas.
 
  Och ring inte till förskolan och ljug om att pappa är på väg, Herman, när du precis ska gå in och ha lite "egen-tid" på gymet. Köp inte en plattskärm till bilen så du slipper prata med dina barn när ni reser nånstans. Sätt dig och gör sjuans matte med din ointresserade slyngel. Det mår både du och han bra av.


 

Nej, jag behöver inte vakna. Det är ni som behöver vakna

  Jag blir lite trött när jag ständigt uppmanas att "vakna" och "se hur det är i Sverige".  Oftast kombinerat med lite halvtaskig svenska, särskrivningar och diverse nyheter från de mest bruna av internetsajter.
  Mitt svar är att det är ni som behöver vakna. Istället för att go bananas över IS, eller kriminalitet, eller över påstått svenska traditioner som tydligen ska vara hotade så KUNDE NI VÄL oroa er över klimatet, Putin eller pensionerna. Typ.
  Där har de här som skriker att man ska "vakna" nästan aldrig en uppfattning som är värd att notera. Om det nu inte är invandringen eller islamisternas fel att somrarna kommer bli regnigare, men de kan säkert få det dit också. För övrigt är det väl så att klimathotet inom tjugo år kommer skapa folkomflyttningar som får dagens strömmar att se ut som rännilar. Men det kan man säkert lösa med att skylla på invandrarna och islamister.
  Det är ett jävla visande av IS vidrigheter men att saker händer i Ukraina verkar de här "vakna"-typerna ha missat totalt. Men det är säkert också invandrarnas och islamisternas fel. Liksom att pensionerna kommer att få sämre värde om vi inte börjar knulla till en massa ungar, långt fler idag. För att inte tala om vilka som ska ta hand om di gamla när di gamla numera blir äldre än förr - eller gamlare, som en av de här stjärnorna skrev.

  Men huvudsaken är att vi vaknar. Hela jävla svenska folket måste vakna!!! Låtom oss inte bli förledda av kulturvänstermiljöfackligmupparna, utan låtom oss tillsammans resa vårt svenska anlete ur den svenska myllan och kasta ut inkräktarna. Eller i varje fall tillsätta en utredning. För då! kan vi höja pensionerna, få bättre skolor, mindre laglöshet, kortare sjukvårdsköer samt glass och solsken på sommaren.

  Framförallt ska vi INTE prata om att de rikare blivit rikare, de fattiga allt fattigare. Att skyddsnäten inte är lika täta som förr. Eller att Sverige under sista åtta åren varit en veritabel lekstuga och experimentverkstad för nyliberaler och annat löst folk. Där allt ska lösas med konkurrens och billiga lösningar, och fuck them som ramlar emellan.

  Om detta ska vi INTE tala om vi vaknar. Vi ska bara tala om invandrare, flyktingar, islam, dumma afrikaner och våldsamma araber. För annars är vi PK och står i åsiktskorridoren och hindrar vanligt FOLK från ATT gå ut på gator och torg.

Typ.
 

De olika världar byggnadsarbetare lever i




Nej, alla byggnadsarbetare är inte likadana. Inte heller jobbar vi med samma sak. Företagen vi är anställda hos kan se helt olika ut. Det är faktiskt inte "samma skit överallt", som ett annars populärt uttryck i branschen låter.
  Kort och gott ser det ut så här: Överst finns de stora, rikstäckande företagen. Stora arbetsplatser, mycket folk. Det mesta är ordnat i raka linjer - här finns platskontor, huvudkontor, personalavdelningar, friskvård, fackliga förtroendemän, årliga sammandrag och massmejl till de anställda om personalförändringar.

  Under dem finns de något mindre företagen, som oftast är regionala. Bygger kanske inte stadsdelar själva, men väl bostadskvarter och större kontor. Fortfarande stora arbetsplatser men här är det mindre arbetslag, ofta med inlånat folk. Platskontoret är mindre, huvudkontoret är mindre. Det kan ofta vara en något mer familjär stämning, där högste VD inte är en ansiktslös vit man som har kostym, utan som lite oftare har en bakgrund från fältet. Här fungerar fortfarande alt med personal, avtal, det finns ett lönekontor, man har skyddsombud, fackliga förtroendemän som får vara med på möten med ledningen.

  Sen gör vi ett hopp ner till företag som kanske har mindre än trettio anställda. Som kan bygga stora hus, men lite oftare blir underentreprenörer till de större företagen. Man har redan halkat ner i träsket med att ställa manskap till förfogande litegrann. Här drabbas man rätt hårt av låglönekonkurrens från utlandet, här har det genast blivit lite sämre med städningen av omklädningsrummen, här kan man hitta nakenbildsalmanackor. Här har man också kommit från den yttersta specialiseringen som finns på de större företagen, där det finns en distinkt uppdelning mellan yrkesgrupperna - här gör man det "mesta", utan att fundera på om det är trä- eller betongarbete.
  Många av specialistfirmorna - kakel, golv, ställning etc - finns i den här kategorin.

  Och sen kommer träsket. Skuttarna. Småföretagen. Service- och ROT-firmorna. Där chefen ofta har arbetskläder, där släkten är inblandad. Där man åker till jobbet i arbetskläder, och kanske tar matrast på nån sylta. Här gör verkligen alla allting. Man bär och kånkar. Arbetsmiljö är en vision här, vilket jag själv trött konstaterat många gånger. För ställningen kostar massor med pengar, och att ta dit en lastmaskin för att bära in kostar också massor med pengar.
  Men här är det inte heller lika stressigt. Mer familjärt. Inte lika långa jobb, vilket också är en vattendelare i branschen. Somliga, som jag, gillar att vara månadsvis på ett objekt och se det växa fram. Andra får ångest efter fyra veckor och vill göra något annat. Här har också det fackliga medlemskapet och engagemanget krympt, och från den här nivån börjar fördomarna om byggnadsarbetare att besannas. Jargong, utbildningsnivå - här krävs inga yrkesbevis, bara man vill hugga i.

  Underst finns F-skattarna. Enmansföretagarna. Ofta tvingade till det av arbetsbrist. En skåpbil med verktyg, ofta fler jobb än fyrtiotimmarsveckan räcker till för. Kanske en "lärling" med sig, men lika ofta är det flera F-skattare som jobbar ihop i ett kluster. Gamla kompisar men alla fakturerar var för sig. De blir därför också ofta osams, på en rent förskolemässig nivå. Här spelar alla slantar roll. man sparar på tammefan allt, hinkar med överbliven skruv, maskiner som inte håller säkerheten.

  Ungefär så ser det ut. Jag har jobbat på alla nivåerna. Det är en...erfarenhet. Den märks mest i det rent praktiska, som att inte ha omklädningsrum, eller nånstans att äta. Inte heller orkar man för femtielfte gången ta en konflikt om det, med en trött chef som ändå kommer att jobba till elva på kvällen. Till sist inser man att den arbetsmiljö och organisation som finns högst upp i kedjan inte alls har sipprat ner genom golvtiljorna till de som finns längst ner. Utan här gör vi som på farfars tid, och sliter nogsamt ut ytterligare generationer.

  Här finns inte heller facket, annat än genom medlemskap i a-kassan, eller att man - kanske - ändå är medlem och läser Byggnadsarbetaren. Men man vet faktiskt inte alls hur det kan, och borde, vara på jobbet. Och nån ombudsman eller skyddsombud har man inte sett sen Dackefejden, ungefär.

  Så varför i helvete jobbar man kvar?

  Det har jag frågat mig många gånger. Och svaret är två saker. Dels att här finns ett kamratskap som många av oss skulle sakna. Galna, roliga, hjälpsamma, snälla killar - mest killar apropå Byggnads lovvärda kampnaj - som får en att längta till kortspelet på rasten.
 Dels är det fortfarande världens roligaste jobb. Även om vi emellanåt har ohyggligt långa arbetsmoment är ändå varje dag en ny dag, helt olik dagen innan. Det här är kort sagt världens bästa jobb!




Bilden? Byggnadsarbetare från trettiotalet tror jag. Men det skulle lika gärna ha kunnat vara från 2015, om man ändrar lite kläder. Glimten i ögat.

Fredrik Lindströms brev till 1800-talets svenskar




  I senaste numret av Vi Läser (klicka här, en mycket bra tidning, köp den!) får Fredrik Lindström skriva ett brev till en valfri mottagare. Och han väljer att skriva till artonhundratalets svenskar. Det han skriver är så vasst att det vore synd att låta det stanna hos de kulturtanter av bägge könen, samt jag, som annars är de som läser Vi Läser.

"Hej!
Här kommer en hälsning ifrån era barnbarns barn och barnbarn.
Lessna att vi inte hört av oss på länge. Ni undrar säkert hur vi har det. Ni skulle aldrig tro det, men vi har det fantastiskt! Inget krig på 200 år och sånt där som svält, kallbrand, lungsot, skörbjugg eller att gå ner sig på isen på väg till jobbet låter som skämt idag! Arbetare och kvinnor, t.o.m. barn, har rättigheter - man får inte ens slå en unge. Och vi har världens lägsta spädbarnsdödlighet - på er tid dog tydligen vartannat barn före ett års ålder.

Fast vi tänker inte mycket på sånt! Vi tar det liksom för givet. Vi har ingen aning om varför vi har det så bra när ni levde såna skitliv. Var kommer egentligen pengarna till våra mobiltelefoner och Thailandsresor ifrån? Vi har inte en susning. Vi är inte heller särskilt intresserade av historia - om man undantar andra världskriget och Hitler och sånt - så vi fattar inte ett smack av hur Sverige kunde gå från ett av de fattigaste länderna i Västeuropa till ett av de rikaste i världen på bara några generationer.

  Vi utgår från att ni inte är inblandade, utan att allt bara skedde som av ett trollslag. Trist för er om om det känns som ni slet och svalt och stretade helt i onödan. Döärför kanske det här brevet kan vara liote uppmuntrande.
 Vi har fattat att ni var väldigt oroliga för era barn och barnbarn, och var beredda att göra nästan allt för att de skulle få ett bättre liv än ni, att de skulle få gå i skolan och slippa slita ut sig, svälta, tigga eller se sina barn dö ifrån dem ett efter ett. Det lyckades! Så oroa er inte mer nu, vi har det bra! Vi lever er dröm! Mer än ni kunde drömma om.

 Och förlåt oss om vi inte hör av oss förrns nu. Som nyrik vill man inte bli förknippad med sina fattiga släktingar. Så det här brevet blir nog typ en engångsgrej, tänkte bara det kunde vara kul att höra av sig. Vi bor ju trots allt i samma land. Fast ändå inte.

Bästa hälsningar från svenskarna 2015

Fredrik Lindström"


Och skulle nån nu bli guförbannad över att jag lägger upp den här texten, som jag alltså inte hittar på nätet, så får ni väl höra av er så tar jag bort den....

Facket är inget jävla försäkringsbolag - men vad är det då?

  Härförleden träffade jag två byggnadsarbetare som var medlemmar i Unionen. Det hade de varit ett bra tag, ingen hade frågat efter deras yrkestillhörighet eller om det var det fack de skulle tillhöra. De var nöjda, lägre avgift, inkomstförsäkring och lite annat smått och gott. Absolut mer prisvärt än Byggnads. Tyckte de.

  Vi hade precis haft en ovanligt jävlig förhandlingsomgång om ackordet, där ombudsmän och annat folk varit inblandade, innan företaget kunde tänka sig att skriva på. Nu skulle pengarna fördelas, och de här två skulle ha lika stor del av kakan som de som var medlemmar i Byggnads. Eftersom vi har den policyn i Byggnads, även icke-medlemmar ska ha sin del av kakan, för att undvika lönekonkurrens.

  De här två killarna var inte riktigt förberedda på att bli kallade gratisåkare eller gulingar, men de hade ingen tanke på att byta till det förbund som stridit för deras pengar. Underförstått: ni dumma jävlar som betalar dyrt kan gärna göra det medan vi som är smarta betalar mindre och får samma nytta...

  Ungefär där står vi idag. Vi har fackförbund som under stilla visslingar begravt Det Fackliga Löftet långt ner i nån låda, och som mest verkar vara ute efter att få många medlemmar för att...ja, varför? För de verkar ju inte driva några frågor, annat än att skaffa rabatter åt medlemmarna.

  Var det där vi skulle hamna med fackföreningsrörelsen 2015? Där människor som är anställda av facket högt och brett berättar att de röstat på partier som a) vill avskaffa LAS, eller b) till och med agera mot fackföreningar. För så är det idag.

  Jag har vansinnigt svårt att förstå att fackförbund som Unionen eller Vision friskt blandar chefer och anställda i sin medlemskår, eller att såna förbund inte mer aktivt driver frågor om till exempel jämställdhet. För det skulle de kunna göra. De skulle till exempel ha kunnat sagt till valet 2014 att det finns partier som kommer att höja a-kassenivån, rösta på dem. Vanlig hederlig politisk påverkan liksom. Det hade TCO också kunnat göra. Om de nu tyckte att den frågan var central och avgörande - då sätter man press på politiken.

  Men nähädå. Istället var det inkomstförsäkring och rabatter som gällde.

  Nu var det inte bättre på LO-sidan, där strukturen fortfarande är från trettiotalet, och en hel del av retoriken också. Där en stor del av problemet är att när kapitalet blev internationellt förblev arbetarrörelsen nationell.  Med allt vad det inneburit av låglönekonkurrens och försvunna jobb, som skulle hanteras av människor som saknade kompetens eller beredskap för det hela.

  Frågan är ju vad som ska bli av det hela. Jag är själv hyfsat trött på skrämselkatalogen om vad som kommer att hända om medlemstalen fortsätter sjunka, eller när man beskriver dagens kapitalister som karbonkopior av John D. Rockefeller. Det stämmer helt enkelt inte.
  Samtidigt kan man inte låta facket reduceras till nån slags försäkringsbolag, vem skulle annars bevaka villkoren på arbetsmarknaden? Arbetsmiljön? Jämställdheten? Pensioner?
 
  Det räcker inte med att vifta med Prideflaggor en gång om året, ibland måste man utmana mer än så. Tala klarspråk. Det kommer aldrig ett "försäkringsfack" att göra (och gör inte heller, det ser vi redan idag).

  Det som händer när man enbart blir en sammanslutning för "egen medlemsnytta" är att man slutar påverka. När man släpper lönebildningen till individuella lösningar bidrar man till ojämställda löner. När man reducerar arbetsmiljöfrågor till "medarbetarsamtal" blir man faktiskt själv en del av usel arbetsmiljö. Om man abdikerar från att vara medlemmens skydd till nån slags jävla medlare är man helt enkelt fel person på fel plats.

  Samtidigt måste man bli klarare med vad facket vill. Vill man verkligen ha alla som medlemmar? Det är en läskig fråga men den bör ställas. I de flesta fackförbund har man stadgar som reglerar medlemskapet, och där finns också nästan alltid en paragraf om medlemmens rättigheter och skyldigheter. Som i den här, från Byggnads:

"Medlem ska verka för förbundets sammanhållning och utveckling, rätta sig efter
stadgarnas föreskrifter och stadgeenligt fattade beslut samt iaktta lojalitet mot styrelser och
andra som utsetts att företräda förbundet och dess regionala och lokala organisationer."

  Och skulle den tillämpas fundamentalistiskt blev det inte mycket kvar, och så är det i de flesta andra
fack också. Men den finns där. Vilket får en att fundera just kring medlemmar - eller ännu värre, förtroendevalda eller funktionärer - som utan vidare tar ställning mot sin fackliga tillhörighet. Som är fullt nöjda med sin inkomstförsäkring, med att ha juridiskt ombud för, säg, 100 spänn i månaden, eller hemförsäkring som ingår i medlemskapet. Men som inte vill att facket ska engagera sig politiskt.

  För, som alla vet, fackliga frågor har ju inget med politik att göra. (Det är bäst att poängtera att jag var ironisk här).

  Nej, vi värvar inga medlemmar på nostalgi, och övergår vi till att vara försäkringsbolag kommer vi att konkurreras ut av just försäkringsbolagen. Så frågan är - hur ska vi ha det i framtiden? Vem ska organisera den växande gruppen av tillfälligt anställda? De som tvingas bli F-skattare för att få mat på bordet? Den allt större gruppen av utländsk arbetskraft som lockas hit av mer eller mindre oseriösa företagare? Vem ska strida för omskolning eller vidareutbildning?
  Eller ska vi förfalla till tjänstemannafackens mission, och värva enbart för medlemsnyttan och inte ha åsikter om annat?

  Nu vet jag att jag kommer överfallas av upprörda fackliga kamrater, och få se både statistik och diagram över hur jävla duktiga de är. Och det är de, i de trygga nischer där de verkar. Jag pratar om framtiden, och det är ett område där fackföreningsrörelsen alltid varit usla. Nästan lika usla som de politiska partierna, men det kan vi ta en annan gång....


 

 
 

Moberg och dåtidens hatkampanjer.



Emellanåt kan man få för sig att det vi idag kallar näthat skulle vara en ny företeelse. Så icke alls. I själva verket har förtal och skitprat om andra varit en ständigt närvarande del i samhället under alla tider, och inte minst bland de som borde veta bättre. Eller rättare sagt, i synnerhet bland de som borde veta bättre. För, som alla som varit minsta inblandade i någon sorts akademisk fejd vet: Det finns inget grymmare och mer utstuderat än bildade människor som blir förbannade.
 
  Det kallas fejder, och såna har vi haft många av. Det har handlat om modern konst, om modern poesi (!), det har handlat om kändisar vid Stureplan, det har varit fråga om var Sveriges vagga låg (där folk blev tuppröda i ansiktet och pratade osammanhängande i falsett av ilska över att någon ifrågasatte gambla sanningar som alltid stått i De Storsvenska Historieböckerna) och det har intill förbannelse handlat om motpartens vetenskapliga, eller litterära, eller moraliska kvalitet. Eller privatliv.

  1950 befann sig Vilhelm Moberg i USA för att färdigställa eposet om Utvandrarna, när han plötsligt upptäckte att från att ha varit en välkommen gäst i de svenskamerikanska hemmen och med bred tillgång till organisationer och kontakter, så stängdes dörrar och det blev rysligt svårt att få hjälp. Det hade i Sverige igångsatts en hemlig - jojomän - aktion för att få tyst på honom.
  Bakom det hela stod en pingstvän på den yttersta högerkanten, och hans namn var Ebbe Reuterdahl. Och honom var det, som En Man Med Skägg skulle säga, synd om. Synd om för att hans stockkonservatism borde ha varit skrattretande, men också synd om för att han likt en tidigare sekreterare i Svenska Akademin, Carl David af Wirsén, tydligen ansåg att det var hans patriotiska plikt att skydda befolkningen, den goda smaken samt säkerligen också Konungen och Fanan, från påhopp från en självlärd torparson.

  Reuterdahl skrev själv mängder av usel poesi, på den pekorala sidan, om man ska vara snäll, och den vasse Victor Svanbergs sågning av hans diktning är en njutning än idag:


Klicka på bilden!

  Slutklämmen är giltig även idag: Detta strålande pekoral, som vårt största förlag befordrat till tryck och offentlighet, ger en lärdom, som då och då behöver läras om, den nämligen att okritisk traditionalism är den sämsta garantin för snille och smak.

Svanberg, som till råga på allt också periodvis var älskare åt Karin Boye, skrev detta redan 1937, långt innan Utvandrarfejden, och man kan bara ana hur det Reuterdahlska hemmet kan ha skakat vid utbrottet som följde efter publiceringen. Han tog till sin vanliga störtflod av upprörda och kränkta brev, givetvis med hot om åtal för ärekränkning och förtal. Svanberg verkar ha struntat i det.

  Reuterdahl skrev också annat, som den här Idrottspsalmen, som jag inte vill undanhålla er:

" Herre Jesus! Innerst inne
vörda vi ditt majestät.
Kom oss närmare, Ädelsinne,
tag befäl och led vår tät.
Vi förstå, vi kunna träna
i vårt gäng, vårt tävlingsled
I)å ett bättre sätt och tjäna
högre mål, om du är med.

Alltså bliv oss världen över
högste ledarn. För oss an! —
Idrottsrörelsen behöver
Kristus som sin främste man. "


   Detta var alltså den klass som denne moraliske uppsyningsman själv hade när han gav sig på Utvandrarna.

    Nu var inte Moberg vem som helst, och framförallt inte torparson, utan soldatson, och stolt över det, vilket han trumpetade ut sin vana trogen, men han var också en av sin tids mest kända skriftställare, boklärd som få och envis som den smålänning han var. Han hade under många år retat upp konservativa, tagit stenhård ställning mot både Hitler och Stalin, och inte blygts över det. Efter att ha skrivit Rid i natt! blev både han och boken förbjudna i Nazityskland

  Reuterdahl hade startat en "riksaktion" mot Utvandrarna, strött sitt cirkulär över valda delar av det belästa Sverige, och i slutänden också fått över det till USA, där det spreds som en löpeld. Det var undertecknat av "ljusets fria kämpaskara" - bara en sån sak - och deras främsta invändning tycktes vara att ordet "kuk" stod i klartext. Samt, givetvis, att Moberg och hans förläggare Bonniers lagt extra möda på att beskriva amerikaemigranterna som en samling "perversa individer". Att Bonniers dessutom var av judisk börd lär inte ha gjort dessa ljusets förkämpar mindre arga...

  Moberg återvände till Sverige och tog itu med saken, på sitt vanliga knappast beskedliga sätt. Han var som en retad tjur när han satte den sidan till, och han fick god plats i framförallt Stockholmstidningarna, där man förmodligen också njöt en smula av att se den obehaglige Reuterdahl löpa gatlopp, förvirrad över att hans självpåtagna moraliska överlägsenhet inte räckte till utanför kyrkorummen och de patriotiska sällskapen.
  För det handlade naturligtvis inte bara om sedeslösheten, om den nu fanns, i Utvandrarna. Det handlade lika mycket, eller mer, om hur Moberg beskrev det Sverige som emigranterna lämnade, som inte alls stämde överens med den bild som Reuterdahl och hans vänner ville se. Det var inte ett rike med nöjda odalmän, som slet i gudlovlig svett men till god belöning, ompysslade av kloka konungar och välvilliga prästmän, med något litet avbrott för att bekriga den falske dansken eller ryssen. Som Moberg själv konstaterar i Berättelser ur min levnad: Slaget vid Narva behandlades på flera sidor, medan emigrationen fick plats på ett par rader. Och då snuddar man inte ens vid varför man flyttade - flydde - till Amerika.

  Reuterdahls kamp var naturligtvis förgäves, han var för sent ute. Samhället hade redan lämnat den traditionella historieskrivningen, den fanns bara kvar som ett minne, men det var det de här männen hängde kvar vid. En förtvivlad önskan om ett rent och purt Sverige, där fattiga icke fanns och där ingen sa "kuk". Dessutom var Reuterdahl en pajas, men  inte en rolig en, och i Sigtunabygden hette det  "att han lyckligtvis lämnade Sigtuna 1948-49".  Och till debatt med Moberg kom han aldrig, trots Mobergs stående inbjudan.
  Nu slutade det inte med det.

  Istället drog ett gäng smålänningar med kristelig åskådning, givetvis, igång en egen liten kampanj, för att på något outgrundligt sätt rena det minne av ärbara småländska utvandrare som Moberg på något sätt skulle ha smutsat ner. Det hela skulle ske i tysthet, och målet var att stoppa översättningen till engelska. Riktigt hur de hade tänkt sig det hela är oklart, men man måste minnas att det här är under McCarthyismens tidevarv i USA, och nog kunde man tänka sig en subversiv koppling mellan Moberg och något som i varje fall andades kommunism. Bara man höll det hemligt.
  Nu blev det inte så. Även om folkskollärare i Småland, och i Mobergs hemsocken i synnerhet, skrev under, och hart när skrämde livet ur Mobergs åldriga mor - "har du skrivit något ogudaktigt igen?" - så fanns även där folk med råg i ryggen som tyckte cirkuläret var en "mörksens gärning" och skickade över det till Moberg. Som givetvis publicerade det omgående.
  Bland undertecknarna fanns nio riksdagsmän - sju bondeförbundare (som inte någon hade läst boken), en folkpartist (som ögnat gemom den) samt en högerman, som efter genomläsning kastade den i värmepannan medan han sjöng "Du gamla, du fria"!!! Som taget ur en Roy Anderssonfilm. Innan dess hade Mobergs böcker bara bränts i Hitlers Tredje Rike.

  Det var kort sagt ett jävla liv. Man kan se framför sig hur den tidens kulturelit inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till den provinsiella ilskan, om de ska skratta eller gråta. Man gjorde sig roliga över undertecknarna, drev med dem. De enda som med energi drev det hela var de religiösa, men då liksom nu fanns det en stark koppling mellan just Fosterlandet, Konungen, fanan, familjen och Gud. Med en liten snärt av antisemitism.

  Men det var också det sista skriet från en döende samhällsklass, just den samhällsklass som Karl Oskar hade sånt förakt för. Där inflytande hette pengar och där folk jävlar-i-mig ska stå med mössan i hand. Dessutom, till undertecknaras egen förvåning och förtret, gav kampanjerna givetvis bara mer reklam till boken och höjde försäljningssiffrorna, något som förmodligen både Moberg och hans förlag var medvetna om.
  Reuterdahl skrev till sist sin egen inlaga om Utvandrarna, som knappt någon läste. Den är i stort sett oläsbar idag, men vill man säga något snällt om den är det en partsinlaga från en karl som dels hade en övertro på sin egen person och hur viktig han var, dels inte hade begripit att samhället hade ändrats. Han hade haft sin givna plats bland fundamentalistiska baptister i the Moral Majority, som salvelsefull resande predikant med hög moral parallellt med älskarinnor, men det fungerade inte ens i femtiotalets Sverige. Däremot var han arg. Hela tiden. Såna är det synd om.

  Det slutliga nederlaget för Ebbe Reuterdahl kom 1959 vid invigningen av Utvandrarmonumentet i Karlshamn, där det hölls en gudstjänst vid foten av bronsstatyerna av Karl-Oskar och Kristina.


  Moberg själv var bekymrad över saken, det står helt klart, om än inte riktigt rädd. I det hela låg givetvis att han helst av allt ville få beröm från hembygden, men också att han under sin tid i USA var starkt beroende av välvilliga svenskamerikaner, och med kampanjen blev det svårare. Även om den dog ut i Sverige kvarstod den i USA, och innan försäljningen på allvar gav honom ekonomiskt oberoende hade han nog funderingar om att göra något annat. Nu blev det gudskelov inte så.

  Utvandrarsviten är fortfarande något av det mäktigaste som skrivits på svenska.




Ibland skriver jag bara sånt jag känner för, världen kan vänta. Idag var en sån dag. Och därmed stänger vi förtals- och fejdavdelningen för idag





 
 

Tack för Viralgranskaren!!!

 

I en tid när man nästan förtvivlar om journalistik är Viralgranskaren en frisk och nödvändig fläkt. För er som inte vet vad det är - och det är fler än man tror - är det en del av gratistidningen Metro som riktar in sig på att undersöka och, i förekommande fall, punktera myter, rykten och propaganda som karusellar runt på nätet.

  Och det behövs!!! Alltför många stirrar häpet över nyheter om levande dinosaurier, om utomjordingar på besök (i de mer harmlösa fallen) eller förfaller i raseri över att flyktingar minsann får lyxbilar, åttarummare på Valhallavägen och minst en kristallkrona om dagen bara de ber om det. Eller alla dessa stackars människor som likt pingviner strömhoppar i cyberrymden efter gratis iPhones eller enorma bonuscheckar på ICA.

  Ungefär så.


  Viralgranskaren tar effektivt död på de flesta av de här ryktena. Synd bara att de inte fanns när nationalsången på skolavslutningen, hissandet av svenska flaggan, pepparkaksgubben i luciatåget eller andra populära och idag nästintill outrotningsbara myter började sprida sig. Men vem kunde tro att journalister skulle sluta göra sitt jobb bara för att internet dök upp? Tänk att det skulle till en gratistidning för att påminna oss om vad som är viktigt.

  Nå, nu finns det några som gör det, vilket gläder mig ofantligt. Och om vi läsare bara stannar upp en sekund och funderar om något verkligen kan vara sant - vilket det i såna fall nästan aldrig är - så slipper vi den här sortens vansinnigheter.


  Klicka här för att komma till Viralgranskaren, eller här för att komma till redaktionens Twitterkonto


För läsare av denna blogg som inte är så där ballt uppdaterade kring nätet kan det vara på sin plats att berätta att Viral är en "term som avser snabb (”virusliknande”) spridning av något fenomen mellan individer eller i sociala nätverk"  Eller så kan man kalla det vanlig hederlig undersökande journalistik.





De professionella tyckarnas tyranni





  Somliga tycker saker mer än andra, så har det alltid varit. Somliga har också ett oerhört behov av att få så många som möjligt att lyssna på dem. Så har det också alltid varit. Det är bara tribunerna som ändrats, från en vägkorsning till de största tidningarna, eller till nätplattformar där man lättare än någonsin kan trumpeta ut vad man tycker.

  Har man tur, eller är tillräckligt enveten (rabiat skulle vissa säga), så kan man också få en plats i tyckarsolen, en plats som tycks toppas av att bli inbjuden till något skrikdebattprogram. Hamnar man där är det bäst att man är förberedd för annars kommer man att blåsas bort fortare än kvickt.

  För det är ju inte åsikterna i sig som styr hur väl man ska få höras. Det är mediet. Och vill man upp till en position där man kanske till och med får pröjs så får man allt ta till allt grövre släggor. Man ska ha klart för sig att det är de mätbara reaktionerna på ens åsikter som är det viktiga, inte innehållet i sig. Idag mäter man klick på länkar, och knappast läsarreaktioner.

  Allt detta går att manipulera. Tro mig. Man kan skaffa fram generatorprogram som med blixtens hastighet sprider ut åsikter på de mest märkliga ställen, och som sedan visar att just den åsikten fick en enorm publicitet. Vilket i sig är en nyhet, som sedan ger publicitet.
  Somliga nyttjar naturligtvis det här, i eget syfte. Man slår på stora trumman för en åsikt som passar en, vilket får den som håller platsen där åsikten först syntes att höja på ögonbrynen, och - i synnerhet om det är nån som har ett vinstkrav på sig - därefter publicera fler såna åsikter. Till sist har man, om plattformen är tillräckligt stark, skapat något som kan kallas opinion.

  Som tyckare kommer man att falla som en sten för detta vattenfall av erkänsla. Tro mig, jag har varit där. Och även jag kände att just det här är ett ämne som engagerar, och där jag kan göra skillnad. Ivrigt påhejad av åsiktsfränder givetvis.

  En person bygger en opinion. Sug på den. Hur osann den än är.

  Men vilka är då de här tyckarna? Debattglada? Konfliktsugna?

  Knappast va. Det är inte direkt sorten som åker ut på ett ställe där de kan riskera mothugg. Några har en kort men avbruten politisk karriär, några kan i kraft av sin position på en stor tidning eller i TV strunta blankt i att bemöta kritik. Vill de träffa menigheten åker de ut för att föreläsa - gärna mot betalning - men är osedvanligt bleka om de skulle få mothugg. Om det ens finns tid för mothugg innan det ska ätas bullar och drickas termoskaffe.

  Nej, jag tänker inte peka ut några. Jag generaliserar. Det är lättast så, för de några hundra som kan tänkas läsa det här läser också annat. AB, Metro, tittar på Agenda, läser bloggar. Man vet vilka det är - allt från ledarskribenter till statsvetare.

  Skillnaden från de tyckare som stod i vägskälen för 120 år sen mot tyckarna idag är att tyckarna idag mycket sällan har egna förslag. De kritiserar istället företeelser, som antingen statsekonomiskt döfödda eller omoraliska. Medan de som jagades av länsman på 1800-talet ville ha rösträtt, vettiga villkor och åtta timmars arbetsdag. Konkreta förslag. Jag ser mycket sällan sånt hos dagens tyckare. För det är naturligtvis oerhört lätt att förebrå statsråd för att de inte avskaffar eller ändrar saker (fast det förmodligen finns en uppgjord ordning för hanteringen som tar månader, år eller kräver riksdagsbeslut), eller att avkräva en hög tjänsteman ett svar, som tjänstemannen kanske inte ens har rätt att ge.
  Många gånger ansluter sig de professionella tyckarna till fikarumsdebatten, där nån irriterat vräker ur sig att "det är väl för fan bara att stoppa de som åker till Mellanöstern för att ansluta sig till IS". Utan att behöva ha en tanke på att lagstiftningen kan sätta käppar i hjulet, att såna kontroller blir en angrepp på alla andras frihet att resa var de vill. För sånt behöver man inte tänka på i fikarummet.
  Men man önskar att professionella tyckare kunde tänka på det. Lagtexter, internationella överenskommelser och åtaganden finns där, och sånt ändrar man inte på en natt.
  Vi kan nämna EU, där det fortfarande finns en stor grupp människor som vill gå ur EU, och som emellanåt också för fram det. Vän av ordning frågar sig, hur då? Till vilken kostnad? Vem ska genomföra det? Som lyfter upp Sveriges nettobetalning till EU utan att ens fundera på något så jobbigt som exportvinster. Sånt behöver man inte heller tänka på i fikarummet, men när man tar och får betalt för att skriva exakt sånt så tar sig i varje fall den här byggnadsarbetaren för pannan.

  Och visst, jag är frustrerad över att så mycket av allt detta tyckande drivs på av borgerlig media. Visst, de hävdar med den sårade liberalens ömma hjärta att de visst släpper fram alla åsikter, men det gör de inte. De kommer fortsätta släppa fram de som får flest klick, för det är i slutändan pengarna som styr. Att det skulle finnas nån moral i det hela är bara trams, naturligtvis. På samma sätt är det på den andra, den vänstrare, och mindre sidan, där exakt samma ointresse för lösningar dominerar. Där man redogör för ett problem, ältar det och därefter med varm hand välter över ansvaret för lösningen på - oftast - just de man precis skällt ut.

  Oerhört vanligt är också att man föraktar de grupper som ligger bakom beslut. Man kan till exempel kalla sig för tillhörande ett visst parti, mycket lösligt, (oberoende liberal, vad fan är det?) och därefter i praktiken pissa på de beslut som politikens vardagsarbetare fattat på ett landsmöte eller en stämma eller en kongress. Själv har man inte varit där, knappast krigat i en lokal partiförening eller grupp för en motsatt uppfattning, reserverat sig eller presenterat alternativ. Istället har man förmånen att i mer eller mindre spridd media hugga som en kobra mot den eller de som står för det gemensamt fattade beslutet. Inte sällan påhejad av den som äger plattformen man skriker från. Klick, ni vet.

  Det är märkligt. På sikt är det också farligt.

  En gång i världen bjöd jag in ordföranden i ett av de borgerliga ungdomsförbunden till vårt bygge. Komma klockan sex på morgonen och förklara varför han, för det var en han, tyckte att fackföreningar, och Byggnads i synnerhet, var maffiaorganisationer. Det hade han fått tycka i både tidningar och TV, emotsagd ytterligt blekt av den vanligaste ombudsmannasorten.
  Visst, han skulle komma, men han ville - hör på det här - veta vem som skulle debattera mot honom, hur mycket tid han skulle få och vem som skulle vara moderator. Och klockan sex var ju rätt tidigt...
  Det var inte det saken handlade om. Han skulle få möta just de byggnadsarbetare han kallade mafiosos, få frågor, diskutera över en kopp kaffe. Jag lovade att han inte ens skulle behöva ha livvakt med sig. Vi var snälla men irriterade. Ingen fara. Och klockan sex var när vi hade tid.

  Han backade ur. Han ville ha sina regler. Som den professionelle tyckare han var. Han hade inte tid, och i slutänden handlade det förmodligen om att vi inte var värdiga ens ett samtal innan solen gått upp.


  Professionella tyckare. Att säga saker utan att behöva ta konsekvenserna.






  Jo, jag har varit där själv. Utan större framgång. Och de om nu någon känner sig utpekade - det handlar inte om dig och dig eller dig. Det handlar om debattklimatet. Ni har förmodligen enorma kontaktytor, tar alltid en debatt, känner menigheten bättre än jag, har ett större stöd än jag någonsin kommer att ha. Visst. Men så här tycker jag. Utan att presentera lösningar.